Kategori: Kina

Kategorier
Kina Språk

Tvillingtecken

Kinesiskan innehåller särdeles många egenheter i skriften, vilket också är orsaken till dess oöverträffade poetiska kraft. Vi har tidigare betraktat hur tecknen lätt ger upphov till multipla instanser, liksom hur man kan nyttja tecknen som fristående grafiska komponenter.

Denna logografiska egenskap i den grundläggande kinesiska skriften gör sig gällande i en rad olika sammanhang, till exempel vid så kallade tvillingtecken (孪生字, luánshēngzì). Ett ord som finns i svenskan är pingpong, en brittisk import som på mandarin benämns pīngpāng.

乒 (pīng) och 乓 (pāng) är egentligen fristående tecken för onomatopoetiska läten som pang, bang med flera. I grunden finns tecknet 兵 (bīng, soldat), där ett av de två benen kapats för att framställa 乒 (pīng). 乓 (pāng) är således en spegelbild av detta tecken, och de båda tecknen kom väl till pass för att beskriva den ursprungligen brittiska sporten: 乒乓球 (pīngpāngqiú, pingpongboll). Det är en ren tillfällighet att de båda tecknen sammansatt kan tolkas som ett pingisbord!

Ett annat tvillingpar utgörs av 凹凸 (āotū), som betyder konkav-konvex eller mer generellt ojämn (凹凸不平, āotū-bùpíng). Tecknen kan användas fristående som 凹 (āo, konkav) och 凸 (tū, konvex), men de är härledda som en logografisk enhet där betydelsen framgår omedelbart.

Upp skrivs på kinesiska 上 (shàng), och ner 下 (xià). De kan kombineras till 上下 (shàngxià), som utöver den ordagranna betydelsen upp och ner även kan betyda ungefär, himmel och jord, hög och låg med flera kombinationer. Dessa är bland de mest grundläggande tecknen i den kinesiska skriften, och torde ha funnits sedan den allra första början (två enklare varianter är för övrigt 丄 och 丅). Lägger man till ett hjärta 心 (xīn) till vardera tecknet får man en grafisk representation av ett stormigt känsloliv som går upp och ner: 忐忑 (tǎntè), störd, orolig eller irriterad.

Ett annat mycket grundläggande tecken är det för barn: 子 (zǐ). En senare uppfinning här är att lägga armen lite på snedden för att beteckna hjälplöshet eller ensamhet: 孑 (jié, ensam). Med en annan vinkel på strecket får man istället 孓 (jué), som kan betyda vacker. Men det är i kombinationen 孑孓 (jiéjué, mygglarver) som tecknen främst används, eftersom de i övrigt är alldeles för lika det för barn.

I den kinesiska mytologin kring mångudinnan 嫦娥 (Cháng’é) finns figuren Hòuyì (后羿), Cháng’és man tillika skyttegud. I den mytologiska framställningen berättas om tio solfåglar, som symboliskt motsvarar verkliga solar. Hòuyì lär ska ha skjutit ner nio av dessa solar, men på uppmaning av kejsaren ha sparat den sista för mänskligheten.

Huruvida denna mytologi har något att skaffa med tecknet 旭 (xù, morgonsol) torde egentligen kräva mer efterforskning, men kompositionen är i vilket fall som helst tecknet 九 (jiǔ, nio) i kombination med tecknet 日 (rì, sol). En variant på detta tecken är 旮 (xù), som även har en självständig existens med uttalet gā (hörn). Byter vi plats på sol och nio får vi istället 旯 (lá), med samma betydelse. Det är i tvillingkombinationen 旮旯 (gālá), till och med reduplicerat som 旮旮旯旯 (gāgalálá), som tecknen främst används, eftersom hörn annars vanligtvis betecknas som 角落 (jiǎoluò).

