Kategori: Kina

Kategorier
Ekonomi Kina Politik

Stora proletära kulturrevolutionen

Ett halvsekel har gått sedan Kina 16 maj 1966 inledde den stora proletära kulturrevolutionen, ett politiskt vansinne som pågick nominellt i tio år, men i realiteten under loppet av några år. I Kina är perioden benämnd «tio års katastrof», en hållning man har haft sedan landet 1978 tog en annan riktning mot ekonomiska reformer och öppenhet.

Partitidningen Folkets dagblad skriver i ett ledarstick att kulturrevolutionen var en rörelse som iscensattes av ledares (läs: Mao Zedongs) misstag, att den var fel i både teori och praktik, och att man måste lära av historien för att inte upprepa misstaget.

Exempelvis har ledargarnityrets mandatperioder försetts med en övre gräns för att personkulter likt den som omgärdade Mao inte åter ska kunna komma i dagen. Ändå finns det bedömare som menar att nuvarande president Xi Jinping försöker skapa just en sådan personkult, och att han är den starkaste ledaren sedan Mao Zedong.

Xi Jinping var annars själv ett offer för kulturrevolutionen, och ser knappast Mao som ett egentligt föredöme. Sant är att han har stärkt partiets makt och i viss mån kontroll, men knappast i syfte att göra sig själv till envåldshärskare, utan för att han likt sina företrädare ser partiet som den sammanhållande kraft som kan leda Kina framåt i nuvarande situation.

Man behöver inte citera ordförande Persson för att inse att stabilitet är nyckelordet i ett land som har potential att fatta eld i samma ögonblick som kontrollen brister. Det är just den våldsamma instabilitet och oro som präglade kulturrevolutionen och andra tidiga politiska kampanjer som Kinas kommunistparti söker sig bort från, och man har alltjämt som främsta ledstjärna att stärka ekonomin, för att bygga upp resurser som kan nyttjas för att utveckla landet vidare som en enhet, utan att drabbas av inre slitningar som i så många andra länder som har demokratiserats för tidigt.

Detta är som en konsekvens den diametrala motsatsen till den proletära klasskamp som då fördes av arg egendomslös ungdom, påeldad av en skicklig retoriker som Mao. När folk har egendom värderar man samtidigt politisk stabilitet desto mer, och Kinas nuvarande kryptokapitalistiska system tjänar således stabiliteten, tillsammans med en viss repression för att stävja missnöjet bland stora eftersatta befolkningslager.

Kulturrevolutionen var ytterst ett uttryck för Mao att åter gripa tag i och behålla makten, under en period då han faktiskt var på väg ut ur hierarkin, efter det fatala misslyckandet med det stora språnget 1958/1961, även om en rad andra faktorer bidrog. Därmed förstörde han sin egen historiska storhet av att ha enat landet, och han åsamkade samtidigt landet omfattande skada.

I mänskligt lidande utgjorde kulturrevolutionen inte samma dignitet som tidigare katastrofer i Kinas historia, men den skakade om samhället i sina grundvalar på ett sätt som inget tidigare. Förutom att ovärderliga kulturskatter och ett rikt kulturarv förstördes, sänkte man även landets förmåga att tackla de problem man stod inför genom att kringskära den intellektuella eliten och misshandla utbildningssystemet.

Universiteten stängdes under flera år, medan intellektuella skickades att mocka skit på landet för att bli riktiga arbetare. Samtidigt tog de revolutionära bönderna vid makten hand om ekonomin, med känt resultat. Karakteristiskt för den tidiga Folkrepubliken i allmänhet, och kulturrevolutionen i synnerhet, är den slagighet ekonomin upplevde, en instabilitet man inte fick bukt med förrän reformerna med början 1978.

Sedan dess utvecklas Kinas ekonomi med en betydligt mjukare profil, med viss slagighet kopplad till revolutionsliknande händelser som Himmelsfrids torg 1989, vilket också är orsaken till partiets agerande vid tidpunkten. Numera beklagar vi oss över «Kinas skakiga ekonomi», för att nyttja mediernas dramaturgiska begrepp, men sanningen är ju att både upp- och nedgångar är mjuka, stabila och kontrollerade i jämförelse med den jordbävningsliknande seismografkurva som tidigare registrerades i ekonomin.

