Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Vänsterliberal världsbild rämnar

Gunnar Hökmark, den där, eh, genomsympatiske och karismatiske moderaten som i alla år har varit den främste av USA-frälsta Nato-runkare, är numera bitter och besviken över den amerikanska helomvändningen. En vän har gått förlorad, menar Hökmark, när «den fria världens ledare» gör reträtt från sin position som världens moraliska föredöme.

Bara det att USA aldrig har varit ett sådant föredöme, utan sedan sin tillkomst 1776 har byggt sin existens på omfattande expansion och dominans. Det är en nation på folkmordets och negerslaveriets grund, ett land som på allvar tror att det är «exceptionellt» och lyder under ett «manifest destiny» att utöka sitt Lebensraum – nu kanske med Grönland.

Allt USA gör sker i syfte att främja den egna positionen – America first är inget Trump har hittat på – och Europa har i den ambitionen inte haft annat än instrumental betydelse. Värdegrunden är inte gemensam, vilket var och en kan konstatera genom att studera de omfattande ideologiska skillnader som föreligger i fråga om frihet och trygghet.

Den amerikanska investeringen i Europa efter krigsslutet via Marshalplanen och andra paket hade som grund att hindra kommunismens frammarsch i en tid då Sovjetunionen stod som segrare i kriget. Man försäkrade sig om att Europa skulle välja den amerikanska vägen genom ekonomiskt stöd, kulturimperialism och andra medel, varvid Europa blev en amerikansk vasall, en pjäs för att kontra Sovjetimperiet.

Det vasallskapet har bestått under lång tid, och för säkerhets skull har ockupationen av Tyskland aldrig upphört. Amerikanska styrkor på europeisk mark har av någon anledning betraktats som «normalt», och liknande synsätt föreligger även i de US-ockuperade asiatiska nationerna Japan och Sydkorea. Så normalt att Sverige nyligen kapitulerade utan att en enda kula hade avfyrats, varvid USA får åtkomst till landets militära installationer.

Från europeiskt håll beklagar man således den förestående amerikanska reträtten, kanske som ett kollektivt utslag av Stockholms-syndromet, och i ren panik anställer man vidlyftiga planer kring massiv upprustning för att kontra det inbillade hotet från Ryssland. Man vill helt enkelt inte ta till sig krigets bevekelsegrunder, utan framhärdar i sin idioti om att Ukraïna är en «demokrati» och att vi minsann kan stå näst på tur.

Washingtons mer nyktra synsätt är å andra sidan att Ryssland har degraderats till ett andra rangens imperium, samtidigt som Kina utgör det stora «hotet» mot fortsatt amerikansk dominans och global hegemoni. USA vill därför inte delta i en meningslös och utdragen konflikt mellan Europa och Ryssland, och vill inte heller att Ryssland och Kina bildar alltför täta band.

Det är för sent att slå in en kil mellan Ryssland och Kina, men man kan i vart fall neutralisera Ryssland med lämplig morot och piska, på det att man kan koncentrera sig fullt på Kina. Det är med den optiken man måste förstå USA:s agerande, med eller utan Trump – den senare är egentligen bara en katalysator för ett skeende som påbörjades för halvannat decennium sedan.

Länder har inga vänner, och allianser kommer och går. Europa måste inse att man står på egna ben, och även om man intermittent kan ha närmare band med USA, måste man agera för att bli ett självständigt centrum fritt från amerikansk dominans, en pol bland flera i en polycentrisk världsordning med USA, Kina, Europa och i viss mån Indien, Japan och Ryssland som givna maktcentra.

Hökmarks unipolära ordning under USA är nämligen död och snart även formellt begraven, och det är nog det han mest sörjer, på samma sätt som sovjetmedborgare länge hade svårt att förstå att deras imperium hade upphört att existera. Det skulle inte heller förvåna om Hökmarks tankesmedja Frispel hör till den omfattande skara propagandistiska agenturer som har åtnjutit stöd från USAid, vilket ju då skulle förklara gråten mer konkret.

American Progress (John Gast, 1872). USA har ett manifest destiny att sprida nationen och sin kultur, och då får indianer och andra maka på sig. Den tankefiguren gäller intakt.
Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik USA

Amerikansk propaganda fimpas

Sverige har en regim- och etablissemangsnära statstelevision, indirekt kontrollerad av regeringen genom lag och utnämning av förvaltningstiftelsens styrelseordförande, i syfte att värna nationella intressen i propaganda riktad mot medborgarna. Verksamheten sker under en särskild systembevararparagraf, som i allt trumfar objektiv och neutral nyhetsförmedling.

