Amerika skjuter numera upp miljardärer och nittioåriga Star Trek-skådespelare i «rymden» (100 km), som ett slags nostalgiskt avslut på en era snarare än tillförsikt inför framtiden. Samtidigt accelererar Kina sitt program, och en ny besättning har just dockat med stationen Tiangong (天宫, Himmelspalatset).
Okej, det är kanske en orättvis karakteristisk, eftersom USA allltjämt leder utvecklingen. Men det är ändå en sinnebild för en förändrad maktbalans, och det kommer en dag då USA inte längre leder här heller.
Kina är numera odiskutabel tvåa, medan Europa, Indien, Japan och andra får se sig distanserade med sina många misslyckade försök att placera obemannade sonder på månen och Mars. Kina har å andra sidan operativa sonder på båda kropparna, samt en ny rymdstation under kontinuerlig uppbyggnad.
Shenzhou 13 lyfter från Jiuquan
Shenzhou 12 (神舟, Den gudomliga farkosten) hade knappt kommit tillbaka i september efter en tre månader lång vistelse på huvudmodulen Tianhe (天和, Himmelsk harmoni) förrän Shenzhou 13 under gårdagen skickades iväg med en ny besättning. Dockningen gick på några timmar, och man kan nu se fram emot sex månaders äventyr på stationen.
Tiangong är betydligt mindre än Internationella rymdstationen ISS, och man har för all del mycket att stå i för att komma i kapp. Men ISS är på sin ålders höst, samtidigt som man inte har några ambitioner att ersätta stationen.
Shenzhou 13: Ye Guangfu (叶光富), Zhai Zhigang (翟志刚), Wang Yaping (王亚平)
Den politiska situationen är märkbar även här, eftersom USA sedan en längre tid har förbjudit Nasa att samarbeta med motsvarigheten CNSA (国家航天局, Guojia hangtianju). Detta för att det kinesiska rymdprogrammet har kopplingar till Befrielsearmén, medan det amerikanska programmet naturligtvis står helt fritt från militärt inflytande…
Effekten blir att Kina stängs ute från ISS, men framförallt att man därmed får incitament för att påskynda utvecklingen. «Strategin» är således kontraproduktiv, och man kan notera att samma metoder för att begränsa Kinas tillgång på halvledarprodukter sannolikt kommer att få samma resultat, att Kina blir oberoende och tar ledningen.
Europa samarbetar dock med Kinas rymdprogram, och har investerat en hel del i Tiangong och dess laboratorier, där man avser bedriva omfattande forskning. ESA kommer även att kunna skicka astronauter till Tiangong vad det lider, medan USA nog inte får någon inbjudan. En ny sorts rymddiplomati kan således gynna Kina, samtidigt som Amerika skjuter sig själv i foten.
Huruvida det någonsin blir några strider om Taiwan går inte att veta, och Xi Jinping har åter inskärpt den kinesiska huvudstrategin om att vinna slaget utan strid i Sunzis anda, det vill säga genom att inte utkämpa något krig alls, utan att locka in Taiwan i fållan med piska och morot.
När Kina skickar etthundrafemtio plan under en helg för att nosa kring Taiwans luftförsvarszon är det således ett sätt att tala om för republiken därstädes att man inte kommer att tolerera taiwanesisk självständighet. Snarare än en aggression kan man se det som ett sätt att förhindra att krig bryter ut, att sätta en gräns, att kontrollera situationen.
Taiwan har å sin sida, med benäget bistånd från omvärlden, blivit allt mer aggressiv i sin ansats att skiva självständighetssalamin, exempelvis genom att försöka etablera djupare politiska förbindelser med andra nationer under namnet Taiwan, samt genom att söka medlemskap i organisationer under eget namn.
För delar av omvärlden, enkannerligen USA och EU, är det kanske en given uppgift att söka försvara den taiwanesiska demokratin, men frågan är förstås hur välmotiverad man verkligen är när det kommer till kritan. Kinas motivation är samtidigt ställd utom allt tvivel, och man kommer vid behov inte tveka att införliva ön med våld, nämligen vid det tillfälle man själv väljer givet förutsättningarna.