Kinas ekonomiska utveckling 1953–2015
Kategorier
Kina Kultur Politik Tibet

Kinas samer

Sedan 1600-talet har utbildningsinsatser riktats mot den samiska minoriteten, delvis som ett led i den kristna tvångskonverteringen. Undervisningsspråket har därvid alltid i huvudsak varit svenska, i vad man numera kallar «integration», men delvis understöddes även utbildning i och på samiska, nämligen för att missionen krävde att de utbildade prästerna kunde verka bland lokalbefolkningen för vidare assimilation.

I mer modern tid reducerades samiska till ett hjälpspråk under de första åren, medan svenska förblev huvudspråk i undervisningen. Sedan 1960-talet har samiska successivt tagit plats i undervisningen i form av modersmålsundervisning, och har i den moderna sameskolan nära nog samma antal undervisningstimmar som svenska. Sameskolan omfattar de sex första årskurserna, i något fall hela grundskolan, det vill säga den primära utbildningen.

Det betydligt större landet Kina har bland sina egna många minoritetsfolk en motsvarande situation. Tibetaner kan därvidlag förstås som en motsvarighet till svenska samer, med en egen kultur och ett eget språk som är väsensskilt från mandarin och andra kinesiska topolekter.

Man bör här också beakta att tibetaner inte enbart finns i autonoma regionen Tibet, utan i större omfattning framförallt i de angränsande provinserna Qinghai, Gansu och Sichuan. Oavsett frågan om Tibets ställning kan man slå fast att exempelvis Qinghai i nuvarande omfång och utan avbrott har tillhört Kina sedan 1724. Sichuan har tillhört Kina under hela den dynastiska tiden. Gansu är identisk med den tidigare staten Qin, som förenade Kina i dess första dynasti 221 f.v.t. och gav kejsardömet dess namn i vår mening.

Två tredjedelar av Kinas tibetaner finns således i områden som sedan länge är strikt under kinesisk kontroll och som utgör det «egentliga» Kina. Vad man här bör ha i åtanke är att tibetlaman i exil och andra som gör anspråk på ett självständigt eller möjligen autonomt Tibet även räknar in samtliga de territorier i övriga Kina som bebos av tibetaner, ett anspråk som är så absurt att det omöjliggör varje seriös diskussion om sådan autonomi.

Den autonoma regionen Tibet, som åtnjöt de facto-självständighet i kölvattnet av den kinesiska Xinhai-revolutionen 1911 fram till det kinesiska återtagandet 1950, kan ändå tas som exempel för den vidare diskussionen om tibetansk kultur. Regionen präglades vid tiden för det kinesiska enandet inte bara av ekonomisk misär under en inkompetent lamakrati, utan även av utbredd analfabetism. Bara en tiondel var läskunniga, nämligen de pojkar som upptogs i lamakratins undervisning i de buddistiska klostren. Man måste fråga sig hur övriga nittio procent av befolkningen, som utgjordes av livegna, förmådde tillägna sig kulturen utan elementär läskunnighet.

Analfabetismen kvarstår i stora drag bland den äldre befolkningen, men har reducerats till någon enstaka procent bland yngre sedan Kina införde allmän skolundervisning. Oavsett 1960-talets kulturrevolution och andra vansinniga politiska kampanjer under Mao-eran, kan man därför slå fast att Kina har skapat en mer jämlik utbildningsstruktur i Tibet, utöver att ha tillfört regionen betydande ekonomisk tillväxt, avsevärt högre livslängd och livskvalitet, samt möjligheter som helt enkelt inte existerade under den tibetanska buddistiska hierokratin.

Den primära undervisningen sker på tibetanska, med undantag för undervisning i matematik och naturvetenskap, liksom naturligen i mandarin och engelska. Detta gäller i såväl primitiva byskolor som vanliga skolor i städerna, som fångar upp i princip samtliga tibetanska barn. Detta är i jämförelse med den samiska situationen i Sverige en betydligt mer fördelaktig lott med avseende på bevarande av den egna kulturens särart.

