Kategori: Kultur

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Tidökatastrofen ett faktum

Statsteves opinionsundersökning visar att gapet mellan vänsterkommunister och kristborgerliga kvarstår, med tio procents övervikt för de rödgröna. Till yttermera visso ligger Folkpartiet kvar på 1.9 %, varför marginalen i praktiken är tolv procentenheter en månad för valet. Man kan nu utgå från att Anderssonskan (S) bildar minoritetsregering i höst.

Likaså kan man räkna kallt med att det etatistiska förbudspartiet Folkpartiet nu försvinner ur svensk politik, eftersom incitamenten för stödröster inte längre finns, och då partiet inte har politik som attraherar väljare. Det känns skönt att detta skräp nu plockas bort.

Krisinsikten vill emellertid inte infinna sig hos Tidölaget, som stoppar huvudet i sanden och tror att valresultatet kommer att visa något annat. Det kommer det inte att göra, och den högernationalistiska flygeln kommer att få storstryk.

Inte heller förstår man varför det går så trögt i opinionen, eftersom man ju har fått så «mycket uträttat», i alla fall om man får säga det själv. Tidöregimen tycks leva i en parallell verklighet, ty i denna verklighet är invandringen större nu än då man tillträdde, arbetslösheten högre och tillväxten mindre.

Något spadtag för en ny reaktor har inte tagits, utan man siktar nu optimistiskt på mitten av 2030-talet för ny svensk kärnkraft. Gruvnäringen har inte rört på sig, trots en massa tugg om att ta upp kampen mot Kina och dess monopol på rara jordartsmetaller.

Brutna vallöften finns på löpande band, som det om att sänka elskatten. Man höjde istället i tre etapper, bara för att under valperioden sänka till den ursprungliga nivån. Istället för att satsa på Sverige skänkte man bort över hundra miljarder till den korrupta Kiev-regimen, i den felaktiga tron att det skulle stärka svensk säkerhet.

Samtidigt har man börjat låna kraftigt för att kunna rusta upp försvaret mot en fiende som bara finns i det egna huvudet, och därmed är reformutrymmet för nästa mandatperiod i stort sett obefintligt. Det är som brukligt, att borgerligheten kommer till ett dukat bord, bara för att lämna brödsmulor kvar när festen är över.

De så kallade «Sverigedemokraterna» satsade inte bara stort på Ukraïna, utan framförallt på Israel. Partiet har därför antagit en märklig sionistisk prägel, i tron att det skulle kunna hjälpa till att rensa bort den eviga naziststämpeln. Men det vi ser i opinionen är att partiet tappar, helt enkelt för att kärnväljarna inte är intresserade av att stödja den judiska apartheidregimen och dess illegitima folkmord i Palestina – sverigevänner vill helt enkelt inte ha hit alla desa palestinska flyktingar som blir det givna resultatet.

Den förment «borgerliga» regimen har till yttermera visso drivit vänsterpolitik på löpande band, kanske i något fåfängt hopp om att kunna triangulera rödgröna väljare. Man har således vidgat den socialdemokratiska hetslagstiftningen med ett märkligt förbud om att «förneka förintelsen», och på samma vis vidgat den socialdemokratiska sexköpslagen med «Lex Onlyfans», ett aktstycke om «digitala» «handlingar».

Men det räckte inte så, utan Moderaterna har nu blivit den främsta förkämpen för «mäns våld mot kvinnor», helt enkelt genom att damma av ett gammalt socialdemokratiskt förslag om att göra kvinnor till ett särskilt prekariat med särskilda juridiska privilegier kring «femicid». Varför man tror att borgerliga väljare vill ha socialdemokratisk politik är svårbegripligt.

Moderatledaren Kristersson kommer därför inte att gå till historien, utan han blir en passus, en kort notis, en anteckning i marginalen om en helt obetydlig statsminister, vars främsta insats bestod i att hissa prideflaggor och klippa band på pridefestivaler, tillsammans med vänsterkommunistiska företrädare.

Åkesson tar rygg på Kristersson och försvinner ur rampljuset, då Sverigedemokraterna påbörjar sin nedförsresa. Partiet kommer att ömsa skinn, men man har inte längre någon roll att spela i svensk politik, då övriga partier har antagit partiets kärna. Samtidigt har SD ansträngt sig hårt för att vara till lags och göra sig anpassningsbar. Sådant lönar sig aldrig i opinionen.

Tidöregimen är rökt, och Folkpartiet ligger för döden.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Taskig manssyn hos M

Alla människor är lika mycket värda, brukar det heta från vänsterkommunistiskt håll när man vill godhetssignalera. Men samma libtardetablissemang anser regelmässigt att vissa prekariat är mer värda än andra i olika bemärkelser, som judar, transor, lappar, zigenare, negrer, bögar… och nu… håll i dig… kvinnor.

