Brottet ägde rum i ett provrum vid det japanska modeföretaget Uniqlo (优衣库, Yōuyīkù, Excellenta kläder-lagret) i populära området Sanlitun (三里屯) i Beijing. En man och en kvinna förevigade sig själva och sin sexakt med en mobiltelefonkamera, och resultatet publicerades sedermera på mikrobloggen Weibo (微博).
Spridningen blir viral. Den kinesiska delen av internet lyser upp som ett veritabelt flipperspel, och nätpolisen med dess många frivilliga medhjälpare står maktlösa inför anstormningen. Polisen i distriktet Chaoyang rapporteras se allvarligt på saken, och inleder en förundersökning, med resultat att fem personer idag har gripits, de två turturduvorna inkluderade.
Orden som emanerar från Partiet berättar om att händelsen utgör ett gravt brott mot socialistiska kärnvärden (严重违背社会主义核心价值观), samtidigt som man misstänker att företaget Uniqlo är delaktigt i marknadsföringssyfte. Om företaget står bakom, menar man att de två medverkande i filmen har fått sitt privatliv röjt. Om det å andra sidan är de två medverkande själva som är upphovspersoner till filmen, är de att anse som grava brottslingar som äventyrar allmänhetens moral och känslomässiga hälsa.
En sådan neurotisk reaktion är dömd på förhand att orsaka vidare viral spridning, nämligen till den mer fria Västvärlden, där filmsnutten också kommer att finnas tillgänglig för all evig framtid. I Kina är man uppenbarligen inte bekant med Streissand-effekten, eller så tror man att man kan kringgå den med omfattande censur.
Filmen i sig är på intet sätt märkvärdig, utan är en monoton akt i dryga minuten, utan att visa något väsentligt. Innehållet går inte att klassificera som pornografi, men kan däremot uppfattas som obscent eller anstötligt, och är därmed föremål för lagen så som den är skriven (对制作、复制、出版、贩卖、传播淫秽电子信息等涉嫌构成犯罪的，依法追究刑事责任).
Men här ser vi också hur censuren kan omintetgöras, och kineserna ser det givetvis också. Det räcker med en kritisk massa av händelser för att överbelasta censurapparaten, och då står Partiet egentligen maktlöst. Nog för att man kan släcka hela nätverk i regioner av mindre ekonomisk betydelse, men det är inte möjligt i storstäderna utan att få efterverkningar på ekonomin. Systemen för en mjuk folklig revolution är på plats.
Brottsplatsen, Sanlitun Uniqlo. Företaget står naturligtvis inte bakom händelsen, men har icke desto mindre fått en fantastisk reklam.
Den förra moderatregeringen beslöt lägga ner generalkonsulatet i Guangzhou, i en tid då Kina får allt större betydelse för ekonomi och andra ämnen. Nuvarande installation i Rosenbad har visserligen inte återöppnat konsulatet, men tycks ändå se mer nyktert på Kina. Näringsministern uppger således att den rödgröna regeringen har som målsättning att öka turismen från Kina och Indien med upp till tio procent per år.
Det låter lovande, men för kineser är de klassiska turistmålen i Italien och Frankrike betydligt mer lockande, och Sverige är i detta sammanhang en sann randstat på den europeiska kontinenten. Näringsministern konstaterar att det finns en enorm potential, då kineser i allt stridare strömmar ger sig ut i världen. Mindre så indier, dock.
Ett sätt att realisera denna potential vore att förhandla fram visumfrihet med den kinesiska regeringen. Sverige har redan visumfrihet med många länder, medan Kina av tradition är mer stängt och kontrollerat. Dock har man nyligen infört visumfrihet med Taiwan, som i praktiken är en suverän nation. Det finns tecken som tyder på att en sådan visumregim kan komma att utsträckas till andra länder, som ett led i att vidare öppna upp Kina. Redan finns möjlighet att vistas visumfritt i Tianjin, Shanghai, Beijing och en rad andra storstäder i upp till tre dagar för transitresenärer.
Sverige vore en bra samarbetspartner för Kina i ett sådant syfte, inte minst på grund av stabilt goda förbindelser. Ett sådant samarbete, som självfallet måste präglas av ömsesidighet i regelverket, gynnar inte bara turismen åt båda håll, utan främjar även alla övriga sorts kontakter, inte minst i näringslivet. För närvarande är det både dyrt och tidsödande att söka visum, åt endera hållet, och att ömsesidigt avskaffa viseringstvång skulle således underlätta fritt resande.
