Det är ett välkänt faktum att dagens journalistkår utgör de allra bästa, professionella och pålitliga individer i samhället, en veritabel crème de la crème av modiga sanningssökare som alltid kan förväntas ställa de svåra frågorna och ge opartiska, balanserade och objektiva svar på alla typer av samhällsfrågor, från kultur och krig till ekonomi och vetenskap.
Det är således inte ägnat förvåna att man redogör för Europeiska unionens beslut att ge Ukraïna och Moldavien kandidatstatus, utan att närmare ifrågasätta lämpligheten i att under rådande omständigheter ägna sig åt rå geopolitik snarare än seriös deliberation av unionens utvidgning, likväl som att inte precisera att det rör sig om ett högst symboliskt ställningstagande snarare än seriöst menad politik.
Den auktoritära hybridregimen Ukraïna (5.57 på Economists demokratiindex) kan lika lite som Türkiet komma i fråga för medlemskap, och senare tids politiska reformer att förbjuda politiska partier likväl som rysk kultur lär inte hjälpa saken. Korruptionen är utbredd, och president Zelenskyj har därvidlag själv en inte helt fläckfri handel och vandel.
Emellertid bör man inte formulera sig så, utan under nuvarande omständigheter hellre «gjuta mod» i ukraïnarna genom att uttrycka sympati snarare än bister realism. Om man påpekar att sanktionerna inte fungerar, utan snarare är som en bumerang som slår hårdare mot avsändaren och allra hårdast mot världens fattiga, riskerar man att bli stämplad som putinist. Så även om man påtalar det futila i att skicka vapen till Ukraïna, eftersom det bara förlänger konflikten och lidandet utan att förändra slutresultatet.
Vi i den realpolitiska skolan noterar vidare att världen utanför Väst har en helt annan syn på händelseutvecklingen, och man ser där inte att munnar mättas, vete produceras eller bränsle transporteras av Europas sanktioner. Exempelvis Kinas ståndpunkt är att konflikten hade kunnat undvikas, om man inte hade tryckt in Putin i ett hörn utan istället tagit hans oro och varningar på allvar samt diskuterat fram en för alla godtagbar säkerhetspolitisk lösning.
Dessa länders ledare avfärdas emellertid som Putins lakejer eller aningslösa marionetter som har duperats av Kremls propaganda, eftersom man vägrar att ta ställning för Europas sak, trots att Europa aldrig bryr sig om deras problem. Man har varnat för sanktioner riktade även mot dessa aktörer, men det ska nog tas med en stor skopa salt, eftersom världsekonomin inte kan hantera en sådan brutal utvidgning, särskilt inte om man drar in Kina i det ekonomiska kriget.
Signifikant härvidlag är att nyhetsflödet är renons på information om att de riktiga «världsledarna» i Brics har inlett en konferens i Kina, eller snarare virtuellt. Det gäller inte bara statstelevisionen, vars icke mandarintalande Asien-korrespondent verkar ha parkerat sig på permanent semester i Thailand, utan majoriteten av medier.
En anledning därtill är av allt att döma att Putin får möjlighet att synas och glänsa i ett mer positivt sammanhang, där han välkomnas och utgör en given part, något den «opartiska» västpressen inte kan spegla utan att begå våld på den egna rapporteringen om att Putin är en isolerad paria i världen och som när som helst riskerar att störtas.
Brics – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika – med säte i Shanghai är alltså inte en mindre regional klubb för inbördes beundran, utan en global konstellation som representerar 41.5 % av världens befolkning och en tredjedel av dess bruttonationalprodukt (PPP). EU representerar som jämförelse 5.8 % av världens befolkning, och 18 % av nominell global BNP.
Länderna i Brics har typiskt en annan agenda än den som bedrivs i Väst, med ickeinblandning och ömsesidigt gynnande som bärande principer. Det är därför som smått rivaliserande Kina och Indien kan sitta i samma båt, samtidigt som Indien fjäskar med Väst i Quad, eftersom man trots rivaliteten inser vikten av att samarbeta och att inte söka förödande allianser av militärt slag. Exempelvis Modi uttrycker att det inte ligger i det indiska folkets intresse att stöta sig med Ryssland, en åsikt som ekas av övriga medlemmar.
Brics utgör vidare i egenskap av sent industrialiserade länder en tillväxtmarknad med runt hälften av världens tillväxt, samtidigt som Västvärlden krymper på alla fronter. Kina och Indien återtar sakta sina forna platser som världens ekonomiska giganter, även om Indien har en lång bit kvar – men därmed också potential.
Det finns samtidigt bud om utvidgning i Brics+, och bland andra Argentina har uttryckt intresse av att delta. Givet Sydafrikas medlemskap och Kinas omfattande investeringar i Afrika, har man även den afrikanska kontinenten i åtanke för framtida utvidgning.
Ryssland är möjligen en mindre aktör i sammanhanget, men givet landets omfattande naturresurser har man ändå en viktig roll att spela, vilket är ägnat att förarga Västvärlden. Brics står dock för närvarande bara för en femtedel av världhandeln, varför det finns utrymme för utökad handel länderna emellan. På förekommen anledning har man initierat en diskussion om en handelsunion.
Även det är dåliga nyheter för Bryssel och Washington, som ju vill isolera Ryssland och sinka Kina på alla sätt och vis. Realpolitiken här är emellertid att Brics har momentet på sin sida, och att man är en betydligt mer konstruktiv aktör än det ständigt sanktionerande och obstruerande Väst, och av den anledningen kommer man att attrahera betydligt fler länder i Asien, Sydamerika och Afrika och därmed vinna inflytande i den geopolitiska kampen för en mer multipolär ordning.