Brittisk knarkhandel med Kina banade vägen för kronkolonin Hongkong. Handeln på Kina under 1600- till 1800-talen bestod i import av te, porslin, silke och andra eftertraktade varor, som betalades med silvermynt. Något annat europeiskt gods intresserade inte kineserna.
Krig i Europa och den ökade handeln på Kina dränerade Europa på silver. Minskad tillgång ledde till ökat värde, men bara för britterna, som därmed fick svårare att betala för de eftersökta kinesiska varorna. Kina begärde samma pris som tidigare, och påverkades inte av den europeiska silverkrisen, eftersom man kunde importera från Japan. Med guldmyntfotens införande 1821 tvangs britterna använda allt större del av sitt silver till egna mynt, vilket ytterligare förvärrade situationen.
Storbritannien hade således ett stort handelsunderskott mot dynastin Qing (清). Det sökte man minska genom en triangelhandel med opium, som odlades i det koloniserade Indien och infördes i smyg i Kina. Bruket tolererades till att börja med, eftersom det bidrog till skatt på handeln och eftersom betalningen skedde i silvermynt, som kunde återinvesteras i handeln.
Européerna hade inte tillgång till den inre kinesiska marknaden, varför lokala handlare utvecklade nätverk för att distribuera opiumet. Amerikanska och andra handelsmän konkurrerade småningom med britterna, vilket drog ned priset, samtidigt som efterfrågan steg exponentiellt. Silvret vände riktning, och flödade nu ut från Kina till de västerländska handlarna, som kunde fortsätta att importera kinesiska lyxvaror i allt större volymer.
Kina blev således en knarkarkvart, som finansierade sitt beroende med silver, som användes av de europeiska knarksmugglarna för att handla kinesiskt gods. Den ordningen var uppenbarligen inte godtagbar för Qing, som småningom fann sig nödgade ta i med hårdhandskarna för att stävja den förbjudna handeln. Drogen i sig var förbjuden att konsumera, och västerlänningarna hade inte rätt att smuggla in den.
Kejsar Daoguang (道光) utsåg 1839 kommissionären Lin Zexu (林则徐) att utrota handeln. Han stängde av Pärlfloden (珠江, Zhujiang) i Guangzhou (广州) och höll handlarna gisslan i staden, beslagtog opium på fastlandet, samt bordade fartyg med militärt våld för att förstöra den förbjudna lasten. Handlarna tvangs skriva på ett kontrakt om att inte handla med opium, men britterna vägrade.
Enskilda handlare som inte medförde opium skrev dock på, och den reguljära handeln kunde återupptas i mindre skala. Men britterna blockerade då Pärlfloden, och sköt varningsskott mot skepp som försökte bryta genom blockaden. Kinesiska marinen kom till undsättning för att försvara handelsfartygen, men led ett svidande nederlag.
Britterna visste att det bara var en tidsfråga innan förstärkningar skulle komma, och man valde att styra sin eskorterade flotta mot Tongluowan (铜锣湾, Cymbalbukten) i nuvarande Hongkong. Brittiska politiker ville nu slå ett slag för «frihandeln» med opium, och lät skicka förstärkningar från sina kolonier till Kina för ett begränsat krig.
I juni 1840 anlände en expeditionsflotta till Guangzhou, och man ställde ultimatum till Qing om kompensation för förlorade intäkter. Man begärde också att Qing skulle avträda en ö till britterna, som de kunde använda som handelsbas. Längre norrut i Zhejiang (浙江) ockuperades Zhoushan (舟山, Båtbergen) som en bas för vidare militära expeditioner.
Vintern 1840 påbörjades bombningar av kinesiska fort i Humen (虎门, Tigerporten), en strategisk infartsled mot Guangzhou. Britterna vann en övertygande seger, och Qings kommissionär Qishan (琦善) fann för gott att inte låta saken eskalera. Fördraget i Chuanbi (穿鼻) från 1841 stipulerade återöppnad handel i Guangzhou, lika diplomatiska rättigheter nationerna emellan, samt överlåtelse av ön Hongkong (香港, Xianggang, Väldoftande hamnen) till britterna i utbyte mot ockuperade Zhoushan.
Varken Qing eller Storbritannien undertecknade fördraget. Kejsar Daoguang var ursinning för att kinesisk mark hade avträtts, medan britterna var besvikna över att inte få mer. Krigshandlingarna återupptogs, och Guangzhou bombades för att småningom ockuperas. Även Xiamen (厦门) längre norrut ockuperades, liksom Zhapu (乍浦) i Zhejiang. I rask takt följde Ningbo (宁波), delar av Shanghai (上海) och Zhenjiang (镇江).