Guangzhous flygplats «Vita molnet» eller Baiyun (广州白云国际机场).
Jiǔ zhāng suànshù (九章算術) är titeln på en matematikbok kompilerad i Kina från 900-talet före vår tid (Zhou) fram till det första århundradet (Han). De nio kapitlen behandlar generell problemlösning i ett antal fält som areaberäkning, bråkdelsräkning, kvadrat- och kubrotsdragning, volymberäkning av sfärer och solider, samt linjära ekvationssystem.
Nio kapitel om räknekonsten spänner knappa 250 frågor, svar och förklaringar, kompilerade av en rad anonyma antika matematiker. Något större utbyte med Grekland och övriga Västvärlden förelåg inte vid denna tid, varför den kinesiska matematiken har utvecklats självständigt och oberoende.
Det kunde här vara av intresse att betrakta ett par av dessa problem för att bekanta oss med den tidens matematik och bildning. Mandarin talades inte på den tiden, men det kan underlätta att ange modernt uttal parallellt med översättningen.
Först har vi problem nummer 12 i kapitel 8 方程 (fāngchéng), «kvadratisk procedur» eller ekvationer med en modern term. Det gäller här ett spann om sex hästar i tre varianter – en förlöpare eller militärhäst, två mellanhästar samt tre eftersläpare – som på slätt underlag forslar sten, sammanlagt 120 förmodat likvärdiga bumlingar eller 40 per variantgrupp.
Spannet ska nu ta sig upp för en brant, och ingen av hästarna förmår då dra den last man kan hantera på slätt underlag. Lasten måste omfördelas, nämligen enligt följande kriterier: förlöparen lånar lasten av en mellanhäst; de två mellanhästarna lånar av en eftersläpare; och de tre eftersläparna lånar av förlöparen. I original:
Nu har vi en förlöpare, två mellanhästar, och tre eftersläpare, var och en lastad med fyrtio stenar mot en sluttning, men ingen av dem förmår klättra upp. Förlöparen lånar av en mellanhäst, mellanhästarna av en eftersläpare, och eftersläparna av förlöparen, och först då kan de klättra upp. Frågan lyder hur mycket var och en av förlöpare, mellanhästar och eftersläpare förmår dra?
Med modern notation kan vi uttrycka problemet med variabler. Vi benämner här förlöparen (wǔmǎ) med w, mellanhästen (zhōngmǎ) med z, samt eftersläparen (xiàmǎ) med x. I det plana läget har vi då att w’ + 2z’ + 3x’ = 120, där vi använder apostrof för att markera ursprungstillståndet.
I det sluttande läget har vi istället w + 2z + 3x = L < 120, där L betecknar den last hästarna tillsammans förmår dra upp för branten. Vi har då följande ekvationssystem enligt de givna premisserna, där vi noterar att talet 40 bestäms av den maximala last varje hästgrupp kan bära:
w + z = 40 (1) 2z + x = 40 (2) 3x + w = 40 (3)
Allmänna metoder för att hantera bestämda system av det här slaget uppstod i vår del av världen först med Newton under den vetenskapliga revolutionen under 1600-talet, och vi benämner förfarandet numera gausselimination, efter matematikern Gauss. Kineserna var således närmare två årtusenden före Europa i att hantera linjära ekvationssystem.
Substitution i ekvationerna (1) och (3) ger att w = 40 – z och w = 40 – 3x, det vill säga att 40 – z = 40 – 3x, eller z = 3x (4).
Ur ekvation (2) får vi på samma sätt att x = 40 – 2z. Multiplicera med 3, och vi erhåller 3x = 120 – 6z = z, enligt (4).
120 – 6z = z ger då att 7z = 120, eller z = 120/7 = 17 1/7. Genom substitution i (4) har vi vidare att x = 1/3 · z = 1/3 · 120/7 = 40/7 = 5 5/7. På samma sätt är w = 40 – z = 40 – 17 1/7 = 22 6/7. Systemets lösning är då:
w = 22 6/7 z = 17 1/7 x = 5 5/7
Lasten bestäms enligt L = w + 2z + 3x = 22 6/7 + 2 · 17 1/7 + 3 · 5 5/7 = 71 23/7 = 74 2/7, eller 74.29 stenar, motsvarande 62 % av den ursprungliga lasten. Resonemanget förutsätter att man kan dela stenarna. I annat fall får man naturligtvis heltalslösningen w = 22, z = 17 och x = 5.
