Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik USA

Befrielsedagen

Liberation day är här, men frågan om vem som befrias från vad är inte given. Donald Trump avser införa tariffer kring 20–25 % mot i princip hela världen, men frågan är om han verkligen är redo att starta ett ekonomiskt världskrig. Hittills har han likt en tafatt och obeslutsam fjolla snabbt dragit tillbaka lagda tariffer, vilket gör att det mest liknar ett förhandlingsbud.

Men med utgångspunkt i att det nu är allvar innebär en sådan regim en kraftig broms på världsekonomin. Världens samlade tillväxt kan ta stryk med en eller till och med två procenteenheter, samtidigt som inflationen tar fart igen. Börserna kommer att falla som en sten från himlen, medan näringslivet får räkna med mindre orderingång – recession följer i en del länder.

Det är här Europa som kommer att ta mest stryk, eftersom man har handelsöverskott med USA och redan darrar på recessionens rand till följd av energikris, avindustrialisering och den märkliga fixeringen kring Ukraïna och Ryssland. Därtill ska man nu upprusta för pengar som inte finns, även om sådan rustning i sig kan bidra till att lyfta ekonomin. Ock Sverige drabbas hårt, då man har alldeles för stort beroende av USA.

Trump räknar med att reformen ska «befria» USA från det utnyttjande han tror andra länder har gentemot den amerikanska ekonomin, men i princip samtliga ekonomer menar att det är komplett vansinne att bedriva merkantilism i en hårt globaliserad miljö, och att det främst kommer att straffa USA.

Dessutom verkar Trump inte förstå att det är USA självt som har danat denna ordning. Man har handelsunderskott, men förfogar samtidigt över dollarn som reservvaluta och kontrollerar en lång rad institutioner. USA kanske står för huvuddelen av försvaret i Nato, men det är Europa som har dragit det humanitära lasset för USA:s ständiga krig i Mellanöstern och annorstädes – ska vi månne skicka flyktingnotan till Trump?

Befrielsen kan emellertid bättre förstås som Europas, nämligen från amerikanskt vasallskap. Man har här en unik möjlighet att vakna upp från sin törnrosasömn och bli en självständig maktfaktor, men för det krävs att man kliver ned från sina höga hästar och samarbetar med omvärlden utan ständiga moraliska pekpinnar och märkliga uppläxningar.

Omedelbara åtgärder är att upphöra med sanktioner gentemot Xinjiang och Hongkong, och att därefter låta träda i kraft det investeringsavtal som är vilande sedan 2020. Det ger större åtkomst till den kinesiska marknaden, och vice versa, vilket stimulerar ekonomin i båda riktningar. Tullar gentemot kinesisk grön teknik måste förstås också undanröjas, likväl som kinesiska mottullar.

Kina och EU blir därmed världens ekonomiska motor, till vilken andra parter bör ansluta i syfte att motverka och neutralisera Trumps tullar. Sydkorea och Japan kan utan vidare stärka samarbetet med Kina och Europa på liknande vis, samtidigt som detta är ett ypperligt tillfälle att bredda handel och investeringar i Sydamerika och Afrika – men det är alltså det där med europeiska pekpinnar och moralkakor som först måste bort.

Högfärdighet kan inte lösa Europas dilemma, och man måste sluta att se Kina som en fiende. Vi ska naturligtvis fördela våra ägg i så många korgar som möjligt, men i övrigt inte frukta ett «system» som inte har någon möjlighet att få fäste här. Kina växer vidare, med eller utan Europa, och frågan är alltså hur Europa ska överleva i dessa turbulenta tider – utan Kina är det inte möjligt.

Även Kina tar förstås stryk, men har betydligt större förutsättningar att fortsätta växa och parera Trumps tariffer, samt inte minst kontra med lämpliga tullar och exportkontroll av mineraler och annat. Men bättre är att förena sig med EU och andra parter för att ge ett samlat motstånd mot amerikansk tyranni, att befria sig från en hegemonisk ordning som har gått alldeles överstyr.

Kategorier
Afrika Asien Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Landgrabbande

En delegation högste representanter från USA lär ska anlända till Grönland i veckan, vilket retar upp såväl det lokala styret som den danska regeringen i København. Man betraktar det som inblandning av främmande makt i interna angelägenheter, allra helst som Trumps regim har uttalat att han gärna vill annektera ön.

Det minner en del om motsvarande problematik på ön Taiwan, den bångstyriga kinesiska provinsen som Västvärlden gärna vill koppla loss från Kina i syfte att splittra, ty även där har amerikanska figurer av allt för hög dignitet avlagt visit och lagt sig i angelägenheter som helt enkelt inte angår dem. Men det är kanske bara bra att Europa får smaka på lite av samma medicin?

