Kategori: Kina

Kategorier
Kina Politik USA Xinjiang

FN spränger luftslottet Xinjiang

Förenta nationernas högkommissarie för mänskliga rättigheter, Michelle Bachelet, har efter en veckas vistelse i Xinjiang lagt fram sina slutsatser i ett offentligt framträdande. I sammanfattning presenterar högkommissarien en betydligt mer objektiv verklighet, och desarmerar därmed i princip den explosiva geopolitiska härvan kring Xinjiang.

Högkommissariens stab besökte fritt ett antal platser för att utröna den underliggande verkligheten i fallet, och även om besöket inte utgjorde en regelrätt undersökning kunde man inte bekräfta något av de sensationella påståenden som har gjorts gällande «folkmord», «tvångsarbete» och andra fenomen.

Bachelet inspekterade bland annat ett före detta omskolningscentrum, en experimentskola samt ett fängelse i Kashgar, där hon och hennes medarbetare fritt och ostört pratade med fångar och andra personer på eget bevåg. Högkommissarien sade sig inte kunna utröna den fulla vidden av förekomsten av omskolningsläger, som om det överhuvudtaget vore praktiskt möjligt («satellitbilder» och foton av vanliga grundskolor och andra institutioner räknas så att säga inte).

Möjligen har Kina tagit åt sig en del av kritiken, eftersom lägren under alla omständigheter sedan länge är avvecklade, och den situation man kritiserar inte längre är förhandenvarande. Kritiken får i förekommande fall gälla förfluten tid, och de personer som har genomgått sociala reformer av sådant slag lär numera befinna sig i arbete, det vill säga ha integrerats i majoritetssamhället i enlighet med ursprungstanken att avradikalisera, utrota fattigdom och dra upp människor ur utanförskap medelst utbildning och träning.

Poverty alleviation and the eradication of extreme poverty, 10 years ahead of its target date, are tremendous achievements of China. The introduction of universal health care and almost universal unemployment insurance scheme go a long way in ensuring protection of the right to health and broader social and economic rights.

Det är den diametralt motsatta ambitionen till att förtrycka människor, och det tvång och de metoder som har nyttjats i detta arbete måste kontextualiseras. Det är visserligen betydligt grövre än när man låter svenska interner tvångsarbeta med att tillverka pärmar eller tvingar svenska arbetslösa att gå fullständigt meningslösa wokekurser i meditation och sömnskola för att erhålla grundläggande uppehälle, men det är samtidigt också betydligt mer effektivt och meningsfullt, med verkliga resultat.

Att anvisa människor till utbildning och arbetspraktik under det uttryckliga syftet att få dem att bära sitt eget uppehälle och bli en del av samhället kan aldrig ses som förtryck, även om man nyttjar tvångsmekanismer – i så fall är all obligatorisk skolutbildning förtryck. Det finns alltid två sidor av myntet, och den andra innehåller fortsatt utanförskap, fortsatt fattigdom, fortsatt religiös extremism och radikalisering, och fortsatt terrorism, företeelser som inte är kompatibla med mänskliga rättigheter.

Kina är visserligen ett rikt land numera, men fläckvis håller man u-landsnivå, inte minst i de västra delarna. Det är den saken man adresserar, snarare än att angripa en viss religion, en kultur eller ett folkslag. Det senare är fullständigt otänkbart i ett Kina som per definition är mångkulturellt.

Violent acts of extremism have a terrible, serious impact on the lives of victims, including those tasked to protect the community. But it is critical that counter-terrorism responses do not result in human rights violations. The application of relevant laws and policies, and any mandatory measures imposed on individuals, need to be subject to independent judicial oversight, with greater transparency of judicial proceedings. All victims must be able to seek redress.

Reformerna är inte tagna ur luften eller instiftade av pur elakhet, utan har en högst reell bakgrund i omfattande separatistiskt våld och inhemsk terrorism. Kina har valt att bearbeta problemet genom att angripa rötterna, det vill säga den radikalisering som frodas i utanförskap och fattigdom, och som dessutom underblåses av allsköns externa krafter i olika syften.