Något motsvarande existerar inte i yttrandefrihetens USA, där så kallad public service broadcasting sker under privata initiativ utanför regeringens kontroll, om än med viss finansiering av kongressen. Verksamheten är således politiskt fristående, och finansieras huvudsakligen av privata donationer samt med reklam.

Men USA har ändå ett slags stateteve av samma kaliber som SVT, om än inte riktad mot de egna medborgarna. Det är en företeelse under paraplyorganisationen United States agency for global media (USAGM), som bedriver medieverksamhet runt om i världen genom sådana renodlade propagandakanaler som Voice of America, Radio free Europe och Radio free Asia, den senare med udden riktad mot Kina.

Själva vill vi gärna inte att andra länder lägger sig i våra angelägenheter i dylika påverkanskampanjer, men det är förstås alltid i sin ordning när vi (eller snarare USA) gör det. Nämligen eftersom vårt system anses vara överlägset och därför angeläget att missionera och propagandera för.

Men denna tvivelaktiga verksamhet tycks nu gå mot sitt definitiva slut, då Donald Trump under gårdagen ströp den vidare fonderingen för USAGM. Detta på rekommendation av Elon Musk, som med sitt effektiviseringsdepartement DOGE nystar i alla former av federalt slöseri. Musk betonar att avsikten är att permanent bomma igen USAGM, på samma sätt som tidigare USAID.

Den senare organisationen har i sin tur finansierat utländska propagandamedier och andra påverkansagenter, som «tankesmedjan» Australian Strategic Policy Institute, inte minst i «Indopacifien» i syfte att påverka länder negativt avseende Kina genom smutskastning, lögner och propaganda.

Händelseutvecklingen bekräftar att Trump tar USA i en mer isolationistisk riktning, ett uttryck för att man från Washington numera erkänner att en polycentrisk världsordning är förhandenvarande, och att det inte längre är meningsfullt att försöka upprätthålla global amerikansk hegemoni, allra minst genom dylika påverkansoperationer. Därtill kommer att den vänsterliberala propagandan inte rimmar med den nuvarande administrationens hållning.

Nu gäller bara att få bort den brittiska statsteven från motsvarande operationer på den globala arenan, även om britterna har svårt att ge upp tanken att man inte längre är ett imperium utan snarare en medelstor nation i fritt fall.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Teknik

Northvolt måste bli kinesiskt

Den rödgröna Löfvén-regimens våta fantasier om gröna industrier i Norrland och Sverige har nu övergått i brutalt uppvaknande. Northvolt tog sex miljarder av skattebetalarnas pensionspengar utan att tillverka ett enda batteri, och i vanlig ordning blåste ägarna staten och de företag som satsade i idiotprojektet.

Man behöver faktiskt inte vara expert på Kina för att inse att projektet var dödfött redan från början, utan det hade räckt med en enkel ekonomisk analys. Kina har på sin sida två decenniers försprång, överlägsen logistik, skalförmåga, kostnadseffektivitet, stabila politiska villkor med mera, och med det kan västerländska tillverkare inte konkurrera.

Så varför försökte man ens? För att den rödgröna regimen under Löfvén var alldeles efterbliven, och dess efterföljare i Kristerssons moderatregim är inte så mycket smartare den heller. Näringsminister Busch aviserar nu nämligen att man inte vill se något kinesiskt ägande av konkursboet, men givet brakslappen ovan om att Väst inte har i matchen att göra är det förstås en bisarr utsaga.

Man åberopar den «nationella säkerheten» och lagen om prövning av utländskt ägande i «känslig» industri, det vill säga den lag med udden riktad mot Kina som ledde till att regimen på Washingtons order bannlyste Huawei. Men å ena sidan är batteritillverkning knappast en känslig industri, och å den andra råder nu en ny världsordning där vasallskapet under USA ifrågasätts allt mer.

Man måste förstås ha nationell säkerhet i bakhuvudet, men det gäller då även USA, som har alldeles för många hållhakar och alldeles för mycket insyn i känsliga miljöer. Kina kommer inte i närheten av den påverkanspotential som USA har, och det är nog dags att börja balansera denna märkliga ekvation.