Och om USA införlivar Grönland i det amerikanska imperiet och gör Kanada till delstat samtidigt som Ryssland befäster sina landvinningar i Ukraïna – och Kina kanske gör slag i saken att hela den kinesiska nation med invasion av Taiwan – varför skulle då inte även vi i Sverige och Europa passa på att ta för oss i dessa tider av landgrabbande?

Vid närmare eftertanke har Sverige successivt tvingats till reträtt från sina hävdvunna territorier, först med förlust av Finland och Livland till Ryssland och senare även skilsmässa från Norge. Det kunde vara hög tid att återupprätta det svenska väldet från fornstora dagar, och det kan principiellt inte vara mer galet än stormakternas uppdelning i intressesfärer?

Vid närmare eftertanke är Finland och än mindre baltstaterna länder i egentlig mening, utan tillfälliga statsbildningar utan historisk kontinuitet. Finnarna tuktades och civiliserades av Sverige för närmare tusen år sedan och framåt i kamp med Novgorod, på samma sätt som ester och letter i dåvarande Livland. Det var då inga nationer av det slag vi känner, utan spridda gemenskaper utan centralmakt. Länder blev dessa entiteter först under 1900-talet, då det ryska imperiet respektive Sovjetunionen kollapsade.

Vi skulle därför kunna göra en deal med Putin om att återta forna svensk kolonialmark i utbyte mot att erkänna Kremls annektering av ukraïnska oblast, eller rent av hela Ukraïna. Möjligen skulle Estland och Lettland likväl som Finland kunna ha vissa invändningar, men de skulle nog kunna övertygas om fördelen med en stor nordisk union under svensk överhöghet, eftersom det skulle ge bättre säkerhet.

En modern motsvarighet till Kalmarunionen skulle då danas, med Stockholm som centrum. Nationerna – inklusive Norge och Danmark och kanske Island – kvarstår på samma sätt som i Storbritannien, men en större helhet bildas i personalunion länderna emellan, en nordisk stormakt om man så vill.

Ryssland skulle även behöva avträda Karelen för att den historiska kontinuiteten ska kunna upprätthållas, men för Moskvas vidkommande skulle en sådan ordning innebära stabilitet i utbyte mot att man får kontroll över Ukraïna. Gränsen mellan Sverige och Ryssland skulle då åter gå vid Leningrad och Novgorod.

Europeiska unionen skulle kvarstå intakt, samtidigt som Irland upptas i den brittiska personalunionen och Storbritannien återansöker om inträde i Europeiska unionen. Men EU skulle även kunna återuppta ambitionerna i Afrika med lämpliga avtal, i konkurrens med Kina. Afrika, Sydamerika och Mellanöstern blir därmed ett slags produktionsfilialer till den utvecklade världen, i syfte att leverera råvaror och enklare tillverkningsprodukter.

Kina skulle i sin tur införliva Mongoliet, Bhutan och Nepal i sitt imperium, dysfunktionella halvländer som har bättre förutsättningar att utvecklas som en del av ett imperium. Indien får därvidlag avträda Ladakh och Sydtibet («Arunachal Pradesh»), hävdvunna tibetanska territorier, men kan i gengäld inkorporera Sri Lanka och Bangladesh i det indiska imperiet. Pakistan får däremot nöja sig med att tillhöra buffertgruppen av övriga sju *-stan, ett slags centralasiatiskt vakuum av efterblivna stater mellan stormakter.

Om detta låter alldeles förskräckligt, färfärligt och så vidare, bör man betänka att det är historiens normala pulsering mellan konsolidering och revolution, och vi är nu uppenbarligen i en fas av konsolidering. Splittring och balkanisering hör till en svunnen tid.

Karta för vår tid.
Kategorier
Europa Kina Politik USA

Europeiska unionen utklassad

Medan Europeiska sovjetunionen fortsätter att ordbajsa och reglera tungt om allt från plastkorkar till webbkakor, skrider USA till verket med att banta allt man kan. Man skär inte bara metodiskt i myndigheter och förlegade propagandaverktyg, utan även i sådant som den vokabulär som nyttjas i statsapparaten.

Det rör sig om ord som social justice, inclusivity, gender diversity, they/them och andra woke-kryddade ord som inte rör statens kärnuppgifter, utan mer har att göra med en vänsterradikal agenda. Ett hundratal ord försvinner eller ersätts i myndighetsdokument i syfte att slimma administrationen.

