Kategori: Kina

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Principen om ett Kina i gungning

Donald Trump tog ett samtal från Taiwans ledare Cai Yingwen (蔡英文), och ett muller hördes i både Beijing och Washington. Trump menar att han visst kan tala fritt med vem han vill, och har sedan dess även ifrågasatt principen om ett Kina, den vägledande hållning som har präglat internationella relationer med Kina sedan 1978.

Historien i korta drag: kejsardömet Qing upplöses 1912 efter en revolution anstiftad i provinserna 1911. En nationalistisk regim under nationalistpartiet Guomindangs (GMD, 国民党) portalfigur Sun Yixian (孙逸仙) bildar Republiken Kina, en halvfunktionell demokrati som kort därefter bryter ner i militärdiktatur under Yuan Shikai (袁世凯) och lokala krigsherrar i provinserna. I den nybildade republikens nyfunna frihet frodas en entusiastisk reformrörelse, som spänner hela det politiska spektrat, inklusive den då gångbara kommunismen.

Kommunister och nationalister organiseras båda under sovjetiska Komintern, och är närmast omgående i luven på varandra som bittra fiender, med mord och våld på båda sidor, och med regelrätt inbördeskrig som resultat med start 1927. Japansk invasion i Manchuriet 1933 försvårar Kinas vidare utveckling, och när Japan inleder en fullskalig attack mot Kina 1937 och därmed iscensätter andra världskriget bildar nationalister och kommunister en allians för att mota bort fienden.

Alliansen upphör 1945, efter att Japan hade kapitulerat inför hot om fler amerikanska kärnladdningar, och de inbördes stridigheterna återupptas. USA ställer sig på nationalisternas sida, och ger ledaren Jiang Jieshi (蒋介石) militärt och ekonomiskt understöd. Kommunisterna under bondsonen Mao Zedong (毛泽东) har dock folkets stöd, efter nationalisternas misskötsel av ekonomin, och Mao kan med gerillataktik beslagta amerikansk materiel i allt större omfattning. 1949 intar kommunisterna Beijing, och Jiang Jieshi och hans nationalister tar sin tillflykt till Taiwan.

Republiken Kina på Taiwan ansågs i världssamfundets ögon fortsätta representera hela Kina, och har också själv det anspråket. Folkrepubliken Kina, utropad 1949, antar samma hållning om att representera hela nationen, och formellt har kriget aldrig fått någon upplösning. Diktaturen på Taiwan leddes länge under Jiang Jieshi, med omfattande terror och brutalitet, men har sedan 1980-talet allt mer kommit att utvecklas i demokratisk riktning, i takt med att ekonomin och välståndet har vuxit.

USA insåg i början av 1970-talet att Kina inte kan ignoreras, och behövde dessutom en allierad för att tämja Sovjetunionen, som inte kom överens med Maos regim. Pingpongpolitiken under Richard Nixon resulterade småningom i en helomvändning, och Folkrepubliken Kina kom att representera hela Kina, medan samma favör samtidigt undandrogs Taiwan. Principen om ett Kina växte fram, nämligen att Kina är en och endast en nation, och att dispyten om herraväldet är en fråga för regimerna i Taibei och Beijing att lösa på fredlig väg.

Världssamfundet i stort har antagit principen, och samtliga länder i världen, med undantag för några bananrepubliker och ett par lilleputtstater, erkänner Folkrepubliken Kina som nationens formella representant. Diplomatiska förbindelser med Taiwan förekommer därför inte officiellt, utan sker i kulisserna. Den amerikanska hållningen är att man inte lägger sig i resultatet av de kinesiska förhandlingarna, men att de måste ske fredligt. USA förser således Taiwan med omfattande militärt stöd, och har sin sjunde flotta i beredskap för handgripligheter ifall Beijing skulle få för sig att invadera.

GMD omfattar alltjämt principen om ett Kina, men sedan Taiwan demokratiserades har Demokratiska progressiva partiet (MJD, 民主进步党, Minzhu jinbudang) vuxit i styrka, och innehar för närvarande under Cai Yingwen presidentmakten. MJD, liksom många av Taiwans medborgare, ser Taiwan mer som en egen nation, och har släppt historien, till Beijings förargelse. Det ligger därför i Cais intresse att påkalla Trumps uppmärksamhet, då han tidigt har visat tecken på att dra ett streck över tidigare principer.