Utöver dessa grafiskt symmetriska tvillingpar finns även en rad tecken som nästan uteslutande förekommer parvis, som exempelvis 尴尬 (gāngà, förlägen), 蝴蝶 (húdié, fjäril) och 蚂蚁 (măyǐ, myra). Det sistnämnda exemplet får illustrera principen: 马 (mă, häst och 义 (yì, rättvisa) är fonem, medan betydelsen härleds med insektsradikalen 虫 (chóng) – genom att bilda ett speciellt teckenpar 蚂蚁 (măyǐ) blir det lättare att särskilja betydelsen än om man skulle använda andra befintliga tecken.

Kategorier
Buddism Kina Kultur Religion Tibet

Prinsessan Wenchengs buddistiska mission i Tibet

Geografin ger att buddismen borde ha spridits någorlunda linjärt från dess epicentrum i nuvarande Nepal till angränsande regioner i Indien, Butan, Tibet, Kina och så vidare ner över Sydöstasien och upp över Mongoliet, Korea och Japan, och så har det till stora delar också utspelat sig.

Men geografin ger också att speciellt Tibet är ett oländigt och otillgängligt område, som inte lämpar sig för mission bland den glesa befolkningen. Visserligen förekom sådan verksamhet, men skrifterna lämnades åt sitt öde och kunde inte konkurrera ut starka lokala shamanistiska traditioner; det skulle behövas något mer för att få tibetanerna att godta en ny lära.

Ett sådant incitament gavs i och med det arrangerade äktenskapet (和亲, heqin) mellan det tibetanska imperiets grundare Songzain Gambo (~606/650) och prinsessan Wencheng (文成, ~623/680) av den mäktiga dynastin Tang (唐, 618/907), tillika brorsdotter till regenten Taizong (太宗).

Konflikter mellan de båda kejsardömena löstes ofta med sådana arrangerade äktenskap med åtföljande tributer. Tang och Tibet (Tubo, 吐蕃, eller Bod på tibetanska) stred om samma landområden i nuvarande Qinghai, Gansu och Xinjiang, och det var Tibet som var avgjort mest aggressivt i dessa dispyter; faktiskt intog tibetanerna huvudstaden Chang’an (长安, nuvarande Xi’an, 西安) långt in i centrala Kina under en kort period år 763 då, ett våldsamt uppror rasade.

Tibet var dock inte vidare känt i Kina innan Songzain Gambo besteg tronen och påbörjade Tibets expansiva fas. Enligt annalerna underkuvade Songzain Gambo först ett antal stammar av närbesläktade qiangfolk år 634, varefter han angrep den urmongoliska statsbildningen Tuyuhun (吐谷浑) nordöst om Tibet med åtminstone hundra tusen man.

Songzain Gambo hotade sedan med att anfalla Songzhou (松州) i Sichuan, vilket föranledde Taizong att skicka en delegation till Songzain Gambo för att blidka hans vrede. Songzain Gambo hade hört att turkiska och mongoliska prinsar hade erhållit Tang-prinsessor som tributer, och lät hälsa att han själv önskade ett sådant arrangemang.

Taizong vägrade, varvid Songzain Gambo höll sitt löfte och anföll Songzhou år 638. Tang svarade med att skicka en övermäktig armé, och tibetanerna drog sig tillbaka med svansen mellan benen. Songzain Gambo skickade sina ursäkter och tributer till den kinesiske kejsaren, men insisterade alltjämt på en prinsessa från hovet som plåster på såren. Taizong måste här ha insett propagandavärdet i en sådan gåva, eftersom han gick med på arrangemanget.

Prinsessan Wencheng med följe gav sig av till Lhasa år 641. Någon långvarig fred följde inte av detta, men händelsen skulle ändå förändra Tibet för alltid. Vid denna tid var buddismen fast etablerad i Kina, även om det fanns försök att motarbeta åskådningen som en främmande lära. I egenskap av utpräglad buddist skulle Wencheng således komma att introducera buddismen i Tibet, tillsammans med Songzain Gambos första maka, prinsessan Bhrikuti Devi av Nepal.