Dá yuē: wǔmǎ yī pǐ lì yǐn èrshí’èr shí, qī fēn shí zhī liù, zhōngmǎ yī pǐ lì yǐn shíqī shí, qī fēn shí zhī yī, xiàmǎ yī pǐ lì yǐn wǔ shí, qī fēn shí zhī wǔ.
Svar: förlöparen förmår dra 22 6/7 stenar, en mellanhäst 17 1/7 stenar, och en eftersläpare 5 5/7 stenar.
Betrakta nu problem 20 i kapitel 9 勾股 (gōugǔ). Begreppet 勾股弦 (gōugǔxián) betecknar här de tre sidorna i en rätvinklig triangel, där 弦 (xián) eller 斜边 (xiébiān, lutande sida) med en modern term betecknar hypotenusan, och 勾 (gōu) respektive 股 (gǔ) avser de två kateterna i stigande storleksordning.
Problemet gäller att bestämma storleken på sidan av en stad av kvadratisk form, där staden har stadsportar i varje sidas centrumpunkt. 20 steg ut från den norra utgången finns ett träd. Om man tar 14 steg ut från den södra utgången, och därefter 1775 steg i västlig riktning, så kan man se trädet vid den norra porten. Frågan är således hur stor stadens sida är:
Nu har vi en stad av kvadratisk form vars storlek inte är känd, i varje mitt finns en port. Tjugo steg utanför den norra porten finns ett träd. Går man ut fjorton steg från den södra porten, och viker av mot väster i 1775 steg ser man trädet. Frågan lyder: hur stor är stadens sida?
Gugou
I beaktande av figur har vi att förhållandet mellan sidorna AE och AC står i proportion till sidorna DE och BC, eller annorlunda uttryckt: AE/AC = DE/BC. Om sidan av staden betecknas x, har vi då att AE/AC = 20/(x + 20 +14), och DE/BC = ½ · x/1775, vilket ger 2 · 20 · 1775 = x · (x + 34) = x2 + 34x eller x2 + 34x – 71000 = 0. Detta är en andragradsekvation med den enda positiva lösningen x = -17 + √71289 = -17 + 267 = 250 steg.
答曰：二百五十步。
Dá yuē: èrbǎi wǔshí bù.
Svar: tvåhundrafemtio steg.
Nio kapitel om räknekonsten är ett av tio kanoniska matematikverk som ingick i repertoiren i det kejserliga examinationsprogrammet för lärde från Tang (600-tal) till Qing (1900-tal). Matematik i sin tur var en av de sex konsterna (六藝, liù yì), som utgjorde grunden för den klassiska kinesiska utbildningen. Problemen som har skissats här motsvarar idag ungefärligen gymnasiekompetens, men utgjorde i det historiska Kina närmast högskolenivå.
Betrakta en frekvenslista över kinesiska tecken. Typiskt alstras sådana genom att betrakta en relevant korpus, exempelvis en rad tidningar, romaner och vetenskapliga publikationer över en viss tidsperiod, varvid resultatet sammanställs ordnat efter förekomst.
I den valda frekvenslistan har dryga 193 miljoner tecken påträffats i korpusen, av vilka 9933 har befunnits vara unika. Som vanligt i dessa sammanhang är genitivmarkören 的 (de) överlägset vanligast, med knappt åtta miljoner förekomster, eller drygt 4 %. Tecknet 一 (yi) för talet ett hamnar på andra plats, följt av 是 (shi), verbet vara, samt negationen 不 (bu).
Om vi istället betraktar den första siffran i antalet förekomster för respektive tecken noterar vi ett intressant fenomen. Det vanligaste tecknet 的 förekommer 7 922 684 gånger, och den inledande siffran är här 7. Det näst vanligaste tecknet 一 förekommer 3 050 722 gånger, med inledande siffra 3. Tredje vanligaste tecknet 是 förekommer på samma sätt 2 615 490 gånger, med inledande siffra 2.