Trump är affärsman, och är bara intresserad av att förhandla fram bra avtal. Han ser i frågan om Taiwan en möjlighet att få något i retur av Kina, och låter saken spela ut naturligt. Till sin hjälp har han rådgivare specialiserade i frågan, därtill med taiwanesisk självständighet på agendan, och utspelet är därför nog inte så naivt som det framstår i dramaturgin.

Trump och ledarna i Zhongnanhai är egentligen barn av samma anda, hårdnackade mobbare som är vana att få sin vilja fram. Vad händer när två sådana bångstyriga element stöter sina horn? Antingen ger sig en av parterna, gissningsvis Kina, som i varje ögonblick väljer stabilitet framför konfrontation, eller så blir det en våldsam sammandrabbning. Kinesisk invasion av Taiwan är förstås en möjlighet (och USA kommer inte att svara mer än halvhjärtat), men mer troligt är att Kina börjar sälja av sina fantasiljarder i amerikanska statspapper och initierar ett handelskrig mot USA, åtgärder som skulle tära ofantligt hårt på den amerikanska ekonomin, men även skada världsekonomin.

En bildad gissning är att man ändå kommer fram till någon överenskommelse, om Trump skulle dra saken till sin spets. Förlorare blir i så fall Cai Yingwen och Taiwans självständighetskämpar, som blir en bricka i supermakternas spel. Det blir så när vardera sidan agerar efter principen Amerika först respektive Kina först.

Kategorier
Kina Politik Tibet

Regimteve om Kina

Statstelevisionens Uppdrag granskning analyserar Sveriges förhållande till Kina, efter det att Norge har straffats hårt för att ha meddelat fredspriset till dissidenten Liu Xiaobo för ett antal år sedan. Tesen är att Sverige bör ställa sig på barrikaderna för mänskliga rättigheter och demokrati i västlig tappning, hellre än att se till «kortsiktiga» ekonomiska intressen.

Om detta kan man säga en hel del. I programmet kritiseras regeringens inställning då Lobsang Sangay, ledare för det tibetanska exilsamhället, besökte Stockholm för att träffa politiker, nämligen att regeringen inte ville ha med honom att göra. Det är förståeligt, då Sverige, precis som alla länder i världen, erkänner Kinas överhöghet i Tibet.

Att under officiella former träffa en företrädare för «exilregeringen» är att legitimera dess existens och syfte, nämligen att så split i Kina. Varför skulle Sverige göra det? Står man för sin hållning, eller har man en alternativ agenda i kulisserna?

Som partiutsedd riksdagsledamot är man friare gentemot sådana «dignitärer», men frågan är ändå vad man tror sig vilja uppnå. Lobsang Sangay är inte, som regimteve påstår, Tibets valde politiske representant, utan den företrädare som det lilla exilsamhället i indiska Dharamsala röstat fram. Sangay är indier, född i Indien, och har aldrig befunnit sig i Tibet eller övriga Kina. Tibetanerna vet inte vem han är, och själv har han ingen verklighetsförankring om hur majoriteten av tibetaner lever.

Av samma skäl kan Sveriges regering, eller för den delen andra regeringar, inte ta emot tibetlaman i exil, eftersom denne företräder en separatistisk politisk strömning med rötter i kalla kriget. Det är samma sak med Taiwans ledare Cai Yingwen, som får förhandla under bordet med någon kulturinstitution, eftersom Sverige erkänner principen om ett Kina. Dessa politiska ställningstaganden har gällt långt innan Kina blev en ekonomisk eller annan stormakt, och de kan inte åsidosättas om Sverige ska aspirera på förtroende i omvärlden.

För Norges del kan man bara uppgivet skaka på huvudet. Först ger man fredspriset till laman i exil, delvis som en postum gest till Mahatma Gandhi, som aldrig fick priset trots att han betydde oändligt mycket mer för fred än kinesiska dissidenter. Sedan ger man det till en kinesisk medborgare som självmant har valt dissidentrollen i fängelse, hellre än att ta erbjudandet om en vistelse i USA.

Liu Xiaobo har vettiga idéer om Kinas utveckling, men han är för tidig och för utmanande. För fred och nedrustning betyder han ingenting, och därmed har han ingenting med fredspriset att göra. Kina uppfattar Norges val som befängt, och som en kastad handske, och reaktionen är därför självklar. Att fredspriset är en politisk företeelse i Västs intresse är inte föremål för diskussion, utan är tämligen självklart för utomstående bedömare.

