Gunnar Hökmark, den där, eh, genomsympatiske och karismatiske moderaten som i alla år har varit den främste av USA-frälsta Nato-runkare, är numera bitter och besviken över den amerikanska helomvändningen. En vän har gått förlorad, menar Hökmark, när «den fria världens ledare» gör reträtt från sin position som världens moraliska föredöme.
Bara det att USA aldrig har varit ett sådant föredöme, utan sedan sin tillkomst 1776 har byggt sin existens på omfattande expansion och dominans. Det är en nation på folkmordets och negerslaveriets grund, ett land som på allvar tror att det är «exceptionellt» och lyder under ett «manifest destiny» att utöka sitt Lebensraum – nu kanske med Grönland.
Allt USA gör sker i syfte att främja den egna positionen – America first är inget Trump har hittat på – och Europa har i den ambitionen inte haft annat än instrumental betydelse. Värdegrunden är inte gemensam, vilket var och en kan konstatera genom att studera de omfattande ideologiska skillnader som föreligger i fråga om frihet och trygghet.
Den amerikanska investeringen i Europa efter krigsslutet via Marshalplanen och andra paket hade som grund att hindra kommunismens frammarsch i en tid då Sovjetunionen stod som segrare i kriget. Man försäkrade sig om att Europa skulle välja den amerikanska vägen genom ekonomiskt stöd, kulturimperialism och andra medel, varvid Europa blev en amerikansk vasall, en pjäs för att kontra Sovjetimperiet.
Det vasallskapet har bestått under lång tid, och för säkerhets skull har ockupationen av Tyskland aldrig upphört. Amerikanska styrkor på europeisk mark har av någon anledning betraktats som «normalt», och liknande synsätt föreligger även i de US-ockuperade asiatiska nationerna Japan och Sydkorea. Så normalt att Sverige nyligen kapitulerade utan att en enda kula hade avfyrats, varvid USA får åtkomst till landets militära installationer.
Från europeiskt håll beklagar man således den förestående amerikanska reträtten, kanske som ett kollektivt utslag av Stockholms-syndromet, och i ren panik anställer man vidlyftiga planer kring massiv upprustning för att kontra det inbillade hotet från Ryssland. Man vill helt enkelt inte ta till sig krigets bevekelsegrunder, utan framhärdar i sin idioti om att Ukraïna är en «demokrati» och att vi minsann kan stå näst på tur.
Washingtons mer nyktra synsätt är å andra sidan att Ryssland har degraderats till ett andra rangens imperium, samtidigt som Kina utgör det stora «hotet» mot fortsatt amerikansk dominans och global hegemoni. USA vill därför inte delta i en meningslös och utdragen konflikt mellan Europa och Ryssland, och vill inte heller att Ryssland och Kina bildar alltför täta band.
Det är för sent att slå in en kil mellan Ryssland och Kina, men man kan i vart fall neutralisera Ryssland med lämplig morot och piska, på det att man kan koncentrera sig fullt på Kina. Det är med den optiken man måste förstå USA:s agerande, med eller utan Trump – den senare är egentligen bara en katalysator för ett skeende som påbörjades för halvannat decennium sedan.
Länder har inga vänner, och allianser kommer och går. Europa måste inse att man står på egna ben, och även om man intermittent kan ha närmare band med USA, måste man agera för att bli ett självständigt centrum fritt från amerikansk dominans, en pol bland flera i en polycentrisk världsordning med USA, Kina, Europa och i viss mån Indien, Japan och Ryssland som givna maktcentra.
Hökmarks unipolära ordning under USA är nämligen död och snart även formellt begraven, och det är nog det han mest sörjer, på samma sätt som sovjetmedborgare länge hade svårt att förstå att deras imperium hade upphört att existera. Det skulle inte heller förvåna om Hökmarks tankesmedja Frispel hör till den omfattande skara propagandistiska agenturer som har åtnjutit stöd från USAid, vilket ju då skulle förklara gråten mer konkret.



