Kategori: Kina

Kategorier
Asien Kina Kultur Språk

Bästa skriften

Låtsas för ett tag att du inte har en aning om språkliga begrepp som konsonanter, vokaler eller fonem, och att du lever i civilisationens framväxt under bronsåldern för fem tusen år sedan. Människan i Levanten hade sedan tidigare funnit ett sätt att tygla sädesslag, och kunde därför bli mer bofast. Istället för att leva i grottor byggde man underjordiska hus i lera, och de första samhällena växte fram när befolkningen ökade.

Under människans första 300 000 år hade man levt uteslutande som jägare-samlare i mindre band och stammar, och man hade inte haft något större behov av att föra räkenskap eller nedteckna saker för minnet. Man hade ägnat sig åt kultur via muntlig tradering, och de enda symboler man hade haft att göra med var enkla representationer av streck för antal samt betydelselösa geometriska mönster. Det är inte ens säkert att ett fullt utvecklat språk existerade innan den beteendemässigt moderna människan utvecklades vid -70 000.

Med större befolkning uppstår arbetsdelning, och därmed ett behov av att bokföra transaktioner. Produktion, handel, löner, lager med mera måste nedtecknas, då hjärnans minne inte räcker till och då det krävs någon form av organisation och kontraktuell säkerhet. Enkla piktogram som föreställer vanliga objekt nedtecknas i det medium man behärskar, vilket är lera. Piktogrammen föreställer boskap, sädesslag, föremål och så vidare, och man utvecklar någon form av numerisk kod för att hålla räkning.

Du, som lyckligtvis är son till någon i det styrande skiktet, slipper kröka rygg på fälten, och har att ansvara för bokföring i denna spännande tid (alternativt är dotter som ansvarar för religiösa bestyr). Bladet är oskrivet, och du har frihet att på egen hand utveckla den skrift som växer fram. Du är den som inte bara nyttjar befintliga symboler, utan emellanåt har att hitta på nya. Efter ett tag inser du att det blir rätt många symboler att hålla reda på, och att en del begrepp är mer svåra att representera, till exempel namn på personer i handel och arbete, personer som kan komma från andra traditioner.

Du börjar därför förenkla de rena piktogrammen till mer abstrakta former, och kombinerar dem i än mer abstrakta glyfer för snabbare skrift. Även om du har fått primitiv bildning har du små möjligheter att representera språket fullt ut med dina symboler, och du har heller ingen möjlighet att bära med dig lexikon på stentavlor omfattande över tusen symboler. Piktogrammen börjar därför anta en fonetisk karaktär när du vill representera något okänt med kända symboler, vars initiala ljudvärden antas som fonetiska element.

Den kilskrift du är med om att ta fram indikerar förutom stiliserade begrepp således även ljudvärden, ungefär som den senare kinesiska skriften, och är ett steg på vägen mot ett renodlat alfabet. Dina kolleger i Egypten har något motsvarande system på gång med utveckling av piktografiska hieroglyfer till ett mer fonetiskt system, och de har dessutom fördelen av att kunna nyttja pergament för sin skrift.

Närmare femton hundra år senare, vid -1700, föreligger som en vidareutveckling det renodlade fonetiska systemet hos fenicierna, ett sjöfarande semitiskt handelsfolk. Det feniciska alfabetet är en abjad, det vill säga ett alfabet bestående uteslutande av konsonanter, eftersom denna form passar semitiska språk väl. ’Vn svnsk kn fktskt skrvs md ’nbrt knsnntr ’ch ’lltjmt vr lslgt.

Semitiska språk har visserligen ett fåtal vokaler (vanligen a, u och i), men de används obetonade bara i skrift då det krävs förtydligande, eller för att lära barn läsa. När den feniciska skriften togs upp av grekerna genom handeln tillkom symboler för vokaler, dels genom en slump, dels för att grekiskan har så många fler vokaler och en annan syntax. Därmed var alfabetet fött.

I teknisk mening utgjorde den feniciska symbolen 𐤀 ett oxhuvud (’ālep), vilket i grekiskan blev ett Α (alfa) efter rotation nittio grader. Feniciska tecknet 𐤁 representerar på samma sätt ett hus (bēt), det vill säga B (beta); 𐤂 en käpp (gīmel), vilket blev grekiska Γ (gamma; G, C); 𐤃 en fisk (dālet), det vill säga Δ (delta; D), och så vidare. Bruket spreds till etrusker, latinare och andra med lokala anpassningar och variationer, och resten är så att säga historia.