Sveriges regering verkar och ska verka för svenska medborgares välgång, och ska inte offra landet för huvudlösa idealistiska principer, särskilt som hävdandet av dessa inte har någon utsikt att leda till resultat. Kina kommer en dag småningom att omfattas av demokratiska institutioner, men kinesisk demokrati kan aldrig någonsin emulera västlig dito, av elementära kulturhistoriska skäl. Det bästa sättet att uppmuntra demokratiska framsteg i Kina är med handel och andra utbyten, och det sämsta är att konfrontera landet med ohemula krav som aldrig kan uppnås.

Sverige som humanitär stormakt är en fantasi, en megalomanisk illusion om en roll som inte betyder något i den verkliga världen. Det är också en arrogant inställning om att vi vet bäst, oavsett förutsättningar i kulturell och historisk mening. Kina är hjärtligt trött på att bli uppläxad av en aggressiv västsfär, en process som har pågått i ett antal sekler men som nu har nått vägs ände.

Kategorier
Kina Politik

Gui Minhai och rättvisan

Medier är besynnerliga. Å ena sidan argumenterar de för att lagen måste ha sin gång i fallet Julian Assange, där ett veritabelt statsfeministiskt skitmål av tvivelaktig karaktär ställs mot betydligt viktigare juridiska konsekvenser. Å andra sidan vill de inte att lagen har sin gång i fallet Gui Minhai, där ett allvarligt mål med dödlig utgång ställs mot Guis svenska nationalitet och därmed förknippade rättigheter.

Gui Minhai (桂民海) är alltså förläggaren som försvann från sin lägenhet i Pattaya för ett år sedan. I början av året dök han upp i ett framtvingat framträdande i den kinesiska statstelevisionen, där han berättar att han vill ta ansvar för att ha avvikit från en villkorlig dom efter att i fyllan ha kört ihjäl en ung kvinna.

Saken kompliceras av att Gui Minhai är knuten till Tongluowan (铜锣湾书店), en bokhandel i Hongkong med inriktning på kinesisk politik. Fyra andra medarbetare har försvunnit under liknande omständigheter, och av dem som har återvänt har detaljer om arrestering och förhör meddelats. Det råder alltså inte något tvivel om att Kina agerar mot publicister i Hongkong och annorstädes, inte heller att man tillgriper olagliga metoder.

Därmed är det en självklar journalistisk gärning att gräva i ärendet, att försvara Gui Minhais sak i princip, och att kritisera Kinas rättsvidriga agerande. Men den gängse mediala faktaresistensen vad gäller Kina tar sedan vid, och man bemödar sig inte alls om att betrakta den andra sidan av myntet.

Tvärtom slår man fast att det måste röra sig om en förväxling, eftersom kinesiska medier använder fel födelseår och fel tecken (敏 istället för 民) i hans namn, alternativt att historien måste vara fabricerad av den illvilliga kommunistiska regimen. I själva verket har Gui själv ändrat tecken i sitt namn.

Om Gui Minhai kan man läsa att han stammar från Ningbo i Zhejiang. Han tog examen vid Beijings universitet 1985, och tjänstgjorde därefter vid Folkets utbildningspress. 1988 tillträdde han en doktorandtjänst vid Göteborgs universitet. Året därpå utbröt oroligheterna vid Himmelsfridsportens torg, och tydligen räckte detta för att bevilja Gui med fru asyl i Sverige, trots att de inte hade gjort sig kända som dissidenter eller i övrigt hotades av regimen.

År 2000 återvände han till Ningbo för att starta ett företag, och blev därmed åternaturaliserad i sitt hemland. I december 2003 körde han rattfull efter en blöt kväll, och körde då ihäl en 23-årig kvinna vid ett övergångsställe. Han kom lindrigt undan, med två års villkorlig dom, men flydde efter domen till Tyskland. Han återvände därefter inte ens när hans far hade gått hädan, eftersom det hade inneburit straff för att ha avvikit från sin villkorliga dom.