Sekundär undervisning i gymnasium och högre utbildning präglas dock av mandarin som huvudspråk, vilket är analogt med situationen i Sverige och övriga världen, och för övrigt i resten av Kina. Ett återkommande tema i rapporteringen om Tibet är den diskriminering som tibetaner sägs utsättas för, och vad är ett bättre sätt att motverka sådan diskriminering än att ge adekvata verktyg att förbättra möjligheterna till förkovring? Kunskap i mandarin är lika mycket ett måste i Kina som kunskap i svenska i Sverige, oavsett härkomst.

Men tibetaner som åtnjuter en utbildningsnivå de aldrig hade kunnat erhålla under en annan regim vänder på steken och menar att undervisning på mandarin i sig är en form av förtryck, att den kinesiska staten fråntar tibetanerna sin kultur. Det påminner en smula om hur sextioåttavänstern revolterade mot den högre utbildning de just hade fått till skänks, och är lika ologiskt och otacksamt mot de egentliga förhållandena. Har man väl fått en mängd rättigheter vill man genast ha mer, och den västliga propagandakvarnen tar genast ställning för allt som går emot den kinesiska centralregeringen, uppenbarligen utan att tänka till först.

Kategorier
Filosofi Kina Kultur Politik Religion

Mjölkens dao

Religiösa tidningar är inspirerande att läsa. Naturligtvis inte för det grundläggande budskapet av religiöst flum, men som en uppbygglig lärdom i hur dåraktiga religiösa personer kan vara. De kristna tidningarna vill förstås slå vakt om vad de anser är den enda rätta vägen, och går därför till angrepp mot allt som anses utgöra en ideologisk konkurrens.

Tidigare har man gått till storms mot yoga i skolan, med argumentet att yoga har en religiös koppling till hinduism. Koppling finns nog, men den är mindre religiös och mer filosofisk. Främst är yoga förknippad med samkhya, som är en ateistisk lära med en dualism som är typisk för östasiatisk filosofi. Yoga är också central i en rad buddistiska skolor, särskilt den kinesiska huvudgrenen chan, som ett naturligt element i meditation.

Moksha och nirvana i all ära, men yoga kan självklart nyttjas helt fristående från religiösa kopplingar, som en teknik i avslappning, koncentration och självinspektion. Det är så yoga används i västvärlden, och det är då mer en fråga om psykologi än något annat. Man blir näppeligen hindu eller buddist för att man praktiserar yoga. Yoga som praktiserad i skolan är således strikt ickekonfessionell, och därmed en ickefråga.

Senast har de kristna förfasat sig över att mejerigiganten Arla berättar om yoga och «mindfulness» på mjölkpaketen, och även dekorerar kesoförpackningar med symbolen ☯︎ för yinyang (阴阳), den dualistiska princip som är central för kinesisk filosofi, men särskilt emanerar ur daoismen. Religiösa element finns förvisso i daoism, men även daoismen är mer en filosofi än en religion. Den dualism som uttrycks av yinyang skiljer sig i princip inte från annan filosofisk dualism, och berättar att mening bara kan följa ur kontrasterande entiteter. Utan ful finns inte vacker, utan feminint finns inte maskulint, utan svart finns inte vitt, och de är komplementära storheter utan inbördes rangordning. Daoism är ett primitivt försök att kategorisera naturen, en lära om att leva i harmoni med naturen.

De kristna blandar här in debatten om skolavslutningar i kyrkor, men den frågan rör sekularism i det offentliga värvet. Arla är ett privat företag och omfattas därmed inte av den sekulära principen. Arla kan precis som alla andra privata aktörer i samhället främja en viss filosofi eller religion, även om det inte är tillrådligt för kommersiella intressenter att blanda in ideologi i sin produktportfölj. För egen del såge jag helst att Arla och andra aktörer inte alls meddelar något budskap på sina produkter, men det är som sagt Arlas suveräna beslut, under marknadens dom.

Å andra sidan kunde det knappast skada att förmedla upplysning om främmande filosofier, som vanligtvis drunknar i den överväldigande kristna propagandan i medier och statstelevisionen. Daoism och yinyang är politiskt ofarliga och en smula gulliga företeelser, och de saknar anspråk om monopol på sanningen. Om Arla däremot skulle illustrera kristendom, islam eller något annat monoteistiskt och religiopolitiskt system på sina produkter, skulle försäljningen i ett slag halveras av konsumentbetingad avsky.

