Kategori: Kina

Kategorier
Asien Indien Kina Politik

Indien ett steg framåt

Gandhiklanens Kongressparti imploderar som en sufflépannkaka, och får inte mer än runt 60 av de 543 mandaten i indiska parlamentet. I dess ställe stiger Indiska folkpartiet, Bharatiya Janata (BJP), som en raket, och får egen majoritet. Det är utfallet av gårdagens val i Indien, och ny premiärminister blir därmed Narendra Modi från Gujarat, en delstat som präglas av högre grad av industrialisering och tillväxt, men som även förknippas med nationalism och antimuslimska tendenser.

Man ska dock ha klart för sig att nationalism och etnoreligiösa motsättningar präglar hela Indien i mer eller mindre stor utsträckning, och Modis mandat bygger inte så mycket på nationalistiska incitament som att förbättra Indiens stagnerade ekonomi.

Här har Kongresspartiet under sitt långvariga regeringsinnehav utgjort en veritabel bromskloss, och de nödvändiga marknadsekonomiska reformerna kom inte igång förrän under 1990-talet. Än idag är protektionismen och korruptionen förödande för ekonomin; få investerare väljer att slå rot i Mumbai och Delhi, och faktum är att de heller inte är särskilt välkomna.

Indien kanske formellt är en demokrati, men faller ändå platt i varje jämförelse med den auktioritära östra grannen Kina, även vad gäller korruptionsnivån. En jämförelse mellan de båda uråldriga civilisationerna, som i historisk tid båda utgjort dominerande ekonomier i världen, berättar helt enkelt att demokrati inte är en förutsättning för ekonomisk utveckling. Omvänt har ekonomisk utveckling alltid utgjort en förutsättning för utveckling av stabila demokratier.

Det är framförallt det kinesiska humankapitalet som är den avgörande skillnaden. Det konfucianska arvet i den kinesiska traditionen står här mot en religiöst mystisk världsbild i ett Indien med kastsystem och inneboende klasshierarki. Bara hälften av indiska kvinnor är läskunniga, medan Kina ståtar med i det närmaste universell läskunnighet för både män och kvinnor.

Kina har kommit betydligt längre i sin urbaniseringsprocess, och samlar runt hälften av befolkningen i städerna, medan motsvarande andel för Indien är en tredjedel. Urbaniseringsgraden är ändå fortsatt större i Kina. Den indiska befolkningstillväxten är nästan tre gånger så stor som den kinesiska, och medianåldern är 27 år i jämförelse med Kinas 36 år.

Därmed har Kina också en betydligt större arbetskraft (1.6x) än ett Indien som måste utbilda sin unga befolkning. Problemet är att man inte gör det i den utsträckning som behövs, och att arbetslösheten därmed blir betydligt större än i Kina. Resultatet blir arga unga män som deltar i etnoreligiösa stridigheter och upplopp, samtidigt som sociala problem som gruppvåldtäkter sprider sig i ett land som präglas av förakt för medmänniskor av lägre kast, av fel kön och så vidare.

Hälften av Indiens arbetskraft odlar fortfarande mark, medan industrin tar upp en femtedel av arbetskraften och servicenäringen en fjärdedel. I Kina är de tre grenarna jämnt fördelade, och man har således redan tagit steget från att vara en agrar nation till en industriell. Den kinesiska elproduktionen och motsvarande konsumtion är därmed fem gånger högre än i Indien, stålproduktionen sex gånger högre, och så vidare.

Densiteten är mycket större i Kina även med avseende på kommunikationer, medicinsk tillgänglighet och de allra flesta parametrar som kännetecknar ett modernt samhälle. Även om Kina har fattiga områden finns i landet inte alls den form av slum som präglar Mumbai och andra indiska storstäder, och Kina har heller inte Indiens problem med smittsamma sjukdomar, undernäring, barnadödlighet med mera.

För Narendra Modi och den regim han avser installera finns därför ett grannlaga arbete att utföra om man ämnar förbättra ekonomin och närma sig Kina. Modi måste först och främst undanröja protektionismen och göra Indien attraktivt för utländska investerare, som kommer med kapital och arbetstillfällen. Det ena ger sedan det andra, precis som tidigare i Kina, särskilt med avseende på social utveckling och utveckling av institutioner och infrastruktur.