Hans vidare karriär har handlat om förläggarverksamhet, och han har sedan 2006 specialiserat sig på litteratur om kinesisk politik. Det är inte dissidentverksamhet i ordets egentliga mening, då Gui Minhai är mer intresserad av att tjäna pengar än att kritisera regimen. Hans egna böcker i ämnet är av ren skvallerkaraktär utan substans, men är icke desto mindre bannlysta på det kinesiska fastlandet.

Nå, medier och Gui Minhais dotter Angela ifrågasätter här huruvida det finns någon verklighetsbakgrund i nämnda vållande till annas död. Det gör det. Hans kollega i kinesiska Pen-klubben Bei Ling (贝岭) bekräftar saken, och det gör förstås även de efterlevande till dottern.

Den förolyckade var Shen Yanchan (沈晏婵), 23-årig universitetsstuderande som vid ett övergångsställe nära universitetet blev påkörd av Gui Minhai på kvällen den 8:e december 2003. Mamman Zhou Aiping (周艾萍) lär teckenbyte till trots inte förväxla Gui Minhai med någon annan, med tanke på de juridiska efterverkningarna.

Gui Minhais dotter Angela är upprörd, men har livet i behåll och hela sin framtid framför sig. Pappa kommer tids nog tillbaka, även om det kommer att kosta en slant och innebära en tids bortavaro. Men Shen Yanchan kommer inte tillbaka. Shens liv togs av en rattfull, egoistisk och hänsynslös buffel, som inte vill erkänna sitt brott, som inte vill be om förlåtelse, som inte vill ge kompensation för sin vidriga gärning, och som inte vill ta ansvar.

Det ansvaret tar han nu, och om det även implicerar hans bana som skvallerman så må det vara hänt. Jag har ingen avsikt att försvara Kinas rättsvidriga hantering av publicister i Hongkong eller annorstädes, eller ens på fastlandet, men det bekymrar mig att Gui Minhais vapendragare så enkelt viftar bort en ung flickas liv. Kinesiska liv är helt enkelt inte värda lika mycket som svenska.

Kategorier
Asien Kina Politik

Tredje världskriget

Svenskt försvar har länge utgjort en minimal restpost i statsbudgeten, av det enkla skälet att det enda möjliga hotet inte kan realiseras under nuvarande strategiska balans. Ryssland måste först gripa sig an Finland och möjligen även de baltiska länderna för att kunna inta och befästa svenskt territorium, och en sådan strid mot Natoländer och allierade skulle vara mycket kostsam för Ryssland under nuvarande omständigheter. Sverige skulle realistiskt hinna ställa om till krigsekonomi.

Men den strategiska balansen kan rubbas av helt andra händelser, i en helt annan del av världen. Barack Obamas målsättning att innesluta och kontrollera Kina under fredliga former har inte burit frukt, dels för att scenen i Mellanöstern har fordrat ytterligare ansträngningar, och dels för att Ryssland har petat i de geopolitiska förutsättningarna genom att annektera Krim och utkämpa ett sporadiskt krig med Ukraïna.

Kina har å sin sida gjort klart att man struntar i internationella domstolars utslag angående rätten till obebodda öar, och fortsätter att bygga ut dessa som vore det kinesiskt territorium. För Kinas del handlar saken delvis om att kontrollera naturresurser i området, men viktigare än så att inte utsättas för handelsblockad till sjöss; man tillgriper en rent romersk strategi av att förekomma hot genom att befästa dessa klippor och skär.

USA har samma målsättning, att hålla farlederna öppna, men skulle i egenskap av sin militära överlägsenhet kunna iscensätta en blockad mot Kina, så som man ofta har gjort mot andra länder. USA vill heller inte att Kina expanderar, utan vill behålla sin hegemoni i området och världen i stort. Den målsättningen tycks nu gå om intet, och Kina fortsätter sin resa mot dominans.

Men Kinas allt större makt stammar inte från gevärsmynningen, utan från penningen: handeln är den avgörande ingrediensen i Kinas geopolitiska pyssel, viket är orsaken till att man satsar febrilt på en modern sidenväg och annan infrastruktur. Kinas militära förmåga syftar till att försvara denna strategi, att inte hindras av andra makters godtycke.

I en historisk betraktelse har konfrontation mellan en hegemonisk makt och en uppstickare nästan undantagslöst resulterat i krig. Det expanderande kejserliga Japan utmanade under sent 1800-tal den hegemoniska makten i Asien, bestående av Kina och Ryssland, vilket resulterade i ett antal krig. Förfarandet upprepades senare när Japan påbörjade det andra världskriget genom invasion av Kina 1931 och vidare angrepp över hela Asien.

