Kategori: Kultur

Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik

Pisa-katastrofen?

Med en regim som låter landet förfalla och hellre ägnar sig åt att kriga i Ukraïna, uppfostra Iran samt falla på knä för den judiska folkmördarstaten kan det faktiskt inte gå på annat vis än att arbetslösheten stiger, statsskulden ökar, ekonomin ligger i träda och skolelevernas prestation går genom golvet. Det senare bekräftas nu i 2025 års Pisa-resultat, som nyligen presenterades.

Skolverket redovisar inte ens de ledande nationerna, utan försöker hyfsa resultatet genom att begränsa sig till OECD-länder samt föra ett resonemang om «socioekonomiska skillnader», underförstått att svenska elever är bättre om man rensar för babbeluringar. Men eftersom vi har baxat dem ända hit, så kan man inte göra så, utan måste stå för de fulla konsekvenserna av ansvarslös massinvandring.

I yttersta topp är annars i vanlig ordning Kina, Singapore, Macao (Kina), Taiwan (Kina) och Japan, och så ser det ut år efter år. Ledningen för Kina och Singapore är helt brutal i samtliga ämnen, med närmare hundra poäng mer än exempelvis Sverige. Det är en klen tröst att Tyskland är lika kasst som Sverige, för det är mot Kina och Östasien konkurrensen gäller i verkligheten.

Anglosfären med USA, Storbritannien, Kanada, Nya Zeeland och Australien är annars hack i häl på den östasiatiska tätklungan, och det är främst Europa som har halkat ned i gärdsgårdsserien. Det är ett resultat som bådar mycket illa för vårt land och vår kontinent, och det cementerar bilden av ett Europa i totalt förfall.

Vill man åtgärda detta går det, men det som krävs är knappast än mer «höjda lärarlöner» och annan folkpartistisk populism, utan drastiska åtgärder som aldrig tidigare har dryftats i debatten.

En sådan är segregerad undervisning, i vilken invandrare och lågpresterande elever får hålla till godo med undervisning på den egna nivån. Etniskt svenska elever i allmänhet sinkas därmed inte av stökiga ortenbarn, och högpresterande elever kan ta sig fram enklare.

Den lågpresterande gruppen får därmed satsa på praktiska färdigheter, och det har aldrig varit tanken att alla ska gå på högskola eller ens gymnasium. För att steka burgare krävs inte kunskaper i differentialkalkyl.

Befälet över klassen måste också åter tillfalla läraren, som ska kunna prygla elever som inte vet hut, hellre än att kalla på polis varje gång det är något gruff. Lärare ska ha makt att styra upp oroligheter samt fostra elever med disciplin. Ja, betyg i uppförande ska ges, och det ska vägas in vid uppflyttning.

Betyg överhuvudtaget måste strömlinjeformas på europeisk standardnivå och därefter inte röras på tjugo tusen år. Det ständiga petandet i betyg – «reformer» – bidrar till skolkaoset, och värdet av betygen faller bort.

Hederlig katederundervisning och preussisk drill måste åter bli à la mode, hellre än meningslösa grupparbeten och sociala experiment. Elever ska inte fundera på vilket «pronomen» de vill bli omtalade med, utan ska först och främst kunna skilja på befintliga pronomen som de och dem.

Meritokrati måste göra entré i svensk akademi och näringsliv, och det ska vara möjligt att ta snabbspår i skolan. Alla ska med fungerar inte om alla ska med till den yttersta botten. Politiken har bäddat för denna redan befintliga segregation, och får därför ta skulden för haveriet.

Betyg ska således införas från första klass, och ämnen som matematik ska vidgas och premieras. I gengäld slopas slöjd, bild, hemkunskap och annat som det åligger föräldrar att lära ut. Uppflyttning ska inte kunna ske till någon nivå utan godkända betyg, utan vederbörande får då gå om.

Detta är svårsmält för många, men vad skulle egentligen alternativet vara? Den som tror att välfärden är för evigt given och inte behöver tjänas in i konkurrens med andra länder bör helt enkelt gå om skolan, från första klass.

Pisa-resultat i matematik. Det ser likadant ut i vetenskap och läsförståelse.
Kategorier
Afrika Europa Kultur Politik Teknik Vetenskap

Ny världskarta

Människan har existerat i några miljoner år, i vår form kanske 300 000 år, men ändå har i princip allting hänt under de senaste tio tusen åren. Världen som sådan har vi känt principiellt i omkring fem hundra år, men i detalj bara under de senaste två hundra åren.