Kinesisk historieskrivning ger kort och gott att Wencheng civiliserade ett barbariskt folk, samtidigt som modern kinesisk ideologi strävar efter att knyta så tidiga band som möjligt till Tibet, givet den separatistiska laddning som finns i regionen och även i världsopinionen. Men det är speciellt tibetanska källor som härleder den tibetanska buddismens frö till Wencheng och Bhrikuti Devi, och det finns för allt i världen monument som fortfarande minner om händelsen, så som templet Jokang i Lhasa.

Det var naturligtvis inte så att Wencheng i egen hög person undervisade sin tibetanske kung och hans folk, utan i hennes följe fanns en hel stab med historiker och andra skriftlärda som skred till verket att sprida såväl buddism som kinesisk kultur i övrigt; Wencheng var snarare en kärlekens inspirationskälla för en sådan mission. För Bhrikuti Devi gällde motsvarande arrangemang, och båda lär ska ha släpat med sig statyer av Budda till världens tak. Det kulturella utbytet gick för övrigt i båda riktningar, och ett antal tibetanska lärde gav sig således iväg att studera i Tang.

Man kan redan i detta urstadium se varför tibetansk buddism kom att bli en så speciell gren. Wencheng bidrog med mer eller mindre renodlad chan (禅) eller meditativ mahayana, medan Bhrikuti Devi snarare introducerade något embryo till vad som idag betecknas som esoterisk vajrayana. Samtidigt behöll man de shamanistiska traditionerna i den ursprungliga naturreligionen Bön, varvid det amalgam som kallas tibetansk buddism är en typisk synkretism av ett flertal olika läror och mysticism.

Det samma kan förstås sägas om den buddism som i Kina kommit att korsbefruktas av daoism och konfucianism, eller den chanbuddism som i Japan tagit intryck av shintoism och andra inhemska läror. Utöver detta har tibetansk buddism naturligtvis differentierats i ett otal skolor, samtidigt som tibetansk buddism har återbördats till Kina som statsreligion, nämligen under mongolernas Yuan-dynasti (元, 1271/1368), och i övrigt har haft en del kulturellt inflytande. Det var för övrigt mongolerna som introducerade titeln dalai lama.

Det tibetanska imperiet blev inte långvarigt, utan gick samma öde till mötes som det mongoliska; båda attackerade Kina, och blev därmed uppslukade som mer eller mindre integrerade delar av riket. En kärlekskrank primitiv tibetansk kung beseglade således sin nations öde genom att trakta efter en skön prinsessa från världens då mäktigaste och mest utvecklade imperium.

Wencheng anländer till Lhasa (Målning: 尼玛泽仁, 1993)
Kategorier
Kina Språk

Zhou Youguangs pinyin

1906 inrättades i den gamla dynastin Qing (清) ett translitterationssystem för postväsendet kallat postfonetik eller postpinyin (邮政式拼音, youzhengshi pinyin) i syfte att standardisera rendering av främst geografiska platsnamn med västerländsk skrift – det vore ju förträffligt om breven komme fram. Därvid begagnade man sig av redan hävdvunna former framför en mer ortografisk systematik, med resultat att dessa bastarder cementerades ytterligare.

Konservativa tidningen Dagens nyheter var sist av alla i Sverige att överge de plurala verbformerna, och kommer förmodligen sist av alla att överge den 1906 stadfästa formen Peking på Kinas huvudstad Beijing (北京). Man kan förvisso härleda en fonetisk glidning i relativt sen tid, då initialt g i vissa stavelser övergick till ett något mjukare dj-ljud i mandarin; detta är ännu tydligt i hur dialekter andra än mandarin ofta renderar jia som ga, eller för all del även hur den kinesiska huvudstaden Beijing uttalas som Bakging på kantonesiska och motsvarande former på andra dialekter.