Men den feniciska uppfinningen spreds vida omkring, inte minst till Indusdalen, där den gav upphov till brahmiskriften vid -400. I förstone tycks indiska skriftsystem förefalla helt väsensskilda, men de har alltså samma feniciska ursprung som det latinska alfabetet. Feniciska 𐤓 (rēš, huvud) blev grekiska Ρ (rho, R), vilket motsvaras av brahmis 𑀭 och devanagaris र. Feniciska 𐤈 (ṭēt, hjul) blev grekiska Θ (theta), brahmi 𑀣 (tha) och devanagari थ.

Sanskrit hade en annan fonetik än de semitiska språken, varför den brahmiska skriften anpassades efter dessa förhållanden. Brahmi och senare avledningar som devanagari är således konsonantalfabet med en grundvokal (a), och övriga vokaler märks ut med diakritiska tecken eller i förekommande fall självständigt. I en sådan abugida får man istället ta bort den inneboende vokalen vid behov.

I hindi är क (ka) en grundläggande stavelse, och konsontanen k erhålls genom ett diakritiskt tecken क् eller via regler. Andra vokalvärden fås med motsvarande tillägg, som का (ka:), के (ke), कै (kai), कि (ki), की (ki:), को (ko), कौ (kau), कु (ku), कू (ku:), र्क (rka) och कँ (kam). I modern hindi används stavelserna i princip som renodlade konsonanter, men i sanskrit nyttjades sammansatta konsonanter för att eliminera inneboende vokal. Exempel: क्या (kya:, vad) har ligaturen क्य (kya), som inte är samma som कय (kaya); धन्यवाद (dhanyava:d, tack) har ligaturen न्य (nya), som inte är samma som नय (naya); बुद्ध (buddha) har ligaturerna बु (bu) och द्ध (ddha), som är skilda från बउ (bau) respektive दध (dadha).

Längre österut dominerade emellertid ett logografiskt system som det kinesiska, vars ideografiska tecken bär på både betydelsebärande element och fonetisk information, om än ofullständigt. Rena piktogram som 日 (rì, sol) och 月 (yuè, måne) kan kombineras till 明 (míng, ljus; klar), som i sin tur kan nyttjas abstrakt, som i 说明 (shuōmíng, säga-klart = förklaring). Skriften passar sinitiska språk väl, eftersom de är analytiska och därmed i avsaknad av böjning, konjugation och andra egenheter – ett morfem motsvaras alltid av ett tecken.

Kinas dominans spred skriften till Japan, Korea och Vietnam, men den är mindre lämpad för dessa språk. Exempelvis japanskan har därför kompletterat skriften med stavelsealfabet som hiragana (ひらがな eller 平仮名) och katakana (カタカナ eller 片仮名). Stavelsealfabeten påminner om abugidor, men har även renodlade vokaler som あ (a), い (i), う (u), え (e) och お (o). Även om japanska kan skrivas fullständigt med kana, nyttjar man de kinesiska tecknen som baselement. Hiragana används istället för funktionsord och böjningselement. Satsen 私は学生です kan således dechiffreras som 私 (watashi, jag), は (wa, subjektmarkör), 学生 (gakusei, student), です (desu, kopula = är), med typisk blandning av tecken och stavelser i en komplex blandskrift.

Koreanskan är snarlik japanskan i grammatisk struktur, även om språken i övrigt saknar nära släktskap. Men Korea valde en annan väg genom att gestalta ett artificiellt särdragsbaserat fonemiskt alfabet från grunden. Vertikala vokaler ㅏ (a), ㅓ (eo) och ㅣ (i) representerar lågt register, horisontella ㅗ (o), ㅜ (u) och ㅡ (eu) högre. Kombinera elementen för diftonger, ㅗ + ㅏ = ㅘ (wa, eller oa), eller lägg till ett streck för uppmjukning, ㅑ (ya), ㅛ (yo) och så vidare.

