Kategori: Liberalism

Hatt blev ingen hit, och hat och hot fick Hatt att hötta till: vet hut! Därefter tog hon sig en hutt, och sade tack och adjö! Centerpartiet har nu hattrick i partiledare, efter att ha hattat fram och tillbaka med företrädare på posten i tre år. Någon riktigt het kandidat att efterträda Hatt finns inte heller, nu när valåret närmar sig.

Blott ett halvår på posten fick det bli, sedan pallade rödfjäsan inte längre. Rimligen måste hon ha varit införstådd med att det blåser ordentligt i toppen, och att man därför måste hålla i sin hatt? I annat fall får vi betrakta det som ännu en i raden av märkliga felrekryteringar.

Vad Hatt menar med hat och hot är inte heller gott att veta, eftersom hon tydligen inte har anmält någon. Hade hon kanske räknat med att få kärlek tillbaka för att ständigt förstöra för människor? För det är faktiskt vad politiker gör.

Politikers beslut påverkar människors liv, exempelvis när allt blir dyrare för att kärnkraften läggs ned, eller att kriminalitet, utanförskap och kulturella slitningar kommer som ett brev på posten när man låter en miljonhövdad skara migranter komma på kort tid, «reformer» som Centerpartiet i allra högsta grad har varit delaktig i.

Den märkliga sammanlänkningen av hat och hot är för övrigt tröttsam. Hot är en brottslig handling som helt enkelt ska polisanmälas om det kan förstås som allvarligt menat. Hat är å andra sidan en helt normal känsla, och naturligtvis inte förbjuden på något vis. Vänligen skilj på dessa företeelser hädanefter!

Man kan således inte polisanmäla eller på annat sätt beivra hat, och hat är givetvis inte heller något «hot mot demokratin», ännu en tröttsam kliché i den inrikespolitiska retoriken. Hat är något man måste tåla som politiker på den nivån, annars har man inte i gebitet att göra. Man är då inte av det rätta virket, och bör lämna över till mer hårdhudade förmågor.

Var Centerpartiet ska hitta en sådan är dock höljt i dunkel, ty partiet har helt enkelt förblött sedan företrädaren Demirok punkterade den gröna bubblan. Det finns inga talanger kvar i partiet, som numera driver fritt på öppet hav utan tydlig riktning. Ingen vet vad bondepartiet vill, annat än att fortsatt sätta sig på tvären och tjura över Jimmie.

Anna-Karin Hatt kunde inte lyfta partiet, och förmådde inte heller byta kurs. Men det måste man göra om man ska ta sig ur det träsk man sitter i, man måste begrava det äckliga arvet efter Lööf och komma in på banan igen. Eller fortsätta samarbeta med kommunister, socialister och ekofascister – en säker väg till att göra sig själv irrelevant och småningom trilla ut ur riksdagen.

Det vore något av en önskedröm om båda de «liberala» partierna C och FP kunde göra sorti ur politiken, gärna tillsammans med KD, på det att alternativen bleve en smula tydligare. Dessa partier fyller ingen vettig funktion, och har ingen politik som inte redan täcks av de större partierna. Centerpartiet bör följa sin ledares exempel.

Åkessons socialkonservativa parti visar sig inte vara så konservativt som man ger uttryck för, eftersom man inte stödjer regeringens förslag om att införa kvalificerad majoritet för grundlagsändringar. Sverigedemokraterna vill istället se folkomröstning i frågan, för att inte ge sossarna vetorätt i grundlagsfrågor.

I en fungerande liberal demokrati ska grundlagar vara i det närmaste statiska och aldrig någonsin ändras, men möjligen vidgas. Detta eftersom de uttrycker just de mest grundläggande principer kring statsskicket, som exempelvis en katalog av fri- och rättigheter som ska ligga fast oavsett omständigheter i övrigt.

Sverige har dock ingen sådan fungerande liberal demokrati, utan har för vana att ständigt och jämt peta i just grundlagen. Särskilt Socialdemokraterna har mer eller mindre gjort en schweizerost av grundlagen, när man har infört det ena undantaget efter det andra som medger att grundlagens bestämmelser kan trumfas av ordinarie lag. Typiskt är det just demokratins mest fundamentala frihet i form av yttrandefrihet som då angrips.

Ett annat problem är att Sverige inte har den maktdelning som fordras i den liberala demokratin. Lagrådet har ingen vetorätt i konstitutionella frågor, utan får ofta se sig helt överkört av regering och riksdag. I denna folksuveräna ordning ligger all makt i princip hos regeringen, vilket är vad Socialdemokraterna traditionellt förordar och Sverigedemokraterna nu tycks ansluta till.

Herr Åkesson borde emellertid erinra sig fallet med den så kallade gymnasieamnestin för hitresta sociala «flyktingar» från Afghanistan, då «folkviljan» sägs ha kommit till uttryck genom folkets «representanter» i riksdagen. Gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas, menade Lagrådet då, men det struntade riksdagen i.

Regeringens förslag om kvalificerad majoritet för att anta grundlagsändringar är därför en mycket efterlängtad reform, och skulle föra det svenska statsskicket lite närmare liberal demokrati. Men även Åkessons tankar om folkomröstning är sunda, och Sverige borde införa samma system som i Schweiz med bindande folkomröstningar i just grundlagsfrågor, inklusive rätten för populasen att själv initiera omröstning kring lagar.

Men om det är något politiker är rädda för, så är det folkets vilja och åsikter. De vill bara ha folkets röster vart fjärde år, för att därefter strunta i folkviljan och styra efter eget godtycke. Det är därför sådant som gymnasieamnestin, nedläggning av kärnkraft, massinvandring och andra vettlösa reformer har kunnat genomföras, eftersom de inte har underställts folkets prövning utan genomdrivits av en politisk elit.

