Skottarnas frihetsträngtan rann ut i sanden, till stor glädje för europeiska politiker, ledarskribenter och andra politiska bedömare. Det är nämligen självklart att ett mindre enat Storbritannien innebär ett mindre enat Europa, och att det därmed blir svårare att styra regionen.
Av detta skäl finns också liten förståelse för katalansk och baskisk självständighet från Spanien, medan Italien knappast kommer att låta det välmående Venetien bryta sig loss ur republiken. Det fanns ju en tid då Italien, Tyskland och många andra idag självklara nationalstater snarare utgjordes av ett gytter av oregerliga småstater, vilket inte borgade för välstånd och framgång; vägen till en stor fredlig europeisk union har varit lång och har kantats av otaliga krig.
Härav förstår man också önskan om att den förmenta fienden ska klyvas i mindre och mer lätthanterliga enheter, exempelvis den forna Sovjetunion som sågs som ett existentiellt hot mot Västvärlden. Det motsatta fenomenet förekommer också, som när man vägrar låta Sydossetien frigöra sig från Georgien och närma sig (fienden) Ryssland; här finns inte den minsta förståelse för sydosseternas separatistiska strävanden, trots att de knappast kan anses skilja sig från andras frihetskamp.
Huruvida man stödjer secessionism eller inte är således avhängigt geopolitiska överväganden, medan samtliga andra aspekter är underordnade. Man kan ta kurderna i Irak, Syrien och Turkiet som exempel, en frihetskamp som länge undertrycktes av såväl regionens huvudmakter som Västvärlden, men som nu plötsligt understödjes då de koloniala gränserna är stadda i upplösning och då den diffusa Islamiska staten orsakar kaos i regionen. Ett annat exempel utgörs av det amerikanska och västliga stödet till jihadistiska terrorister («frihetskämpar») i syfte att destabilisera en större fiende, dåvarande Sovjetunionen.
USA har i övrigt varit häftigt involverat i att manipulera andra länder på olika sätt och vis, ibland genom att stödja olika politiska grupperingar ekonomiskt (även i Europa), ömsom genom mer militärt stöd och emellanåt genom regelrätt invasion, stöd till statskupper med mera. Exemplen under det kalla kriget är mångahanda, med krig i Vietnam på den övre skalan och militärt och ekonomiskt stöd till tibetanska separatister på den undre.
Även om det militära underhållet till tibetanska exilgrupper har upphört, förekommer alltjämt en rad olika stöd till såväl tibetanska som uiguriska självständighetsgrupper, naturligtvis enbart i syfte att störa Kina så gott det går utan vidare diplomatisk konflikt; man kan alltid hänvisa till att man stödjer demokrati, frihet och andra fina värderingar, även om det lätt kan ledas i bevis att USA egentligen struntar fullkomligt i såväl tibetaner som uigurer – hade man haft sådana ädla bevekelsegrunder skulle man nog i första hand åstadkomma förbättring på betydligt närmare håll, bland sina egna socioekonomiskt utsatta indiangrupper, eller varför inte stödja samernas frihetskamp?
I ljuset av Skottlands folkomröstning kan man ändå belysa de fundamentala skillnader som finns mellan den höglänta brittiska satellitstaten och den forna vasallstaten vid världens tak. Även om historien har präglats av evinnerliga krig mellan skottar och engelsmän, är den senaste unionsformen av mer fredlig karaktär sedan tre hundra år tillbaka. På motsvarande sätt har det forna tibetanska imperiet allt sedan Tang legat i krig med kineserna, men har successivt hanterats och småningom kommit att bli en del av det kinesiska imperiet, sedermera som en sorts autonom tributstat under dynastin Qing (för övrigt helt i likhet med Mongoliet, Manchuriet och Xinjiang). Tibet har härvidlag gynnats av de kinesiska dynastiernas militära skydd mot invasioner från Nepal och andra stater.
Här vill den mer västliga historieskrivningen dock tala om en invasion av ett förment självständigt land 1950, även om inget annat land någonsin hade erkänt denna nation eller på annat sätt hade diplomatisk kontakt med tibetanerna. Tibet utropade sig ju självständigt 1913, efter att det kinesiska dynastiska väldet störtats och ersatts med republik 1912. Saken är den att hela Kina då upplevde en period av splittring, så som så många gånger tidigare i historien, samtidigt som enighetstanken utgjort den röda politiska tråden under hela historien från den första dynastin Qin (-220/-205) fram till våra dagar.