Modi leder inte en diktatur och har därför inte samma handlingsfrihet som Li Keqiang och Xi Jinping, men icke desto mindre är egen majoritet plus uppbackning av ytterligare bundsförvanter ett gott utgångsläge för den som vill reformera ett Indien som gått i stå. Faktum är att Kina och Indien nu kan agera i bättre harmoni än tidigare, då Modi inte drar helt jämnt med den amerikanska regim som tidigare vägrat honom tillträde till landet.

Kategorier
Europa Kina Politik USA

När Kina dominerar världen

Västliga medier spottar kontinuerligt ut förutsägelser om Kinas omedelbart förestående kollaps, och man har gjort så de senaste tjugo åren utan att profetian har realiserats eller i övrigt har haft någon verklighetsförankring.

Analyser har byggt på värdering av olika nyckeltal, men precis som sådana nyckeltal i aktieanalys är beroende av bransch och andra faktorer, måste en komparativ analys av Kinas ekonomi ta hänsyn till strukturella skillnader, samt även beakta skalskillnader.

Exempelvis brukar man berätta om spökstäder med tomma nybyggda kåkar som ett omen kring en omedelbart förestående kollaps av vad man tror är en fastighetsbubbla. Man ser då inte detta i perspektiv av att ytterligare flera hundra miljoner kineser kommer att urbaniseras det kommande halvseklet, och att sådana yttringar därför drunknar i den totala efterfrågan på bostäder.

Det är möjligen en lokal minibubbla, utan någon som helst relevans till den makroekonomiska utvecklingen. En skillnad gentemot Väst är att sådana byggen i Kina inte är finansierade på krita, utan vanligen med eget kapital av diverse magnater. Därför finns inte heller någon kreditbubbla, och inte heller sätter sig bankerna i klistret så som de brukar göra i Väst.

När bedömare i Väst tittar in i kristallkulan för att se vad som står skrivet i stjärnorna för Kinas vidkommande handlar det därför om önsketänkande. Man vill inte att en auktoritär regim ska kunna vara mer effektiv än det demokratiska Väst, och man vill heller inte tro att en statskapitalistisk hybridregim bättre hanterar marknadsekonomin.

Men vad verkligheten berättar för oss är att den kinesiska modellen fungerar alldeles utmärkt, och att den kommer att fortsätta göra det länge än (tills en naturlig avmattning kommer). Stabil tioprocentig tillväxt tar förr eller senare ut sin exponentiella rätt, och ett land som 1978 var tämligen fattigt har i tur och ordning passerat stora ekonomier som Frankrike (2004), Storbritannien (2005), Tyskland (2006) och Japan (2009). Näst på tur står USA, kanske så tidigt som 2016.

Kina är då världens största ekonomi, även om man i kraft av betydligt större folkmängd länge kommer att släpa i per capita-hänseende. Men tids nog kommer Kina att passera USA även i det avseendet, liksom på de flesta andra. Redan har Kina tagit sig förbi USA i exportvolym, tillverkningsvolym, bilförsäljning, energikonsumtion och patent, och därefter följer även detaljhandelsförsäljning, importvolym, börsvolym, försvarsanslag med flera parametrar i takt med att Kinas ekonomi fortsätter växa.

Men inte bara Kina växer, utan även Indien har en omåttligt stark tillväxt. Av flera olika skäl kommer Indien inte ikapp Kina, men man tar in på USA och övriga världen. Följden blir att USA och Västeuropa krymper i dominans, och att världen skiftar skepnad. Det är kanske därför man förfaller till önsketänkande, för att man inte vill inse vartåt det barkar, för att man psykologiskt har svårt att ta till sig en värld i förändring.

Västeuropas och senare USA:s dominans har byggt på vetenskaplig och industriell revolution, samt förstås på stora mått av kolonisation. Det kalaset är nu slut, samtidigt som övriga världen har tagit till sig vetenskap och teknik, och formar kunskapsmodeller efter egna behov.

Vi ser här hur Kina istället för att kolonisera Afrika bygger kontinenten under ekonomisk frihandel, till allas båtnad. Vi observerar också hur Kina noga skaffar sig kontroll över jordartsmetaller och andra råvaror som krävs för att underhålla en allt större och allt mer avancerad ekonomi, allt medan den gamla världen sömnigt tittar på.