Även om huvudstrategin är fredlig och frivillig återförening, måste man ha tillräcklig kraft att sätta bakom ambitionen, vilket då är piskan i sammanhanget. Kina flyger inte bara runt Taiwan för att påminna Taibei om Beijings beslutsamhet och för att ge sina piloter halvskarp träning, utan bedriver även frekventa övningar i landstigningsoperationer, samtidigt som man bygger upp sin flotta för att kunna ge sig i kast med det ganska svåra uppdraget att ta Taiwan.
Svårt, för att det kommer att ge stora förluster, och för att det alltid finns risk att USA griper in i handlingen, vilket kommer att förlänga och eskalera stridigheterna. Taiwan i sig kan intas ganska snabbt, men om det resulterar i vidare strider mellan USA och Kina kan det bli riktigt bittert. Kina är berett att ta det pillret, men frågan är om andra är det?
Taiwan är ett fritt land, och ska så förbli. Det menar i alla fall DN-tidningens ledarredaktion, utan att närmare specificera vem som i så fall ska borga för den friheten – några svenska liv lär i vart fall inte offras för den sakens skull.
Man menar förmodligen att USA måste ta smällen att gå i krig mot Kina för att värna Taiwan, även om simuleringar visar att Kina avgår med segern och att USA inte har den uthållighet som krävs. USA har heller aldrig sagt sig vara berett att komma till undsättning, utan har en medvetet ambivalent strategi. Och inte heller den amerikanska opinionen är sugen på att låta offra unga amerikaner i ännu ett krig.
Krig är å andra sidan bara möjligt om Taiwan gör slag i saken att deklarera självständighet, eller om man låter amerikansk trupp stationeras på ön. I dagarna offentliggjorde man «hemligheten» att amerikanska specialförband tränar taiwanesiska styrkor, men det är ingen permanent installation och är snarare att anse som ett utbildningspaket som är en del i Taiwans omfattande investeringar i amerikansk materiel.
Trupp på Taiwan har USA inte haft sedan 1979, då man kovände och erkände principen om ett Kina, med Beijing som legitim företrädare. Skulle man frångå den principen kommer kriget som ett e-mail i inkorgen.
Taibei brukar säga att man inte behöver utropa självständighet eller ändra konstitutionen, eftersom man i «praktiken» är ett självständigt land, om än bara erkänt av en handfull stater världen över. Att man inte deklarerar formellt eller konstitutionellt oberoende beror på att det omedelbart skulle leda till invasion från fastlandet – vad är en sådan «självständighet» egentligen värd?
Således råder status quo, eftersom det är vad geopolitiken och den taiwanesiska demokratin kräver. Frågan om självständighet splittrar populasen, samtidigt som få identifierar sig med Kina under Xi Jinping.
Det är kanske Taiwans bästa och enda chans att låta de historiska bojorna lösas upp med tidens tand, i hopp om att Kina småningom ska förändras så pass att man släpper saken. Ett datum är 2049, hundraårsfirandet av Folkrepubliken, varvid bäst före-datum kanske har löpt ut.
I annat fall, om man från Taiwans och omvärldens sida fortsätter provocera fram internationell acceptans för självständighet, lär invasionen vara ett faktum, och Taiwan kommer då slutligen hem. Ett tidigare datum är i så fall 2025, då Kinas slagstyrka beräknas vara tillräckligt överlägsen för att minimera förluster och risk för eskalering.
En lindrigare lösning vore att självmant återförenas under generösa villkor om evig autonomi, det vill säga att den taiwanesiska demokratin fortlever, men under en formell kinesisk överhöghet i fråga om territorium och utrikespolitik. En sådan lösning skulle dock fordra politisk förskjutning från Cai Yingwens JMD till nationalisterna i GMD samt förändrade attityder bland allmänheten, vilket för närvarande inte finns på kartan.