Det grundläggande felet med monoteistiska skräpläror är de begränsningar de ställer upp för tanke och andlighet: bön, men inte meditation; mässa, men inte yoga. De stängslar in människor i en andligt urfattig tillvaro, och det är därmed självklart att de friare andliga systemen blir mer attraktiva för fria människor än den unkna, stela och förtryckande kristendom som så länge har förpestat mänsklighetens tillvaro. Just av den anledningen kan man beklaga att Arla låter sig påverkas av den gapiga kristna toklobbyn.

Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan

Cai Yingwen mot seger i Taiwan

Taiwan kan idag komma att välja sin första kvinnliga president i form av Cai Yingwen (蔡英文), som då tar plats i ett celebert sällskap av kvinnliga asiatiska presidenter med Sydkoreas Bak Geunhye, Thailands Yingluck Shinawatra, Indonesiens Megawati Sukarnoputri, Filippinernas Corazon Aquino, Nepals Bidhya Devi Bhandari, Pakistans Benazir Bhutto och Indiens Indira Gandhi.

Viktigare än kön är dock Cais politiska plattform, som kan skapa en viss oro i förbindelserna med Kina. Demokratiska progressiva partiet (DPP / 民主进步党 / Minzhu jinbudang) företräder en tydligare självständighetslinje gentemot fastlandet, vilket kan resultera i försämrade relationer. Partiet tar avstånd från principen om ett Kina, och ser Taiwan som ett självständigt land, även om man inte vill proklamera sitt ställningstagande i en formell självständighetsdeklaration.

Någon kris är förmodligen ändå inte att vänta, då Cai Yingwen inte i onödan kommer att äventyra de allt mer omfattande ekonomiska och andra förbindelser som vuxit fram mellan de två regionerna. Det är dock osäkert om DPP kommer att få majoritet i den lagstiftande församlingen, och får i sämsta fall nöja sig med en koalition med småpartier.

Faktum är att DPP aldrig tidigare samtidigt har utövat kontroll i både regering och nationalförsamling, vilket dock kan bli fallet efter lördagens val. Det i taiwanesisk politik så dominerande Nationalistpartiet (GMD / 国民党 / Guomindang) har emellertid ofta innehaft både presidenttiteln och suverän majoritet i kammaren, men tycks ha förlorat väljarnas gunst genom att närma sig Kina i för stor utsträckning. Särskilt yngre taiwaneser dras istället till de mer progressiva partierna.

Fortsatt stabila relationer med Kina, men ett generationsskifte och en förnyad ekonomisk politik blir därför vad man kan förvänta i Taiwan de kommande fyra åren. Med det konservativa GMD i opposition finns goda möjligheter att föra fram en mer rättighetsbaserad politik avseende minoriteter samt en mer välfärdsliknande ekonomisk modell.

Kan DPP både inneha presidentskapet och kontrollera nationalförsamlingen (国会 / guohui) utgör det en milstolpe i Taiwans politiska historia. Efter att nationalisterna 1949 under dess ledare Jiang Jieshi (蒋介石) flytt fastlandet efter förlusten i inbördeskriget rådde undantagstillstånd fram till 1987. Politiskt förtryck tog sig uttryck bland annat i den vita terrorn, som såg 140 000 människor fängslade och 4 000 avrättade för oppositionella åsikter och handlingar.

Politiska partier utöver GMD tilläts först 1991, och direktval av presidentposten infördes 1996. DPP:s Chen Shuibian (陈水扁) vann presidentvalen år 2000 och 2004, men skulle efter sin ämbetsperiod komma att fängslas anklagad för korruption. Många menar att det var en politisk hämnd.

Taiwans sköra demokrati präglas av två block, å ena sidan den panblå koalitionen med GMD och konservativa partier, och å den andra den pangröna koalitionen med DPP och progressiva partier. Skiljelinjen går främst i synen på förhållandet till Kina, där GMD förordar en successiv återförening och DPP självständighet, men även i traditionella frågor kring ekonomi. Skulle de pangröna dominera politiken innebär det i princip att Taiwans tid som enpartistat är förbi.