Med matematisk precision kan man hävda att Kina i en framtid inte bara kommer att utgöra en ekonomisk pol i en ny världsordning, utan även i allt större utsträckning blir ett centrum för forskning, kultur, mode med mera. Det är detta vi kommer att se, snarare än en kinesisk kollaps.

Kategorier
Buddism Kina Tibet

Buddismens påve

En tidning berättade härförleden i en notis om «buddismens frontfigur», som man menar är synonym med tibetlaman Dainzin Gyaco. Man betraktar därmed buddismen med ett typiskt kristet raster, där man projicerar en välbekant hierarki på ett helt annat fenomen. Men även i kristendomen är en sådan förenkling inte förenlig med verkligheten. Katolikernas papa talar inte för den vittförgrenade protestantismen och dess många frikyrkosekter. I själva verket är de många protestantiska kyrkorna sedan länge verktyg i nationalstatens tjänst. Vem är således «kristendomens frontfigur»?

Även om man accepterar att biskopen i Rom är en arketypisk ledare för kristenheten kvarstår faktum att en sådan helt enkelt inte finns i buddismen, och heller inte kan finnas, eftersom det är ett uttalat krav av buddan att ingen enskild ledare kan göra anspråk på att tala för hela rörelsen. Detta beror i sin tur på att buddismen är en flexibel lära som inte kan fixeras i stela strukturer och hierarkier.

Ändå finns det naturligtvis ledare inom buddismen. Men dels är den tibetanska buddismen att anse som en obskyr sekt med väldigt liten utbredning i jämförelse med de två huvudströmmarna mahayana i Östasien och theravada i Sydöstasien, dels är laman Dainzin Gyaco i den obskyra tibetanska buddismen (en form av vajrayana) enbart en av flera företrädare, nämligen för gulhattarnas Gelugsekt. Det finns även rödhattar i ett antal skolor, och även inom Gelugpa finns våldsamma kontroverser.

Vill man vara elak är laman Dainzin Gyaco närmast att jämställa med Ulf Ekman, den före detta ledaren för den kristna sekten Livets ord. Den 14:e laman är en av mycket få buddister som kallar sig själv «hans helighet» och i princip har utropat sig själv till kung, förmodligen som ett resultat av den hybris som Västvärldens och Hollywoods smicker medför. Buddistiska ledare i övrigt kallas «mästare» och är vanligtvis högt aktade, men anses inte ha gudomlig eller kunglig status, eftersom det inte är förenligt med buddismens ödmjuka läror.

Gyaco är visserligen aktad i egenskap av lama, men även om hans porträtt förekommer flitigt i stater som Bhutan räknas han därstädes inglaunda som ledare (Bhutan har en egen lama), utan möjligen som inspiratör. Han har även en given position inom buddistiska sällskap i Kina och Japan, men eftersom han tycks vara oförmögen att ge upp sina politiska anspråk är han i praktiken en katt bland hermelinerna i de många buddistiska konferenser som arrangeras, så även utanför Kina.

Laman är möjligen en «andlig ledare» för ett snitt av buddister i Tibet, och kanske för ett antal andra praktiserande i regionen, men knappast för buddismen i stort. Under alla omständigheter är han inte en politisk ledare för någon i Tibet eller annorstädes, eftersom han helt enkelt saknar sådant politiskt inflytande. Tibets politik bestäms enväldigt av Losang Jamcan och andra i den tibetanska autonoma regionens regering, tillsammans med centralregeringen i Beijing.

Buddismen i Kina, Japan, Thailand, Vietnam och övriga Öst- och Sydöstasien är i övrigt helt ortogonal mot lamans verksamhet, och har ingenting med den tibetanska buddismen att göra. Lamans inflytande är i kinesisk chan (禅) eller den japanska motsvarigheten zen noll och intet, och det samma gäller för övriga förgreningar av buddismen; det är en väldigt horisontell rörelse som saknar den hierarki som är så typisk för abrahamitiska religioner.

Däremot är det förmodligen så att laman i Västvärlden får representera allt vad buddism står för, eftersom det finns ett alarmerande bildningsunderskott, även bland informationsarbetare som journalister och andra som borde veta hur man söker kunskap och fakta. Därmed projiceras i Västerlandet buddismen med groteska proportioner, helt enkelt som en karikatyr av vad rörelsen egentligen står för.