Ett betydande problem med den föreslagna grundlagsreformen är emellertid att man då fryser grundlagen i dess nuvarande usla skick, omfattande de miljarder undantag i yttrande- och informationsfriheten som föreligger. Svensk grundlag är i stort ett skämt, och omfattar inte mindre än fyra separata aktstycken som dessutom är sinsemellean oförenliga.

Till yttermera visso har den så kallade grundlagskommittén föreslagit att i grundlagen införa «rätt till abort» som en «fundamental» rätt. Det blir inte mer patetiskt än så, eftersom abort inte är en konstitutionell fråga, utan en sakpolitisk. Abort hör inte till det juridiska ramverket eller skelettet, utan är politiskt kött i den strukturen. Abort har inget med statsskicket att göra.

Grundlagen ska alltså inte förväxlas med Socialdemokraternas partiprogram, utan har att hantera de för demokratin nödvändiga premisserna, enkannerligen den oinskränkta friheten att yttra sig och den likaledes oinskränkta friheten att inhämta information, där de båda sistnämda dessvärre är kraftigt kringskurna i den «folksuveräna» pajasmonarkin Sverige.

Kvalificerad majoritet för grundlagsförändringar är ett steg i rätt riktning, men är samtidigt underordnat det stående problemet hur Sverige ska få en och endast en koncis och sammanhållande grundlag med en fri- och rättighetskatalog värd namnet, utan sådana rysligheter som hetslagar och andra inskränkningar. Där har vi kanske en agenda för Åkesson?

Den liberala positionen står alltjämt vidöppen i svensk politik och företräds inte av någon, varken i allmän ideologi eller i enskild sak. De som kallar sig liberaler – men inte är det – är i själva verket statskramare, systembolagsivrare, statsteveanhängare och så vidare i det «frisinnade» (frikyrkliga) förbudspartiet Folkpartiet, som är det rätta namnet på dessa fisförnäma primadonnor.

Det filterliberala partiet står på randen till avgrunden, men det spelar ingen roll, ty bandet spelar ändå samma låt om och om igen tills skutan står helt under vattenlinjen och sjunker i den iskalla vattenmassan. Den låten är «Vi vill inte leka med Jimmie», samma slags sandlåderetorik som under Annie Lööf lamslog svensk politik under flera år, och som en konsekvens förpassade även det andra illiberala idiotpartiet under spärren.

Retoriken är att man inte vill «släppa fram» Sverigedemokraterna i regering eller ens «medverka till» att en sådan ministär kommer i dagen, för då är det tydligen «godnatt» med den svenska «liberalismen» (som ju ändå inte existerar) och till och med «demokratin» (privilegiet att rösta vart fjärde år men inget mer).

Det är stora ord av ett litet skitparti, givet att Sverigedemokraterna själva bekvämt har en femtedel av väljarna i ryggen, och att man numera «tolereras» av såväl Moderaterna, som har ytterligare en femtedel av opinionen bakom sig, som det mindre stödhjulet Kristdemokraterna. 2010 är förbi, och verkligheten släppte in SD i värmen för länge sedan – frågan nu gäller vilken ministerpost Åkesson ska ha.

Men i huvudet och den egna fantasin tror nykterhetsvännerna bland socialistliberalerna fortfarande att man är något slags «kungamakare» i den «breda mitten», när man i själva verket mest är som en fluga som bara väntas på att smällas. Småpartierna är helt enkelt i vägen, och tillför överhuvudtaget ingenting med sitt primadonnemässiga tramsande och ständiga «avståndstagande» till allt som inte passar. Politik är konsten att kompromissa, inte att obstruera.

Nya partiledarinnan Mohammedsdotter har visat subtila tecken på kursändring, och frågan är under dagen uppe för debatt i partistyrelsen. Sedan ska dess eventuella rekommendation avhandlas under landsmötet, de långa knivarnas natt då man sticker varandra i ryggen för att verkligen säkerställa att allt går åt helvete. Det ska nog till ett mirakel innan man gör sig av med denna skadliga doktrin, och man kan notera att det andra socialistliberala partiet har väsentligen samma problem.

Säger man högmodigt fortsatt nej till samarbete med SD har man då ställt sig utanför borgerligt samarbete, och det som återstår är antingen att agera oppositionell «vilde» bland partierna, eller att ansluta sig till det rödgröna fulljädrade vänsterkommunistiska blocket – där man inte heller vill samarbeta med dess utböling bland Vänsterpartiet kommunisterna.

Men partiet ligger för närvarande och stadigt på folkölsnivå i opinionsstödet – 2.8 % vill jag minnas – och om man ställer sig utanför det borgerliga samarbetet finns inga moderata stödröster att hämta, och heller inga andra. Då lämnar partiet riksdagen, förhoppningsvis tillsammans med de andra yra illiberalerna.

Det är välkommet, och jag vill faktiskt att såväl Folkpartiet som Bondepartiet inte bara försvinner ur partipolitiken, utan faktiskt dör som partier. Att dessa reliker från anno dazumal äntligen förpassas till historiens ideologiska soptipp, på det att vi kan gå vidare och reparera den skada dessa repressiva partier har åsamkat landet.

Demokratin skulle stärkas väsentligt av att det finns två huvudlinjer i politiken, och att medborgarna på schweiziskt manér deltar i omröstningar i alla viktigare frågor. Det korporativistiska (läs: fascistiska) systemet med allt fler småpartier och särintressen är däremot demokratins dödgrävare, och lamslår fullständigt politiken med kiv och tjafs.