Kategori: Kultur

För ovanlighetens skull lade jag detta valår min röst på själva valdagen, istället för att förtidsrösta. Det skulle jag inte ha gjort, ty här uppenbarades det svenska valsystemet i all sin otidsenliga efterblivenhet. Kön ringlade lång, så lång att den gick utanför själva huset, och det tog en timma att göra sin «plikt».

Sådant dröjsmål är inte godtagbart, utan uppmuntrar till att avstå från att rösta. Med ett digitalt valssystem uppstår inga sådana köer, utan man kan omgående lägga sin röst utan dröjsmål. Dessutom behöver man då inte fysiskt transportera sig till vallokalen, vilket alltså alla röstberättigade nu måste göra – hur många bilresor blir det?

Till yttermera visso föreligger ingen som helst risk att valsedlar skulle «råka» saknas vid ett digitalt val, eftersom digitala valsedlar inte är en fysisk vara som kan «råka» slarvas bort. Man kan inte heller lägga dubbla valsedlar i ett digitalt kuvert med risk att rösten blir ogiltigförklarad, så som med fysiska – de sitter tätt limmade på varandra i den fysiska formen.

Som lök på laxen behövs inte heller fem valarbetare per röstberättigad för att förrätta valproceduren, och än färre rösträknare krävs vid själva rösträkningen. Rösträkningen kan inte heller drabbas av mänskliga misstag som med matematisk precision alltid uppstår, utan den elektroniska räknaren är så exakt som något kan bli.

Vid digital röstning kan den mänskliga faktorn inte heller sjabbla så att förtidsröster riskerar att bli ogiltiga i femtio kommuner, så som skedde under denna valperiod. Ett digitalt val har alltså bara fördelar, och de eventuella nackdelar som hypotetiskt finns föreligger även vid manuella val av 1900-talsmodell.

Någon förändring av systemet lär emellertid inte ske under min livstid, eftersom förändringar överhuvudtaget inte sker i Sverige, i vart fall inte till det bättre – allt blir sämre och ofriare. Det är ett efterblivet land, i vilken den enda möjliga positionen man kan inta är missnöjets.

Så skedde vid föregående val, då «sverigevännerna» fick rösten, i hopp om att tugget om «paradigmskifte» skulle bli verklighet. Det blev det nu inte, utan invandringen ökade istället, samtidigt som elskatten höjdes i inte mindre än tre omgångar, i motsats till utställda vallöften. Ökade gjorde även arbetslösheten och levnadskostnaderna.

«Sverigevännerna» visade sig mer vara israel- och ukraïnavänner, och förlorade sig sedermera i iransk inrikespolitik istället för att söka förbättra svensk ekonomi och förändra systemet. Partiet tvangs kompromissa bort sin själ för att få plats vid maktens grytor, om än på utsidan finrummet.

Och de så kallade «borgerliga» partierna ägnade sig mest åt vänsterkommunistisk politik, som att vidga den socialdemokratiska hetslagen med märkliga påbud om statliga sanningar kring «förintelsen» och förbud att «förneka» denna; som att vidga den socialdemokratiska sexköpslagen med «digitala tjänster» på Onlyfans; och som att damma av ett socialdemokratiskt lagförslag om «femicid».

Om fakking idiot Gunnar Strömmer ska skandera «mäns våld mot kvinnor» kan han dra åt helvete, och hans parti förtjänar då inte någon borgerlig väljares röst. Demokrati kräver att det finns skarpa ideologiska skillnader mellan partier, men sådana kan helt enkelt inte skönjas i den svenska valautokratin, en konform soppa där inga ideologiska skillnader av rang finns.

Om vi ska ha vänsterkommunistisk politik är det således bättre att originalet får styra skutan. Sagt och gjort har jag i dag avlagt min röst på Vänsterpartiet kommunisterna, de «borgerliga» partierna till straff och androm till varnagel. Därmed mister SD och det blågula laget inte bara en röst, utan motståndarsidan får dessutom sagda röst – delta är två, inte ett.

Det blir mina 0.00000013 andelars bidrag till det slutliga resultatet, ett helt försumbart inflytande. I verkligheten avgörs svenska (och andra) val oftast av kollektiva strömmar, som dirigeras av propagandistiska instrument som stats- och kommersmedier, men som fallet SD i Sverige och AfD i Tyskland visar, finns även folkliga missnöjesströmmar av rang.

Detta valår tycks kollektivet gå mot betryggande vänsterdominans, samtidigt som Folkpartiet förhoppningsvis får nådastöten – det är oroväckande att ett parti utan egentliga väljare stödröstas in år efter år. De så kallade «borgerliga» partierna får då sitta i utvisningsbåset i minst fyra år, under vilken tid man kanske kan komma fram till ett ickesocialistiskt manifest som i allt står i opposition till det socialistiska folkhemmet, i allt från systembolag och sexköpslag till hetslagen och förekomsten av ISK-skatt.

Hemmet ska vara en trygg borg i vilken man är skyddad från angrepp utifrån av alla de slag, som försäljare, religiösa missionärer och inte minst politiska kvacksalvare som säljer sin ormolja. Det gäller såväl den fysiska tomten eller lägenheten som den digitala anropsenheten (luren, mailen), till vilken obehöriga helt enkelt ej äger tillträde.

Ändå noterar vi åter fenomenet med socialdemokratiska och andra partiarbetare som fysiskt knackar dörr hos personer, det vill säga gör intrång å någons fysiska boning för att söka påverka. Detta är inte «OK», för att prata socialdemokratiska.

Du ska icke störa människor i deras hemmiljö, och du ska icke terrorisera människor med e-post eller telefonsamtal. Vill du föra ut ditt budskap, gör det då i offentliga miljöer, som på torg och i kommersiella arenor, men för helvete inte hemma hos människor!

