Kategori: Liberalism

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Teknik USA

USA motarbetar europeisk censur

Amerikanska regimens vandel på vissa områden vägs upp av mer godartad handel på andra. Till den senare hör att ta upp kampen mot censuren och den växande ofriheten i Europa samt att läxa upp europeiska politiker för sina totalitära tendenser och ambitioner.

Tidigare har man sanktionerat en rad tongivande figurer i det censurindustriella komplexet, bland andra forna EU-kommissionären Thierry Breton, upphovsman till EU:s censurlagstiftning Digital services act, samt i bryska ordalag varnat Europa för att man har beträtt en farlig väg som leder till civilisatorisk utradering.

Med rätta bekymrar man sig för att oppositionspartier och -politiker motverkas och förbjuds i begynnande diktaturer som Tyskland och Storbritannien, och att människor arresteras, bötfälls och fängslas för att ha uttryckt sina åsikter på nätet, ofta av det allra oförargligaste slag. Det är demokratins fundamenta som angrips när man såmedelst hindrar oppositionell verksamhet.

Förespråkarna menar emellertid att man motverkar «hat och hot» och «olagligt innehåll» på nätet, samt erbjuder «trygga rum» för barn och andra. Att man alldeles har missförstått att yttrandefriheten finns till just för att skydda sådant som andra inte vill höra – inte minst hat – har politiker i Europa aldrig förstått, utan tror att det är något slags privilegium som man kan dela ut i valda snitt till befolkningen.

Termen «olagligt innehåll» kan förstås rymma precis vad som helst, och omfattar för närvarande sådant som ryska nyhetssajter som RT och Sputnik, «extrem pornografi» (exempelvis kvinnor som ejakulerar), viss livestreaming som Onlyfans, nazistiska föremål på auktioner och andra evenemang, förnekelse av vissa statligt definierade sanningar samt rent allmänt en bred och svepande palett av förbud mot en lång rad företeelser med variation i olika länder.

Kategorin «olagligt innehåll» kommer med matematisk precision därför att svälla över alla bräddar när klåfingriga politiker företar sig att ansa rabatterna på internet och göra det till sin egen trädgård. Men yttrandefriheten är till sin natur binär: den är antingen av eller på, och för närvarande är den av i Europa, och har i princip alltid varit. Free speech i egentlig mening finns bara i USA och Japan och kanske periodvis i något annat enstaka annat land.

På förekommen anledning har Washington lanserat freedom.gov, i vad som förefaller vara ett embryo till att motverka den europeiska totalitarismen och ofriheten. Det är en typ av verktyg som tidigare har varit reserverat för Iran och andra diktaturer, och att Vita huset nu riktar denna verktygslåda mot Europa borde få en och annan politiker att nyktra till och fundera över vad yttrandefrihet egentligen är, varför den behövs och varför den inte kan vara partiell.

Hur man rent praktiskt ska gå till väga för att erbjuda «förbjudet» europeiskt material återstår att se, men det kan röra sig om att erbjuda VPN-tjänster, satellitöverföring och viss utbildning i hur man klättrar över den digitala europeiska muren, samt kanske pekuniära medel till frihetliga organisationer i Europa. Om Elon Musks Starlink kan nyttjas mot Tehran, kan den även användas mot Bryssel.

Det finns förstås även ett egenintresse av att skydda amerikanska digitala tjänster mot europeisk «bötfällning» och andra drakoniska åtgärder, och det är i grunden bra. Det är nämligen med dessa tjänster som USA har sitt främsta vapen, samtidigt som Europa är beroende av dem i brist på egna.

Och om Europa på allvar vill ta upp kampen mot USA (och Kina) i fråga om dylika digitala tjänster har man inget annat val än att öppna yttrandefriheten på vid gavel, ty i annat fall kommer alla människor utan undantag alltid att välja friare verktyg, det vill säga amerikanska. Detta är läxan europeiska politiker har att göra.