Nyheten om Northvolts konkurs har inte gått obemärkt förbi i kinesisk press.

Kina kan inte stängas ute, utan är en faktor av rang som vi måste förhålla oss till och arbeta tillsammans med. Europa kan aldrig nå sin gröna omställning utan Kina, eftersom Kina är världsledande på grön teknik. Europa har inte heller någon möjlighet att komma ikapp utan att förstöra den egna ekonomin med tullar och andra former av protektionism.

Statsteves ekonomifigur Alexander Norén presenterade emellertid en mycket bra idé i ett nyhetsinslag, nämligen att Sverige och Europa borde göra som Kina (och tidigare Japan och Sydkorea) gjorde för att dra till sig inte bara investeringar utan även know-how, nämligen att ingå joint venture-samarbeten med kinesiska företag.

Sverige behåller då alltid en majoritet och kontroll i sagda företag och medger kinesiska investeringar i utbyte mot tekniköverföring. Vi tar hit jobben, stärker den egna kompetensen och kan verka med kinesisk spetsteknik på den globala marknaden. Sedan kan Busch och Tidö-gänget sitta i sitt «situation room» och odla sina paranoida fantasier om det kinesiska «hot» detta skulle kunna tänkas utgöra.

Det är förstås inget «hot», utan en möjlighet, på samma sätt som Kina såg det som en möjlighet att bjuda in amerikanska och europeiska företag att investera i Kina annodazumal. Regeringens uppdrag är att freda vissa militära och andra högkänsliga områden från utländskt inflytande, Kina eller ej, medan civil tillverkning inte har med saken att göra.

Northvolt måste därför säljas till Kina, under sådana premisser om joint venture. Det är bara så man kan rädda delar av verksamheten och återuppta visionen om industriboom i Norrland. Konceptet kan sedan tillämpas över hela riket för att dra hit investeringar, skapa arbetstillfällen och driva på ekonomin, just det landet behöver för att kunna ta sig an utmaningar kring upprustning, grön omställning med mera.

Northvolt på kinesiska skrivs 北伏 (Beifu), där 北 (bei) betyder norr och 伏 (fu) att ligga ned med ansiktet mot marken, att böja sig ned, att gå ned, att böja sig – måhända ett tämligen passande attribut för företaget.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Snart flödar gasen igen

Omkring tre hundra tusen personer har bragts om livet medan närmare en miljon är skadedrabbade efter tre års krig i Ukraïna, enligt de mest nyktra av uppskattningar. De har mist livet eller lemmarna för en bit tyg, alldeles förgäves, eftersom fronten stabiliserades tämligen snabbt och därefter inte har rört sig i någon påfallande utsträckning.

Kriget var därför i praktiken över efter några veckor, men Väst har valt att förlänga lidandet och fientligheterna genom att ta Ukraïnas parti in absurdum samt angripa Putin med ekonomiska och andra medel för att i görligaste mån oskadliggöra Kreml. Men Ryssland tuffar på och har parerat sanktionerna genom att öka exporten till Asien, samtidigt som man behåller närmare hälften av exporten till Europa genom indirekt försäljning. Förhoppningen att Ryssland skulle falla ihop har alldeles kommit på skam.

Det är istället Europa som har tagit smällen genom dyrare energi, försämrad konkurrenskraft, ekonomisk recession och politisk turbulens. Man har alldeles tappat det när man nu säger sig vilja rusta upp för nio biljoner (!) kronor genom att låna och sänka trösklarna för statsskulden, samtidigt som man är i stort behov av att investera i forskning och teknisk utveckling för att kunna möta konkurrensen från USA och Kina. Vem är det man ska möta i krig?

Ukraïna har därmed blivit en fix idé som sänker Europa, en bindgalen ambition som inte har så mycket med EU och dess befolkning att göra. Narrativet är att man inte kan lita på Putin, och att vi står näst på tur om vi låter «demokratin» Ukraïna våldtas sålunda, men den berättelsen har inte så mycket med verkligheten att göra.

Den verkligheten består i att Ryssland fick omfattande garantier för att Nato inte skulle expandera en tum i utbyte mot att montera ned sovjetimperiet och släppa Östtyskland till återförening. Men det är en verklighet man inte vill diskutera, eller menar inte är bindande, eller i vart fall överspelad.