Moderatregimen röstfiskar nämligen hos vänsterpacket genom att damma av ett gammalt socialdemokratiskt förslag om femicid, det vill säga att mord på kvinnor för att de är just kvinnor ska utgöra ett särskilt brott, med livstids fängelse som automatisk påföljd.

Det där med allas likhet inför lagen är alltså mest trams, och har inget med verkligheten att göra. Vissa har fördelar i kraft av sin etnicitet, andra i sin läggning och åter andra i sitt kön.

Om en man (eller en kvinna!) slår ihjäl en man för att han är man är det alltså mindre viktigt, vilket vittnar om en taskig manssyn hos Moderaterna, för att inte säga en vidrig människosyn. Man ligge ogill, för att parafrasera Västgötalagens passus om att mord på smålänningar inte renderade något straff. Vi ska tydligen tillbaka till denna juridiska medeltid istället för att ha helt allmänna och generella lagar.

Moderaterna tycks alltså ha blivit vänsterblivna radikalfeminister på senare tid. Det räckte inte med att utvidga den socialdemokratiska sexköpslagen till att omfatta «digitala» «handlingar» (Lex Onlyfans), inte heller att utvidga den socialdemokratiska hetslagstiftningen med statligt sanningspåbud (Lex förintelsen), utan man går nu all in för att triangulera in sig i den vänsterkommunistiska klicken med «mäns våld mot kvinnor» och hela enchiladan av vänsterkommunistiska floskler.

Det bekräftar bara det jag har hävdat här under en längre tid, att det inte spelar någon som helst roll vem som regerar, det blir alltid socialdemokratisk politik än då. Och om vi ska ha vänsterpolitik, är det förstås lika bra att låta vänstern göra jobbet. Nooshi har min röst, i skir protest.

Bara en man.
Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik Religion

Social ingenjörskonst mot SFI-homofober?

Antag att libtardfantasin går i uppfyllelse och att Vladimir invaderar Europa, och att du då måste ta ditt pick och pack för att emigrera till någon säker hamn. Av någon anledning hamnar du i Saudiarabien, som flott erbjuder européer asyl, eftersom man anser att den europeiska diasporan kan tillföra landet välbehövlig kompetens.

Men det finns ett villkor förknippat med asyl och permanent uppehållstillstånd, nämligen att du anpassar dig efter de saudiska värderingarna. Det är samma villkor som (numera) gäller i Sverige för invandrare som aspirerar på svenskt medborgarskap, även om värderingarna skiljer sig kraftigt åt.

Ta en sådan babbeluring som Simona Mohammedsdotter, folkpartiledarinnan som anser att Sverige har «de bästa värderingarna i världen». Skulle hon kunna tänkas överge dessa de bästa värderingar för de saudiska motsvarigheterna? Skulle du? Frågan är retorisk, för svaret är givetvis nej.

Omvänt, skulle en invandrare i Sverige med en religiös bakgrund i islam överge de värderingar som han tycker är bäst i världen, eftersom det är de trygga värderingar han fått med modersmjölken? Nej, det skulle han inte, och det kommer han inte att göra.

Det är vad en undersökning visar angående SFI-elevers uppfattning kring homosexualitet, som nära hälften anser är «oacceptabelt». Enligt koranen och annan monoteistisk religion är detta en sund värdering, så varför skulle man inte omfattas av den, om man nu har vuxit upp med islam?

Men Mohammedsdotter och libtardetablissemanget förfasar sig över att andelen homofober är så stor i den berörda invandrargruppen, och blottlägger därmed sin pyramidala naivitet i frågor kring migration, religion, kultur och psykologi.

De tror alltjämt att människor kommer hit för att bli svenskar med svenska värderingar, medan de i själva verket kommer hit för att kunna fortsätta vara islamister, kurder och allt vad det nu kan tänkas vara. Det är ekvivalent med att du eller Mohammedsdotter slår rot i Saudiarabien, inte av någon vilja att bli saudier, utan för att kunna fortsätta vara svensk – givet att Putin anfaller, eller liknande kalamitet.

En annan aspekt på detta dilemma är att vi alltjämt väl har en strimma av åsiktsfrihet i detta land, i vilken frihet ingår att inte älska bögar eller transor. Själva tanken att staten måste uppfostra människor i de förment rätta värderingarna luktar faktiskt mer Saudiarabien än Sverige, men det är exakt vad man planerar genom att «rikta» «insatser» i dylik social ingenjörskonst (en folkpartistisk specialitet).

Som Konfucius konstaterade i sina analekter bör man inte göra mot andra det man inte önskar att andra ska göra mot en själv, i detta fall att tvinga på andra människor sina värderingar. Det finns ingen objektiv värdemätare för värderingar, utan de är samtliga kulturellt betingade och i stort sett godtyckliga.