Om du ändå gör det ska du inte bli förvånad om du får ett kok stryk, eller i värsta fall får smaka bly från en AR-15. Stryk fick en SSU-are häromdagen när han idkade trespassing i Bromölla, och det var välförtjänt. Socialdemokratin gick över en röd linje när man på detta vis klampade in i människors privata skrymslen. Gör inte det.

I reklamsammanhang finns ett så kallat «nix-register», och en del menar att ett sådant även borde inrättas för politiska och andra doktrinära företeelser (religion). Men det enda rätta är att rakt av förbjuda sådan ovälkommen och påträngande marknadsföring, eventuellt kompletterat med ett aktivt opt-in i vilket man godtar sådana störande moment.

Det mest störande är att socialdemokratin inte förstår att man har gått över gränsen, och att man gråter ut i statsteve och andra kanaler över det inträffade. Även stassmister Kristersson beklagar sig med orden Vår fina demokrati bygger på att tusentals samhällsengagerade medborgare höjer rösten, går ut på gator och torg och deltar i demokratins debatt, men tycks alltså inte förstå att detta inte rör sig om offentliga miljöer som gator och torg utan privat miljö i hemmet.

Någon demokrati har vi ju inte i Sverige, och politikerklassens oförståelse för äganderätt och människors vilja att slippa politisk påverkan i det privata är ett stort problem. Politiker ska hålla sig till sina egna kanaler och offentliga miljöer och inte terrorisera allmogen med ovälkommen propaganda.

Tydligen har det blivit någon «felregistrering» av förtidsröster i inte mindre än femtio kommuner, det vill säga ett systemfel av pyramidala proportioner. «Systemet», eller vad man ska kalla det, är till yttermera visso så efterblivet att om man förtidsröstar igen, så blir alla förtidsröster ogiltiga. Vilken idiot beslutade om det?

På förekommen anledning måste vederbörande – «hen» – antingen släpa sig till vallokalen på söndag i bästa finkostym (enligt någon fiktiv «tradition»), eller kontakta «valmyndigheten» för att se om förtidsrösten har blivit «registrerad». Men det förutsätter att personen – han på könsneutral form – överhuvudtaget vet om detta debacle och dessutom är beredd att agera sålunda, vilket man nog inte kan kräva.

Summa summarum kommer en jävla massa röster att inte ha registrerats, vilket är en form av valpåverkan som heter duga. Och det är systemet självt som står för det, det vill säga den valorganisation som arrangerar spektaklet.

Anno 2026 vår tid lever vi praktiskt taget i ett kontantlöst samhälle, i vilket alla transaktioner förrättas digitalt, så även om vi köper en cykel av grannen. Vi deklarerar digtalt och «loggar in» furton gånger om dagen på femtielva sajter, men av någon anledning tillerkänns vi inte friheten att rösta digitalt.

Det är för «osäkert» hävdar «valmyndigheten» och statens övriga komponenter, den apparat som utan vidare godtar att någon annan röstar i ditt ställe. Det anses inte «för osäkert» att föra över femtio miljoner på momangen med en knapptryckning på mobilen, men för att avlägga sin obetydliga röst på valdagen måste man fysiskt förflytta kroppshyddan ett större avstånd och eventuellt utsättas för påverkan och misstänksamma blickar från valarbetare.

Nu förrättas val digitalt i en rad länder, varför det «argumentet» givetvis faller pladask per omgående. Frågan är bara varför det överhuvudtaget torgförs, och varför den förment «moderna» staten Sverige inte går i bräschen i denna fråga?

Svaret är helt enkelt att politikerklassen inte vill, för att man då krattar manegen för vidare former av folkligt inflytande, som digitala folkomröstningar och verklig demokrati som i Schweiz. De är så nöjda med att få ditt mandat att ställa och styra som de vill i fyra år utan att överhuvudtaget bry sig om dig, eller de «vallöften» de har ställt ut.

Föreställ dig tidigare års flyktingdebacle, exempelvis då man lät ändra grundlagen för att bereda väg för tusentals hazarer från trygga rum i Afghanistan att få stanna i Sverige, trots ogiltiga asylskäl. Lagrådet sågade förslaget längs fotknölarna, men S-regimen körde i vanlig ordning över rådet, och lagen blev verklighet.

I en schweizisk modell hade man behövt tillfråga folket i en folkomröstning, och vi behöver nog inte tvivla på att utfallet då hade blivit ett helt annat. Så även om massinvandringen eller nedläggningen av kärnkraften hade underställts svenska folkets prövning.

Och i en digital modell är det aldrig några problem med «registreringen», den är tekniskt bombsäker, varför den här typen av missöden helt enkelt inte kan hända. Det är samma princip som när du deklarerar, att du får ett kvitto. Det låter trots allt säkrare än att «valmyndigheten» manuellt sjabblar bort förtidsröster i femtio kommuner, ja?

Det sistnämnda är åverkan på en skala som inte ens det ständiga fiktiva hotet «Putin» skulle mäkta med, samtidigt som det största valfusket är och alltid har varit att socialdemokratins valtorpeder «övertygar» dementa och andra institutionaliserade grupper att lägga sin röst på Partiet med torpeden som ombud, ett system som givetvis godtas av systemet (för att det är Socialdemokraterna som har utformat det).

Den efterblivna svenska partiautokratin har således kommit till vägs ände, och det är hög tid att nationen blir en deliberativ demokrati i vilken folket ständigt deltar i debatten och framförallt besluten, snarare än att vara passiv valboskap vart fjärde år. Frågan är bara om vi ska behöva en revolution för att åstadkomma det.