Kategorier
Asien Kina Kultur

Östasiatiskt skönhetsideal

En nyligen visad tevedokumentär påminner om ett bisarrt fenomen i östasiatiska länder, liksom i en del andra regioner världen över, nämligen vissa kvinnors strävan att efterlikna ett västerländskt skönhetsideal. Ett sådant sägs utgöras av stora ögon, rak näsa och vit hy. Vithetsnormen gäller även om man bortser från den västerländska komponenten, av samma socioekonomiska orsaker som i det tidigare europeiska klassamhället, nämligen att den förment smutsiga arbetarklassen anses vara mörkare.

Således ska man inte förundras av det stora utbudet av vitblekningsprodukter i Kina, Sydkorea och andra länder, ej heller det faktum att en oproportionerligt stor del av kvinnor låter skönhetsoperera sig för att efterlikna ett falskt ideal. Falskt, för att majoriteten i denna del av världen knappast håller med om att västerländska kvinnor är skönare, och för att man förväxlar socioekonomisk status med skönhet.

De gustibus non est disputandum i all ära, men det finns trots allt mätbara kriterier för vad som uppfattas som objektiv skönhet. Symmetriska drag och ett hälsosamt utseende är härvidlag universellt gångbara faktorer. I vilken population som helst varierar symmetri och andra faktorer, och därmed uppstår den kontrast som skiljer skönhet från alldaglighet.

Skulle man titta på ett tvärsnitt av amerikanska och västeuropeiska kvinnor, och jämföra med ett motsvarande snitt av koreanska, japanska och kinesiska kvinnor, skulle de senare betraktas som oerhört mycket skönare, enbart i kraft av hälsosapekten. Fetma och övervikt är nämligen så oerhört mycket mer omfattande i västliga länder än i östasiatiska, varför det ideal som finns är betydligt mer ouppnåeligt för västerlänningar än för östasiater. Det är inte bara en utseendefråga, utan en reell hälsoaspekt, där den östasiatiska kosten råkar vara helt överlägsen den västerländska sockerdieten.

Om ideal ställs mot ideal kan man konstatera att västerländska kvinnor har två potentiella fördelar, som båda har att göra med pigmentering. Västerländska ögon och västerländskt hår har en mycket större variationsrikedom än den enhetliga nötbruna och svarta kosmetiken i österlandet, och ger därför uttryck för ett större mått av unik individualitet. Å andra sidan är kvaliteten på det östasiatiska sidenhåret tämligen överlägsen det allmänna västliga taglet.

I samtliga övriga avseenden drar den östasiatiska kvinnan det längsta strået. Förvisso finns i västerlandet ett porrigt ideal kring stor stjärt och stora bröst, men i objektiv mening är en sådan kroppsform inte proportionerlig, och därmed inte heller skön. Den östasiatiska kvinnan har således i största allmänhet mer sköna proportioner i sin kroppskonstitution, drag som kan härledas med matematisk precision givet vissa klassiskt harmoniska proportioner.

Proportionaliteten gäller även anletsdragen, där den asiatiska kvinnan vanligen har ett större mått av ungdomlighet, även långt upp i åldrarna. Hyn är i allmänhet finare och mycket fruktigare, och läpparna är vanligtvis utsökt skurna, till skillnad från den västerländska kvinnans smala och obskyra motsvarigheter. Näsan är i allmänhet liten och rund, till skillnad från den långa och spetsiga västerländska kroken.

Östasiatiska kvinnor kan således känna sig fullkomligt trygga i att ha ett eget ideal, som inte i någon mening är underställt andra, utan tvärtom ligger högst i rang, i en objektiv betraktelse. Östasiatiska män är dock en annan historia. Utseende är förvisso inte allt, men det räknas i någon mån; de flesta människor uppskattar skönhet i konst, musik med mera, och därför också i andra människor. Men man ska inte förväxla skönhet med status.

Kategorier
Kina Kultur Vetenskap

Tu Youyou: nobelpris för traditionell kinesisk medicin

Tvåtusenfemton års nobelpris har i veckan kungjorts, denna gång utan särskild dramatik. Dock kan man skönja sedvanlig politisering av litteraturpriset, då Svetlana Aleksijevitj är en i raden av regimkritiska sovjetförfattare som har erhållit priset, medan mer stilistiskt begåvade författare i den ryska litteratursfären har negligerats, på samma sätt som har gällt för kinesiska och en rad andra nationers författare.

