Kategori: Kultur

Kategorier
Kina Kultur

Äntligen kinesiskt litteraturpris

Som förutsett fick Kina i Mo Yan sin första nobelpristagare i litteratur. Man tänker då på Mao Dun (矛盾), Lao She (老舍), Bei Dao (北岛), Lu Xun (鲁迅) och en drös andra förstklassiga kinesiska författare som aldrig fick och aldrig kommer att få priset. För att det är ett eurocentriskt pris, för att det är ett politiskt pris, för att det är ett pris vars utdelare på fullt allvar tror att de sju svenska författare som erhållit priset i någon som helst mening kan mäta sig med världens äldsta kontinuerliga kulturnation och världens folkrikaste nation. Kineserna är inte bara 160 gånger fler, utan har av en rad olika skäl också motsvarande övervikt i kulturskapande. När vi har sett tusen kineser ta hem priset har vi möjligen uppnått en viss balans med svenskchauvinismen.

Så kommer förstås inte att ske, men däremot tror jag att ett tabu nu är brutet och att kulturvärlden kommer att rikta viss nyfikenhet mot den kinesiska litterära skatten, som är så stor och väldig. Det kan ge vågeffekter, även om slussarna kanske inte kommer att öppnas på vid gavel. I sanningens namn har Kina även att öppna upp för ett helt fritt kulturskapande innan fördämningarna kan brista helt.

Kineserna själva sticker inte under stol med att priset är viktigt. Det är av samma skäl som man blir så sårad när en politisk dissident kammar hem fredspriset, man ser allvarligt på prisets status, både i med- och motvind. Man gör ingen hemlighet av att man traktar efter detta pris, man är helt ärlig med sina ambitioner, man sticker inte under stol med att man är ärelystna. Folkets dagblad skriver så här:

Mo Yan har äran att tilldelas Nobels litteraturpris! Detta är den första personen av kinesisk nationalitet som vinner priset, och på denna dag har kinesiska författare väntat väldigt länge, har kinesiska folket väntat i evigheter. Vi uttrycker våra gratulationer till Mo Yan!

En stor kulturnation som genomlevt traditionen av diverse skolor före Qin-dynastin, den kvardröjande ståten från Han och Tang, samt prakten under Song och Ming, en kulturnation som fött fram Konfucius, Qu Yuan, Li Du och Cao Xueqin, har idag äntligen fått en av sina medborgare inskriven i litteraturprisets rullor. Vi behöver en litteraturprisvinnare. Nobelpriset i litteratur är en tröst, ett bevis, och även en bekräftelse, men är främst en ny startpunkt.

Oavsett om man erkänner priset eller inte utövar det ett stort inflytande och har stor prestige världen över. Nobels litteraturpris är en symbol, med ett omistligt värde. Att kinesiska medborgaren Mo Yan erhåller Nobels litteraturpris berättar att hans verk håller en hög klass och har djupa dimensioner, och det är även en sorts acceptans och erkännande, liksom en kulturell dialog. Den kinesiska litteraturen tar sig ut i världen, den måste korsa gränserna; kinesiska författare ska erövra världen, och måste ta sig an världen.

Priset är ytterligare en signal om att Kinas storhetstid är på väg, att man har tagit sig upp ännu ett steg i näringskedjan och nu åtnjuter större socioekonomisk status. Ty om det inte bara är litteraturens kvaliteter i sig man mäter (och det gör man inte), så måste det förhålla sig på det sättet.

Kategorier
Kina Kultur

莫言

Det är den tid om året då akademierna meddelar vilka pristagare man valt. De rent vetenskapliga priserna går sin gilla gång, medan det finns en mer politisk spänning rörande litteraturpriset. Ty det är ett politiskt pris, givet den våldsamma eurocentrismen och den skamlösa behandlingen av världens största kulturnation, nämligen Kina.

Men i år viskar en fågel i mitt öra att en kinesisk författare, som inte är utlandsboende dissident, för första gången kan komma att erhålla priset. Det vore då inte en dag för tidigt, men möjligen femtio år för sent.

Mo Yan (莫言 = tala inte), eller mer korrekt Guan Moye (管谟业), är för all del tillräckligt uppkäftig och rebellisk inom Kina för att kunna komma i fråga som självständig författare, och hans författarskap är tillräckligt omfattande och av tillräckligt hög kvalitet för att komma i fråga för priset.

Mo Yans stoff föreligger naturligtvis i filmens format, nämligen i 红高粱 / Hong gaoliang (Det röda fältet) (1987) i regi av Zhang Yimou (张艺谋). I grunden ligger här Mo Yans roman 红高粱家族 / Hong gaoliang jiazu (Den röda durrans klan).

För att Svenska akademin ska kunna återupprätta en smula av sitt sargade förtroende krävs helt enkelt att Mo Yan eller möjligen Bei Dao föräras priset. I annat fall stärker man bara den provinsiella stank priset kommit att få på senare tid. Akademien är å andra sidan kanske inte självständig nog att ge priset till en kines. Man är förmodligen vansinnigt rädd för att anklagas för att stödja «regimen» om man belönar en av nationens litterära portalfigurer.