Alla länder anser att just de har de bästa av värderingar.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Proteindesinformation

Kommunistwebben SVT har behandlat ämnet protein, inte helt otippat under utfrågning av ännu en plantdriven «fysiolog». Kontentan är att för mycket protein kan vara riskabelt, och att optimalt intag av protein ligger på ett gram per kilogram kroppsvikt, såvida inte man hårdtränar.

Det går då stick i stäv med exempelvis de amerikanska dietära riktlinjerna, som hävdar 1.2–1.6 g/kg för friska, normalviktiga personer med måttlig fysisk aktivitet, medan hård träning kan kräva upp till 2.2 g/kg. Det är även i opposition till Livsmedelsverkets märkliga helomvändning av sina råd för äldre personer i riskzonen för sarkopeni.

Men det finns fler aspekter av högt proteinintag, varav en rör mättnad. Den som vill bli av med övervikt gör rätt i att gå till minst 2.0 gram protein per kilogram kroppsvikt i kombination med fett (protein och fett kommer alltid i ett paket) och ett minimum av kolhydrater. Sådan så kallad ketogen diet är överlägsen i att få kilona att smälta bort.

«Fysiologen» menar emellertid att högt proteinintag kan ge för mycket energi och «tränga undan» andra ämnen som kroppen behöver, som «fibrer, frukt och grönt och ‹bra fetter› (rapsolja)». Dubbelfel, med andra ord, eftersom protein dels är dyrare för kroppen att omsätta i energi och material, och dels av den ovan beskrivna mättnadseffekten.

TIll skillnad mot allmän tro i folkdjupet (och bland «fysiologer» och «dietister») har kroppen ingen särskild kalorimätare, utan fortsätter att signalera hunger så länge rätt ämnen i rätt mängd inte tillförs. Protein är ett sådant ämne, vilket förklarar mättnadskänslan.

Vidare är den vänstervridna plantskolans kötthets bara ämnad att förvärra problemet, då vegetabiliskt protein till skillnad från animaliskt inte är fullvärdigt. Man behöver alltså än mer protein om man främst har plantföda som källa, om man vill nå samma grad av mättnad och funktionalitet.

Man framhärdar även i den märkliga tesen att kroppen skulle «behöva» frukt, men det finns inte ett ämne i frukt som inte finns i grönsaker, utöver fruktos – ett veritabelt gift för kroppen, och som bara kan behandlas av levern. Kroppen behöver inte frukt, och inte heller så mycket fibrer som man gör gällande.

Människan är nämligen inte en gorilla som tuggar fiber dagarna i ända, utan i det närmaste obligat karnivor med en magsyra av samma surhetsgrad som asätare. Vi har av samma anledning små magar och korta tarmar, för att vi är utvecklade för att hantera mer färdig mat än rå fiberkost. Det sagt är mindre mängder grönsaker och bär (men inte frukt) ett bra komplement till animaliskt protein.

Angående «bra fetter» är sådana alltså inte rapsolja eller andra födoämnen med naken linolsyra, särskilt inte för att steka eller tillaga, såvida inte man gärna vill ha aldehyder och transfetter i sin kost. Den linolsyra kroppen behöver kan man hämta i nötter och andra skyddade miljöer, och det finns så att säga ingen risk för underdosering av ämnet.

Bra fetter är annars omega-3-syror som DHA och EPA, som finns i fet fisk, ägg och kött, och det är då fetter som är strukturella till sin art – de används som byggstenar, inte som energi. Bra fetter för energi är neutrala mättade fetter som inte kan oxidera samt enkelomättade fetter som oljesyra (i olivolja), den vanligaste kombinationen av fetter i animalisk föda.

Det vore bra om vi äntligen kunde lämna den metabola woke som statstelevisionens plantfysiolog representerar, för den leder inte till bättre folkhälsa. Till sådan woke hör definitivt rådet att sänka proteinhalten till miniminivåer, dels i syfte att omskola människor till veganer, dels för att domesticera mannen genom att sänka nivån av testosteron och andra hormoner.

2.2 gram animaliskt protein per kilo kroppsvikt (eller 1 g/lbs) är standardrekommendationen utanför vänsterkotteriet.
Kategorier
Kultur Politik

Femtekolonnarna på Aftonbladet

Debatten om språket i politiken imponerar inte, utan båda sidor är väl mest att likna vid lika goda kålsupare. Sverigevännerna har således av vänsterkotteriet under lång tid kallats för rasister, nazister, fascister, högernationalister och en lång rad andra pejorativa epitet, samtidigt som den djupa staten aktivt har stämplat partiet som extremt (i likhet med AfD i Tyskland).