Ett lovvärt och efterlängtat initiativ mot den drakoniska EU-censuren.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Misslyckad social ingenjörskonst

Bland Sveriges många överflödiga och helt onödiga myndigheter finns Forum för levande historia, en av många politiska engångsföreteelser som naturligtvis permanentades i efterhand. Det är därtill en i raden av uppfostringsmyndigheter, med syfte att i social ingenjörskonst korrigera människors förment felaktiga tänkande.

Ursprungligen fick man i uppdrag av regimen Persson (S) att färdigställa en bok om «förintelsen», ett stycke propaganda i syfte att yttermera hamra in budskapet om nazisternas människorättsbrott under andra världskriget. Detta sedan man hade upptäckt att skolans målmedvetna indoktrinering i ämnet inte fungerade särskilt väl, och att unga inte heller var särskilt rotade i demokrati som samhällssystem.

Sedermera fick myndigheten i uppdrag att även skildra kommunismens brott mot mänskligheten, det vill säga ytterligare en irrlära av kollektivistiskt snitt. Däremot har man passat sig noga för att angripa den största boven i sammanhanget, det vill säga den monoteistiska religionen, enkannerligen kristendomen, eftersom den alltjämt ligger som något slags grundsten i samhällsbygget.

Till yttermera visso har religionen fått ett radikalt uppsving genom den omfattande invandring som har skett från muslimskt dominerade länder i Mellanöstern, Centralasien och Afrika. Det är samtidigt kulturer där misogynin är allestädes omfattande och där toleransen för avvikande är tämligen begränsad.

Detta bekräftas åter när förintelsemyndigheten i dagarna presenterade ännu en studie om hur ungdomar uppfattar vissa särskilt omsorgsfullt utvalda prekariat, som negrer, judar och bögar. Den trend man observerade i slutet av förra seklet har således inte bedarrat, utan snarare accentuerats i takt med att invandringen har tilltagit under senare decennier.

Elever i grundskola och gymnasium uppvisar visserligen ganska hög tolerans i allmänhet, men i vissa skikt är toleransnivån betydligt lägre. Utländska elever har således mindre fördragsamhet med judar, samer och så kallade *2SHBTQIAP++-personer, och omvänt hyser svenska elever mer agg gentemot muslimer.

Religiösa individer har lägre tolerans generellt än areligiösa, vilket inte är ägnat att överraska, ty sådan är monoteismen: uppfattningen att man står för den enda rätta läran under den enda guden och så vidare. Och flest religiösa finner man givetvis i gruppen bland invandrade muslimer, även om samma tendenser finns bland den frikyrkoreligiösa klicken.

Toleransen korrelerar samtidigt positivt med utbildningsnivån, i vart fall med avseende på negrer, judar och *2SHBTQIAP++-personer. Men även mönsterbarnen tenderar att tycka illa vara om invandrare, muslimer och zigenare, grupper som belastas av negativt beteende i allmänhet – ska man tolerera de intoleranta, som den eviga frågan lyder.

En rad andra korrelationer har också observerats i underlaget, som att duktiga flickor sägs vara mer toleranta än stygga pojkar. Men frågan är ändå vad man drar för slutsatser av materialet, och framförallt vad man ämnar göra med det.

Att invandringen ligger bakom den kraftiga ökningen av en antisemitism som aldrig tidigare har fått fäste i Sverige är inte någon nyhet längre, utan ett faktum som omhuldas allmänt även av statsmedier och andra större megafoner, likaså att dessa grupper härbärgerar större mått av misogyni och intolerans gentemot sexuellt avvikande element.

Det är vidare känt att stora delar av detta klientel får sin uppfostran via hemmet snarare än av den socialdemokratiska folkhemsstaten och dess mångahanda uppfostringsanstalter i form av förskola och reguljär skola, och att man i dessa grupperingar ofta är immuniserad mot institutionernas eviga sociala ingenjörskonst och uppfostringskampanjer.

Genom att visa tolerans mot främmande med en icke kompatibel kultur har man alltså fått stora mått av intolerans på köpet, inte bara av invandrarna själva utan även av mottagarlandets nativa befolkning, vilket i sin tur har lett till polarisering och politisk blockering. Riktigt hur man ska lösa det dilemmat står skrivet i stjärnorna, men lösningen är nog i vart fall inte att fortsätta med den toleranta migrationen.