Men så är det förstås inte för Ryssland, som har att begrunda sin egen säkerhet. Ur rysk synvinkel är det uppenbart så att det är Väst som inte är pålitligt och inte håller sina ord, och man har därför dragit en hård och röd linje vid just Ukraïna, som för allt vad det är värt är Rysslands vagga och något helt annat än Baltikum eller Polen, helt enkelt ett strategiskt avgörande territorium.

Kreml ställde således ultimatum, och Zelenskyj var initialt villig att förhandla. Men Boris Johnson och andra västpotentater övertalade honom att inte ge vika, utan istället slåss för sitt land, eller snarare för Västs räkning och vidare expansion. USA och EU hade nämligen plöjt ned omfattande politiskt och ekonomiskt kapital i att transformera Ukraïna till en västvänlig stat, omfattande incitament till statskupp och andra operationer under CIA:s och NED:s ledning, även om man av naturliga skäl inte vill erkänna det. Det är denna investering man inte ville släppa, men som nu ändå rinner ur Västs händer.

En annan tankefigur som florerar i debatten är att vi har varit naiva och gjort oss beroende av rysk energi, att vi har lagt alla ägg i en och samma korg, och att vi därmed riskerar att bli utpressade. Liknande idéer har ventilerats angående Kina, vilket därmed har resulterat i en ambition av «riskminimering», det vill säga att sprida riskerna.

Givetvis måste man förfara så, det är elementär geopolitik. Vilket land som helst kan få för sig att utnyttja ett övertag för att skaffa sig en fördel, men det förutsätter dels att man är mycket starkare, och dels att man kan räkna med att uppnå en beständig vinst. Exempelvis Donald Trump agerar från en sådan styrkeposition när han slänger tullar mot hela världen, eftersom USA har omfattande hållhakar och stor dominans. Om det är något land vi har gjort oss för beroende av är det just USA.

Ryssland kan förfara så mot uppstudsiga mindre länder, men inte mot EU eller någon större makt. Moskva är tvärtom beroende av att sälja sin energi, eftersom man inte har så mycket annan export, och i princip är all handel ett sådant ömsesidigt beroende, ett slags terrorbalans som minskar risken för konfrontation. Det var alltså inte Ryssland som stängde av gasflödet, utan USA som sprängde Nord stream för att tvinga Tyskland in i fållan och driva det vidare spelet kring Ukraïna. I Washingtons kalkyl fanns också att kränga gas till Europa till premiumpris, vilket är vad som nu sker.

Europa har ingen egen energi, utöver norsk olja i Nordsjön, utan är beroende av import. Under oljeembargot på 1970-talet insåg man behovet av att «riskminimera», vilket gav upphov till massiv utbyggnad av kärnkraft och investering i andra energislag, då man inte kunde lita på att Mellanöstern skulle kunna leverera. Den läxan tycks man alldeles ha glömt, då man i både Tyskland och Sverige under rödgröna regimer bestämde sig för att lägga ned denna baskraft under föregående decennier.

Tyskland förlitade sig istället nästan uteslutande på billig rysk gas, vilket småningom fick konsekvenser då politiska spänningar uppstod och gasledningarna sprängdes. Sverige och andra länder fick subventionera tyskarnas behov av energi, men frågan om kärnkraft är fortfarande död i landet.

Därför kommer Nord stream att repareras, och gasen kommer åter att flöda från Ryssland till Tyskland och övriga Europa, för att det inte finns några andra alternativ i den absurda politiska miljö som här råder. Kriget kommer snart att avslutas formellt, varefter relationen mellan Europa och Ryssland sakta tinas upp och småningom mer eller mindre normaliseras.

De som dog på slagfältet eller tvangs genomlida kriget under civila former gjorde alltså detta alldeles förgäves, och de offrades av Väst som bönder i ett geopolitiskt schackspel om Ukraïna, utnyttjades som marionetter i ett skuggkrig om kontrollen över Centraleuropa och gränsen mellan Väst och Öst.

Väst förlorar därmed detta slag om Kiev, och Ryssland hämtar hem Krim, Zaporozje, Lugansk, Donetsk och Cherson samtidigt som den ukraïnska rumpstaten görs till en neutral och kvaddad buffertstat. Men Väst har ändå vunnit det större kriget, genom att successivt bryta löftena till Sovjetunionen och den ryska federationen om att inte expandera österut – senast har man till och med fått med neutrala Sverige och Finland i den förlegade organisationen.