Motsvarande europeisk konfrontation finns i ymnig mängd i historien, och de enda undantagen finns i modern tid, exempelvis det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen, liksom den amerikanska uppstickarens dominans över ett krympande brittiskt imperium. Även Tysklands allt större makt på Frankrikes och Storbritanniens bekostnad har varit fredlig, nämligen för att länderna är i union.

Tredje världskriget: ett möjligt scenario i en konflikt mellan USA och Kina.

En konfrontation mellan uppstickaren Kina och den hegemoniska makten USA skulle kunna bli resultatet av skärmytslingar i Sydkinesiska sjön, smärre drabbningar som snabbt skulle kunna eskalera och dra in hela regionen i ett förödande krig. En utlösande incident mellan ett amerikanskt krigsfartyg och en kinesisk utpost på en ö skulle kunna resultera i upprepade ömsesidiga vedergällningar, och ett sjö- och flygkrig vore ett faktum.

Omvärlden måste förhålla sig till detta, och närmast ligger Japans förnyade stormaktsambition med udden åter riktad mot Kina. En symbolisk ockupation av Fiskeöarna utanför Taiwan skulle kasta ved i brasan, och utlösa vrede i båda de kinesiska sfärerna. Ryssland skulle å sin sida omedelbart ta ställning för Kina, då de båda agerar unisont för att hantera västlig dominans. Mongoliet mellan dessa båda makter skulle också ansluta till den kinesiska sidan, och därmed tillförsäkra landet tillgång till kol, järn och mineraler.

Sydkorea är en annan ekonomisk stormakt i regionen, med vänskapliga band till Beijing och mindre vänskapliga till Tokyo. Landet är också allierat med USA på grund av konflikten med Nordkorea. Sydkorea kan dock inte ta USA:s parti, eftersom det med all säkerhet skulle involvera Nordkorea i konflikten. Landet förhåller sig därför neutralt, eller ansluter till Kina. Kontrahenterna i tvisterna om resurser i Sydkinesiska sjön skulle i de flesta fall ställa sig på USA:s sida, med undantag av Filippinerna, som på senare tid har alienerat USA.

Småningom skulle ett krig till sjöss eskalera i bombangrepp mot det kinesiska fastlandet, och Kina skulle vedergälla med ett angrepp mot japanska Okinawa, som hyser amerikanska baser. Kina skulle sannolikt också göra slag i saken att annektera Taiwan, eftersom amerikanerna redan har kastat tärningen. Då Japan har meddelat aggression kan det också tänkas att Kina bombar japanska fastlandet.

Ryssland ingriper inte i direkt handgemäng, men passar på att återta Kurilerna från ockuperande Japan, som inte svarar. Indien ser å sin sida en möjlighet att norpa omtvistade gränsområden från Kina. Thailand och Myanmar skulle ge sitt passiva stöd till Kina.

Ett utökat krig skulle resultera i att en stor amerikansk armada skickas till regionen, och omfattande amerikanska resurser skulle ställas i anspråk. Kina å sin sida skulle inte med konventionella vapen kunna angripa det amerikanska fastlandet, som därför förblir relativt skyddat. Samtidigt försvagas Europas försvarskapacitet när USA koncentrerar resurser till Östasien.

Ryssland kan därmed utnyttja situationen och annektera Vitryssland och invadera resten av Ukraïna. Nato skulle möjligen bjuda motstånd, men det är tveksamt om man är redo att fullfölja. Samtidigt skulle regionala stormakter i Mellanöstern agera i det maktvakuum som uppstår, och Iran och Saudiarabien skulle kunna mäta sina krafter, vilket skulle dra in hela regionen i ett storkrig. Världskriget är därmed ett faktum.

Vid det här laget har världsekonomin redan kollapsat, och det finns ingen enkel återgång. USA lägger bombmattor över Kina och sätter in marktrupp i landet. Den sydliga ön Hainan ockuperas. Kina kommer att lida betydligt större förluster än USA, men har stor uthållighet. Kriget förblir konventionellt, och ingendera sidan kommer att pressas till att använda kärnvapen.