Man rapporterar på sina håll att Kina under måndagen har «kränkt» Taiwans luftförsvarszon, med inte mindre än femtiosex plan «över» Taiwan. Det är en ökning från fredagens trettioåtta, lördagens trettionio och söndagens sexton plan, i vad som förefaller vara ett spratt Kina vill spela under nationaldagsfirandet, som inleddes första oktober.
Riktigt är förstås att man med dessa räder vill såväl provocera ön som utsätta dess försvar för konstant stress. Beijing skickar ständigt plan för att trötta ut Taibei, som numera inte alltid svarar med sin armada av F-16, utan försöker spara på krafterna.
Men rutten gick inte «över» Taiwan, utan i riktning mot Filippinerna, 250 km väster om Taiwan, och betydligt närmare Östra sandöarna (东沙群岛, Dongsha qundao). Man korsar därvid det sydvästra hörnet av Taiwans luftförsvarszon (adiz), som är en unilateral utvidgning av det egentliga suveräna luftrummet.
PLAN förlägger typiskt sina räder kring kanter och hörn av Taiwans luftförsvarszon, men aldrig i riktning mot ön eller i dess närhet.
Det senare sträcker sig tolv sjömil eller tjugotvå kilometer från land, och planen från fastlandet håller sig således på drygt tio gånger den distansen. Det är också så att Taiwans luftförsvarszon sträcker sig in på kinesiska fastlandet, och med den logik som tillämpas här skulle Kina «kränka» Taiwans luftförsvarszon bara genom att flyga på det egna territoriet.
Någon «kränkning» har således inte ägt rum, oavsett definition. Det finns i övrigt ingen internationell lagstiftning som täcker sådana luftförsvarszoner, utan är ett påhitt som ett tjugotal stater håller sig med, som vanligt på amerikanskt initiativ.
Man får anta att det står Kina lika fritt att bedriva «foaops» (freedom of aviation operations) som USA att utföra «fonops» (freedom of navigation operations) när man skickar sina hangarfartyg genom Taiwansundet eller stryker längs Kinas kust med krigsfartyg, bombplan, drönare och allsköns skrot? Eller har vi dubbla standarder även här?
Ett annat sätt att se på saken är förstås att det de jure bara finns ett Kina, och att man inte kan kränka sig själv. I den optiken skickar Beijing ett meddelande till secessionister i provinsen att man inte tänker släppa greppet, och att det vore bättre med en formell återförening. Riktigt så närsynt är kärleken kanske inte, men utnötningstaktiken har nog ändå en viss stävjande effekt.
Alla luftförsvarszoner i området överlappar varandra, och inbegriper även andras territorier i Kinas och Taiwans fall.
Frankrike förlorade en halv biljon kronor i ett svep när USA och några av dess bundsförvanter i Five eyesFive lies bildade pakten Aukus och slöt en uppgörelse om ubåtar, varvid Frankrikes kontrakt med Australien upphävdes.
Men pengarna är ändå inte det värsta, utan just att en förment allierad beter sig så svinigt. För USA innebär allianser nämligen inte att man fördelar uppoffringar och förtjänster rättvist, utan att att USA alltid ska komma i första rummet, i egenskap av en förment «exceptionell» stat.
Devisen America first uppfanns inte av Donald Trump, utan har ofta åberopats av tidigare presidenter, och vidmakthålls i praktiken även av Joe Biden. Allt annat vore faktiskt tjänstefel, eftersom det är en fundamental uppgift för varje nationell ledare att främst tjäna den egna nationen.
Men om man inte kan upprätthålla en grundläggande tillit sinsemellan vittrar alliansen, vilket är vad vi bevittnar när klyftan mellan Europa och anglosfären fortsätter att vidgas. Det rör inte bara Aukus, utan även britternas exodus, EU:s investeringsavtal med Kina, vaccinbråk och inte minst det konstanta industrispionage USA bedriver mot «allierade» i EU för att bemäktiga sig fördelar.