Däremot existerar sedan länge inte någon form «king» med ett initialt k i mandarin, och inte heller lär man hitta något «pe» med det aspirerade uttal vi vanligen ger dessa konsonanter. Det är alltså under alla omständigheter en usel translitteration, som få utanför facket intuitivt kan förstå. Ännu värre blir det med former som «Chungking» för Chongqing (重庆), eller varför inte «Swatow» för Shantou (汕头). Ofta har vi här att göra med förvanskade former av sydligare dialekter, som på grund av den tidiga ostindienhandeln kom att bli riktmärke.

De romaniseringar som tidigare har producerats av en del västerlänningar lider av samma form av otymplighet. Många har därför lagt sina pannor i djupa veck för att härleda en vettigare rendering av mandarin, en process som tog sin början redan vid moderniseringsprocessen då Qing störtades 1911, men som först blev verklighet då Folkrepubliken Kina 1958 lanserade hanyu pinyin (汉语拼音, kinesisk fonetik).

Av olika skäl fick pinyin ingen större spridning i vare sig Kina eller utomlands förrän man öppnade upp nationen under Deng Xiaoping 1978. Internationell standard blev metoden 1982, och har sedan dess fått stor spridning i världen, inte minst vid universitet och bland progressiva medier. Undantag är ofta just gamla hävdvunna former som Peking (Beijing), även om Beijing numera är den dominerande formen. Det från kantonesiskan härledda uttalet Hongkong (kantonesiska: Hanggang) är av en rad skäl alltjämt dominerande, kanske för att få är bekanta med mandarinformen Xianggang (香港).

Även i ordet «kantonesiska» ligger den gamla franska varianten «Kanton» för provinsen Guangdong (广东) respektive dess huvudstad Guangzhou (广州), och i brist på bättre (guangdongnesiska?) lär det fortsätta heta så. Man kan inte förneka att det ibland tar emot att ifrågasätta hävdvunna former, och det finns heller ingen anledning att alltid driva saken till sin spets – trots allt kallar vi själva landet Kina (visserligen efter den första dynastin Qin) snarare än Zhongguo (中国), och det är ett vanligt fenomen att platsnamn behåller inarbetade lokala former (Venedig, Rom och så vidare).

Vidare finns ingen metod som kan runda de inherenta svårigheter som latent ligger i mandarin, eller för den delen andra kinesiska dialekter. Speciellt mandarin har de snarlika ljud som i pinyin renderas x, j och q. I tidigare romaniseringar användes för all del ett intuitivt riktigare hs för x, liksom ett ch för q, samt j oförändrat, men en avgjord fördel med pinyin är att systemet i mycket större utsträckning undviker sammansättningar och därmed blir mer sparsamt utformat, på ungefär samma sätt som slaviska renderingar kommit till stånd i Östeuropa.

Men även om man inte kommer ifrån processen att lyssna in sig på enskilda ljud om man vill ha en fullare förståelse för uttalet, är ett bra romaniseringssystem ett sådant som för en lekman på de flesta språk omedelbart ger ett gott ungefärligt uttal, vilket är en egenskap som förvisso kännetecknar pinyin.

Systemet utarbetades under ledning av Zhou Youguang (周有光), som under gårdagen upplevde sin 108:e födelsedag (eller 109:e med kinesisk räkning). Han föddes alltså samma år som postpinyin lanserades, och har under sin långa levnad sett Kina förändras från kejsardöme till demokratisk republik, splittrat gangstervälde, nationalistisk diktatur, japanskt ockuperat område, kommunistisk diktatur och slutligen dagens statskapitalistiska hybridregim.

Han arbetade som bankman i USA när han 1949 valde att återvända till den nygrundade Folkrepubliken efter inbördeskrigets slut; han ville bli en del i att bygga det nya fosterlandet, ett sentiment många utlandskineser då kände (andra kände tvärtom och tog sin tillflykt till Taiwan eller Hongkong). Många av de hemvändande kineserna skulle dock komma att förföljas som högerelement så snart de galna politiska masskampanjerna lanserades under 1950-talet, ofta med tragiskt resultat.