Kartorna skvallrar om detta, då de länge var ofärdiga och inkompletta, eller i förekommande fall gissningar. Successivt har kartografin förfinats, och med den även vår föreställning om världen.

Man kan notera att Europa har haft en central roll i att utveckla kartografin, i egenskap av att ha iscensatt upptäcktstiden. Detta efter att osmanerna intog Konstantinopel 1453, varvid sidenvägen till Orienten stängdes.

Behovet av handel kvarstod emellertid, varför båtvägen blev den förhärskande. Standardmetoden vid tiden var att smeka Afrikas kustlinje ned till Godahoppsudden, för att därefter följa kustrutten mot Indien och Kina. En oerhört lång sträcka (18 000 km), som man ville förkorta.

Den konstgjorda Suez-kanalen fanns inte vid tiden, och inte heller förmågan att åstadkomma något liknande, vilket skulle halvera färdsträckan. Istället funderade man på att ta vägen västerut för att anlända till Orienten på kortast möjliga tid. Men eftersom man kände jordens omkrets, insåg man att den vägen vore ännu längre (21 000 km till Kina)

Alla utom Columbus, som förfäktade att vägen var betydligt kortare. Detta för att man vid tiden blandade olika måttenheter vilt, och inte hade samma slags matematiska färdigheter eller vetenskapliga synsätt som vi har i dag – den vetenskpaliga revolutionen kom senare.

Han fick som bekant ändå stöd av Spanien för sitt projekt, och kom därmed att upptäcka Amerika, som råkade ligga i vägen. Även om han länge trodde att han faktiskt hade kommit till Indien. På den vägen etablerades handeln på den nya världen, vilket födde behovet av ny kartografi för att dels kunna navigera bättre, dels avbilda de landområden man avtäckte.

Problemet att projicera en sfärisk kropp i två dimensioner är delikat, och kan göras på en lång rad sätt. Det blir emellertid alltid en kompromiss i egenskaper, och den förhärskande projektionen kom småningom att bli flamländske kartografen Mercators. Dess fördel är att så kallade loxodromer avbildas som räta linjer, vilket möjliggör att enklare hålla konstant kurs i ett väderstreck.

Nackdelen är å andra sidan att projektionen deformerar landmassor i proportion till avståndet från ekvatorn, vilket gör att exempelvis Grönland ser ut att vara lika stort som Afrika, medan det i själva verket är fjorton gånger mindre. Plana världskartor enligt Mercator var länge på utdöende under 1900-talet, samtidigt som förekomsten av jordglober pedagogiskt förmedlade jordens korrekta proportioner, inte minst i skolundervisning.

Men Mercator fick en renässans 2005, då Google etablerade en standard för webbkartor, som nyttjar en variant av Mercator. Samtliga aktörer använder numera den standarden, vilket gör att världskartor på webben typiskt använder Mercators projektion. Och världskartor på webben nyttjas tusenfalt mer än papperskartor, vilket gör att denna projektion får mer eller mindre monopol.

Det spelar ingen roll att människor någonstans «vet» att proportionerna är felaktiga och att Afrika är så mycket större än vad som framgår av projektionen, men den mentala bilden av länders och kontinenters ytor sätter sig ändå, vilket ger en motsvarande mental föreställning om regioners olika betydelse.

På förekommen anledning har Togo – ett litet land i Västafrika – väckt en resolution i Förenta nationerna om att fasa ut Mercator som standardprojektion, och i stället nyttja en projektion som bevarar ytmått i valfri region. Även här finns många varianter, som lider av samma problem att det alltid blir distorsion någonstans.

Resolutionen gick igenom med en enda nejröst (givetvis USA) och sex nedlagda röster. Den är inte bindande på något vis, men ger ändå utbildningsinstitutioner, teknikföretag och andra ett officiellt och formellt mandat att implementera den nya projektionen.

Och så kommer sannolikt att ske, med viss fördröjning. Upphovsmakarna till projektionen (Šavrič, Jenny och Patterson, 2018) har övervägt alla aspekter, inklusive beräkningsmässiga sådana för webbkartor. Konkurrensen i branschen samt behovet av förbättringar och nymodigheter kommer att driva på utvecklingen, och sannolikt går Kina i bräschen.

Det fanns som sagt en stark rörelse att frångå Mercator i ett tidigare skede, och den kan nu sägas ha fått en renässans. Projektion med bevarat ytmått ger en bättre föreställning om världens beskaffenhet, och därmed vilka aktörer som är av mest relevans.