De vetenskapliga priserna i fysik, kemi och medicin är av hävd mer förskonade från sådan politisering, men man kan samtidigt undra varför det har tagit fyrtio år att erkänna upptäckten av artemisinin, då malaria är ett av mänsklighetens värsta gissel.

Tu Youyou (屠呦呦, f. 1930) erhåller hur som helst 2015 års nobelpris i medicin för att ha utvecklat en process för att utvinna ett verksamt extrakt mot malaria. Bakgrunden till forskningen utgör i sig stoff till en spännande roman, och tar sin utgångspunkt i vietnamkriget, som skövlade fler människoliv i malaria än i strid. Nordvietnams diktator Ho Chiminh (Hu Zhiming, 胡志明) bad således det allierade Kina om hjälp att utveckla en medicin mot åkomman.

Kina hade självt stora problem med sjukdomen i sina tropiska regioner, och ledningen under Mao Zedong (毛泽东) och Zhou Enlai (周恩来) fann det uppbyggligt att påbörja Projekt 523 (五二三项目 / Wǔ èr sān xiàngmù), vars namn syftar på dess startdatum 23 maj 1967. Trots att detta var under kulturrevolutionens antiintellektuella era, samlade man flera hundra forskare för att systematiskt undersöka möjliga vägar, inklusive sådana som hade praktiserats i den uråldriga traditionella kinesiska medicinen.

Tu Youyou rekryterades till projektet 1969, och stationerades på Kinas sydligaste utpost på ön Hainan, ett veritabelt tropiskt paradis, men också en perfekt grogrund för malaria. Bland tusentals traditionella preparat fann Tu och andra forskare i skriften Behändiga akutrecept (肘後備急方, Zhǒuhòu bèijífāng) av Gé Hóng (葛洪, 283/343) ett allmänt recept mot feberliknande tillstånd:

Receptsamling 16: behandling av feber och all sorts malaria
Recept: ta en näve sommarmalört, blötlägg i två sheng vatten, vrid ur juicen, och inmundiga.

 

治寒热诸疟方第十六
又方:青蒿一握。以水二升渍,绞取汁。尽服之。

Zhì hánrè zhū nüè fāng dì-shíliù
Yòu fāng: qīnghāo yī wò. Yǐ shuǐ èr shēng zì, jiǎo qǔ zhī. Jǐn fú zhī.

Sommarmalört (Artemisia annua) eller qīnghāo (青蒿) på kinesiska är således den växt från vilken oljan artemisinin (青蒿素, qīnghāosù) utvinns. Bladen i sig ger ingen aktiv verkan, utan artemisininet måste extraheras genom filtrering i en kall substans, och sedan förpackas i kapslar för att vara verksamt. Kliniska försök i början av 1970-talet påvisade mycket goda resultat att bota malaria.

To Youyou förde senare under 1970-talet över den traditionella metodiken i ett modernt vetenskapligt paradigm genom att syntetisera dihydroartemisinin från extraktet, vilket resulterade i en mer löslig och kraftfull medicin. Flera andra derivat av artemisinin har framställts, och används numera rutinmässigt i kombination med andra syntetiska preparat, som benflumetol och pyronaridin, även de resultat av Projekt 523. Sedan 1980-talet har sådan kombinationsterapi tillämpats framgångsrikt i Kina, och sedan 2006 är metoden allmänt rekommenderad av Världshälsoorganisationen.

Gemensamt för traditionell kinesisk medicin och modern medicin är att grunden utgörs av extrakt från faunan. Skillnaden är att traditionell kinesisk medicin bygger på beprövad erfarenhet, slumpmässiga försök och en mystisk daoistisk begreppsapparat, medan den moderna medicinen har en funktionell och rationell förklaringsmodell samt verktyg att kemiskt modifiera extrakten. Traditionell kinesisk medicin är således en pseudovetenskap, men är ändå nyttig för att den har katalogiserat en så stor mängd växter och dess effekter vid sjukdomstillstånd.

Kanske finns ändå en politisk känslighet i priset, då det indirekt ger Mao Zedong äran av att ha iscensatt ett så framgångsrikt projekt i en tid då Kina i övrigt gick så fel. Ironiskt nog har Tu Youyou fram tills för några år sedan, då hon belönades med ett annat pris, varit en tämligen anonym och okänd figur, bortglömd för sin enastående prestation i ett land som med ljus och lykta söker efter ära och berömmelse av just detta slag.