Det är talande att ett antal «människorättsorganisationer» numera nyttjar beteckningen «Östturkestan» för Xinjiang, en term som har separatistiskt ursprung och som därmed innebär ett politiskt ställningstagande för splittring av Kina. Organisationerna finansieras av USA, med det givna syftet att agera murbräcka och peta hål på Kina varhelst man kan, i Xinjiang, i Tibet, i Hongkong, utan att ta någon som helst hänsyn till den objektiva verkligheten därstädes.

Det är vidare graverande att man numera inte erkänner den terror som man tidigare fördömde, utan ser det som en «frihetskamp», ungefär som man betraktade Mujaheddin som «frihetshjältar» i Afghanistan innan helvetet brakade lös 2001. Sålunda har USA hävt terrorstämpeln av ETIM, och stödjer istället separatistiska krafter i Xinjiang, likt tidigare i Tibet, helt och hållet av geopolitiska skäl, för att angripa och ringa in Kina.

In the Xinjiang Uyghur Autonomous Region, I have raised questions and concerns about the application of counter-terrorism and de-radicalisation measures and their broad application – particularly their impact on the rights of Uyghurs and other predominantly Muslim minorities. While I am unable to assess the full scale of the VETCs, I raised with the Government the lack of independent judicial oversight of the operation of the program, the reliance by law enforcement officials on 15 indicators to determine tendencies towards violent extremism, allegations of the use of force and ill treatment in institutions, and reports of unduly severe restrictions on legitimate religious practices.

Det är inte Förenta nationernas roll att stödja någon sådan geopolitisk fraktion, utan att bringa ordning i dylika getingbon. Av det skälet har Bachelets besök kritiserats redan från början, av rädsla för att hon ska ta udden av kritiken och nyansera saken i Beijings favör. Ironiskt nog har samma krafter ideligen krävt just sådan inspektion från FN, men tycks alltså backa när det väl händer.

Högkommissarien har emellertid lagt saken på rätt nivå, dels genom att se och erkänna grundförutsättningarna om radikalisering, terrorism, utanförskap och fattigdomsbekämpning, och dels genom att föreslå mekanismer för att arbetet med att bekämpa sådan radikalisering och annat otyg inte slår över i människorättsbrott.

We also agreed to establish a working group to facilitate substantive exchanges and cooperation between my Office and the Government through meetings in Beijing and in Geneva, as well as virtual meetings. This working group will organize a series of follow-up discussions about specific thematic areas, including but not limited to development, poverty alleviation and human rights, rights of minorities, business and human rights, counter-terrorism and human rights, digital space and human rights, judicial and legal protection and human rights, as well as other issues raised by either side.

Kina kan godta en sådan lösning, för att den är konstruktiv och inte har politiska undertoner, även om den innebär kritik och viss extern inblandning. Man ser det som ett rättvist instrument och en mekanism som kan hjälpa Beijing att nå sitt mål.

För pseudoforskaren Adrian Zenz, Expressens ledarsida, NED-finansierade «människorättsorganisationer» och Sleepy Joe himself innebär detta emellertid att man har förlorat matchen, att man inte längre grundlöst kan svinga folkmordssvärdet omkring sig, och att man därmed mister en angreppsyta mot Kina. Farsen kring Xinjiang är över.

Kategorier
Kina Politik Xinjiang

Genomskåda konspirationen om Xinjiang

Dårkristne fundamentalisten Adrian Zenz, som säger sig ha guds uppdrag att gå i kamp mot Kina, har åter lanserat en packe data som påstås bevisa människorättsbrott i Xinjiang. Samtliga sådana läckor har gått via Zenz, och det är också hans «uppskattningar» som ligger till grund för hela anklagelseakten mot Kina.

Det rör sig om namn i databaser, men av någon anledning räknas de i tusental, och inte i de «miljoner» som man har hamrat in som en påhittad «sanning» på grundval av en intervju med åtta (8) personer. Bevismaterialet är alltså skralt, och det är så helt enkelt för att tesen är felaktig.