Kategorier
Kina Kultur Politik Språk

Hellre mandarin än tyska

Wer fremde Sprache nicht kennt, weiß nichts von seiner eigenen, som tysken Goethe så elegant formulerade saken. En tidningskolumnist är inne på en liknande tankegång, men då i tyskans favör, ett språk denne kallar Europas utan jämförelse största språk, tydligen omedveten om att ryskan är större i blotta antalet modersmålstalare och engelskan naturligtvis större i kulturella termer i kraft av att vara världens lingua franca.

Tyska blev ju något som efter andra världskriget förlorade all social status och som numera väl bara studeras av hängivna nationalsocialister. Att Tyskland är en grannstat och en stor handelspartner liksom Europas motor ändrar inte på det; tvärtom finns alltjämt en ansats till att vilja hålla Tyskland i schack, så att historien inte än en gång ska komma att upprepas, och då kan vi inte släppa loss tyskan som dominerande språk. Tyskarna får därför så vackert kommunicera på engelska, de ska inte tro att de är något.

Givet att engelskan har sådan universell ställning är kunskaper i andra språk egentligen inte viktiga annat än för personlig kultivering; man gör knappast karriär på något så billigt som språk numera. Samtidigt riskerar små språk att dö ut i en takt som aldrig förr, just för att de stora språken är så dominanta och helt tränger ut de väldigt små.

Självklart är det så att man med ett annat språk i bagaget ser världen med helt andra ögon och får nya infallsvinklar på gamla problemställningar. För att parafrasera Goethe är det inte bara det egna språket man förstår bättre av att kunna ett främmande språk, utan man förstår också bättre sig själv och sin egen kultur om man förstår andra människor och deras kulturer. I vidgad mening är ett mångkulturellt förhållningssätt den bästa ansatsen för att bevara sin egen särart, ty man behöver en kontrast för att kunna framhäva sig själv.

Beaktar man alla parametrar inser man då att ett närliggande språk som tyska inte är mest värt att studera, givet att världen har öppnat sig på vid gavel och kräver helt nya förhållningssätt. Sverige har valt att nagla fast engelskan som främsta främmande språk, på gott och ont, samtidigt som tyska och franska har fasats ut under en längre tid.

På ingång i skolundervisningen är istället mandarin, även om det går alldeles för långsamt, och spanska, som är det näst största språket efter mandarin, med engelska först på en tredjeplats. Det är ur en rad synvinklar de mest rationella valen man har att förhålla sig till i fråga om främmande språk, i kraft av dels språkens omfång men dels också befintlig och kommande kulturell och socioekonomisk status.

Både Kina och Latinamerika är ju på stark frammarsch, varför det förefaller mest naturligt att insupa dessa kulturer och deras språk efter engelskan. Spanska är lätt att lära för svenskar, medan mandarin förstås erbjuder en större tröskel. Men den värld som öppnas med kunskaper i mandarin är å andra sidan så vidunderligt mer annorlunda än motsvarande fenomen för mer närliggande språk och kulturer. Det ger en avsevärt större personlig vinning att studera mandarin.

Det duger inte heller längre att enbart klänga sig fast vid Europa och dess språk. Europa krymper snabbt i den nya värld som växer fram, och är inte längre alltings mått. Precis som andra måste lära om Europa och våra språk måste vi ta oss utanför vår egen bakgård. Mandarin är som sagt den naturliga språngbrädan ut i världen, och utgör även Asiens motsvarighet till latin.

Men utöver mandarin och spanska finns även arabiska, ryska och kanske även japanska och koreanska som möjliga val. Först därefter kommer tyska, franska, italienska och andra mellanstora språk, likväl som de klassiska bildningsspråken latin och grekiska.

Kategorier
Kina Kultur Språk

Kinesiska för journalister

Man kunde tro att världens största språk borde ha sådan ställning att relativt bildade personer, särskilt då sådana som arbetar med språket som verktyg, förmår skilja på familje- och personnamn i ett av världens största språk. Exempelvis får man leta ganska länge innan man hittar en artikel som berättar om «Zedong» snarare än om «Mao», och på samma sätt tycks man i medier även konsekvent skriva «Hu» istället för «Jintao» respektive «Wen» istället för «Jiabao».

Principen tycks således vara tillräckligt inarbetad, nämligen att kineser betecknas antingen med fullt namn (Mao Zedong) eller med familjenamnet (Mao). Att skriva det formella person- eller tilltalsnamnet är sällan kutym oavsett språk, med några undantag (Saddam), särskilt om det gäller personer som själva lanserat sig med personnamn (Mona).

Ändå har vi sett exempel efter exempel där kineser betecknas med just tilltalsnamn, som nobelpristagaren Liu Xiaobo, som i medier fick finna sig i att kallas «Xiaobo» snarare än det korrekta Liu. Även dissidenten Chen Guangcheng har fått kännas vid denna underliga journalistik, som inte förekommer i engelskspråkiga medier men som tycks ha fått fäste i Sverige och Skandinavien.