Zhou Youguang hade dock turen på sin sida eftersom han fick regeringens uppdrag att leda arbetet med att ta fram ett standardiserat romaniseringssystem, en uppgift som tog tre år i anspråk från 1955 till 1958. Likt de flesta intellektuella slapp dock inte ens Zhou undan trakasserierna under kulturrevolutionen, och «skickades ned på landet» (下乡) i syfte att mocka skit och bli en ädel arbetare medan den ekonomiskt okunniga gerillaledningen drev landet in i hungerkatastrof.

Ändå måste Zhou sägas ha kommit lindrigt undan, eftersom han är och alltid har varit en rebell som tar ton mot makten. Vid en sådan aktningsvärd ålder har man inte heller längre något att frukta, samtidigt som ingen regim med självaktning skulle nedlåta sig till att behandla en ålderman som en buse. Å andra sidan är han av detta skäl relativt okänd i Kina, även om man kanske inte direkt undertrycker hans existens.

Kategorier
Kina Kultur Språk

Komplicerade tecken

Kinesiskan var i begynnelsen en piktografisk skrift, där symboliska avbildningar fick representera företeelser i verkligheten. Detta arv lever kvar i den moderna skriften i ett antal grundläggande tecken, även om den stora massan av tecken snarare bygger på fonetiska härledningar i kombination med någon betydelsebärande hjälpsymbol.

Trivialt har vi således tecknet 人 (rén) för människa, vilket är den enklast tänkbara stiliserade representationen, med två ben och en överkropp. Dra ett streck över människan och vi får armar som är utslagna för att indikera att något är stort: 大 (dà). Lägg till ytterligare ett streck ovanför människan för att representera himlen, 天 (tiān). Dubbla människan för att indikera företeelsen att följa någon, 从 (cóng), och trippla människan för att beteckna en folkmassa, eller många i mer abstrakt mening: 众 (zhòng).

Fonetiska härledningar av sådana tecken ges av exempelvis 认 (rèn), som betyder att känna eller att veta; 纵 (zòng), som bland annat betyder att frigöra; 丛 (cóng), som betyder att samlas; 达 (dá), som betyder att anlända; samt 吞 (tūn), att svälja. Eftersom kinesiskan har utvecklats i ett flertal topolekter och dialekter är denna fonetik bara ungefärlig, och kan i förekommande fall avvika våldsamt från den ursprungliga härledningen.

Metoden att mångfaldiga ett tecken för att bilda en multiplikativ instans är vanlig. Räkneorden 一 (yī), 二 (èr), 三 (sān) är här triviala. Tecknet för träd (och i abstrakt mening trä) är 木 (mù), vilket i två instanser blir till en skog: 林 (lín). En tjockare skog ges av tre träd, 森 (sēn), helst i en teckenkombination: 森林 (sēnlín). En djungel får man som en kombination av 丛 (cóng) och 林 (lín), 丛林 (cónglín), även om man också kanske skulle kunna tänka sig en kombination av fyra träd, ett tecken som dock inte verkar finnas (däremot finns åtta träd, 𣡽).

Även om kinesiskan i dess grundutförande är byggd av enkla komponenter, ser man här hur en kombinatorisk explosion av multipler av enkla och sammansatta tecken snabbt kan öka både mängden och abstraktionsgraden av tecken. Det enkla tecknet för en högerhand 又 (yòu) betyder numera åter eller igen, medan dess duplicerade variant 双 (shuāng) naturligt betyder ett par. Här finns ingen kombination av tre händer, men däremot en med fyra: 叕 (zhuó), att sy samman (det är stygnen som visas), eller i den moderna formen 缀 (zhuì), med en trådradikal 纟(sī).

Detta tecken 叕 (zhuó) förekommer i sin tur i ett antal abstrakta och sammansatta tecken av både fonetisk och piktografisk art (exempelvis 啜 / chuò, att läppja, eller 掇 / duō, att ordna eller att reparera), varav de flesta är synnerligen obskyra, och man inser här varför de flesta av de över 100,000 tecken som någonsin har existerat inte längre brukas. Man inser också vikten av att ha en officiell standard att följa, för att förhindra att varianttecken och andra kontamineringar får spridning.

