Kategori: Liberalism

Sverige har inte en meritokratisk ordning, det vill säga värdering av meriter vid anställningar, förtroendeuppdrag med mera, utan dess diametrala mosats i att «aldrig fucka upp» och att «ta avstånd» från värderingsmässigt avlägsna entiteter. I praktiska termer innebär det att ett enda misstag kan stå en person dyrt, alldeles oavsett meriter i övrigt.

Tag som exempel ultracookien Aida Hadžialić, sossarnas stjärnskott som fick lämna rikspolitiken efter att ha tagit sig ett glas vin innan avfärd medelst bil och därefter hamnat i nykterhetskontroll. Nykter var hon förvisso, men de löjligt små gränserna gav ändå utslag, och Partiet hade därför att entlediga donnan enligt principen «aldrig fucka upp». Där tappade sosseriet en talang.

I dagarna har det på liknande sätt stormat kring Katja Nyberg, med ett extra taggat mediedrev givet kvinnans politiska tillhörighet i Sverigedemokraterna. Den före detta poliskvinnan påträffades nämligen köra bil med både kokain och alkohol i kroppen, med resultat att både hennes körkort och partimedlemskap drogs in.

Det mediala spinnet i både stats- och kommersmedier är att politiker «verkar i en förtroendebransch», och att händelsen rimmar illa med Sverigedemokraternas hållning visavis brottslighet med mera. Men gissningsvis skiter SD:s väljare i den här fadäsen lika mycket som i andra så kallade «skandaler» med järnrör och annat som har passerat genom åren, för att det inte har bäring på partiets kärnfrågor.

Det är förvisso brottsligt att framföra fordon under sådana betingelser, och även korkat givet kvinnans bakgrund som polis, men det är alltså inte den typen av brottsofferlösa och doktrinära brottslighet mot staten som intresserar sverigedemokratiska sympatisörer, utan den grova organiserade brottsligheten mot person och egendom.

Sverigevänner är bekymrade över blattars förnedringsrån, våldtäkter, sprängningar och avrättningar på öppen gata, inte om Svenne Banan går på thaibod och får ett handarbete eller om Stina Banan drar en lina på krogen. Det är istället mediehusen som driver denna typ av drev, och partiets svar måste vara att få ett så snabbt slut på skiten som möjligt för att inte hamna i försvarsställning, ty då får man inte ut sina egentliga budskap.

Huruvida Katja Nyberg gör som alla andra politiker och drar en lina och super lite för att runda av kanterna är för mitt vidkommande helt irrelevant, och sådan vandel kan aldrig väga upp en persons handel i politiken, om en sådan nu föreligger.

På riksdagens ålderstigna webbplats kan man snabbt skumma att Nyberg varit aktiv i just rättsfrågor, men då inte främst kring knark och andra brott mot staten, utan just mot brott mot person och egendom, det som karakteriserar SD:s kärnpolitik. Vi talar om våld mot kvinnor och barn, organiserad brottslighet, polisiära spörsmål med flera frågor.

Det var naturligtvis dumt gjort av Nyberg att torska så flagrant, aja baja! Men den plumpen i protokollet borde inte tillintetgöra hela registret, utan just tolkas som en prick, eller en varning.

Oaktat mediala drev borde partiledningen ha vägt saken mot Nybergs betydelse som aktiv kvinnnlig politiker i partiet, och istället tagit henne i försvar samt differentierat mellan verkliga och ideologiska brott, med en offentlig hudflängning som straff. Det borde åligga sverigevännerna att omforma den politiska kulturen och uppvärdera meritokratin i balans med individers handel och vandel.

Någon Dermot Clemenger, tydligen «känd från TV», lär ska ha hållit sig undan feministstaten i två år. Under den tiden har han varit misstänkt för så kallat «sexköp», men sedermera rann preskriptionstiden ut, och kändisen går nu fri från vidare häxjakt. Det är i alla fall så han själv beskriver saken.

Det fick det etatistiska prussiluskpartiets jämställdhetsminister Larsson (FP) att peka ut Clemenger som skyldig, trots att dennes sak inte har prövats i domstol. Socialisterna och dess satelliter i Moderaterna tog istället vara på möjligheten att yttermera skärpa tillämpningen, genom att förespråka «frysning» av preskriptionstiden.

Någon sorg om sexköpande betacucks behöver man knapperligen ha, men här gäller saken principerna snarare än personen. Man ska ha klart för sig att sexköpslagen är en doktrinär lagstiftning som rör brott mot staten snarare än brott mot person. Det finns i detta fall inga brottsoffer, och inte heller någon som har anmält något brott. Det är ett påhittat moralbrott.

Till yttermera visso är tillämpningen alldeles skev, och man bryr sig inte om vänsterblivna klimakteriekvinnor som åker till Gambia på negerkukssafari eller på annat sätt köper sig en lover boy, medan kvinnokollektivet i stort ses som ett prekariat som måste skyddas av staten mot onda sexköpande män. Den paternalistiska socialiststaten erkänner inte den enskilda kvinnan som ett självständigt subjekt förmöget till rationella handlingar, utan överprövar kvinnan som vore hon ett barn eller förståndshandikappad.

Den formen av paternalism föreligger även vad gäller förhållandet till alkohol och spel, där svensken helt enkelt inte betraktas som vare sig vuxen eller myndig nog att göra sina inköp av vin och sprit i butiken, utan avkrävs visit å Systembolaget. För spel och dobbel är nollperspektivet alltid spelmissbrukarens, för alkoholen suputens, inte den typiska medborgarens.