Kategorier
Kina Politik Tibet Xinjiang

Tre onda: terrorism, separatism, extremism

Västliga karikatyrer av galna islamister i full färd att svinga sina långa knivar och svärd realiserades igår på Kunmings (昆明) centralstation i Yunnan (云南), då en grupp svartklädda renzhe-liknande (忍者) personer högg ner resenärer på måfå, med trettiotalet döda och över hundra skadade som följd.

Sådant slumpmässigt våld är själva definitionen av terrorism, och vi har sett Kina drabbas av en lång serie sådana attentat, senast i oktober förra året, då en bil sprängdes på Himmelsfridsportens torg i huvudstaden. Bussbomber, flygkapningar och väpnade attacker mot myndigheter hör numera till den kinesiska vardagen i de västra regionerna, särskilt i Xinjiang (新疆).

Ordagrant betyder namnet på regionen det nya gränslandet, men det är högst missvisande då området tidigast var under kinesisk kontroll för över 2000 år sedan. Därefter har ett otal makter, från Tibet och Mongoliet till Ryssland och Kina, gjort anspråk på den oländiga regionen, men området blev definitivt kinesiskt under dynastin Qing 1759. Bland många tidigare namn fanns Huijiang (回疆), ordagrant Muslimlandet.

Visserligen uppstod under det allmänna kinesiska tumultet under revolution, inbördeskrig och japansk ockupation en kort tid av «autonomi», då «Östturkiska republiken» proklamerades 1933 i ett litet område i västra Xinjiang, på gränsen till Tadzjikistan, men den «statsbildningen» upplöstes inom ett år efter att Hui-muslimer allierat sig med nationalistregeringen i Nanjing och pressat tillbaka rebellerna.

Händelsen, tillsammans med en panturkisk rörelse över hela Inre Asien, gav dock inspiration till ett nytt försök att bilda ett «Östturkestan», denna gång i norra Xinjiang, på gränsen till Qazaqstan. Med sovjetiskt stöd kunde lokala krigsherrar och rebeller upprätta en enklav 1944–1949, mitt under brinnande inbördeskrig mellan kommunister och nationalister, innan Mao Zedong 1949 kunde återställa ordningen i de flesta oroliga gränstrakter.

Självständighetsrörelsen lever dock vidare, och den utgör en av ingredienserna i den terrorism som utövas av separatister i regionen, personer som när en infantil förhoppning om att kunna upprätta en ny turkisk stat i österled. Separatism (分裂主义, fenliezhuyi) och terrorism (恐怖主义, kongbuzhuyi) är vidare kopplade till en tredje faktor, nämligen (religiös) extremism (极端主义, jiduanzhuyi), egenskaper som i Kina sammanfattas i begreppet de tre krafterna (三股势力, san gu shili).

Man kan se motsvarande kombination av våldsbenägen terrorism och religiös extremism bland en del separatistiska krafter i Tibet, även om buddismen är så beskaffad att våld inte helt enkelt kan motiveras av religiösa skäl. Ändå såg vi under upptakten till olympiska spelen i Beijing 2008 en tibetansk mobb gå bärsärkagång i Lhasa, med ett antal döda och skadade bland den därstädes invandrade minoriteten av Han-kineser. Bland de mer religiöst ortodoxa vänds våldet numera inåt, när man praktiserar självbränning i protest mot förmenta orättvisor och för en självständig stat.

Dessa tre krafter existerar inte enskilt, utan i kombination. Terrorismen är den väpnade grenen, den som förmodas ska få någon att ge upp sitt anspråk på överhöghet och ge terroristen friheten åter, något som aldrig lär ha hänt i världshistorien. Separatismen är den politiska grenen, där anspråket framförs av företrädare och organisationer som delar terroristernas mål men som oftast tvår sina händer inför våldet – uigurernas Rebiya Kade’er och tibetanernas storlama Dainzin Gyaco utgör här två ledarfigurer som har ansvar för våldshandlingarna, direkt eller indirekt.

Extremismen följer när mer moderata ansträngningar inte ger önskat resultat, när man ser rörelsen förtvina och sjunka undan. Man känner sig då frestad och nödgad att skrika än högre för att försöka få världssamfundets ögon på sin sak, men ofta slår sådan taktik bara tillbaka. Det är exempelvis få medier som vill uppmuntra till fler tibetanska självbränningar, och knappast någon lär ha förståelse för en veritabel knivmassaker på tågresenärer, eller för den delen flygkapningar, bombattentat och andra former av terror – världen är tämligen less på sådana ickekonstruktiva ultimata.