Man har i arkiven även hittat bilder av polis som tränar, samt några enstaka foton av förhör med verkliga terrorister – en företeelse som man försöker smeta ut på hela skaran av «flera miljoner» uigurer som sägs utsättas för ett «kulturellt» «folkmord» – vad anledningen till det nu skulle vara.

Att man släpper detta paket just nu är ingen tillfällighet, utan det handlar om att röra upp damm och piska upp en negativ stämning i samma ögonblick som FN:s MR-kommissionär Michelle Bachelet är på besök i Xinjiang. Man vill påverka opinionen och kommissionären genom att ge eldunderstöd, oaktat den svaga ammunitionen.

Syftet med aggressionen mot Kinas sociala reformer handlar mindre om sympati med uigurer och desto mer om en agenda av att smutskasta Kina, som en del i den större planen att innesluta och obstruera landet med så många nålstick man bara kan, och i den ambitionen drar man sig inte för att koka sopa på en spik och nyttja samma metoder som när Colin Powell i FN:s generalförsamling höll upp en påse tvättmedel som «bevis» för att Irak hade massförstörelsevapen.

Det är effektiva metoder, som nyttjas gång efter annan i geopolitiska ränker som smids i Washington för att främja det amerikanska imperiebygget. Men var och en kan med enkla tankeexperiment rådpläga sanningshalten i de påståenden som emanerar från Zenz och andra.

Till exempel måste man fråga sig varför den onda kommunistregimen har valt ut en enstaka grupp (bland femtiofem officiella och flera hundra inofficiella minoriteter) på måfå. Och om det specifikt är islam som är problemet, måste man ställa sig frågan varför de etniska muslimerna i folkgruppen Hui inte omfattas av «förtrycket».

En annan tankefigur som ofta återkommer i debatten är att man vill att majoriteten av hankineser på sikt ska ersätta uigurerna, varför man sprider amsagor om tvångsaborter och -steriliseringar. Men om den misstanken äger riktighet måste man ställa sig frågan varför detta sker just nu och inte tidigare i Folkrepublikens historia, särskilt som man i tidigare skeden verkligen uppvisade både galenskap och ondska.

Likaså måste man förena detta med elementära fakta som att minoritetsgrupper, inte minst uigurer, alltid har varit undantagna från ettbarnspolitiken och andra reproduktiva ingrepp, vilket tvärtom har lett till en omfattande befolkningstillväxt bland uigurer och andra minoriteter.

Man kan här observera att resonemangen tidigare har varit snarlika för Tibet och dess tibetanska minoritet, men man har aldrig försökt leda i bevis hur hankineser utan genetiska förutsättningar att hantera låg syrehalt på hög höjd ska kunna tränga ut den nativa befolkningen. Verkligheten här är att tibetaner sprider sig österut i Kina i betydligt större omfattning, och motsvarande gäller även uigurer – Xinjiang är oländig ökenterräng.

När man lägger samman alla sådana omständigheter väger «evidensen» från Zenz lätt, och man inser att Kinas motivering är den korrekta, nämligen ambitionen att rycka upp grogrunden för fundamentalism, terrorism och separatism genom att utbilda och yrkesförbereda passiva och marginaliserade grupper, det vill säga att integrera ett utanförskap i majoritetssamhället.

I den gärningen förekommer helt säkert hantering av betydligt barskare slag, inte minst mot verkligt kriminella element, och det kan man månne kritisera – men det ska ställas i proportion till syftet, på samma sätt som under motsvarande bryska amerikanska metoder under kriget mot muslimerna terrorn.

Under alla omständigheter har det inget med genocid att göra, utan det är en form av vulgärretorik som bara bidrar till att undergräva termen, på samma sätt som när både ryssar och ukraïnare – brödrafolk – anklagar varandra för att bedriva folkmord.