Det märkliga är att borgerligheten unisont upprätthåller denna socialistiska ordning år efter år, och att man sedermera fullt ut har anammat det radikalfeministsiska synsättet respektive den vänsterkommunistiska åskådningen. Fordom var Moderaterna motståndare till sexköpslagen, men man vände på en femöring efter en valvinst för en del år sedan. På samma sätt har man i partiets ungdomsförbund konsekvent provocerat genom att sälja sprit på gatan, men när moderatynglen växer upp blir de alltid gråsossar och ivriga försvarare av monopolet. Moderaterna är sossar.

Kontrasten blir inte mer extrem än när man betraktar den socialistiska moderatregimens senaste propå om att kasta trettonåringar i fängelse. Barn som inte är i närheten av att ha en färdigutvecklad hjärna och därmed inte förmår tänka helt konsekvent ska således utkrävas det fullvuxna ansvaret för att ha lurats av kriminella att bli bulvaner, medan de som faktiskt är vuxna inte anförtros friheten och ansvaret att hantera sina vininköp eller överenskomma fritt om utbyte av tjänster och kapital.

Det är en mycket sjuk ordning, som visar att Sverige är ett mycket sjukt land med en mycket sjuk regering, och för den delen ett mycket sjukt menageri av vänsterkommunistiska politiker över hela skalan, från SD till VPK. Ty alla omhuldar de sexköpslagen, systemmonopolet, hetslagstiftningen och allsköns ofriheter och otyg. Liberalismens position har aldrig varit mer ledig i svensk politik än nu.

Såmedelst blir en betacuck som Clemenger nu ändå ett slags «hjälte», i det att han blåser den paternalistiska feministstaten och dess vänsterkommunistiska rorsman Kristersson. Det är samtidigt ett finger i den folkpartistiska prussiluskfittan och en välförtjänt snyting mot den vänsterblivna statsfeminismen. Well played indeed, mr. Clemenger!

Det illiberala Folkpartiet noterar 1.8 % i senaste statstevemätningen, ett resultat många tydligen inte trodde var möjligt, men som är helt logiskt för ett döende parti vars livbojar redan är avskurna. Moderata och andra stödröster finns helt enkelt inte på den nivån, och ingenting i prussiluskornas politik indikerar att en vändning är nära förestående.

Huruvida Mohammedsdotter «arbetar dag och natt» spelar alltså ingen som helst roll, så länge man inte gör mycket kraftiga justeringar i politiken. Det program man har är antingen fullt täckt av andra partier, eller är så perifert och så ointressant för väljarboskapen att det omedelbart åker ned i soptunnan med resten av skräpet.

Ännu ett partiledarbyte kommer då inte att göra skillnad, eftersom det inte är där problemet ligger den här gången heller. Inte för att Mohammedsdotter är någon större stjärna, utan snarare lägger sig på en akademisk nivå med ett övertydligt torrt rikssvenskt uttal istället för att tala till folk på folks vis, men grundproblemet är alltså den illiberala prussiluskpolitiken samt den ständiga obstruktionen av regeringsbildningen.

Så vad göra? Det bästa är att dö, men om man ändå vill leva vidare krävs alltså en mycket drastisk förändring. Förslagsvis kunde det illiberala Folkpartiet ta sig an den helt lediga liberala positionen i svensk politik och därmed bedriva liberal politik för första gången någonsin. Alltså liberalism på riktigt, inte socialliberal etatism och prussiluskig uppfostringssocialism.

Man kunde exempelvis som enda parti ta kamp mot den kontinuerliga nedmonteringen av yttrande- och informationsfriheterna, istället för att som socialistiska prussiluskor bekymra sig om att människor uttrycker sig förment felaktigt och vulgärt. Man har gärna Pippi Långstrump som föredöme i retoriken, men intar alltid, ständigt och jämt prussiluskans roll i verkligheten.

Vidare kunde man göra en liberal insats och myndigförklara svensken, bland annat genom att arbeta för att systemmonopolet skrotas och att vin och sprit därmed kan försäljas i daglighandeln utan några särskilda krusiduller, som den helt vanliga vara det är. Detta är liberalism och detta är således en angelägenhet för ett parti som är liberalt (vilket Folkpartiet inte är, man är motsatsen).

Ett annat område att angripa är sexköpslagen, istället för att som nu inta den rödgrönrosa radikalfeministiska hållningen. Den sexhandel som inte är problematisk (i objektiv mening) måste betraktas som människans fria val och ett naturligt utbyte av kapital och tjänster i full enlighet med liberala grundprinciper. Narkotika är ett besläktat ämne man kan behandla i samma andetag.

Fokus på dessa tre områden och några till skulle omedelbart få den döende kroppen att flyta upp till ytan, eftersom man då stakar ut ett tydligt alternativ som saknas i svensk politik och som givetvis har en omfattande skara intressenter. Man gör sig då politiskt relevant, till skillnad från när man har dagliga propåer om allsköns förbud mot strypsex och andra perifera idiotfrågor.

Därtill måste man självklart släppa SD-nojan och helhjärtat ställa upp på ett gemensamt lagarbete, istället för att som på ett parti under 2 % bitchslappa ett parti på 22 %. Folkpartiet bör ägna all kraft åt att få igenom sina sakfrågor, gamla likväl som de nya som skissas ovan, istället för att som prussiluskor ställa sig i vägen och tjura. Eller så sjunker liket – när ska man egentligen börja fatta detta? Tiden rinner ut.