Sett högt från ovan ur mer neutralt perspektiv är det uppenbart att Europa under nuvarande förändringar i världsordningen måste 1) avsluta kriget mot Ryssland, normalisera relationen och formulera en ny stabil säkerhetsordning som garanterar båda sidors trygghet; 2) upprätta en egen federal försvarsstyrka som komplement till nationella arméer och Nato; 3) göra sig mer oberoende av USA i allt från underrättelseinhämtning och militär materiel till IT och andra tekniska lösningar; 4) närma sig Kina för att hedga mot USA och andra istället för att betrakta Mittens rike som något slags «hot»; samt 5) återindustrialisera, återuppbygga kärnkraften, återinvestera i gruvdrift och annat för att täcka industriella grundbehov.

Gasen måste åter flöda från Ryssland, samtidigt som vi måste låta grön kinesisk teknik «invadera» Europa i syfte att bygga det energioberoende Europa måste ha om man vill stå stark i framtiden. Europa har ingen möjlighet att överleva i ett globalt ekonomiskt världskrig med omfattande tullar, och inte heller genom att engagera sig i ett meningslöst nytt kallt krig under överdriven upprusting mot en inbillad fiende.

Kategorier
Kina Kultur Politik

Statsteverasismen

Statliga propagandakanalen SVT har länge hyst patologiskt agg mot Kina och därmed haft en fullständigt horribel rapportering kring landet, omfattande agendajournalistik bedriven enkom i syfte att smutskasta kulturen och dess befolkning. Ett märkligt bottennapp inträffade 2018, då man i ett «satirprogram» gjorde narr av kineser, bland annat med en förmaning om att vi i Sverige «inte bajsar på gatan».

«Satiren» i fråga publicerade man dessutom på kinesiska Youku, utanför yttrandefrihetsskyddade domäner, men man friades ändå av kompisarna på JK. Inslaget uppfattades varken av kineser eller andra som «satir», utan som ett genomrasistiskt angrepp utan någon som helst humoristisk komponent, ett vidrigt inslag som mest underblåser den förhärskande kinafientligheten och asienrasismen i internets träskmarker.

Nu berättas att «satirprogrammets» upphovsman Michael Lindgren i en källarlokal vid statstelevisionen «tvangs» konfronteras med en kinesisk delegation om fyra personer, under det märkliga antagandet att «ett par antagligen var kinesisk säkerhetstjänst». Lindgren «tvangs» därmed lämna ett erkännande och be om ursäkt för övergreppet, medan statsteves personal satt tyst bredvid.

Men Lindgren «tvangs» förstås inte till någonting, och han kunde strunta i att både komma till mötet och att säga något, allra minst «erkänna» eller «be om ursäkt». I annat fall får han nog allt berätta vilken våldsmakt som släpade dit honom, och vilken pistol som riktades mot hans tinning.

Det är helt enkelt en efterhandskonstruktion, och att mötet ägde rum beror helt och hållet på att «satiren» var ett magplask som dessutom orsakade diplomatiska förvecklingar. Lindgren visste att man träffade alldeles fel, och därför kände han skuld, och därför kom han till mötet, och därför bad han om ursäkt. Statstelevisionen borde ha gjort det samma.

Regimtelevisionen hävdar emellertid att man i dag inte hade låtit mötet äga rum, utan skulle ha agerat på annat sätt, utan att närmare precisera detta. Man vägrar således alltjämt att ta ansvar för sin erbarmliga fadäs, och det man borde hävda är istället att sådan dynga inte skulle ha sänts överhuvudtaget.

Debaclet visar med eftertryck varför de kraftigt vänsterlutande statsmedierna måste läggas ned, eftersom de mest skapar problem och inte fyller någon som helst funktion med sin vänsterliberala «humor», våldsromantiska förortsrap och annan dynga som bättre hanteras av de kommersiella mediehusen.

Hahaha, very funny motherfuckers…? Vänsterliberala töntarna på statsteve verkar förväxla Kina och Indien. Ett tips är att byta ut kinesen mot en typisk nidbild av en jude och därefter invänta reaktionerna.