Kategorier
Kina Liberalism Politik Taiwan

Bara ett Kina

Cwejman på Göteborgsposten vill att Sverige ska «visa solidaritet med det demokratiska Taiwan» och inte böja sig för «Kommunistkina», ty i annat fall riskerar Taiwan bli «nästa Ukraïna». Han menar att dessa «länder» symboliserar ett demokratiskt Kina respektive Ryssland, vilket «despoterna i Moskva och Shanghai» inte kan tillåta.

För ordningens skull måste vi här först klargöra att Kina förstås bara är «kommunistiskt» i formell mening, och det rör sig snarare om en statskapitalistisk hybridregim sedan fyrtiotalet år tillbaka. Cwejman kunde ju studera sådant som ginikoeffiecient för Kina respektive Sverige för att utröna vilket land som i praktiken ligger närmast kommunismen.

De så kallade despoterna finns för övrigt inte i Shanghai, som visserligen är Kinas till folkmängden största stad, utan i Beijing. Det är ekvivalent med att folkmördarstaten Australien inte styrs från Sydney, som samme skribent tidigare har hävdat, utan från Canberra.

Kunskaperna om Kinas geografi är förstås usla över hela linjen, och Cwejman har i tidigare stick yrat om «Wuhanprovinsen» och likt andra babblat om «Xinjiangprovinsen». Korrekt är här att Wuhan är huvudstad i provinsen Hubei, medan Xinjiang är en autonom region. Svenska journalister kunde överlag slopa de eviga påhängen «-provinsen» och «-området» för att vara på den säkra sidan.

Att märka ord och raljera kring petitesser kan tyckas vara futtigt, men det har faktiskt bäring på huvudargumentet. Det är typiskt för samtliga debattörer av Cwejmans kaliber att de saknar kunskap om och förståelse för de tekniska detaljerna i frågan, och därför blir resultatet i regel goddag yxskaft och en futil övning i demokratiaktivistiskt godhetssignalerande.

Cwejman är ju «liberal», och borde därför högakta rättsstatens principer, lagstyre och andra mekanismer som vi brukar förknippa med demokrati. Här i Sverige är konstitutionen visserligen mest en form av dekoration, och fungerar för varje parti mer som karottunderlägg vid finare middagar än som ett verkligt styrdokument för demokratin, vilket gång efter annan visar sig i hur man kör över lagrådets rekommendationer.

I rättsstatlig mening är Taiwan dock oomtvistat en del av Kina, nämligen för att Taiwans – Republiken Kinas – konstitution säger det. Såväl Taibei som Beijing gör formellt anspråk på att representera hela Kina, vilket är oförändrat sedan Folkrepublikens bildande 1949.

Det är av detta skäl Taiwan bara erkänns av tretton mikrostater och obetydliga nationer, enligt den så kallade ett Kina-principen. Sverige anslöt sig till denna redan 1950, och har sedan dess betraktat Folkrepubliken Kina som legitim företrädare för hela Kina.

Man kan nämligen inte erkänna båda, utan måste välja. Av detta skäl har Sverige ingen ambassad i Taiwan, utan ett «representationskontor», och på motsvarande sätt har Taiwan i Sverige en «kulturattaché» snarare än en ambassadör.

Man kan förstås resonera att Taiwan «i praktiken» är ett «självständigt land», men i så fall kan man väl också öppna ambassader där och i Sverige för att proklamera formella förbindelser? Taiwans «president» Cai Yingwen har alltså inte formellt deklarerat oavhängighet eller förändrat konstitutionen i sådant avseende. Hon vågar helt enkelt inte, vilket berättar hur «självständigt» «landet» är i realiteten, samtidigt som det inte finns något opinionsstöd för «självständighet».

Konsekvensen blir nämligen att Beijing då kommer att «invadera», om man nu verkligen kan invadera sitt eget land. En bättre term är kanske konsolidera, återinkorporera eller rent av «befria» i traditionell kinesisk retorik. Liknelsen med Ukraïna haltar alltså betänkligt redan av det skälet, nämligen för att det senare landet är erkänt som självständigt av världen, inklusive Ryssland, medan Taiwan mangrant ses som en del av Kina.