Här kunde man faktiskt tro att en stor och seriös redaktion som Dagens nyheter, som har råd att hålla sig med kvalificerad personal och till och med låter språkgranska sina artiklar, borde kunna uppvisa en viss koherens och konsekvens och föregå med stilbildande exempel. Men till och med ärevördiga DN har rubriksättare som inte håller måttet och som inte har ens rudimentär allmänbildning: Xilai var för smart för partiet, som man skriver.

Det korrekta hade förstås varit att skriva Bo var för smart för partiet, som dessutom är en kortare och därmed bättre rubrik. Man kan och bör förvänta att alla som gör anspråk på att arbeta med journalistik eller språk i professionellt sammanhang känner till denna princip: Mao Zedong eller Mao; Hu Jintao eller Hu; Sima Qian eller Sima; Wen Jiabao eller Wen; Chen Guangcheng eller Chen; Bo Xilai eller Bo; Ai Weiwei eller Ai. I förekommande fall får man göra en smula research kring namnet om man inte har koll på vilket namn som är vilket, givet att det i en del fall vänds på ordningsföljden för att passa en västlig norm.

Är det en viktig fråga? Inte i jämförelse med nyheter av annat slag eller själva innehållet i artiklarna i övrigt. Det är en ordningsfråga, liksom en fråga om konsekvens och kvalitet. Medier, organisationer och skribenter som vill göra anspråk på att faktiskt kunna något om Kina måste utöver att skriva initerade artiklar även ha en korrekt språklig form för materialet. I annat fall riskerar man helt enkelt att inte tas på allvar.

Kategorier
Buddism Filosofi Kultur Politik Religion

Yoga i skolan

ॐDe kristna är irriterade på att yoga praktiseras i skolan, samtidigt som konfessionella inslag som bön inte får förekomma enligt lagen. Speciellt tycks man mena att det är religion att uttala ett långt och ljudligt «aum» (ॐ) i samband med praktiken. Detta tycks tarva en närmare utredning, och man kan då först konstatera att yoga är en i grunden vedisk meditativ teknik för att uppnå ett avslappnat sinnestillstånd. Samma teknik används även flitigt i dharmiska traditioner, och är mer eller mindre definierande för chanbuddismen (zen, 禅) och dess tradition av yogacara.

Vitt skilda skolor inom hinduism och buddism använder alltså yoga som ett meditativt redskap, och yoga praktiseras faktiskt även av anhängare till de abrahamitiska religionerna. Yoga är också en naturlig del av den mångkulturella new age-rörelsen, men praktiseras framförallt i Västerlandet för dess förment hälsosamma effekter. Det finns visserligen inga godtagbara evidens för annat än måttlig fysisk påverkan av lättare sjukdomstillstånd, men praktiken har påvisbar effekt på psykiskt välbefinnande, andhämtning med mera.

Yoga är således en psykologisk praktik av rent instrumentell karaktär. Det är klart att ett sådant instrument kan användas på ett «andligt» sätt i religioner, liksom att ursprunget är religiöst, men så länge det inte finns någon mer specifik koppling till en viss religion eller andlig tradition är det att anse som ett fristående verktyg – ett avslappningsmedel.

Man kan jämföra med kinesisk andningsteknik som qigong (气功) eller en mer omfattande lära som taijiquan (太极拳), som båda har rötter i såväl daoism som chanbuddism men som kan nyttjas helt fristående. Begreppet qi (气) för andning/luft har således underliga konnotationer i kinesisk medicin, men är samtidigt ett välutvecklat begrepp inom alla former av kinesisk kampsport, utan att för den skull ha någon som helst religiös prägel.

Yoga praktiserad som en fristående teknik kan därför omöjligen utgöra ett konfessionellt inslag av religiös natur, utan kan självklart användas som ett psykologiskt instrument i skolan för att slappna av mellan varven. Rätt utfört kan det skapa mer harmoniska elever som därmed förbättrar inlärningsförmågan, och under inga omständigheter kan det vara skadligt att sitta lotus en stund.

Ett konfessionellt och därmed förbjudet inslag blir sådan praktik först då den kan anses vara kopplad till en specifik religiös eller andlig kropp eller tradition. Att man uttalar «aum» i detta sammanhang räcker inte som kriterium för en sådan koppling, utan är i sin allmännaste form bara en del av den meditativa praktiken – ordet konnoterar ett utdraget brummande ljud, och har enbart i symbolisk betydelse religiös koppling. Även denna praktik förekommer alltså i vitt skilda skolor och kan inte kopplas till någon enskild tradition, religion eller andligt väsen.

Ett konfessionellt inslag skulle kunna utgöras av att recitera sutror eller mantran i samband med yogan, liksom att sakralisera praktiken genom religiösa symboler (för exempelvis «aum») av olika slag, men så länge en sådan kontext saknas kan yoga inte i någon mening jämställas med så uppenbart konfessionella inslag som bön till en viss religions gudar, demoner och andra väsen.

Förutom att sådan meditation har viss nyttoeffekt är det förstås bra att barn kommer i kontakt med ett instrument som nyttjas flitigt i större delen av Asien. Det får föras på kontot för allmänbildning att lära praktiskt och teoretiskt om denna asiatiska teknik och kultur.