Som en ödets nyck fick Tu Youyou sitt namn efter några verser i Poesins bok (詩經, Shījīng), ett av Kinas klassiska mästerverk från tusentalet före vår tid. Yōuyōu (呦呦) är ljudet av en bräkande hjort, och dikten förtäljer hur hjorten i fråga äter just malört, medan moraliskt resliga män bjuder på bankett i det fria.

Youyou lyder hjorten, äter malört i det vilda
jag har gäster, spelar luta och blåser pipa
blåser pipa trummar på vassen, korgen jag bär är en gåva
folk tycker om mig, visar mig den rätta vägen

呦呦鹿鳴食野之苹
我有嘉賓鼓瑟吹笙
吹笙鼓簧承筐是將
人之好我示我周行

Yōuyōu lù míng, shí yě zhī píng
wǒ yǒu jiābīn, gǔ sè chuī shēng
chuī shēng gǔ huáng, chéng kuāng shì jiāng
rén zhī hào wǒ, shì wǒ zhōu háng


Youyou lyder hjorten, äter malört i det vilda
jag har gäster, vilkas berömmelse är uppenbar
visar folket att inte vara futtigt, männen är exemplariska och hängivna
jag har gott vin, gästerna festar och leker

呦呦鹿鳴食野之蒿
我有嘉賓德音孔昭
視民不恌君子是則是傚
我有旨酒嘉賓式燕以敖

Yōuyōu lù míng, shí yě zhī hāo
wǒ yǒu jiābīn, déyīn kǒng zhāo
shì mín bù tiāo, jūnzǐ shì zé shì xiào
wǒ yǒu zhǐjiǔ, jiābīn shì yàn yǐ áo


Youyou lyder hjorten, äter malört i det vilda
jag har gäster, spelar luta och violin
spelar luta och violin, glatt och innerligt
jag har gott vin, för att glädja mina gästers sinnen

呦呦鹿鳴食野之芩
我有嘉賓鼓瑟鼓琴
鼓瑟鼓琴和樂且湛
我有旨酒以嘉樂嘉賓之心

Yōuyōu lù míng, shí yě zhī qín
wǒ yǒu jiābīn, gǔ sè gǔ qín
gǔ sè gǔ qín, hélè qiě dān
wǒ yǒu zhǐjiǔ, yǐ jiā lè jiābīn zhī xīn

Kategorier
Asien Japan Kina Politik

Japan överger pacifistisk konstitution

Den 19 september 1931 invaderade den japanska kejserliga armén Liaoning och övriga Manchuriet, efter ett iscensatt sabotage mot en japansk tåglinje nära Shenyang dagen innan. Invasionen genomfördes från det sedan tidigare ockuperade Korea, och blev en plattform för vidare expansion in i Kina från och med 1937, i ett krig som kom att kosta tjugo miljoner kinesiska civila livet.

Kärnvapendetonationerna i Hiroshima och Nagasaki satte slutligen punkt för det japanska imperiets aggressioner, och man kapitulerade inför en övermäktig allians. Korea, Kina och andra delar av Asien befriades från japansk kolonialism, och Japan tvangs införa ett demokratiskt styre under amerikanskt överinseende. En ny pacifistisk konstitution antogs 1947, där artikel 9 speciellt slår fast att Japan inte får ha annat än en självförsvarsstyrka oförmögen till militära angrepp på främmande makt.

Idag den 19 september 2015, på dagen 84 år efter invasionen i Manchuriet, överger parlamentet denna pacifistiska hållning genom att omformulera artikel 9 att medge strid i konflikter utomlands. Beslutet är ickekonstitutionellt, stöds av mindre än en femtedel av befolkningen, och ogillas av tre femtedelar. Omfattande demonstrationer har ägt rum över hela Japan, och slagsmål har brutit ut i parlamentet, men den högernationalistiske höken Abe Shinzo har varit obeveklig i sin ambition att återupprätta ett starkt Japan.

I regionen kommer spänningen nu att öka, då Japan redan bistår grannar med militär materiel och småningom även kan komma att delta med direkta stridskrafter. I geopolitiska termer finns en konfrontation mellan å ena sidan USA och Japan och å den andra Kina, där USA aktivt söker begränsa Kinas växande inflytande.