Men även om provinser och regioner som Guangdong, Anhui, Gansu och Xinjiang lösgjorde sig från Republiken Kina och styrdes av lokala krigsherrar under en tid, innebar detta knappast att dessa utgjorde självständiga stater i juridisk mening. Ur kinesisk synvinkel återtog man 1950 helt enkelt kontrollen av Tibet, precis som man återupprättade herraväldet i andra territorier som styrts av krigsherrar, japanska invasionsstyrkor eller utländska kolonisatörer. Det hade därvidlag inte spelat någon roll vilken sida som hade gått segrande ur inbördeskriget, utan nationalisterna hade företagit samma projekt i Lhasa som kommunisterna – men möjligen hade amerikanska och brittiska intressen då dragit sig tillbaka istället för att fortsätta sporra självständighetsrörelsen.
Faktum kvarstår dock att Kina styr Tibet med järnhand, medan Skottland liksom en rad andra territorier i Väst har formell möjlighet att välja självständighet. Kina är inte en demokrati, och tillämpar därför inte demokratiska metoder, särskilt inte när man alltjämt är ansatt av splittringsförsök från västmakter. Kina använder främst piskan för att kontrollera situationen, dels genom att hålla den 14:e laman och upprorsmakaren Dainzin Gyaco stången, dels genom att begränsa rörligheten i regionen.
Storbritannien använder istället moroten för att locka kvar skottarna i unionen, även om man förstås också målar upp en rad hot om pundet, BBC, försvaret och så vidare; tanken är att skottarna skulle få det betydligt sämre om man ginge sin egen väg, i alla fall i ekonomisk mening, även om man skulle få fortsätta att kröka rygg för drottningen.
I princip skulle Kina kunna använda samma metod och argument, givet att man låter tibetanerna folkomrösta om sin egen framtid. Det är ingenting som lär hända i den omedelbart förestående framtiden, men kan förstås inte uteslutas på sikt när Kina fortsätter att förändras och när situationen stabiliseras. Ett obestridligt faktum är här att Kinas reformer i Tibet har inneburit en våldsam förbättring av de allra flesta mätbara parametrar med avseende på ekonomi och välstånd, även om man också kan påvisa olika former av diskriminering och utanförskap, liksom perioder av dårskap under maoistiska politiska kampanjer.
Det är inte bara kinesisk historieskrivning, utan en verklighet som tibetaner skulle ha att förhålla sig till vid en dylik omröstning. Stora delar av befolkningen vördar kanske tibetlaman, men vill förmodligen inte återgå till den ofattbara misär som präglade det teokratiska Tibet under de facto-självständigheten 1913/1950, med omfattande förtryck, låg livslängd och obefintlig frihet. Det finns ingen som helst garanti för att ett självständigt Tibet skulle utvecklas gynnsamt, även om man vore «fri» att kasta sig i stoftet för laman.
Ett mer konkret problem är vad som egentligen utgör Tibet, och vad det är för område man således ska rösta om. Det är ett problem redan i de befintliga men strandade förhandlingarna med laman Dainzin Gyaco om Tibets vidare självstyre, ty enligt laman omfattar hans vision av Tibet alla landområden där det idag existerar tibetansk befolkning, vilket inte bara är i den autonoma regionen Tibet (Xizang, 西藏), utan även framförallt i de angränsande provinserna Sichuan (四川), Gansu (甘肃), Yunnan (云南) och Qinghai (青海), den provins laman själv härstammar från.
Detta etniska lapptäcke är typiskt för Kina och återspeglar en lång historia av blandning mellan olika folkgrupper, en mixtur som inte längre i någon meningsfull form kan reverseras eller separeras. Man skulle här kunna tro att den tibetanska saken är en av enighet, men tibetaner i exempelvis Qinghai anser sig inte ha någonting med Lhasa att göra.
Ytterligare en komplikation utgörs av hur folkgrupper som qiang, hui, mongoler och tu ska behandlas, och vilka folkslag som egentligen ska äga rösträtt vid ett sådant evenemang? Är det bara tibetaner i något slags DNA-bevisad etnisk renhet som ska medges rösträtt, eller är det tvärtom så att samtliga berörda i de omtvistade regionerna ska tillåtas delta?
I den skotska omröstningen hade alla britter i Skottland rösträtt, så även alla brittiska medborgare i samväldet som vistas i Skottland, liksom även alla EU-medborgare som har sin nuvarande hemvist i landet, inklusive svenska studenter. Om vi tillämpar samma regler vid en fiktiv folkomröstning i Tibet, och med denna region för ögonblicket accepterar den gränsdragning som även omfattar Gansu, Yunnan, Sichuan och Qinghai, enligt lamans önskemål, så lär utslaget bli kraftigt negativt, med tanke på att tibetaner är i minoritet i samtliga dessa provinser, med undantag för den autonoma regionen Tibet.
Härav kan man sluta sig till att Tibet även med de mest demokratiska medel skulle förbli en del av Kina. Man kunde för all del även föreställa sig en etniskt «renrasig» omröstning bland tibetaner utspridda i ett lapptäcke med tibetansk majoritet, men det har föga att göra med demokrati som vi känner det, utan vore nog mer symtomatiskt för den tibetanska «exilregeringen» i Dharamsala.