Det koreanska alfabetet hangeul har således funktionell fonetisk information inbyggd i de enskilda tecknen. Till skillnad från latinska och andra alfabet skrivs tecknen dock inte linjärt, utan kombineras i block till för Östasien typiska morfem: ㅎ ㅏ ㄴ ㄱ ㅡ ㄹ ger vid kombination 한글 (han-geul). Kinesiska tecken används numera bara för distinktion vid behov, men hangeul ärver alltså stavelseblock och morfembas från kinesiskan.

Vietnamesiska är i likhet med kinesiska ett analytiskt tonspråk, och kunde med fördel ha behållit de kinesiska tecknen. Istället infördes en latiniserad skrift under fransk ockupation, och den behölls vid självständigheten 1954, bland annat för att den medförde enklare undervisning. Exempelvis ordet modernisering skrivs numera hiệnđạihoá, att jämföras med kinesiskans 現代化 (xiàndàihuà).

Tanken att ersätta kinesisk skrift med ett alfabet har emellanåt väckts. Det vietnamesiska exemplet visar att det förvisso är möjligt, men att det knappast ger några andra fördelar än att sänka den inledande tröskeln. Den otympliga vietnamesiska skriften med sitt överflöd av diakritiska tecken är under alla omständigheter inte den bästa kandidaten.

Detta föranleder frågan om skriftsystem är helt utbytbara, och om något skriftsystem kan anses vara mer fördelaktigt än andra. Finns det något bästa skriftsystem? Den första frågan kan besvaras med ett nja, då exempelvis indoeuropeiska och syntetiska språk svårligen kan skrivas med logografiska tecken. Ändå har japanska och koreanska länge använt just kinesiska tecken i avsaknad av egen skrift, men till ett pris. Vietnamesiskan lär ursprungligen ha varit mer syntetisk med rika flektionsmönster, men språket transformerades av den kinesiska skriften – det är för all del möjligt att kinesiskan själv delvis är ett resultat av sitt skriftsystem.

Hindi kan skrivas med arabiska tecken, och kallas då urdu. Det finns heller inget som hindrar att ett alfabet ersätter abjader eller abugidor, utan det skulle förmodligen vara fördelaktigt, förutom i kulturhistoriskt och estetiskt hänseende. Inte minst skulle man slippa otympligheten i den stora mängden sammansatta konsonanter, eller den fonetiska osäkerheten i avsaknad av sådana. Men som det grekiska exemplet visar är vokalrika språk inte lämpade för abjader eller ens abugidor, även om ett stavelsealfabet som kana skulle kunna nyttjas. Olika språk har således olika fonetiska förutsättningar, och dessa avspeglas i skriftsystemet.

Alfabeten har fördel i att vara lättlärda och fonetiskt förhållandevis representativa, beroende på språk. Nackdelen ligger i att skriften inte hänger med i talspråksutvecklingen, och att ortografin blir lidande då äldre skriftformer används. Exempelvis h är numera stumt i romanska språk, och engelskans många varianter av uttal på -ough (eller svenskans sj-) förskräcker.

Logografiska skriftsystem som kinesiska har en betydligt högre tröskel med sina många tecken, men är å andra sidan beständiga över geografi och tid. Skriften är lika representativ oavsett dialekt, och äldre texter kan läsas utan större problem. Min egen erfarenhet av kinesiskan är att tecknen är ett mindre problem, och att svårigheterna snarare ligger i toner, uttal och mängden fasta uttryck. Om det inte funnes fördelar med tecknen skulle de ha skrotats för länge sedan, inte minst i Japan. Tecknen ger stadga.

Koreanska hangeul brukar framhållas som ett lysande exempel på lingvistisk innovation, men systemet är mindre lämpligt för språk med konsonantkluster, som germanska och slaviska språk. För tonspråk som kinesiska skulle ett särdragsbaserat system som hangeul behöva kompletteras med tonmarkörer, men problemet hur man särskiljer den stora mängden homonymer kvarstår. 请客 och 顷刻 är lätta att skilja åt, medan den alfabetiska representationen qǐngkè är identisk.