11 augusti 1842 stod britterna stationerade utanför Nanjing (南京), den historiska södra huvudstaden. Daoguang hade inte annat val än att underteckna det första i raden av ojämlika fördrag, Fördraget i Nanjing av den 29 augusti 1842. Utöver tidigare krav stipulerades att ytterligare fyra fördragshamnar skulle öppnas för brittisk handel i Shanghai, Xiamen, Ningbo och Fuzhou (福州). Ön Hongkong förlänades till britterna «i evighet».
Inget sades dock om opiumhandeln, inte heller något om andra nationers status. Opiumhandeln fortsatte därför som tidigare, och handlarna hade nu immunitet från kinesisk rättskipning. USA och Frankrike förhandlade fram liknande fördrag åren efter, på diplomatisk väg. Så började förödmjukelsens århundrade för Kina.
Fredsfördraget varade dock inte länge, utan stridigheter utbröt intermittent. Kineserna var missnöjda med främmande belägring, kolonisatörerna strävade efter mer. Västmakterna krävde omförhandlingar och utvidgningar av fördragen, och man väntade bara på en ursäkt för att anfalla på nytt. Ett beslagtaget tidigare piratskepp nu under brittisk handelsflagg blev en sådan banal utlösande faktor, som gav upphov till bombardemang av Guangzhou 1856. Andra opiumkriget var därmed ett faktum.
Fransmännen slöt upp med britterna efter att en av deras missionärer hade avrättats i Guangxi (广西), en autonom region som inte var tillåten mark för utlänningar. I januari 1858 ockuperades Guangzhou på nytt, och Qing kunde inte svara då man hade ett fullskaligt inbördeskrig i Taipingupproret att hantera.
Fördragen i Tianjin (天津) 1858 mellan Qing och respektive Storbritannien, Frankrike, Ryssland och USA stipulerade att ytterligare tio hamnar skulle öppnas för handel, utlänningar skulle kunna resa fritt i Kinas inland, få upprätta legationer i Beijing (北京) samt ha fri transport längs floden Yangzi (扬子江, Yangzi jiang) eller Långa floden (长江, Changjiang). Qing vägrade först gå med på villkoren, men gav småningom med sig.
Forten i Dagu (大沽) i Tanggu (塘沽) i Tianjin hade belägrats under kriget, men återbördades till Qing efter fördragen i Tianjin. Forten hade tidigare använts som försvar mot pirater, men besattes nu för att hindra vidare västligt avancemang. Ett andra slag utkämpades i forten i juni 1859 när en brittisk flotta om ett par dussin fartyg och ett par tusen man anlände till Tianjin för vidare färd i inlandet mot Beijing i syfte att upprätta diplomatiska legationer för Frankrike och Storbritannien.
Kineserna vägrade trupper att marschera mot Beijing, men tillät de diplomatiska sändebuden. Stridigheter utbröt, men britterna lyckades inte återta Dagu, utan fick se fyra av sina skepp sänkta. Svaret kom i augusti 1860, då 173 brittiska och franska skepp med 17000 man satte ut från Hongkong i en förnyad ansträngning att ta forten. På vägen ockuperades Yantai (烟台) och Dalian (大连), och man lade till vid Beitang (北塘) några kilometer från Dagu, som togs efter några veckors stridigheter.
Tianjin intogs, och vägen till Beijing tjugo mil norrut låg öppen. Kejsar Xianfeng (咸丰) ville förhandla om fred, men Storbritanniens diplomatiska sändebud ansågs ha förolämpat Qings sändebud, samtidigt som prefekten i Tianjin hade tillfångatagits. Britternas sändebud Harry Parkes och hans följe arresterades och förhördes, varav några senare avrättades med lingchi (凌迟) eller långsam uppskärning.
Det behövs inte påpekas att detta förargade britterna, eller att det var en ganska dålig idé från kinesernas sida. Den anglofranska styrkan slog sig fram till Beijing, och Xianfeng flydde då fältet för att låta sin bror prins Gong (恭亲王, Gong qinwang), egentligen Yixin (奕䜣), sköta förhandlingarna.