Stater har nämligen egenskapen att växa över alla bräddar, likt en cancer som invaderar en organism med metastaser, och därmed tar över varenda aspekt av livet, varvid inget lämnas kvar till individen att besluta om. En sådan övertung förvaltning får betydligt svårare att möta mer agila motståndare i konkurrensen, som Kina eller uppstickaren Indien.

Vän av ordning kan inflika att även länder som Kina dras med tung byråkrati, men det är då inte på konkurrensutsatta nyckelområden. Företag i Kina trycks emellanåt till av staten när de blir för sturska, men har i övrigt ganska fria tyglar att verka.

Det är detta Elon Musk tar fasta på i sin ambition att effektivisera statsapparaten via Doge, nämligen för att övertung reglering skadar tillväxt och näringslivets konkurrenskraft. Säkerligen blir alla pärmbärare upprörda över att bli sparkade på fläcken, men för landet USA är det nödvändig fetmaoperation.

Säkert är också att administrationen blir en smula lamslagen och ineffektiv i ett första skede, då man alltid är svag och omtöcknad efter dylik kirurgi. Men i slutändan kommer man ut betydligt mer slimmad och agil, och kan då möta Kina med en helt annan form.

EU lider redan av att ha tappat ordentligt i tillväxt i jämförelse med USA, och det finns inget som tyder på att det fortsatta ordbajset ska göra någon skillnad. Detta eftersom man inte vill släppa sina mångahanda käpphästar i allt från «värderingar» och övertung reglering till det svarta hålet i Ukraïna.

Med en tillväxt som darrar kring nollstrecket, samtidigt som USA, Kina, Ryssland och Indien drar ifrån med flera procent, funderar EU på att tokrusta för fem procent av den tillväxt man inte har, bland annat genom att öka belåningen. Detta samtidigt som man fortsatt ämnar skicka miljarder till Ukraïna samt slösar än fler miljarder på transrättigheter och annan woke.

Att Kristersson flaggar med regnbågsflaggan för att markera avstånd mot Orbán lär så att säga inte hjälpa Sverige och EU att möta konkurrensen från USA och Kina, utan det krävs ett helt annat slag av politiskt hantverk som vi inte ser tillstymmelse till, varken i Rosenbad eller i Bryssel. Det är hög tid att politiker i EU kommer ned från sina symboltyngda elfenbenstorn högt uppe i skyn och kavlar upp armarna i praktiskt arbete här nere på jorden.

Kategorier
Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Taiwans befrielse nära

För att inta Taiwan och återbörda den bångstyriga provinsen till moderlandet krävs koordination på ett flertal punkter. Dels måste man ha den militära förmågan att försätta ön i blockad och småningom kunna landstiga med trupp, samtidigt som man kan hålla USA stånget. Dels måste de internationella förutsättningarna vara ideala, så att konsekvenserna blir minimala.

Angående det sistnämnda har Zhongnanhai nogsamt studerat utfallet av Rysslands specialoperation i Ukraïna samt betraktat hur Moskva har parerat västliga sanktioner. För man vet att Väst kommer att svara på ungefär samma vis mot Kina, samtidigt som Beijing har betydligt mer moteld att anlägga i egenskap av att vara så integrerat i världshandeln.

Förutsättningarna tycks då vara som mest gynnsamma under Trumps innevarande mandatperiod, som också sammanfaller med det viktiga årtalet 2027, då Kina senast ska ha uppfyllt återföreningen enligt en del uttalanden av Xi Jinping. Detta bland annat för att Trump vägrar uttala sig om att bistå Taiwan vid en invasion, samtidigt som han har uttryckt vissa negativa utsagor om ön.

Transaktionell stormaktspolitik skulle hypotetiskt kunna avgöra saken, nämligen att Trump tar Grönland i utbyte mot att Rysslands annektering av ukraïnaska oblast erkänns och att Taiwan kommer hem till moderlandet, och därvidlag kan EU eller övriga världen inte göra ett skvatt för att motverka en sådan händelseutveckling. Sedan om sådan land grab är «rättvis» är av underordnad betydelse.

Men mer troligt lär Trumps rådgivare motsätta sig att ge bort Taiwan, eftersom det är en avgörande del i den amerikanska «indopacifiska» strategin, där Taiwan betraktas som ett «osänkbart fort» i den första ökedjan. Därför är väpnad konflikt det troligaste utfallet, allra helst som Taibei allt mer tycks fjärma sig från fastlandet och allt oftare provocerar med försök att bryta sig loss.

För ändamålet har Kina inte bara byggt världens största flotta och engagerat sin fiskeflotta som en civil maritim milis, utan även utvecklat ett slags märkliga landstigningspråmar (登陆驳船, denglu bochuan), som i dagarna har siktats längs Guangdongs kust. Det rör sig om pylonförankrade båtar med landstigningsbryggor i lång teleskopisk serie, närmare en kilometer i längd.