Tanken på ett enhetligt globalt skriftsystem är därför meningslös, då respektive språks fonemiska förutsättningar avgör lämpligheten. Även om ett system som IPA i princip skulle kunna användas, är det alltjämt inga andra än språkvetare som vill ta i ett sådant otympligt verktyg. Språk har inte bara till syfte att vara omedelbart fonetiskt klara, utan bygger även kultur, tradition och kontinuitet.

Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan

Provinsen Taiwan

En sak som skiljer Kina från kvartalspolitiken i Väst är långsiktigheten och målmedvetenheten. Det brådskar inte att återinförliva Taiwan i modernationen, men på längre sikt är det oundvikligt att så sker, så som Xi Jinping berättade under gårdagen. Det är en historisk nödvändighet, och Kinas utveckling kommer att tvinga fram ett avgörande i sinom tid.

Den unga demokratin har länge haft ett nominellt skydd av USA, men motivet för att upprätthålla denna kalla krigets restpost minskar i takt med Kinas ekonomiska betydelse för den amerikanska välfärden. Om även koreafrågan går mot en stabil upplösning försvinner ytterligare ett skäl för USA att patrullera de kinesiska haven, och Pax sinica kan inträda under kinesisk hegemoni, som under större delen av den tidigare historien.

Den forna nationalistdiktaturen Taiwan gjorde länge efter inbördeskrigets slut anspråk på att representera hela Kina, och ansågs även av omvärlden vara Kinas representant tills fastlandet under 1970-talet övertog rollen, bland annat i FN. Det samförstånd som har växt fram internationellt tar fasta på att det bara finns ett Kina, och att meningsskiljaktigheterna måste lösas med fredliga medel. Taiwan är alltså inte en erkänd stat, utan ses som en del av Kina – en status Taiwan inte på egen hand kan ändra.

Sedan Taiwan blev en demokrati under 1990-talet har en allt större del av befolkningen dock kommit att se på nationen som skild från Kina, och det finns en stark separatistisk ådra. Om man händelsevis talar med en kines från Taiwan inser man ganska snabbt att hjärntvätten är ungefär lika stor på båda sidor sundet, och de historiska trådarna är inte längre tydliga för hela befolkningen.

Det är nu alla folks rätt att söka självständighet, men för Taiwans vidkommande har tåget redan gått. Man skulle ha tagit sig för detta projekt när Kina alltjämt var svagt, och när man hade den ekonomiska och militära styrkan att fullfölja en verklig separation – men då fanns inte den politiska viljan, eftersom nationalisterna alltjämt dominerade politiken, de nationalister som vill se ett Kina.

Taiwan blev tidigt ett ekonomiskt under i regionen, och fungerade länge som världens verkstad under fri marknadsekonomi, även under diktaturens långvariga undantagstillstånd. Kina har nu upprepat den bedriften i mycket större skala och med ungefär samma metoder, och det är bara en tidsfråga innan man är rikare per capita. Därmed försvinner ett incitament för Taiwan att skiljas från Kina.

Däremot har Taiwan sedan demokratins införande ett betydligt större mått av friheter, som man inte är beredda att ge upp. Men det kräver heller ingen, utan det handlar om ett land med två system, som i Hongkong, en stad som aldrig har haft mer demokratiska friheter än nu, eller för den delen Macao. För centralregeringen är det inte av vikt att detaljstyra varenda hörn av landet, men däremot att man har nationell suveränitet och historisk kontinuitet – det är så att säga inte första gången Kina har varit styckat i delar och återförenats i en guldålder, utan det följer ett historiskt mönster av splittring och återförening.

Taiwan integreras redan nu allt tätare med fastlandet, och det bor och arbetar mängder av kineser från både Taiwan och fastlandet på båda sidor sundet. Det kommer en dag te sig naturligt för öborna att knyta närmare band med fastlandet, nämligen när man inser att det har stora ekonomiska och andra fördelar utan att hota den lokala demokratin och friheten. Väst – som älskar att se andra splittras – kommer att protestera, men till ingen nytta.

Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

Att lägga krokben för sig själv

När Kanada och USA låter gripa Meng Wanzhou (孟晚舟) är det en direkt provokation mot Kina, som ytterligare kommer att ge bränsle till ett fördjupat handelskrig. Att börsen störtdyker är således ett naturligt resultat av denna händelseutveckling, som kommer att resultera i vedergällning om Meng inte släpps inom kort.