En annan sak som inte fungerar är just social ingenjörskonst, det vill säga att fullständigt hamra in ett visst budskap i populasen, ty det riskerar bara att framkalla leda och irritation. Att just grundskoleelever, utanför den muslimska diasporan, flörtar med vissa extremistiska företeelser torde bero just på förintelsetrötthet och en vilja att utmana.

För egen del är jag hjärtligt trött på den vänsterblivna skockens vilja att försöka bestämma mitt språk och mina attityder, en ambition som är dömd att misslyckas. Neger säger jag, och dig kommer jag aldrig att omtala med något visst neopronomen, utan förmodligen snarare beteckna som idiot om du vill försöka kontrollera mitt språkbruk sålunda.

Om prekariaten i sig och gruppens ingående individer har jag ingen allmän uppfattning, men däremot hyser jag antipati gentemot religion och religiösa föreställningar i sig, samt förstås den politiska dimensionen av *2SHBTQIAP++, det vill säga att vissa prekariat förses med särskilda rättigheter på bekostnad av mina friheter. För libertarianer går den ekvationen aldrig ihop, och är inte förenlig med demokratins grundpelare.

Här huserar den ideologiskt styrda uppfostringsmyndigheten Forum för levande historia.
Kategorier
Liberalism Politik

Folkpartidöden rycker närmare

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, och att se det gamla Folkpartiet dö framför mina ögon bereder faktiskt mycket nöje och skänker stor tröst i den tröttsamma tid vi lever i. För att det är ett förhatligt illiberalt förbudsparti, ett prussiluskparti av etatistiska strebrar, ett uppfostringsparti med idel social ingenjörskonst på programmet men ingen frihet överhuvudtaget.

Vid förra mätningen lovade partilederskan Mohammedsdotter att jobba dag och natt för att föra ut Folkpartiets förbudspolitik, och svaret har nu kommit: partiet sjunker ytterligare ned i dyn, denna gång till 1.4 %. Men poletten verkar ändå inte vilja trilla ned, den om att man driver alldeles fel frågor och ställer alldeles ohemula krav i regeringsfrågan.

Och nu lämnar råttorna det sjunkande skeppet, när man står vid vattenlinjen och har att välja mellan att gå under eller simma till något annat parti. De illiberala lämlarna gör strömhopp till andra båtar i farvattnen, främst till Moderaterna vad man kan förstå. Partiledningen har därför nytt krismöte, men nu är det nog för sent.

Vad Folkpartiet hade behövt göra, i ett tidigare skede, för att rädda sitt parti var att anta liberalismen som grund för sitt partiprogram, skrota alla former av förbudspolitik och social ingenjörskonst samt förstås godta att sitta i en regering med Sverigedemokraterna. Ett parti på 1.4 % kan helt enkelt inte diktera att ett parti vars 22 % man är beroende av inte ska få delta i beslutsprocessen, det är inte bara verklighetsfrämmande utan faktiskt helt CP-skadat att resonera så.

Väljarna uppfattar mycket riktigt att detta parti består av efterblivna kretiner, och det är därför man fortsätter att sjunka till nivåer som tidigare aldrig har uppmätts i dessa sammanhang. Väljarna är hjärtligt trötta på den illiberala obstruktionspolitik som de båda «liberala» partierna FP och C har ställt till med sedan 2010, och det är det som avspeglas i opinionen för båda partier, som dock inte vill dra lärdom utan hellre går under – det sista som sjunker är den högt placerade näsan.

Till yttermera visso har vi redan en mängd rödgröna socialistpartier som sedan länge driver Folkpartiets hjärtefrågor kring social uppfostring och förbudspolitik. Den flanken är sedan länge överbelamrad, medan den liberala positionen i svensk politik är tommare än rymdens vakuum. Så varför har man inte fyllt den?