Men även amerikanska allierade som Taiwan och Sydkorea motsätter sig starkt Japans återmilitarisering, liksom det japanska kabinettets ständiga flörtar med ett nationalistiskt förflutet, och ställer sig därför på Kinas sida. Även i kampen om obebodda öar och därmed råvarutillgångar i Sydkinesiska sjön är Taiwan allierat med Kina, medan Korea precis som Kina träter med Japan om motsvarande öar i Östkinesiska havet.

Vidare kan USA inte gå för långt i sina ambitioner att innesluta Kina, då man är allt mer beroende av Kina som ekonomiskt draglok. Till yttermera visso är USA inte särskilt roat av Abe Shinzos historierevisionistiska och nationalistiska fasoner, utan ser med viss oro på fenomenet. Ändå har Japan stöd av USA för sin upprustning.

Det är naturligtvis inte så att Japan skulle kunna upprepa invasionen av vare sig Korea eller Kina, utan skulle vid en militär konfrontation med Kina om exempelvis obebodda öar se sig bli eliminerade. Men vapenskramlet ökar instabiliteten i regionen, och gör även Japan till en mer legitim måltavla för Pyeongyang och dess labila regim.

Japan är inte hotat av något annat än sin permanenta ekonomiska recession. Lösningen på den är knappast att vräka ut pengar på militär hårdvara och upprustning av armén, utan att börja söka samförstånd med viktiga handelsparter som Kina och Sydkorea. I den ansatsen ligger implicit att en gång för alla göra upp med sitt nationalistiska och imperialistiska förflutna, att be om ursäkt på riktigt, att kompensera kvarvarande «tröstekvinnor» i Kina och Korea, samt sluta att provocera grannländer med återkommande besök vid Yasukunihelgedomen.

Kategorier
Kina Politik

Aldrig mer

Kolonialismen i Afrika och Asien möjliggjordes av den industriella revolutionen. Med överlägsen teknik och kanonbåtsdiplomati kunde Europa och USA tvinga på tekniskt underlägsna makter ojämlika fördrag, som gav västmakterna territorium och oproportionella fördelar.

Sedan 1600-talet hade ostindiska kompanier i Västeuropa bedrivit handel på Kina, nämligen i Guangzhou («Kanton»). Europa importerade te, siden och porslin, och man betalade i silver. Silvret kom i sin tur från handel med Sydamerika, men mängden var otillräcklig för att understödja en kontinuerlig handel, och småningom uppstod ett handelsunderskott till följd av silverbrist.

Samtidigt var Kina under dynastin Qing ett slutet land, som enbart tillät handel i Guangzhou, under strikta förhållanden. Den lukrativa handeln på Kina hade således sina begränsningar. Men underskottet kunde begränsas genom att nyttja Indien som mellanhand. Man köpte således opium i Indien för silver, och exporterade opiumet till Kina, vilket fördubblade vinstmarginalen.

Inledningsvis tolererades triangelhandeln av Qing, men då effekterna framstod som negativa förbjöd kejsardömet handel med narkotika. De profithungriga britterna lät sig inte nöjas med detta, utan inledde en fullskalig attack mot Kina under förevändning av «frihandel», vilket resulterade i det första opiumkriget 1839/1842, som blev inledningen på vad kineserna kallar förödmjukelsens sekel.

De tekniskt överlägsna britterna krossade den numeriskt överlägsna kinesiska hären, och det ojämlika fördraget vid Nanjing 1842 stipulerade att fördragshamnar vid Guangzhou, Shanghai, Hongkong, Ningbo, Fuzhou och Xiamen skulle öppnas för brittisk handel, inklusive opium. Hongkong överläts som krigsbyte till britterna, och britter i fördragshamnar blev immuna mot kinesisk lag.

Ytterligare ett opiumkrig 1856/1860 ledde till fördraget vid Tianjin, som öppnade upp ytterligare tio hamnar för handel, och medgav västmakter fri transport inom Kina. Storbritannien, Ryssland, USA och Frankrike tilläts skapa legationer i huvudstaden Beijing, och kom i fördragshamnar att ta kontroll över delar av städerna i så kallde koncessioner.