Sådana pråmar kan sättas in då man har neutraliserat Taiwans flygvapen och robotförsvar, och medger då snabb landstigning med minimal risk för förluster. Man kan mycket snabbt få fordon på plats för att befästa ett strandparti, och därefter börja skyffla in manskap under säkrare former. Game over.

Knäckfrågan är hur länge man ska vänta. Man har redan kapaciteten, samtidigt som man nu har ett möjlighetsfönster då Rysslands krig alltjämt pågår. Så fort det är avslutat kan USA nämligen fullt ut koncentrera sig på Kina, vilket gör saken svårare för Beijing. Kanske är befrielsen av Taiwan därför omedelbart förestående, nu när april närmar sig – den enda tid på året tillsammans med oktober, då vädret medger en sådan operation.

Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Nej, Expressen, kriget kommer inte

Ledardårarna vid Expressen fortsätter odla sin paranoida hysteri om det omedelbart förestående kriget. Under många år har man gnällt om att vi måste gå med i den förlegade försvarsalliansen Nato för att trygga fred och säkerhet i landet, men när det nu visar sig att medlemskapet istället destabiliserar sagda säkerhet gormar man om massiv upprustning och omställning till krigsekonomi.

I tidningens senaste stick i ämnet, för allt vad det är värt ett sömnigt hafsverk till artikel i brist på bättre, lånar man motsvarande hetsiga retorik från Krigsvetenskapsakademin, som i en rapport (Projekt SV-A-R) berättar att situationen är akut och att Sverige kan vara i krig inom de närmaste åren. Men detta är då när man tar höjd för värsta tänkbara scenario, som i realiteten aldrig kommer att infrias.

KKRVA tror inte själv på en sådan utveckling, men menar att man måste förbereda sig för både det kända okända och det okända okända, det vill säga ta i beräkning att utvecklingen sällan är linjär eller förutsägbar, utan snarare disruptiv och överraskande. Luntan är tänkvärd och är väl så god som andra strategiska analyser, men den sticker samtidigt ut i jämförelse med de trötta rapporterna från Säpo/FRA/Must samt de kongressfinansierade «tankesmedjorna», nämligen i att man har ett mycket bredare perspektiv.

Framförallt förefaller utvecklingen i USA ha fått konsekvenser i den vidare analysen, för det var länge sedan man såg någon i de kretsarna tala om behovet av att integrera Kina i den svenska och europeiska ordningen, nämligen för att kontra ett alltför nära samarbete mellan Kina och Ryssland. Någon med hjärna har tänkt till, för en gångs skull.

Sverige bör verka för att Nato och EU aktivt medverkar till att förstärka det kinesiska beroendet av västvärlden för att undvika en allians mellan Kina och Ryssland, samtidigt som västvärldens beroende diversifieras så långt som möjligt.

Detta är sunda tankegångar, som å ena sidan klargör att Europa och Kina alltid har haft omfattande utbyten, samtidigt som man alltid har utgjort olika kulturer och «system»; och å den andra att Europa måste stå självständigt och fritt från svåra beroenden och vasallskap av olika slag, inklusive det till USA.

KKRVA menar i samma anda att det vore ytterst problematiskt för Europa om Kina utvecklas till att uppfattas som en huvudfiende för USA, men så är förstås redan fallet. Man ser nämligen för sig en utveckling där USA kan komma att ställa krav på Sverige och Europa att gynna amerikanska intressen genom att minska flödena till och från Kina, vilket också redan är verklighet, bland annat genom det riktade marknadsförbudet för Huawei.

Ett ytterligare problem är om USA kommer att försöka tvinga EU in på samma hårda linje mot Kina som USA själv för, men frågan om tullar för att skydda sig för den kinesiska bilindustrin är komplicerad och EU:s eget val att höja tullarna delar organisationen.

Analysen framför i konklusion att Sverige framdeles har att navigera ett mer komplext landskap, och under en sådan polycentrisk världsordning har behov av att agera mer proaktivt snarare än reaktivt (som under det hastiga Nato-inträdet), bland annat omfattande mer inslag av bi- och multilaterala samarbeten, främst med västmakter.

Samtidigt betonas att Kina och Indien är aktörer av allt större betydelse, och att det fordras av oss (inklusive statsteve och Expressen, nota bene) att se utvecklingen i dessa länder samt Ryssland med öppna ögon snarare än genom ett ideologiskt verklighetsförvrängningsfilter av det slag som länge har varit förhandenvarande. Det är väl ungefär det som brukar hävdas härstädes?