Följden i Kina blir för övrigt bara att andra grupper ser med än större misstänksamhet på uigurer, en grupp som inte anses kunna anpassa sig och leva i fredlig samexistens med andra. En redan missanpassad grupp får därmed än svårare att smälta in och ta sig fram, och man binder således ris åt egen rygg med dessa makabra dåd.

Man kan här ta den stora gruppen av Hui-muslimer som en stor kontrast, ty det är en etnicitet som ses som självklart kinesisk och som låter en pragmatisk inställning gå före religiös ortodoxi. Att praktisera religion är i Kina aldrig ett problem, förrän religionen sätts framför gemensamma intressen. Det är den läxan uiguriska separatister har att lära, möjligen den mycket hårda vägen.

Kategorier
Filosofi Indien Kina Kultur Tibet

Indisk sekularism

Dainzin Gyaco, den indiske laman i exil, försitter inga tillfällen att angripa sitt forna hemland. Förvisso är han känd för sina provokativa uttalanden, men Dharamsalas andlige ledare går nog lite för långt när han menar att Kina kan lära av Indien i egenskap av ett harmoniskt samhälle med religiös tolerans.

Kina har ju en betydligt större kontroll över religionen, vilket har sina givna historiska orsaker, då man har rikliga erfarenheter av religiöst våld, exempelvis det kristna Taiping-upproret, med tjugo miljoner döda. Det är exakt för att inte låta muslimsk separatism i Xinjiang eller lamaistisk dito i Tibet resultera i splittring och etnisk disharmoni som man begränsar religionens politiska verkan.

Erfarenheterna från Indien förskräcker nämligen. Landet har i modern tid klyvts i två delar, med den resulterande islamiska republiken Pakistans vidare fission i Bangladesh. Även efter denna delning har inte mindre än tre krig utkämpats mellan Indien och Pakistan, samtidigt som de två kombattanterna är indragna i en kontinuerlig kärnvapenkapprustning. Låt oss inte heller glömma Sri Lanka och andra satelliter som har utgjort en del av den indiska konfliktytan.

Man kan av detta och de vidare religiösa upploppen i Indien dra slutsatsen att åtminstone muslimer och hinduer har ganska svårt att leva sida vid sida. Men hinduisk nationalism är också en av orsakerna till sekteristiskt våld mellan hinduer och kristna, samtidigt som den snabbt växande muslimska befolkningen är indragen i konflikter med både kristna och sikher. Den religiösa terrorismen är utbredd i Indien, bland alla grupper.

Indien är precis som Kina per definition sekulärt, men tibetlaman observerar att sekularism betyder olika saker i Indien och övriga världen. I Indien betyder sekularism helt enkelt fullständig ickeinblandning, medan det i Kina och i vår del av världen utöver religiös pluralism också betyder att religion inte får trumfa individens övriga fri- och rättigheter. Det är därför det avskyvärda kastsystemet fortlever i Indien, och det är därför det sekteristiska våldet sprider sig som en löpeld över hela den indiska subkontinenten och aldrig tycks avstanna.

Laman noterar vidare att korruptionen är vida spridd i Indien, men drar samtidigt likhetstecken mellan korruption och utbildning, eftersom det är de rika och välutbildade som skor sig på den stora fattiga massan. Om man får tro laman vore det bättre om folket kunde fortsätta sväva i okunnighet och istället ty sig till religionen, medan man naturligtvis har motsatt uppfattning i Kina: det är just utbildningen som gör att Kinas humankapital är så mycket större än Indiens, och den direkta orsaken till att Indien aldrig kommer ikapp Kina.

Tibetlaman Dainzin Gyaco hävdar visserligen att han inte strävar efter ett självständigt Tibet, men av hans strävan att upprätta en autonom tibetansk armé i kombination med hans underliga uppfattning om Indien som en harmonisk och fridsam stat får man snarare uppfattningen att Gyaco vill ha en tibetansk motsvarighet till Pakistan, ett teokratiskt paradis där religionen återfår sin rättmätiga plats i samhällslivet.