Västtrupperna plundrade i oktober 1860 de båda sommarpalatsen Yiheyuan (颐和园) och Yuanmingyuan (圆明园), de kejserliga parkerna, för att senare förstöra dem som straff. Qing gav då med sig, och undertecknade både Tianjinfördragen och tilläggsprotokollet kallat Konventionen i Beijing. Ytterligare villkor i denna konvention medgav utländska sjöstridskrafter på floder i inlandet, Tianjin som fördragshamn, tullfrihet för textilimport samt dryga böter.
Qing måste också avträda halvön Jiulong (九龙, Kowloon, Nio drakar) i Hongkong till britterna, samt en del norra landplättar till Ryssland. Därmed var de båda opiumkrigen till ända. Men ytterligare en konvention i Beijing skulle följa 1898, efter att Qing hade förlorat det första kriget mot Japan 1894/1895, och då andra europeiska makter ständigt naggade Kina i kanten.
Britterna behövde nyttja mer land för att kunna administrera ett växande Hongkong, och man tecknade därför ett avtal om att arrendera omgivande öar kring själva Hongkong och Jiulong, i vad som idag kallas Nya territorierna (新界, Xinjie), en landmassa som utökade Hongkong femfaldigt. Arrendet var hyresfritt, och skulle löpa på 99 år, till den 30 juni 1997.
I retrospektiv kan man se att ett liknöjt Kina hade stagnerat i utvecklingen, och inte förstod att omvärlden hade kommit ikapp och förbi. Europeiskt gods intresserade inte Qing, men i efterhand kan man konstatera att vapen och teknik borde ha utgjort bra betalning för te, silke och porslin. Istället kollapsade kejsardömet 1911, och det moderna Kina skulle uppstå under våldsamma former.
Europeiska makter formade städer som Shanghai, Tianjin och Qingdao, med väldefinierade kvarter vigda åt deras kontroll. Men Hongkong utmärkte sig som suveränt brittiskt territorium, och har gjort en egen historisk resa sedan 1842 fram till våra dagar.
Västerländsk utbildning och teknik skulle snart skilja Hongkong från utvecklingen på fastlandet, men också västerländska värderingar av annat slag. Ett utbrott av pest 1894 gav upphov till etnisk segregation, då högre belägna ytor vid Victoria Peak reserverades för européer. Pesten grundlades av hygieniskt tvivelaktiga vanor bland kineserna, som att kasta ut skräpvatten på gatan. Lagen avskaffades först 1930.
Hongkong blev en naturlig hamn för dissidenter i det kejserliga Kina, och därifrån smiddes planer på att störta imperiet. Under första världskriget skedde en omvänd flykt från Hongkong till fastlandet, av rädsla för att bli indragen i stridigheterna. Ändå växte staden som en svamp, och hade redan under första världskriget en halv miljon invånare.
Under andra världskriget ockuperades kolonin av Japan under knappt fyra år, med stagnerande ekonomi och befolkningsminskning som följd. Kinesiska inbördeskriget efter andra världskrigets slut gav dock upphov till en ny befolkningsexplosion, liksom den följande kommunistiska revolutionen och dess vanvettiga reformer. Hongkong blev en fristad för kinesiska dissidenter, konstnärer och andra fritänkare, och det kapitalistiska systemet tillsammans med lågavlönad arbetskraft borgade för god tillväxt.
Men även Hongkong drabbades av 1960-talets vänstervåg, med upplopp, terror och oroligheter som följd. Man fördömde kolonisationsmakten, som i tider av avkolonialisering ändå hade valt att behålla kronkolonin som en strategisk utpost. Under 1980-talet började frågan om Hongkongs framtid att bli aktuell, då Kina hade gjort klart att man inte hade för avsikt att förlänga avtalet. Utan visshet skulle bostadsmarknaden kollapsa, då ingen skulle våga investera i en osäker framtid.
Margaret Thatcher skrev 1982 under ett nytt avtal, som skulle ge Hongkong status som autonomt territorium med bevarat system under femtio år – ett land, två system – under kinesiskt styre. Hongkong skulle få råda i allt utom utrikespolitik och yttre försvar, i enlighet med den grundlag som ratificerades av Beijing och London. Hongkong återbördades så till Kina 1 juli 1997, för tjugo år sedan.
Hur har det gått? Man kan konstatera att britterna under sin långa regenttid inte införde demokrati i Hongkong, men väl demokratiska institutioner. Dessa populerades med britter i de övre leden, och Hongkongs guvernör utsågs direkt av 10 Downing street. Brittiskt medborgarskap medgavs inte hongkongborna. Britterna skyller (i efterhand) på att Kina hotade med åtgärder om man införde demokratiskt styre, och man fruktade att bli en bricka i kinesisk politik.