Europa och sedermera USA hade länge problemformuleringsprivilegiet, och kunde tack vare industrialisering, kolonialism och slaveri få ett tillfälligt historiskt uppsving, som påpassligt framgår även i kartprojektionerna. Men den tiden är nu förbi, och världens tekniska, ekonomiska och vetenskapliga centrum skiftar allt längre österut, samtidigt som Afrika är en kontinent stadd i våldsam utveckling.

Den nya projektionen avbildar bättre dessa politiska förhållanden, särskilt om man centrerar kartan kring Stilla havet snarare än längs nollmeridianen genom London, den gamla världens centrum. I en sådan projektion förpassas Europa till den irrelevans som motsvarar dess faktiska status. Snart även i din lur.

Kategorier
Kina Kultur Politik Teknik

Kommunister och transor ska inte hänga med våra barn

Det är inte sociala medier som radikaliserar unga, utan det vänsterliberala etablissemanget i sig. Det är politikerklägget som har släppt lös och normaliserat de perversiteter som sedermera florerar på Tiktok och andra sociala medier, där innehållet får unga att fundera över sin egen «identitet» och emellanåt «komma ut» som något annat (av flera hundra) påhittade «kön».

Vänsterklägget står också för den klimatdystopi som gör framförallt unga flickor livrädda, rödgrön propaganda som får barn och unga att förlora framtidshoppet och i förekommande fall besluta om att ända sin egen linje, det vill säga att inte bilda familj, för att «rädda planeten».

Men samma vänsterkommunistiska drägg står samtidigt för en migrationspolitik som ska fylla de stora öde svenska skogarna med en försvarlig andel av de tre miljarder afrikaner som beräknas tillkomma innan seklet är till ända, en tillväxt som sätter den svenska självspäkningen i perspektiv. Vi «räddar» ingen planet, men bäddar däremot för vårt folks undergång, till vänsterkommunistiska applåder.

All denna negativa smörja fyller inte bara de traditionella indoktrineringsmedierna, utan förstås även de sociala medier på vilka ungdomar hänger. Tiktok och andra kanaler flödar som en konsekvens av hat, som det «goda» vänsterhatet mot vita män, bilister och andra. Det tar bara några minuter innan kommunistiskt och vänsterextremt innehåll dyker upp i flödet, trots att man inte sökt upp det – algoritmerna har vänsterliberala vikter.

Det är som ett svart hål. Snabbt sugs man in i en svartvit världssyn som bygger på konspirationsteorier, splittrande människosyn och vänsterkommunistisk ideologi. När man passerat händelsehorisonten är det svårt att ta sig ut.

Detta sker främst på sociala medier, men också i datorspel och på angränsande plattformar, som ett resultat av att politiken har nästlat sig in i alla skrymslen och vrår på nätet. Nätet är ju bara en annan instans av den verklighet som beslutas politiskt, och om man låter transor läsa sagor för barn på biblioteken normaliserar man *2SHBTQIAP++-ideologin även på nätet.

Inte bara ungas – och för all del även vuxnas – psykiska hälsa rubbas av denna vänsterliberala världsåskådning, utan även den fysiska. Det vänsterkommunistiska klägget skickar regelbundet ut propaganda om att äta «plantbaserat» och rata köttet, med resultat att nätet kryllar av «raw vegans» och andra «influencers», av vilka somliga har fått plikta med livet till följd av bristsjukdomar under en ensidig diet av frukt och grönsaker.

För majoriteten av konsumenter på sociala medier blir konsekvensen ett skevt kroppsideal, ett blekt och anemiskt ideal som blir följden av veganföda, med mensrubbningar och kognitiva problem hos flickor som resultat i den praktiska verkligheten. Utan riktig föda orkar de inte heller ta del av undervisningen, utan faller in i ett becksvart vänsterliberalt mörker och självskadebeteende.

Som kontrast kan man ta Kina, där Tiktoks motsvarighet och förlaga Douyin (抖音) har en helt annan och mer uppbygglig profil, med omfattande vetenskapligt och pedagogiskt innehåll snarare än störda veganinfluerare som kräver att bli omtalade med vissa slags neopronomen. Det är för att man på kinesiska bibliotek inte låter transor eller pedofiler läsa sagor för barn, och som en konsekvens förekommer inte heller motsvarande perversiteter på nätet.