Regelmässigt plockas SD:s valaffischer ned av vänsterkommunistiska sympatisörer, och tidigare plockade även deras hemsida ned av dåvarande S-regimen. I den statliga regimtelevisionen tar man stundom «avstånd» från vad partiet uttalar i dess debattprogram, samtidigt som man har ett närmast maniskt behov av att nagelfara partiets historia eller att berätta om när den och den partimedlemmen i unga år «heilade» (till skillnad från sossen Ida Karkiainen då, vars motsvarande etikettsbrott mest ansågs vara ett resultat av ungdomligt oförstånd).

Vänsterkommunisterna har även en tradition av att försöka överrösta talare vid torgmöten, främst då representanter från Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige med flera icke vänsterkommunistiska partier. Det är så demokratin kringskärs i praktiken, medan den djupa staten blundar eller tittar bort.

Därför imponerar det inte när det vänsterkommunistiska blocket plötsligt skriker i högan sky för att Jomshof (SD) betecknar Aftonbladets socialdemokratiska agitator Lindberg likväl som Anderssonskan (S) för quisling, det vill säga landsförrädare.

En del menar att den typen av språk inte anstår det demokratiska samtalet, men läs då åter passagen ovan om de tillmälen som regelmässigt riktas mot andra partier, inte minst av Aftonbladets torpeder. Lindberg själv har år in och år ut varnat för att tredje rikets återuppståndelse står för dörren givet ett sverigedemokratiskt Machtübernahme, det vill säga i praktiken likställt SD med NSDAP, febriga sossedrömmar som så att säga inte har infriats i verkligheten. Den som är utan synd kaste första stenen, en biblisk aforism som här är tämligen passande.

Nå, vad ska man då egentligen tillmäta Dummerjomsens uttalande för betydelse? Ingen annan än att han smetar negativa epitet på motståndarna, på samma vis som de förrättar sitt tarv på SD. Begreppen har ingen relevans på någondera sidan, utan är mest att betrakta som polemiskt käbbel.

Landsförrädare kan man i juridisk mening bara vara under pågående krig, nämligen om man har samröre med fienden i syfte att störta den legitima regimen. I «folkmun» är definitionen mindre snäv, och alla förstår vad som åsyftas, nämligen de vänsterkommunistiska krafternas förkärlek för asylinvandring från främst muslimska länder.

Inte alla begriper dynamiken och matematiken i tesen om befolkningsutbyte, allra minst vänsterblivna tomtar vid mediehusens kultur- och ledarsidor, men beräkningarna är hur som helst korrekta. Om man därför för en politik som bidrar till denna utveckling är det inte fel att beteckna vederbörande som kollaboratör, i det att den nativa folkstammens existens på sikt äventyras.

Men i det vänsterkommunistiska rastret är «alla människor lika värda», och man underkänner i praktiken att det skulle finnas någon svensk etnicitet överhuvudtaget. Etnicitet är det bara judar, iranier och andra finare folkslag som har, och på samma vis är det bara sådana folkslag som har kultur, till skillnad från töntig midsommar och sådant.

I Sverige är således alla svenskar, och det enda som avgör den saken är medborgarskapet. Därtill finns förstås ett antal finare kategorier, så kallade minoriteter, som judar, lappar och zigenare, utan att det för den skull skulle finnas någon etnisk majoritet. I vart fall inte förrän denna etniska majoritet utgörs av muslimer, vilket är en matematisk realitet som kommer att infrias före århundradets slut.

Men denna dikotomi kan inte överbryggas, eftersom de båda kontrahenterna omhuldar inkommensurabla världsåskådningar. Anders Lindberg tror som alla förment goda människor på religionsfriheten, även om de muslimer som småningom dominerar kanske inte har samma uppfattning. I sverigedemokratisk doktrin är han därför en femtekolonnare som aktivt sviker nationen och dess folk, medan Lindberg själv mest är oförstående till denna åskådning.

Det är också denna oförståelse som ligger bakom upprördheten kring begreppet quisling, eftersom man helt enkelt inte begriper eller i vart fall inte vill godta anklagelsen. Bjälken i det egna ögat förhindrar samtidigt att man skulle se likheter med den egna fientliga retoriken, utan man fortsätter glatt med att gapa om Hitler i samma andetag som man talar om SD.

Så gestaltas vänsterns kulturkrig i praktiken, och i denna polarisering finns helt enkelt ingen gemensam grund överhuvudtaget. Vänstern har ideal som skiljer sig från den krassa verkligheten, medan högerns hårda kanter bidrar till svårigheterna att förmedla budskapet till allmänheten. Känsla har en tendens att vinna över förnuft, i vart fall tills eftertankens kranka blekhet sätter in («mitt land bygger inga murar», «vi såg det inte komma», «vi har varit naiva», «Wir schaffen das!»).

Optisk illusion. En del ser här muslimer i tillväxt, medan andra bara ser människor. Så gestaltas dikotomin och kulturkriget.