Kategorier
Ekonomi Kina Politik

Kan inte göra en demokrati utan att knäcka några ekonomier

Kasinobörsen SSE i Shanghai inledde året med två praktras om sju procent vardera, innan börsen stängdes med en ny stoppmekanism. En del menar att kortslutaren i sig bidrog till rasen, vilket har resulterat i att den redan har skrotats. Shanghai är mycket riktigt upp 2.8 % i skrivande stund, och det kan nog inte bara tillskrivas statliga stödköp.

Fallen i Shanghai drog emellertid med sig börser i resten av världen, trots att SSE har ringa koppling till vare sig den kinesiska realekonomin eller andra börser. Shanghai är en isolerad bubbla, som ännu inte är korrigerad ordentligt, och den kommer därför att rasa ytterligare. Stora ras får en dominoeffekt, dels då investerare tar det säkra före det osäkra, dels då handeln är global och i stora delar automatiserad.

Rasen stimulerar även opinionsbildningen, då opportuna skribenter tycker sig se ett slut för Kinas oerhörda ekonomiska tillväxt, en domedagsprofetia som länge hävdats av pessimistiska bedömare. Bland de mer humoristiska prognoserna är att Sverige i år kan komma att få större tillväxt än Kina, ett resonemang som bygger på den mediala konspirationsteorin att Kina friserar statistiken. Det kanske man gör, det kanske man har gjort hela tiden?

Proxyindikatorer av olika slag ger dock en tydlig bild av en långsam och kontrollerad inbromsning. Omställningen från industri och export till service och konsumtion är inte smärtfri, och kommer att generera ett antal vurpor. Däremot finns inget alls som tyder på att den kinesiska ekonomin skulle implodera ner till en normalnivå om 2 % tillväxt per år eller lägre inom den närmaste tiden.

Vän av ordning invänder att det hände i Japan, som efter mirakeltillväxt under en längre tid numera har nolltillväxt sedan tjugo år tillbaka. Det mönster man kan skönja är att tillväxtekonomier så småningom saktar in mot ett globalt medelvärde, och det kommer givetvis också att ske i Kina – frågan är bara när. Kina har växt med i medeltal 9.5 % sedan 1980, ett formidabelt världsrekord, med toppar om 14 % och dalar om 2 %.

Nuvarande trend är en utplaning i intervallet 6–7 %, vilket är en fortsatt mycket hög tillväxt från en redan relativt hög nivå. Givet att Kina ännu är så outvecklat på sina håll finns starka incitament för en fortsatt tillväxt på den nivån under en längre tid, samtidigt som landet ställer om sin produktion och energiförsörjning. När tillväxten är mättad kommer vanligen en skarp tvärnit ned mot nollan – men där är vi alltså inte än.

Men anta för resonemangets skull att Kina faktiskt närmar sig en mättnad. För världsekonomin skulle det innebära en period av omställning med betydligt mer turbulens än vad vi har sett den senaste tiden: en kraschlandning väl så hård som 2000 eller 2008. Det vill vi inte ha, så vi hoppas att Kina fortsätter att verka som lok för världsekonomin.

Å andra sidan vill vi att Kina ska omvandlas till en demokrati, något vi inte ser hända för närvarande. Det beror på att Partiet sitter säkert så länge ekonomin växer och folket kan förverkliga sina materiella drömmar. Man kan om man så vill se det som ett implicit samhällskontrakt, att folket avstår från politiken så länge ekonomin tuffar på.

Vad man kan observera är att övergång från diktatur till demokrati ofta sker vid kraftig ekonomisk avmattning, just för att folket då kräver förändring till det bättre. Ekonomiskt tumult i Kina kan mycket väl komma att leda till en minirevolution, där Partiet för sin egen överlevnads skull tvingas backa och genomföra demokratiska reformer. En isolerad studentrörelse kan kväsas, men inte den stora medelklassen.

Standardscenariot för Kina är just detta, men det ligger decennier framåt i tiden. Inträffar det nu skulle följdeffekten bli stor ekonomisk instabilitet i världen, och framförallt regional instabilitet. För att Kina ska kunna bli en demokrati kommer således många ekonomier att behöva knäckas. Det gäller att vara försiktig med vad man önskar sig.