Först efter att Thatcher hade undertecknat avtalet om återlämnande av kronkolonin påbörjade man små demokratiska reformer, i enlighet med avtalet. Det lagstiftande rådet (立法会, Lifahui, eller Legislative council, Legco) skulle hädanefter utses genom indirekta val av företrädare för olika näringsgrenar. Demokratirörelsen förfäktade 1986 att allmänna val till Legco skulle införas 1988, men det rådde stor tvekan bland styrande politiker.
Efter incidenten vid Himmelsfridsportens torg (天安门广场, Tian’anmen guangchang) 1989 växte dock sentimentet för direktval till Legco, och regeringen beslöt att ställa 18 av 60 platser till folkets förfogande. 1995 valdes 20 medlemmar direkt i geografiska valkretsar, 30 indirekt i funktionella, samt resterande 10 av en speciell valkommitté. Siste guvernören Chris Patten införde dagarna före återlämnandet arbetsrätt och rätt till fackliga kollektivavtal, men Kina ansåg att åtgärden stred mot avtalet och annullerade lagen omedelbart 1997.
Sedan övertagandet har utvecklingen återgått till en mer långsam process än de impulsiva brittiska reformerna i slutsekunderna. Vid valen 2012 och 2016 tillsattes hälften, eller 35 av 70, platser i geografiska valkretsar, och övriga 35 i funktionella. Typiskt för de funktionella valkretsarna är att de betonar handel och ekonomi mer än demokrati för demokratins skull, och därför lutar åt smidigt samarbete med Beijing. På den andra prodemokratisidan överväger arga vänsteraktivister.
Får man tro västerländska medier har Kina lagt sordin på stämningen i Hongkong, men så förhåller det sig inte i verkligheten. Demokratirörelsen och medier är upprörda över att fullblodig demokrati med direktval utan så kallad screening ännu inte har införts, men det har faktiskt aldrig varit tanken, varken i London eller i Beijing. Artikel 45 i den grundlag som britter och kineser enades om säger entydigt att regeringschefen ska röstas fram i allmänna val, men att kandidater måste godkännas av en bred nomineringskommitté.
Detta för att Hongkong är en del av Kina, och inte ett självständigt land, och inte heller något som ska bli en självständig nation. Det är den enda egentliga invändningen centralregeringen har, att man är lojala mot moderlandet. Och den är rimlig. Under Beijings kontroll har demokratin ändå gått framåt, i det att regeringschefen utses i indirekta val, och att Legco till hälften väljs av folket, med goda utsikter för än större representation i framtiden. Det är långt mycket mer än britterna förmådde prestera.
Under Storbritanniens styre utsågs guvernören av London, utan någon konsultation av undersåtarna. Under Beijings styre utses regeringschefen, guvernörspostens motsvarighet, i allmänna val, efter att en 1200 man stark lokal nomineringskommitté har enats om lämpliga kandidater. Det är alltså först under kinesiskt styre som partiell demokrati har införts i Hongkong.
Inga inskränkningar har skett i de friheter som Hongkong åtnjöt under brittiskt styre, och inga försämringar i övrigt har skett. Rabaldret kring försvunna författare knutna till förlaget och bokhandeln Tongluowan (铜锣湾书店) är förvisso oroande, men de fem författare som har förhörts i Kina greps inte i Hongkong, utan på fastlandet och i ett fall i Thailand.
Givet den historiska bakgrunden med eviga svek, rackartyg och fult spel från britter och andra västerländska makter vore det inte oförsvarligt av Kina att helt enkelt strunta i ingångna avtal och ge britterna fingret. Men Beijing håller sig till uppgörelsen till punkt och pricka, för att det är en konfuciansk dygd.
Om man verkligen vill införliva Hongkong under allmän kinesisk kontroll kunde man ha gjort det för länge sedan, likaså vad gäller Macao med en liknande autonom ställning. Å andra sidan kan man också vänta in avtalstidens utgång, för att sedan racka ner på demokratin och ställa till med allmän repression. Men varför då? Vad skulle motivet vara för en sådan åtgärd? Hongkong fyller sitt syfte för Kina på samma sätt som tidigare för Storbritannien, och är på samma sätt en politisk experimentverkstad.