En naturlig fråga i sammanhanget är dock hur långt sådan abstraktion och komplikation har gått i den kinesiska skriften, om vi här bortser från fantasitecken som biáng. Tar man de enkla tecknen 雨 (yǔ, regn) och 田 (tián, fält) i sammansättning får man 雷 (léi, åska), ett tecken med 13 streck. Tecknet finns inte i dubbel uppsättning, men väl i trippel (靐, bìng, åskljud, 39 streck) och kvadrupel (䨻, bèng, åskdunder, 52 streck).

Man kan om man vill se detta som en pervers effekt av den klassiska kinesiskans strävan att låta varje enskilt tecken representera en företeelse, medan den moderna kinesiskan istället söker ord i teckenkombinationer: 雷声 (léishēng) för åskljud är tämligen mer elegant. Ändå finns det inte allt för få som vill bevara den komplicerade skriften, i någon naiv föreställning om att man då ligger närmare skriftens ursprung.

Exemplen är legio. Tecknet för fisk är numera i förenklad form 鱼 och i traditionell 魚 (yú, 11 streck). Fyra fiskar 䲜 (yè, 44 streck) representerar då helt enkelt många fiskar, medan man i modern skrift hellre skulle uttrycka detta som 很多鱼 (hěn duō yú). Tecknet 云 (yún, moln) skrivs på traditionellt vis som 雲 med 12 streck, och det kan både tripplas och fyrdubblas till 36 respektive 48 streck vardera. Tre moln 䨺 (duì) betyder helt enkelt molnigt, vilket på modern kinesiska snarare uttrycks som 多云 (duōyún) eller 阴天 (yīntiān).

Tecknet för drake är numera 龙 (lóng), med beskedliga 5 streck. I traditionellt utförande har tecknet 龍 (lóng) istället 16 streck, vilket i dubblerad variant 龖 (dá, 32 streck) och tredubbel 龘 (dá, 48 streck) sägs indikera synen av en flygande drake, liksom trivialt många drakar. Fyra drakar i ett tecken 𪚥 (zhé eller tiè, 64 streck) lär ska betyda pratig (啰嗦, luōsuo på modern mandarin). Dubblerar man det sistnämnda tecknet får man således kinesiskans mest komplicerade tecken om 128 streck, med okänt uttal och okänd betydelse.

Detta är dock mer att betrakta som kuriosa och underhållning. I verkligheten träffar man i praktiken aldrig på tecken med fler än 25 streck, exempelvis 囔 (nāng, som i 嘟囔 / dūnang, mumla) eller 戆 (gàng som i 戆嘟 / gàngdū, idiot), eller möjligen 26 streck om man vill beskriva en tvestjärt: 蠼 (qú) i 蠼螋 (qúsōu). De svåraste tecknen är inte heller alltid de med flest streck, utan sådana som används mindre sällan, varav väldigt många är tämligen enkla, liksom sådana med en intrikat och irreguljär sammansättning.

Kategorier
Kina

Mao Zedong: Kinas räddare eller förstörare?

Bilden av Mao Zedong (毛泽东, 1893–1976) är i Väst relativt entydig, nämligen som en grym tyrann som hade ihjäl fler människor än både Hitler och Stalin tillsammans. Men även om planekonomiskt misslyckade reformer som Det stora språnget (大跃进, Dayuejin, 1958–1961) gav upphov till hungerkatastrofer som skördade fruktansvärda mängder offer, fanns i denna gärning ingen avsikt, och heller ingen illvilja, utan tvärtom en önskan om att leda landet och folket till framgång fortast möjligt – möjligen kan man anklaga Mao för likgiltighet när han ställd inför etablerat faktum först vägrade retirera.