Detta visar att ansvaret inte ligger hos företagen, utan hos de politiker som sätter agendan och därmed de osynliga gränserna för det acceptabla. I Kina värnar man barnen och söker få dem att växa upp under normala omständigheter, medan man i Väst översköljer barn med *2SHBTQIAP++, klimatdystopi och veganpropaganda för att göra dem så sjuka och förvirrade som möjligt, på det att det läkemedelsindustriella komplexet (inklusive den offentliga sjukvården) ska casha in på försäljning av placebon mot bokstavsdiagnoser.

Våra barns digitala fritidsgårdar måste alltså rensas, men det kan bara ske om motsvarande rensning först sker i köttvärlden, inte minst bland de vuxnas perversiteter i vänsterliberala storkukstabloider som Expressen och andra indoktrineringsmedier. Det är där ribban sätts, inte i de sociala medierna per se. Kommunister och transor ska inte hänga med våra barn, utan de ska ges en normal barndom och förutsättningar att växa upp i en trygg miljö.

Douyin (抖音) är inte den «kinesiska versionen» av Tiktok, utan Tiktoks förlaga. Det är i princip samma app, och den enda skillnaden är den politiska och kulturella miljön: i Kina normal kultur, vetenskap, praktiska tips, patriotism; i Väst *2SHBTQAIP++, klimatdystopi, veganism och vänsterliberalt självhat.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Egen majoritet i valet

Vilken plattform ska man gå till val på om man vill regera i ensamt majestät? Frågar man tyskarna i Sachsen-Anhalt är det en kompott av att lägga ned statsmedierna; utvisa papperslösa och asylsökande med flera invandrare som inte arbetar och anpassar sig till tysk kultur och tyska normer; avskaffa partibidragen; sätta barn och familj i främsta rummet för att hantera demografin; premiera röd-guld-svart framför regnbågar; samt att reducera antalet myndigheter.

Det är i vart fall det kortprogram som Alternative für Deutschland (AfD) ämnar genomföra under de första hundra dagarna, men man har ett betydligt längre regeringsprogram som i detalj berättar om den vidare färdplanen. Den plattformen ger AfD över 40 % i Sachsen-Anhalt inför det kommande delstatsvalet och därmed i praktiken majoritet i kammaren.

Man kan erinra sig att den svenska Tidöregimen hade några liknande punkter och tankar om ett «paradigmskifte», som emellertid aldrig blev av. Av de så kallade «sverigevännerna» blev bara judekramare, sionister och ukraïnarunkare för hela slanten, samtidigt som invandringen ökade i stället för att minska. Ökade gjorde även elskatten och arbetslösheten, medan ekonomin stod stilla.

Skillnaden är att AfD i grunden är ett libertarianskt parti – även om man mangrant betecknas som «högerextremt» av det vänsterextrema tyska etablissemanget – och därför har dessa doktriner som djup grund, till skillnad från ett populistiskt missnöjesparti som Sverigedemokraterna, som spretar åt alla håll i ideologiskt hänseende. Det är därför mycket troligt att AfD kommer att göra allvar av sitt «paradigmskifte», särskilt om man inte behöver ta hänsyn till de gamla partierna.

Till skillnad från SD har AfD ingen förståelse alls för Zelenskyjs ryska inbördeskrig, utan vill omedelbart strypa penga- och vapenrullningen till Kiev, avsluta massupprustningen samt åter låta rysk gas flöda för att få igång den konkursmässiga tyska industrin, en absolut förutsättning för att kunna genomföra övriga reformer.

Ulrich Siegmund blir ny regeringschef i Sachsen-Anhalt.

Det är just nedläggningen av företag, arbetslösheten, krigshetsen och migrationen som har lett till AfD:s våldsamma uppsving i opinionen, och det råder stort missnöje med de traditionella partierna för att man helt saknar förmåga att lösa de problem Tyskland står inför – helt i linje med Tidöregimens tafatthet. Av samma skäl är tyskarna hjärtligt trötta på vänsterliberal indoktrineringsteve, varför detta är en central punkt i AfD:s program.

Här har vi alltså ett program som rakt av kunde kopieras av ett svenskt parti som aspirerar på förnyelse och att äntligen frångå det lastgamla sossesamhället och det socialistiska Folkhemmet. Det är på sätt och vis den diametrala motsatsen till allt det som det döende Folkpartiet står för, vilket väl visar på att det skulle vara gångbart även här.