Det är ett spionage som är möjligt enbart för att USA har åtkomst till alla nät, per design och per avtal, exempelvis genom svenska FRA i utbyte mot samarbete kring signalspaning. Emellanåt bubblar spionaget upp till ytan och orsakar visst rabalder, bara för att småningom begravas i en resultatlös utredning – Hultqvist meddelade således i veckan att man «inte kommer längre», och att man inte alls utvisar ambassadören i protest.
Det är ett pris EU är tvunget att betala för amerikanskt militärt beskydd och åtkomst till amerikansk högteknologi, och det är en fördel USA inte gärna är villigt att släppa ifrån sig. Härav följer också att man inte vill bli akterseglade teknologiskt av uppstickare som Huawei, som fullständigt dominerar och har de flesta patent kring 5G, samt även leder utvecklingen kring 6G.
Således anklagar man Huawei för exakt det USA sysslar med, utan minsta tillstymmelse till bevis, och försöker förmå «allierade» att följa det amerikanska exemplet att bannlysa Huawei av uppdiktade nationella «säkerhetsskäl». Syftet är dock inget annat än att lägga krokben för en konkurrent och för Kina i dess helhet, på samma sätt som man neutraliserade uppstickaren Japan under 1990-talet.
Det är i denna kontext man ska se arresteringen i Kanada av Huaweis finanschef Meng Wanzhou, som ett sätt att utöva påtryckningar mot företaget och tvinga det till eftergifter. Tre års husarrest ledde småningom dock bara till vissa medgivande av fakta, som inte har någon vidare bäring på processen mot företaget.
Meng och Huawei höll således emot, och Kinas så kallade gisslandiplomati var i sammanhanget helt berättigat. Det finns nämligen en parallell till det inträffade, då USA på liknande vis haffade en hög företrädare för ett företag och placerade denne i ett högsäkerhetssfängelse i drygt ett års tid.
Personen i fråga var Frédéric Pierucci, finanschef på franska Alstom, en motsvarighet till svenska ABB. Företaget ansågs ha brutit mot Foreign corrupt practices act, en lag med extraterritoriell verkan, det vill säga har universell räckvidd för varje person eller företag som har den minsta ankytning till usoniska intressen, exempelvis genom att betala i amerikansk valuta.
Saken slutade med att General Electric förvärvade Alstoms energisektor, varvid hela Frankrikes kärnkraftsindustri i princip blev amerikansk egendom. USA kunde casha in på gisslandiplomati av alldeles verkligt slag, utan att EU ens kunde pipa i protest.
Det var således inte första gången fransmännen blev blåsta, och det är dessa ständiga tjuvnyp som gör att EU och USA med den vidare anglosfären glider ifrån varandra allt mer. Trump åskådliggjorde visserligen saken på ett mer dramatiskt sätt, men det varken började eller slutade med honom.
Syftet med arresteringen av Meng var således att försöka pressa fram erkännanden, varvid man skulle ha fått ammunition att pulvrisera företaget genom «lawfare» och tvinga det till eftergifter, exempelvis att ge upp patent och avskilja hela sektorer, precis som i fallet med Alstom.
Begreppet «economic coercion» finner här sin verkliga tillämpning, och det skiljer sig föga från de orättfärdiga fördrag man påtvingade Kina efter de båda opiumkrigen i mitten av 1800-talet, när man med kanonbåtsdiplomati tillskansade sig fördragshamnar, tillåtelse att fortsätta sälja opium, rätt att missionera, extraterritorialitet och andra eftergifter.
Och det är också detta som avses med the rules-based international order, det vill säga unilaterala «regler» med extraterritoriell verkan som USA ensidigt drar upp, men som man inte nödvändigtvis själv behöver följa, i egenskap av «exceptionell» stat, allt i syfte att bevara sin hegemoniska ställning som enda supermakt.
Wuheqilins tolkning av dramat kring Meng Wanzhou är på öret korrekt.