Frågan gäller således huruvida den inledande siffran i förekomsten för samtliga 9933 tecken i korpusen är likafördelade. I förstone kunde man tycka att siffrorna 1 till 9 borde vara fördelade likvärdigt med 11.11 % vardera, men man finner vid en genomgång att så inte är fallet. Det visar sig att den inledande siffran 1 är allra vanligast, med en frekvens om 35.4 %. Därefter följer övriga siffror i fallande skala, ned till siffran 9, med frekvensen 3.7 %.
Naivt intuitivt är resultatet överraskande, men fenomenet är känt sedan länge under benämningen Benfords lag. Många naturligt förekommande serier med stor variation följer Benfords lag med någorlunda precision, även om härledningen är mer abstrakt.
Omvänt kan man se Benfords lag som det ideala utfallet av en distribution, vilket är varför lagen används i kriminaltekniskt syfte för att utröna huruvida en bokföring är rimlig eller har manipulerats. Man skulle således även kunna bedöma kvaliteten på en frekvenslista med hänvisning till avvikelserna mot det ideala utfallet. Just denna frekvenslista är därmed förmodligen att anse som skaplig, men inte mer.
Tågkrisen i Sverige rullar vidare, med kraftigt eftersatt underhåll, undermålig tågpark samt en ytterligt sömnig politik som likt allt annat går i långbänk. Per definition har Sverige redan höghastighetståg, med vilket menas tåg som färdas i minst 200 km/h, men det är på ett fåtal sträckor och med sedvanliga stopp i trafiken; förseningar är regeln, inte undantaget.
Både den forna borgerliga regeringen och den installerade rödgröna efterträdaren har visat intresse för att komma till rätta med existerande problem, samt bygga snabbtåg längs vissa nyckelsträckor. Problemet är som alltid budgeten, inte minst då Sverige är ett glesbefolkat land.
Alternativet att utveckla egna tåg lär i detta perspektiv bli allt för kostsamt, och det samma gäller även att importera teknik från länder som Tyskland och Japan. Tekniken är förvisso förstklassig, men prislappen är därefter.
En bättre lösning vore att rikta blickarna mot Kina, som numera opererar höghastighetståg på en sammanlagd sträcka som överstiger hälften av världens samlade höghastighetstrafik. Kina är en relativt ny spelare på marknaden, men har haft en explosiv utbyggnad, och har dessutom i sina avtal med leverantörer av tidiga höghastighetståg tillgodogjort sig rätten att använda tekniken.
Världens snabbaste höghastighetståg finns således i Kina, nämligen maglevtåget i Shanghai mellan flygplatsen och citykärnan, med en operativ toppfart kring 430 km/h. Den breda utbyggnaden av höghastighetståg på konventionella spår över betydligt längre sträckor ger tåg av klass CRH380 som har en operativ hastighet mellan 250 och 380 km/h, med 300 km/h som en typisk snitthastighet. Den verkliga toppfarten är nära 500 km/h under optimala förhållanden.
Och det är således en njutning att resa med sådana tåg i Kina. Sträckan mellan Tianjin och Wuxi eller Beijing och Shanghai tar drygt fyra timmar, med god komfort, tyst gång och närmast obefintlig skakighet. Det är dessutom extremt billigt, och tåget är därmed en avgjord konkurrent till inrikesflyget. Till yttermera visso är tågstationerna synnerligen rymliga, och liknar faktiskt mer flygplatser, något som får exempelvis Stockholms centralstation att se ut som ett övervintrat bygge från 1970-talet.
Kinesiska höghastighetståg är punktliga på minuten när, och man har god kontroll över människoströmmen. Det är därför tågen kan passera genom stationer i full hastighet, en syn som är närmast overklig och som har gett upphov till smeknamnet «bullet train». Säkerhetsarrangemangen för passage in till stationer kan förefalla något överdrivna, men å ena sidan är sådana höghastighetståg ett klockrent terroristmål, och å den andra slipper man drivande klientel och ficktjuvar på stationerna.
Flera länder investerar redan i kinesiska snabbtåg, bland annat USA, Turkiet och Argentina. För Sverige vore en sådan investering mest kostnadseffektiv, och även den modell som snabbast skulle kunna implementeras i verkligheten.