Motsvarande aggression bedrevs mot Japan, som tvangs öppna upp för handel 1854 under fördraget vid Kanagawa. Shogunväldet krossades, och kejsardömet Japan återinförlivades under Meijirestaurationen 1868, under en period som kom att se Japan imitera västerländsk kutym och slutligen imperialism. Den påföljande industrialiseringen gav upphov till en motsvarande militär upprustning, som sedermera ledde till militära ambitioner.

Västmakterna lyckades inte förmå Korea att öppna sina hamnar för handel så som Kina och Japan, men Japan i sin tur kopierade västmakternas recept och slöt ett antal ojämlika fördrag med Korea, som sedermera blev en japansk vasallstat 1905 och småningom också annekterades 1910 som en del av det japanska kejsardömet.

Norr om Korea ligger Manchuriet, som är en naturlig angreppspunkt mot Kina. Manchuriet var ursprungligen en egen nation, men då man 1644 angrep Kina och besteg tronen under dynastin Qing, blev territoriet en naturlig del av Kina, precis som Mongoliet under den mongoliska erövringen under 1200-talet. Ryssland erövrade dock yttre delarna av Manchuriet 1860, och Kina förlorade därmed tillgång till Japanska sjön.

Japan och Kina mätte sina krafter första gången i det första sinojapanska kriget 1894/1895, som ett led i kontrollen över Korea. I fredsfördraget lät Kina Korea bli självständigt, och överlät Taiwan, Penghu och de idag omstridda Fiskeöarna (Diaoyudao) till Japan som krigsbyte, att ingå i det japanska imperiet, sedermera tillsammans med det annekterade Korea. Därmed hade Japan skaffat sig flera angreppspunkter mot Kina för en vidare invasion av hela Östasien.

Den kom 1931, då Manchuriet invaderades. Kinas sista kejsare Xuantong (宣统), innan abdikationen 1911, mer känd som Puyi (溥仪), installerades 1934 i Manchuriet som kejsar Kangde (康德), en politisk marionett som gav legitimitet åt japansk överhöghet. Japan uteslöts småningom ur världssamfundet, men gav samtidigt inspiration till expansionism bland europeiska fascister och nazister.

Med tillgång till råvarurika Manchuriet hade Japan säkrat en bas för vidare expansion över hela Asien. Invasionen av Kina påbörjades 1937, två år före det traditionella datumet för första världskriget. Huvudstaden Nanjing intogs samma år, och i rask följd invaderades Shanghai och större delen av Östra Kina, samt Hongkong och andra viktiga sydliga fästen. Massakern i Nanjing 1937 resulterade i en veritabel slakt av 300 000 civila.

Under kriget rådde vapenvila mellan Nationalistpartiet (Guomindang, 国民党) och Kommunistpartiet (Gongchandang, 共产党), som tillsammans stred mot den japanska invasionsmakten. Först efter Japans kapitulation 2 september 1945 återupptogs de inbördes stridigheterna, som utmynnade i seger för Mao Zedong (毛泽东) och hans Kommunistparti.

Oavsett vem som hade gått segrande ur striden kvarstår emellertid faktum att Kina efter drygt ett sekel av kränkt territoriell integritet slutligen hade skakat av sig inkräktare från väst och öst, och man svor heligt och dyrt att aldrig mer låta sig våldtas av främmande makt.

Detta är hela upprinnelsen till den kinesiska nationalismen, och att Kina den 3 september firar segern i andra världskriget mot Japan. Årets jubileum blir extra påkostat, med anledning av att det har gått jämna sjuttio år sedan befrielsen. Massiva militärparader äger således idag rum i Beijing, och hela landet sluter upp i denna manifestation.

Medier i Väst vill på sitt vanliga stolliga vis tolka detta som att Kina skulle ha militära ambitioner mot Japan och andra länder i Asien, när sanningen alltjämt är att Japan efter sjuttio år ännu inte har lyckats prestera en ursäkt som kan accepteras av Kina, Korea och andra nationer som drabbades av den japanska fascismen.

När Japan samtidigt återmilitariserar, avvecklar sin pacifistiska grundlag, har en premiärminister i Abe Shinzo som tillsammans med kabinettmedlemmar ger tribut till krigsförbrytare vid Yasukunihelgedomen och som står bakom en våldsam historierevisionism, kan man inte annat än förstå det kinesiska sentimentet, som är sprunget ur en historisk verklighet som allt för ofta har negligerats.