Experter säger att det ännu inte är helt kört, och i den svenska korporativistiska modellen där alla håller om varandras ryggar kan man förstås aldrig riktigt veta. Men det känns ändå hoppingivande att vi nu äntligen kan få begrava detta eländiga parti, som inte längre har något existensberättigande och inte längre fyller någon funktion, utan mest står i vägen för den vidare utvecklingen. Dö då någon gång.

Jimmie ber på sina bara knän, men Mohammedsdotter vägrar in i det sista att släppa till.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

SD-kokainisten Nyberg

Sverige har inte en meritokratisk ordning, det vill säga värdering av meriter vid anställningar, förtroendeuppdrag med mera, utan dess diametrala mosats i att «aldrig fucka upp» och att «ta avstånd» från värderingsmässigt avlägsna entiteter. I praktiska termer innebär det att ett enda misstag kan stå en person dyrt, alldeles oavsett meriter i övrigt.

Tag som exempel ultracookien Aida Hadžialić, sossarnas stjärnskott som fick lämna rikspolitiken efter att ha tagit sig ett glas vin innan avfärd medelst bil och därefter hamnat i nykterhetskontroll. Nykter var hon förvisso, men de löjligt små gränserna gav ändå utslag, och Partiet hade därför att entlediga donnan enligt principen «aldrig fucka upp». Där tappade sosseriet en talang.

I dagarna har det på liknande sätt stormat kring Katja Nyberg, med ett extra taggat mediedrev givet kvinnans politiska tillhörighet i Sverigedemokraterna. Den före detta poliskvinnan påträffades nämligen köra bil med både kokain och alkohol i kroppen, med resultat att både hennes körkort och partimedlemskap drogs in.

Det mediala spinnet i både stats- och kommersmedier är att politiker «verkar i en förtroendebransch», och att händelsen rimmar illa med Sverigedemokraternas hållning visavis brottslighet med mera. Men gissningsvis skiter SD:s väljare i den här fadäsen lika mycket som i andra så kallade «skandaler» med järnrör och annat som har passerat genom åren, för att det inte har bäring på partiets kärnfrågor.

Det är förvisso brottsligt att framföra fordon under sådana betingelser, och även korkat givet kvinnans bakgrund som polis, men det är alltså inte den typen av brottsofferlösa och doktrinära brottslighet mot staten som intresserar sverigedemokratiska sympatisörer, utan den grova organiserade brottsligheten mot person och egendom.

Sverigevänner är bekymrade över blattars förnedringsrån, våldtäkter, sprängningar och avrättningar på öppen gata, inte om Svenne Banan går på thaibod och får ett handarbete eller om Stina Banan drar en lina på krogen. Det är istället mediehusen som driver denna typ av drev, och partiets svar måste vara att få ett så snabbt slut på skiten som möjligt för att inte hamna i försvarsställning, ty då får man inte ut sina egentliga budskap.

Huruvida Katja Nyberg gör som alla andra politiker och drar en lina och super lite för att runda av kanterna är för mitt vidkommande helt irrelevant, och sådan vandel kan aldrig väga upp en persons handel i politiken, om en sådan nu föreligger.

På riksdagens ålderstigna webbplats kan man snabbt skumma att Nyberg varit aktiv i just rättsfrågor, men då inte främst kring knark och andra brott mot staten, utan just mot brott mot person och egendom, det som karakteriserar SD:s kärnpolitik. Vi talar om våld mot kvinnor och barn, organiserad brottslighet, polisiära spörsmål med flera frågor.

Det var naturligtvis dumt gjort av Nyberg att torska så flagrant, aja baja! Men den plumpen i protokollet borde inte tillintetgöra hela registret, utan just tolkas som en prick, eller en varning.

Oaktat mediala drev borde partiledningen ha vägt saken mot Nybergs betydelse som aktiv kvinnnlig politiker i partiet, och istället tagit henne i försvar samt differentierat mellan verkliga och ideologiska brott, med en offentlig hudflängning som straff. Det borde åligga sverigevännerna att omforma den politiska kulturen och uppvärdera meritokratin i balans med individers handel och vandel.