Taibei har alltid valet att utropa självständighet, och det är då en fråga för omvärlden huruvida man vill erkänna en sådan statsbildning. Konsekvensen för Taiwan är att man äventyrar sin demokrati och riskerar att Beijing installerar en provinsledning, medan följden för länder i övrigt är att de diplomatiska kontakterna, handeln och allt annat med Kina bryts. Är detta alltså Cwejmans önskan?

Taiwans demokrati – om det är den man omhuldar – kan bara existera under status quo och som en del av Kina. Varje försök att upphäva denna ordning innebär snarare slutet för demokratin, och man bör därför vara försiktig med vad man önskar. Det är vidare knappast en sak för Sverige att lägga sig i en hundraårig konflikt på andra sidan klotet.

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Tunn röd linje

Australiske ledaren Scott Morrison hävdar att en kinesisk militärbas på Salomonöarna skulle utgöra en «röd linje› som Canberra inte kan tolerera, dock utan att närmare precisera vad en överträdelse av denna röda linje skulle kunna tänkas medföra. We won’t be having Chinese military naval bases in our region on our doorstep.

I praktiken lämnar Australien saken till USA att hantera, och mycket riktigt har den amerikanska regimen i all hast flugit in en delegation till Honiara för att tala klarspråk med önationen. Man hävdar å ena sidan att man «respekterar» nationers rätt att fatta suveräna beslut, men säger i nästa andetag att USA kommer att «svara» om Salomonöarna låter Beijing inrätta en bas, det vill säga fattar fel slags beslut.

The United States respects the right of nations to make sovereign decisions in the best interests of their people. The two sides engaged in substantial discussion around the recently signed security agreement between Solomon Islands and the People’s Republic of China (PRC). Solomon Islands representatives indicated that the agreement had solely domestic applications, but the U.S. delegation noted there are potential regional security implications of the accord, including for the United States and its allies and partners. The U.S. delegation outlined clear areas of concern with respect to the purpose, scope, and transparency of the agreement.

Så mycket är alltså den «respekten» värd, och utspelet visar återigen att den USA-ledda «regelbaserade världsordningen» inte handlar om regler lika för alla, utan om att gynna amerikansk hegemoni. Likaså är svenska utrikesministern Lindes bludder om att «intressesfärer» inte har någon plats i dagens värld en enastående utsaga i ljuset av att USA alltjämt har intressesfärer världen över, inte minst i Östasien och Oceanien, vilket är vad det förtäckta hotet mot Salomonöarna visar.

If steps are taken to establish a de facto permanent military presence, power-projection capabilities, or a military installation, the delegation noted that the United States would then have significant concerns and respond accordingly.

Inte heller Washington förtäljer i detalj hur ett sådant svar skulle te sig, men givet att man redan söker anställa en statskupp och åtföljande «färgrevolution» på ön, kan man väl förmoda att regelrätt invasion är nästa steg. En sådan operation, som man säkert skulle kalla «Operation Solomon freedom» på sedvanligt nyspråk, skulle dock inte rendera sanktioner från EU, eller ens kritik, utan skulle sannolikt applåderas mangrant av politiker och medier i Västländer.

Frågan är förstås huruvida Kina verkligen har för avsikt att etablera en starkare militär närvaro på ögruppen. Säkerhetspakten medger för närvarande bara rätt för kinesiska fartyg att angöra brygga, och båda länder förnekar att man har vidare avsikter.

Men strategin är uppenbar, och den syftar till att säkra kinesiska intressen av handel och råvaror vid ett flertal kritiska knutpunkter, varav Australien är en. Man har dock ingen avsikt att invadera landet eller så, varför den australiska paranojan får hänföras till kategorin dåraktigt valpladder.

Däremot är det ett sätt att neutralisera Australiens och USA:s ambition att i allianserna Aukus och Quad försöka inringa Kina och kontrollera dess förehavanden i Sydkinesiska havet. Australien borde ha haft vett att hålla sig till ömsesidigt givande handel, snarare än att ge sig in i geopolitiska ränker under amerikansk ledning. Som man bäddar får man ligga.

Kategorier
Kina

Mao och Deng