När en stor företagsledare används som en politisk bricka, kan Kinas svar inte bli att spionanklaga en futtig restaurangägare, utan man måste söka en större pjäs för att jämna ut amerikanernas drag. Man skulle till exempel kunna kvarhålla Apples åldrige ledare Tim Cook för en rad misstänkta brott, som skatteflykt, miljöförstöring och slaveri. Det spelar ingen roll om anklagelserna har någon sanningshalt.

USA och dess satelliter spelar sedan länge fult när man blockerar Huawei från västliga marknader. Anklagelserna om att företaget har kopplingar till den kinesiska militären är grundlösa, för att inte säga irrelevanta. Man säger sig vara bekymrade över att Huawei i sin elektronik skulle implementera samma slags spionkretsar som alltid har funnits i västliga telekomföretags utrustning (för avlyssning av den egna befolkningen, nota bene), men sådant låter sig förstås prövas genom att undersöka komponenterna – elektronik är inte en svart låda.

Man noterar exempelvis att grundaren Ren Zhengfei (任正非) har en bakgrund i Folkets befrielsearmé och att han är partimedlem. Men att vara partimedlem är mer eller mindre ett måste för den som vill göra karriär i Kina. Det är en symbolhandling, inte ett uttryck för sympati med vare sig partiet eller regeringen. På vilket sätt skulle en bakgrund i armén eller medlemskap i Republikanerna diskvalificera en amerikansk företagsledare?

Nej, inget av detta har någon relevans, utan är svepskäl för att hindra Kinas vidare avancemang. Det nya kalla kriget består i att till varje pris försöka hejda Kinas framfart, och man använder allt fler illegitima metoder för ändamålet. Marknadsekonomi och frihandel är sådant man framhåller när man själv gynnas, men tydligen inte när en ny aktör tar för sig. Det är då man förbjuder den aktörens företag och produkter på de egna marknaderna, och det är då man inför strafftullar på den aktörens gods, och det är då man låter arrestera den aktörens företagsledare.

Kina är dock alldeles för luttrat, erfaret och målinriktat för att låta sig bekommas av dessa obstruktioner. Det går att sinka landets framfart, men inte att stoppa den, i alla fall inte utan militära angrepp. Däremot kan Väst lägga krokben för sig själv, vilket är vad man gör sedan en längre tid tillbaka med allt mer irrationell och kontraproduktiv politik.

Kategorier
Kina Politik Xinjiang

Uigurisk panislamism

Sveriges syn på Kina måste bli mindre naiv, menar en ledarskribent. Det man här är upprörd över, och agiterar mot med de mest våldsamma överdrifter, är hur Beijing försöker «utradera en hel kultur» genom att placera uigurer i laogai (劳改, omskolningscentra).

Men naiviteten är helt på skribentens sida. Den fina kulturen man pratar om är en radikaliserad variant av islam, som dels har gamla anor men även har en nyare injektion från 1980-talets centralasiatiska religiösa reformism. Uigurer i Xinjiang åkte då, under ett politiskt töväder efter Maos död, på pilgrimsfärd till Mecka och tog till sig fundamentalistiska tankegångar, som man senare har implementerat i hemregionen, bland annat i form av terrorattentat i hela Kina och våldsamma upplopp i Ürümqi.

Ett utskott av den rörelsen är Turkestans islamistparti, en terrororganisation allierad med talibaner i Afghanistan och al-Qaida. Rörelsen ligger bakom ett par hundra terrorattacker i Kina sedan 1990, och uppmanar kontinuerligt till jihad i de moskéer som Kina nu kontrollerar och övervakar allt hårdare.

Beijing har inget emot vare sig minoritetskultur eller islam, vilket lätt inses av hur den muslimska gruppen Hui är till fullo integrerad i kulturen. Däremot har man sedan flera tusen år stor erfarenhet av konflikter mellan olika folkslag och separatism, och man lägger inga fingrar emellan för att vidmakthålla stabiliteten i landet om oroshärdar blossar upp. Det gäller i såväl Tibet som Xinjiang, två regioner där separatistiska rörelser frodas och eldas på av utländska intressen.