Sant är att Mao Zedong och övriga i den kommunistiska ledningen under de omfattande landreformerna under Folkrepublikens första tid bryskt gjorde sig av med forna landägare som vägrade finna sig i den nya ordningen. Likaså kan man inte förneka att Mao var politisk huvudarkitekt bakom den maktkamp som gav upphov till Den stora proletära kulturrevolutionen (无产阶级文化大革命, Wuchan-jieji wenhua dageming, 1966–1976), en politisk galenskap som orsakade djupa sår i det kinesiska samhället och i princip jämnade hela den existerande kulturen med marken.

De politiska massrörelserna fram till Maos död 1976 ses också i Kina som tjugo förlorade år, även om man kan hävda att ett nytt Kina egentligen bara kunde byggas på grunden av raserade gamla strukturer. Mao var i grunden anarkist och hade sedan länge en önskan om att slå sönder de gamla institutioner som stod i vägen för ett modernt och starkt Kina: De fyra gamla (四旧, Si jiu), nämligen gamla seder, gammal kultur, gamla vanor och gamla idéer, sådant som ett otympligt teckensystem, konfucianism, buddism, patriarkat och väletablerade samhällsklasser.

Särskilt väl lyckades han dock inte med sitt uppsåt, och underligt nog var Mao även tämligen välbekant med den klassiska kulturen; på sin fritid diktade han. Såväl konfucianism som buddism genomlever idag en renässans i Folkrepubliken, och har maktens uttryckliga stöd; man ser här att dessa gamla institutioner ingalunda har hindrat smådrakarna (Singapore, Taiwan, Hongkong, samt även Sydkorea) från att utvecklas till moderna och rika regioner, och att de därför är högst kompatibla med den moderna världen. Ingen förordar heller längre att tecknen ska avskaffas.

Dock får det sättas på Maos pluskonto att han befriade kvinnan och hyvlade ned klasserna ordentligt, även om emancipationen knappast var fullständig utan mer av symboliskt slag, och även om dagens hyperkapitalistiska Kina har större klasskillnader än någonsin sedan Deng Xiaoping (邓小平) etablerade omfattande marknadsekonomiska reformer efter Maos död.

En vanlig slogan i Kina är att Mao var 70 % bra och 30 % dålig (三七开, san-qi kai), även om man kan diskutera de rätta proportionerna i en sådan avvägning. Under alla omständigheter ses Mao av de flesta ändå som en landsfader, och det säger sig självt att man inte använder en sådan ikon på sedlar och i andra sammanhang utan verklig orsak.

Det går utan tvivel hävda att Mao Zedong räddade Kina, först från japansk invasion och ockupation, sedan från nationalistiskt vanstyre med hyperinflation; man ska här komma ihåg att de kraftigt decimerade kommunisterna vann över de USA-understödda nationalisterna för att man hade folkets uttryckliga stöd och successivt kunde erövra fiendens vapen och territorium.

Men om Mao var en genial gerillageneral och härförare, var han samtidigt en ovanligt usel regent, som på klassiskt manér byggde en personkult kring sig själv istället för att driva det nya Kina framåt. Först när hans närmast kejserliga eller rentav gudomliga status vittrade bort när han dog 1976 kunde Folkrepubliken Kina på allvar utvecklas så som man hade önskat från första stund – men även om personkulten är borta fortgår intrigerna bakom kulisserna alltjämt.

Mao Zedongs egentliga arv kommer en dag att omvärderas i Kina, och förmodligen även i Väst. Det går inte att i svartvita drag teckna en bild av en så komplex person i ett så enormt land med en sådan våldsamt kaotisk och händelserik bakgrund, utan man måste ta hänsyn till alla de faktorer som samverkade till den faktiska utvecklingen i Kina – detta inte som ett försök till apologetik, utan som ett realistiskt synsätt.

Man kan här jämföra med den Vita terror (白色恐怖, Baise kongbu) som plågade diktaturens Taiwan (Republiken Kina, den förlorande sidan) under närmare 40 år, innan man fick ordning på nationen och demokratiserade – alternativet med nationalisternas Jiang Jieshi (蒋介石) som president för hela Kina skulle när allt kommer omkring inte ha varit en särskilt lockande tanke.