Ryssland utnyttjar situationen genom att invadera Finland, Estland, Lettland och Litauen. EU och Nato blir fullt indragna i konflikten, men pressas tillbaka av den starka ryska militärmakten. Rysslands intresse är att kontrollera Östersjön och få en utpost mot Atlanten.

Nordkorea passar på att sänka ett amerikanskt hangarfartyg, och drar därmed in sig självt i konflikten. Nordkorea är den mest labila av kontrahenterna, och kan ställa till med stor skada. USA inleder därför ett massivt bombanfall mot Nordkorea, som svarar med ett par kärnvapenmissiler mot Japan, som åter kommer att lida av ett kärnvapenangrepp. USA invaderar Nordkorea, varvid en ny front öppnas mot Kina i Liaoning och Jilin.

Sveriges veckoslutsförsvar mals konsekvent ned av ryskt bombflyg och infanteri, och landet faller utan större motstånd. Nato förhåller sig passivt. Statsminister Kinberg-Batra går med på att agera marionett åt Putins regim, och i praktiken styrs Sverige av Moskva. Vägen mot Norge är därefter öppen, och Nato förmår inte att hindra angreppet. EU koncentrerar resurserna till försvar av det kontinentala fastlandet.

Erdoğans instabila regim i Turkiet lägger sig i drabbningarna genom att attackera Iran, och därmed är Europas sydgräns hotad av stridigheterna. Pakistan lierar sig med Kina och angriper ärkefienden Indien, och därmed föreligger en kontinental krigsskådeplats från Europa till Östasien. Den nya världen med Australien, Nordamerika och Sydamerika omfattas inte, och inte heller Afrika med undantag av de norra delarna.

I detta scenario skulle följderna för både USA och Kina bli katastrofala, för att inte tala om världsekonomin. Kina skulle förlora mest, och detroniseras som världsmakt för lång tid framöver, medan USA skulle stukas rejält. Den enda part som i någon mån kan sägas gagnas är Ryssland, som expanderar sitt territorium och därmed seglar upp som en ny världsmakt.

Av detta krigsspel kan vi förstå att krig inte ligger i vare sig Kinas eller USA:s intresse, och därför kommer det inte heller att inträffa. Det är också med den insikten Kina bygger upp sina atoller och utposter i Sydkinesiska sjön, förvissat om att ingen makt kommer att lägga hinder i vägen. USA kan med militär konfrontation hindra Kinas väg till dominans, åtminstone ett tag till, men bara på bekostnad av dess egen hegemoniska ställning.

Kategorier
Buddism Filosofi Kina Kultur Religion

Missuppfattningar om buddism

I ett av den kristna tokhögerns propagandablad, Världen idag, figurerar homofoba moralpredikanter som Siewert Öholm och Olof Edsinger. Den senare kan läsas med viss morbid skadeglädje, då de intellektuella saltomortalerna avlöser varandra på typiskt kristet vis, exempelvis när han oförblommerat blottar sin religiöst neurotiska beröringsskräck inför den i buddismen centrala yogan.

Förutom sagda beröringsskräck visar Edsinger och för all del en mängd andra kristna debattörer upp en förskräcklig religiös analfabetism när de försöker beskriva andra läror med inadekvata kristna termer. Han tror exempelvis att ett av yogans syften är att förena den individuella «själen» (atman), med «världssjälen» (brahman), och att man genom att praktisera (sekulär) yoga därför utsätter sig för denna «andliga verklighet» och därmed påverkas i religiös riktning. Detta från samma klick som brukar hävda att man minsann inte riskerar att bli kristen av lite välsignelser och psalmer i skolavslutning i kyrkan?

Men yoga är förstås inte exklusivt en hinduisk företeelse, och den stammar inte heller från hinduismen, precis som bön inte är ett kristet påfund, men ändå används i kristen praktik. Yoga är i grunden en metod för att behärska sinnet och kroppen, en kombination av meditation och gymnastiska övningar.

Den har helt sekulärt ursprung och är en förvedisk filosofisk yttring, men finner en naturlig plats i religiösa system som syftar till mental befrielse av något slag, exempelvis moksha i hinduism och nirvana i buddism: att uppnå självförverkligande, självkännedom och befrielse från okunnighet – man kan förstå varför en del kristna känner ett visst obehag inför detta!