Uigurer är ett centralasiatiskt nomadfolk som sedan lång tid har funnits tillsammans med kineser i Xinjiang, och de är delvis inplanterade i regionen under dynastin Qing till följd av historiska konflikter med andra grupper. Uigurerna har till skillnad från andra folkslag motstått att ingå i den större kinesiska kultursfären, och man har en historia av separatism, bland annat två försök att bilda en «östturkestansk» islamisk republik under tumulta perioder i Kinas historia. Alltjämt underblåses denna strömning av Uigurernas världskongress, som lobbar mot västregeringar för stöd.

Uigurerna har i egenskap av minoritetsfolk fördelar som förtur till utbildningar och att slippa stå under den tidigare ettbarnspolitiken, men tycks ändå inte vara nöjda med mindre än att de får en egen stat på territorium som av och till har stått under kinesisk kontroll sedan Handynastin för två tusen år sedan. I grunden för denna inställning ligger den form av panislamism man odlar, och som uttrycker att islam har företräde i allt. Det är den inställningen som skiljer dem från Hui, och det är den attityden som skapar problem.

Det är också den insikten som gör att Beijing tar i med hårdhandskarna, och att man går till roten av problemet. Och problemet är alltså inte religionen islam eller moskéer i sig, utan den form av islam som uttrycker att Kina är otrogna hundar som måste bekämpas med jihadistisk terror.

Kategorier
Kina Kultur Politik

Vänsterns sinofobiska rasism

Statstelevisionens «humorprogram» Svenska nyheter förmedlade i fredags en grovt rasistisk skildring om kineser, fri från någon som helst rimlig kontext. Man publicerade dessutom inslaget på en kinesisk videosajt, och riktade därmed «humorn» direkt till det kinesiska folket.

I efterhand har man försökt ursäkta inslaget med att det i själva verket var «antirasistiskt», och att det har «missuppfattats». Men man ser på en besvärad programdirektör Helin att man är medveten om att man har trampat ordentligt i klaveret. Det är även den allmänna uppfattningen bland svenskkineser som har sett inslaget, att det är grovt rasistiskt och nedsättande.

Det är ett uttryck för en sinofobi som sedan länge grasserar inom vänstern. Det är inte bara så att man har paranoida tankar om «regimen» och tolkar varje enskild händelse om Kina på samma sätt som tidigare kremlologer gjorde om Ryssland, utan man ger även uttryck för hat mot kinesisk kultur och kinesiskt folk. Man förmår i sin förment antirasistiska PK-bubbla inte se skillnad på «regimen» och det kinesiska folket, utan blandar samman dem. Därav denna fullständigt vidriga och opåkallade attack på människor av kinesisk härkomst.

Enligt min uppfattning är detta hets mot folkgrupp. Om detta inte är hets mot folkgrupp, så är inget annat det heller. Det blir aldrig klarare än så här. För att åskådliggöra detta kan man byta ut «kinesisk» mot «muslimsk» eller «judisk» i inslaget:

Välkommen högt ärade muslimska turist. Här kommer några tips för att undvika kulturella krockar. Till exempel så bajsar vi inte utanför historiska byggnader. Men om det är så att du har fått bajs på händerna så gör vi så i Sverige att vi tvättar händerna.

Samtidigt låter man en bild av en bajsande man i turban och helskägg figurera på en fingerad förbudsskylt. Hur skulle detta uppfattas, månne? Utanför yttrandefrihetsgrundlagens skydd har sådana skildringar gjorda av privatpersoner utan undantag bedömts vara hets mot folkgrupp, och brotten anses inte vara ringa. Provokonstnären Dan Park har fått skaka galler för skildringar av motsvarande kaliber, för tusenfalt lindrigare spridningsgrad och därtill i en fullt rimlig kontext (om än inte förstådd av domstolen).

Hets mot folkgrupp är även ett undantag under den besynnerliga konstruktionen med en särskild tryck- respektive yttrandefrihetsgrundlag för skråmedier, men det brukas då främst som ett vapen mot nazistiska tidningar som publicerar hakkors, hyllar Hitler och uttrycker sig illa om judar. Det är statens metod att angripa misshagliga åsikter av ett visst slag, och det är inte troligt att statens advokat någonsin skulle agera mot den egna uppdragsgivarens propagandaorgan. Lagen är inte och har aldrig varit blint rättvis.