Katja Nyberg drar en lina.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Paternalistisk socialiststat under Kristersson

Någon Dermot Clemenger, tydligen «känd från TV», lär ska ha hållit sig undan feministstaten i två år. Under den tiden har han varit misstänkt för så kallat «sexköp», men sedermera rann preskriptionstiden ut, och kändisen går nu fri från vidare häxjakt. Det är i alla fall så han själv beskriver saken.

Det fick det etatistiska prussiluskpartiets jämställdhetsminister Larsson (FP) att peka ut Clemenger som skyldig, trots att dennes sak inte har prövats i domstol. Socialisterna och dess satelliter i Moderaterna tog istället vara på möjligheten att yttermera skärpa tillämpningen, genom att förespråka «frysning» av preskriptionstiden.

Någon sorg om sexköpande betacucks behöver man knapperligen ha, men här gäller saken principerna snarare än personen. Man ska ha klart för sig att sexköpslagen är en doktrinär lagstiftning som rör brott mot staten snarare än brott mot person. Det finns i detta fall inga brottsoffer, och inte heller någon som har anmält något brott. Det är ett påhittat moralbrott.

Till yttermera visso är tillämpningen alldeles skev, och man bryr sig inte om vänsterblivna klimakteriekvinnor som åker till Gambia på negerkukssafari eller på annat sätt köper sig en lover boy, medan kvinnokollektivet i stort ses som ett prekariat som måste skyddas av staten mot onda sexköpande män. Den paternalistiska socialiststaten erkänner inte den enskilda kvinnan som ett självständigt subjekt förmöget till rationella handlingar, utan överprövar kvinnan som vore hon ett barn eller förståndshandikappad.

Den formen av paternalism föreligger även vad gäller förhållandet till alkohol och spel, där svensken helt enkelt inte betraktas som vare sig vuxen eller myndig nog att göra sina inköp av vin och sprit i butiken, utan avkrävs visit å Systembolaget. För spel och dobbel är nollperspektivet alltid spelmissbrukarens, för alkoholen suputens, inte den typiska medborgarens.

Det märkliga är att borgerligheten unisont upprätthåller denna socialistiska ordning år efter år, och att man sedermera fullt ut har anammat det radikalfeministsiska synsättet respektive den vänsterkommunistiska åskådningen. Fordom var Moderaterna motståndare till sexköpslagen, men man vände på en femöring efter en valvinst för en del år sedan. På samma sätt har man i partiets ungdomsförbund konsekvent provocerat genom att sälja sprit på gatan, men när moderatynglen växer upp blir de alltid gråsossar och ivriga försvarare av monopolet. Moderaterna är sossar.

Kontrasten blir inte mer extrem än när man betraktar den socialistiska moderatregimens senaste propå om att kasta trettonåringar i fängelse. Barn som inte är i närheten av att ha en färdigutvecklad hjärna och därmed inte förmår tänka helt konsekvent ska således utkrävas det fullvuxna ansvaret för att ha lurats av kriminella att bli bulvaner, medan de som faktiskt är vuxna inte anförtros friheten och ansvaret att hantera sina vininköp eller överenskomma fritt om utbyte av tjänster och kapital.

Det är en mycket sjuk ordning, som visar att Sverige är ett mycket sjukt land med en mycket sjuk regering, och för den delen ett mycket sjukt menageri av vänsterkommunistiska politiker över hela skalan, från SD till VPK. Ty alla omhuldar de sexköpslagen, systemmonopolet, hetslagstiftningen och allsköns ofriheter och otyg. Liberalismens position har aldrig varit mer ledig i svensk politik än nu.

Såmedelst blir en betacuck som Clemenger nu ändå ett slags «hjälte», i det att han blåser den paternalistiska feministstaten och dess vänsterkommunistiska rorsman Kristersson. Det är samtidigt ett finger i den folkpartistiska prussiluskfittan och en välförtjänt snyting mot den vänsterblivna statsfeminismen. Well played indeed, mr. Clemenger!

Det så kallade «brottet».