Vidare är yoga central i buddismen, framförallt i mahayana, och det hör inte till vanligheterna att buddister «konverterar» till hinduismen för att de praktiserar yogisk meditation. Buddismen förkastar för övrigt begreppet «själ» (eller rättare «inre själv»), och hävdar istället ett «ickesjälv» (anatman, negationen av atman). I buddismen är förgängligheten central, och det finns ingen underliggande entitet som «vandrar» mellan existenser. Härav följer att begrepp som samsara inte kan beskrivas med kristna idiottermer som «själavandring», utan är en helt igenom annorlunda företeelse.

Yoga är och förblir därför ett verktyg som kan användas både sekulärt och religiöst, och den har ingen inneboende religiös konnotation i sig själv, precis som vinet i nattvarden inte bär på någon annan «spirituell» komponent än den upplyftande känsla man vederfars av att inmundiga drycken. Den religiösa aspekten uppstår först i en religiös kontext.

Edsinger har även varit på utflykt till Dragon gate (龙门, Lóngmén) i trakterna kring Älvkarleby. Där har han sett en staty av Guanyin, «nådens gudinna», och således förfärats över dess okristliga framtoning. Därefter följer en skur av okunnighet och missuppfattningar, av vilken den första är att det skulle röra sig om en gudinna.

Buddismen erkänner nämligen vare sig gudar eller gudinnor, och den rätta termen är således bodisattva, en högst levande jordisk person som har föresatt sig att viga sitt liv åt att hjälpa människor till befrielse. Det är en person med ofantligt stort medlidande med andra, och en aning skruvat skulle man kunna hävda att Jesus var en bodisattva, om än inte i namn.

Guanyin (观音, guānyīn) är kinesiska för att observera ljud, eller mer prosaiskt att höra världens ljud, eller rättare sagt världens sorger och klagomål. Det längre namnet är därför 观世音 (guānshìyīn), där 世 (shì) betyder just värld. På sanskrit kallas han Avalokiteśvara, med likartad betydelse. Han, hon – könet är ointressant för den som har uppnått fullständig befrielse, och ingen vet vem som är den historiska förebilden.

Buddister ber således inte till gudar eller gudinnor, utan till förebilder som Budda och bodisattvor, en form av andligt utformad respekt för mästare och föredömliga personer. Guanyin är den mest populära bodisattvan, och särskilt förknippad med medlidande (inte «nåd», en annan kristen term som saknar relevans). Edsinger bör vara noga på sin vakt, ty Guanyin finns med oss i princip överallt, nämligen där kameror av märket Canon (Kannon på japanska) fortsätter att se och höra världens sorger och glädjeyttringar.

Edsingers religiösa analfabetism framträder därefter i ett allt klarare ljus, då han redogör för ett antal inskriptioner på nämnda staty, varav en strof lyder: Större tur med fler söner och manliga barnbarn. Buddismen har förvisso en patriarkal historia, dock inte lika allvarlig som den kristna, men pamfletten i fråga härrör inte från buddism och har inget med Guanyin att göra.

Det är istället en traditionell kinesisk uppfattning som ännu äger giltighet på landsbygden, och som mer har rötter i konfucianism än något annat tänkesystem. Denna form av synkretism är förstås svår att greppa för monoteister, men i Östasien samsas buddism och konfucianism helt naturligt med daoism, folkreligion och andra religiösa företeelser av samma snitt – det är först när islam eller kristendom dyker upp på arenan med sina absoluta sanningsanspråk som det blir tumult.

Slutligen kan man bara sucka djupt när Edsinger förknippar texten tur och framgång för vem som helst, vid vilket tillfälle som helst och var som helst med buddism, eftersom det med eftertryck visar hur religiöst obildad han är. Buddism handlar om att utplåna otillfredsställelse genom att sluta vara fäst vid materiell och annan världslig framgång, och buddister söker helt enkelt inte lyckan. Det är istället just ett annat kinesiskt sekulärt ordspråk, som har intet med buddism att göra.

Edsinger skriver förstås för de redan troende, och kan tillåta sig att inte bara tumma på sanningen, utan även misshandla den rejält. Men förutom att det är intellektuellt ohederligt, är det också i strid med de «bud» de kristna ständigt hänvisar till, men aldrig själva tycks kunna följa: du skall icke bära falskt vittnesbörd.

Guanshiyin pusa (观世音菩萨), Sommarpalatset, Beijing