Tjugo miljoner kineser fick sätta livet till under den japanska aggressionen, en händelse som man aldrig kommer att tillåta upprepas. Inte heller kommer man att låta andra makter göra anspråk på så mycket som en centimeter av kinesiskt territorium, en inställning som fullständigt bottnar i det förödmjukelsens sekel som huvudsakligen varade mellan 1839 och 1945. Utan denna insikt kan man inte tillgodogöra sig full förståelse för den manifestation som nu äger rum.

Kategorier
Kina Kultur Politik Religion

San gai yi chai: lokal kulturrevolution

Vana besökare i Kina har nog observerat att en del byggnationer och konstruktioner knappast lever upp till modern standard eller vad som är föreskrivet i lag. Fuskbyggen och fallfärdiga ruckel står sida vid sida om mer habila nybyggen, och elledningar kan hänga i buntar över balkonger som ser ut att kunna rasa i vilket ögonblick som helst.

En kampanj för att städa upp bland bråten och göra omgivningen säkrare skulle därför a priori vara välkommen var som helst i Kina, och ett sådant arbete pågår förvisso överallt i moderniseringens namn.

I Zhejiang (浙江), provinsen söder om Shanghai (上海), har regeringen sedan 2013 bedrivit en speciell sådan kampanj kallad san gai yi chai (三改一拆), eller tre förändringar och en nedrivning, med den typiska formuleringen i slagord om fyra tecken. Det officiella syftet är helt enligt ovan, men har dessvärre haft en del politiska undertoner, som stärks av att det råder censur i medier angående de verkliga effekterna.

Under ansatsen att slå ner på byggnationer som saknar bygglov eller bryter mot regelverket har man nämligen haft en uppenbar måltavla i kristna kyrkor. Flera hundra kors har rivits ned och ett trettiotal kyrkor har jämnats med marken, särskilt i Wenzhou (温州), som är ett relativt starkt kristet fäste i Kina. Korsen som har attackerats är av den större sort som syns, och som därmed sägs bryta mot reglementet.

Regeringen hävdar dock att nedmonteringen av religiösa konstruktioner understiger en procent av den totala demoleringen. Samtidigt är det ingen överraskning att kristna gärna spelar förföljelsekortet. Men här finns en uppenbart riktad vilja att angripa just kristna symboler, eftersom man förbiser andra objekt i den omedelbara närheten med fler och större brister.

En av de kyrkor som rivits är Sanjiang (三江, Tre floder) i Wenzhou, ett storskaligt tempel förlagt på 10 000 kvadratmeter mark, men med bygglov endast för 2 000. Lokalbefolkningen hade dessutom klagat på skrytbygget för att det röjde den feng shui (风水) eller harmoni som råder i området. Detta är en parallell till hur stora moskébyggen ofta uppfattas i Sverige.

En politisk komplikation är att regeringen i den rika provinsen Zhejiang av allt att döma egentligen inte har något emot att kyrkor spirar, så länge de förhåller sig lika väl till lagen som andra aktörer i samhället, särskilt med avseende på religionslagar i den sekulära grundstrukturen. Kristna skrytbyggen är här ett mått på rikedom, eftersom de ofta har uppförts av entreprenörer som har anammat religionen. Kristenheten i regionen har här ingen politisk mission, utan är en god kraft bestående av patriotiska kineser.

Men centralmakten i regeringskomplexet i Zhongnanhai, som av allt att döma ligger bakom upprensningen, ser ändå kristendomen som en potentiell utmanare till partiets absoluta makt, och man tycks här vilja tona ner dess yttre framtoning genom att anstifta en lokal miniversion av den forna så skadliga kulturrevolutionen.

Det är ett misstag, dels eftersom kristendom trots allt har begränsad växkraft i Kina, och dels eftersom kristendom så som utövad i Wenzhou inte har en politisk ambition, men framförallt för att man kan skapa fientlighet där sådan för närvarande inte finns.

Att röja buddistsekten Falun gong (法轮功) ur vägen var enkelt, men kostade oerhört mycket i anseende, därtill helt i onödan. Att inleda samma slags fientligheter mot en stark världsreligion är i det avseendet att betrakta som direkt korkat. Partiet bör därför hålla fast vid en strikt sekulär kurs och inte lägga sig i religionen när den inte utgör ett verkligt problem.