Men att vara så radikal i konformismens Sverige går knappast, man är så konflikträdd att man inte vågar utmana det bestående systembolagssamhället, utan som mest nöjer sig med att putsa lite på fasaden och justera några ören hit och dit. Det blir aldrig några systemskiften eller större omvälvningar, utan bara samma gamla skit som eljest i nygammal förpackning. Men kanske kan man småningom ta rygg på Tyskland?

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Folkpartiet äntligen ur tiden

Nationalistledaren Åkesson beskylls nu för att ha slängt Folkpartiet under bussen, nämligen genom att uppmana sina egna och de kristborgerligas väljare att inte rösta på Folkpartiet, om partiet tio dagar före valet alltjämt ligger under 3.5 % i opinionen. Men som många har konstaterat, är det ett nyktert och rationellt förhållningssätt under den rådande situationen.

Dels är Folkpartiet i princip ett fiendeparti för Sverigedemokraterna, varför det snarare är de kristborgerligas ansvar att fördela sådana stödröster sinsemellan. Och dels är det en bortkastad röst om Folkpartiet åker ut, vilket allt talar för. Åkesson kan sina odds, och vet därför att det är bäst att maximera sina egna röster inför den oppositionstid som kommer.

Framförallt är det knappast Sverigedemokraternas fel att det etatistiska prussiluskpartiet nu försvinner ur svensk politik för gott, ty trenden har varit uppenbar under en mycket lång tid. Folkpartiet har haft en nedåtgående trend under hela efterkrigstiden, med en och annan dead cat bouncing som bekräftar regeln.

Dess tidiga framgång berodde på att man dåtilldags alltjämt hade en smula liberal fägring kring sig, med doktriner kring att låta människan bestämma över sin egen tillvaro. Men genom åren har man allt mer kommit att bli ett illiberalt förbudsparti som vill lägga livet till rätta för var och en i allsköns frågor medelst social ingenjörskonst, från vaggan till graven.

Ett sådant «sosse light»-parti har inte mycket att hämta i svensk politik, och saken blir inte bättre av att partiet har utvecklat ett antal särintressen kring vilka det mesta kretsar, som skolan. Det sägs att alla som är folkpartister är lärare till yrket, trots att partiet har petat sönder skolan med sina ständiga betygs- och andra reformer.

På senare tid har ledande företrädare för partiet presenterat närmast dagliga utspel till nya förbud, i allt från strypsex till lådvin på Systemet. Säkert är man även mycket nöjd med Tidöregimens förintelseförnekelseförbud och vidgningen av sexköpslagen till digitala domäner, ty det är exakt sådant som man förknippar med uppfostringspartiet numera.

Men liberalt är det inte, och om ett parti som kallar sig självt för «Liberalerna» vill göra anspråk på en position i svensk politik, har man att implementera liberal politik en masse. Det rör sig då om att rasera sossesamhället, inte om att vidmakthålla det. Att avreglera, inte att reglera än mer. Att låta människor få friheten åter, inte att yttermera begränsa friheten.

Om Folkpartiets förestående död har skrivits spaltkilometer även härstädes, med ett visst drag av skadeglädje. Men nu händer det äntligen, och om bara några veckor är Folkpartiet dött och begravet. Ska man ändå försöka sig på en comeback, renässans eller återuppståndelse, måste man alltså börja om från grunden och fråga sig vad partiet behövs till och vilken nisch man kan fylla.

Svaret på den senare frågan är förstås den liberala positionen i svensk politik, som är vakant sedan länge. Partiet anträdde faktiskt en sådan bana i ren desperation, när det «frisinnade» förbudspartiet plötsligt föreslog en reform av systemmonopolet.

Desperation går nu inte hem i de svenska stugorna när val stundar, men ett mer genomarbetat liberalt program av den kalibern skulle välkomnas av många, tillräckligt många för att partiet ska återfå syrebalansen och vigören. Den klick som är kvar har alltså ett gyllene läge att reformera partiet när lärarråttorna flyr till Centern på den rödgröna sidan.

Inget talar emellertid för att en sådan reform någonsin kommer att äga rum, eftersom Folkpartiet inte härbärgerar några liberaler. Det vi ser nu är helt enkelt det sista av partiet. och man vandrar därefter samma väg till den politiska kyrkogården som tidigare Hattpartiet, Mösspartiet och Ny demokrati. Det är skönt, och det blir detta vals stora behållning att få se ljuset släckas för partiet.