Moderatregimen kallar det en «frihetsreform» att så kallad gårdsförsäljning av vin nu är tillåtet. Men det sker till obligatorisk och avgiftsbelagd föreläsning om alkoholens fördärvlighet, och är alltså så långt från systemmonopolets uppluckring man kan komma; det är ett instrument i samma anda. Helt skrattretande, eller kanske snarare tårdrypande.
Då lanserar plötsligt Folkpartiet ett alkoholpolitiskt manifest med tämligen långtgående reformer som på riktigt dödar det socialistiska monopolet och gör alkoholen tillgänglig i vanliga butiker samt lättar upp socialistiska regler kring uteservering med mera. De hårt hunsade swedistanerna skulle med ens kunna bli ett slags halvdanskar, med friheter vi aldrig tidigare har kommit i åtnjutande av.
Folkpartiet gör alltså plötsligt och från ingenstans anspråk på den helt tomma liberala positionen i svensk politik, när man går från illiberalt förbudsparti till liberal reformator. Är det månne för att man ligger för den politiska döden och har huvudet under ytan som man plötsligt drar till med denna liberala bazooka?
Om Folkpartiet plötsligt rycker i nästa opinionsundersökning, så vet vi nu varför. Folkhälsotalibanerna i myndighetsvänstern och bland de rödgröna repressionisterna lär vråla ut sin ångest och sitt hat över att monopolet utmanas, men svenskarna lär i stora drag välkomna att man äntligen betraktas som vuxna människor och inte som socialiststatens omyndiga småbarn.
Sverige kan äntligen bli som andra länder, där alkohol är en helt vanlig vara som saluförs tillsammans med livsmedel och mediciner, istället för att kånka runt till ett antal separata statliga butiker. Ska detta verkligen hända under min livstid, att det socialistiska folkhemmet slutligen faller framför mina ögon, med buller och brak!?
Ost och vin äts tillsammans, då ska det också kunna köpas tillsammans.
Ändå ska man vara medveten om att det är ett halvdant förslag, där Systembolaget behålls. Det som enligt förslaget ska säljas i butiker är bara öl och vin, vilket väl efter den korporativistiska (fascistiska) «remissrundan» bland frikyrkliga och prostitutionstalibaner landar i en urvattnad kompromiss om att sälja lättöl under begränsad tid och under tung reglering. I så fall kan det lika gärna vara.
Men om Folkpartiet menar allvar med förslaget, och om Tidölaget ger tummen upp, så har man faktiskt min röst, hur konstigt det än kan låta. Jag har ju utlovat den till det parti som ger ett liberalt köttben att knapra på. Det har faktiskt aldrig hänt tidigare, och all utveckling har gått i illiberal och auktoritär riktning de senaste trettio åren.
Om propositionen blir verklighet är det i så fall första steget mot att helt avskaffa Systemet, för det blir den naturliga konsekvensen när man kan köpa sitt vin på Willys. Då ska man börja avveckla närmare femhundra socialistiska systembutiker runt om i landet, och det lär i så fall ske under en längre övergångsperiod med mjuklandning, så att inga butiksanställda hamnar i kläm.
I dess ställe lär då specialistbutiker öppna, på samma sätt som i Danmark. Det borgar för ett utbud det fattiga Systembolaget aldrig har haft, bland annat omfattande asiatiska drycker som monopolet aldrig har velat ta in. Systemets anställda kan finna en annan arbetsgivare och få bättre utlopp för sin kunskap. Gott så.
Kristdemokraterna under Ebba Busch har lanserat en «handlingsplan mot islamism», i vilken man delibererar sådant som förbud mot burqa och niqab i offentliga miljöer, böneutrop, shariadomstolar med flera element som kännetecknar islam. Det är i och för sig välkommet, men en reform av det slaget kan aldrig överleva en prövning gentemot EU:s konstitutionella grund om religionsfrihet och ickediskriminering.
För att förverkliga en sådan ambition måste man således slå bredare istället för att skilja ut en partikulär religion. Fransk laïcité eller amerikansk separation of church and state får här tjäna som föredöme, och innebär att den offentliga verksamheten ska kännetecknas av strikt sekularism, medan all religion hänförs till privata domäner.
Med offentlig verksamhet menas allt sådant som administreras av stat, kommun och region, inklusive skola, vård, omsorg och kriminalvård. Här finns sannerligen mycket att hugga i, bland annat att eliminera sådant som sjukhus- och fängelsepräster, personer som idag antas representera alla religioner i en märklig kristen vantolkning.
I offentliga skolor, från förskola till universitet, kan man under en sekulär ordning förbjuda religiös klädsel och religiösa symboler överlag, inklusive hijab, kristna kors och judisk kippa. Däremot kan man inte särskilt förbjuda niqab och burqa i offentlig miljö av annat slag, det vill säga i stadsbilden, utan att samtidigt förbjuda nunnedok och liknande kristna och andra motsvarigheter – i annat fall diskriminerar man mot en enskild religion med flumargument, vilket aldrig kommer att godtas av EU-domstolen.
Böneutrop kan man förbjuda under en sekulär ordning, men bara om man samtidigt förbjuder kristna kyrkor och andra religiösa tempel att skräna med sina klockor. Annars är det diskriminering, och det är inte kompatibelt med svenska grundlagar eller europeiska motsvarigheter.
Att försöka peka ut enskilda element i islam som «islamism» i syfte att förbjuda just dessa går inte heller, eftersom det inte finns någon klar sådan uppdelning. Kvinnor bär frivilligt niqab och burqa, eftersom det är en religiös miljö de har präglats i och känner trygghet i, oavsett avarter i övrigt.
Inte heller shariadomstolar går att komma åt juridiskt, eftersom det är en form av privat sammankomst där man gör upp. Motsvarande förekommer i Plymouthbröderna och andra kristna sekter i den vitt förgrenade frikyrka som Busch själv tillhör, men det brukar vara si och så med den politiska viljan att rensa upp i detta religiösa träsk.
Med politisk sekularism blir det mycket enklare att genomföra det Busch vill, men det innebär samtidigt att statskyrkan måste knoppas av från staten en gång för alla, det vill säga att alla band, lagar, förordningar och så vidare som har med Svenska kyrkan att göra avskaffas, och att kyrkan i sig byter namn för att inte längre utgöra en nationell statskyrka.
Det innebär vidare att Riksdagens öppnande inte kan inkludera en så kallad «gudstjänst», eftersom den sekulära staten alltså inte ska ha några band till religionen. Men en sådan ordning kan ett parti som en gång bildades för att återinföra kristen bön i skolan förstås aldrig tolerera, och förslaget förblir därför en valfläskig pappersprodukt utan betydelse.
Man kan också notera, att om Busch och hennes kamrater under den tidigare Alliansregimen inte hade «öppnat sin hjärtan» och släppt in dessa horder av muslimer, så hade vi överhuvudtaget inte behövt förhålla oss till detta självförvållade problem, utan hade då kunnat deliberera hur vi utvecklar demokratin och samhället istället för att tvingas ta ställning i frågor om medeltida religiösa spörsmål.
Tidölaget ligger stadigt efter det vänsterkommunistiska blocket i statsmediernas mätningar. Fyra månader innan valet tappar man dessutom väljare, och de rödgrönrosa partierna drar ifrån med 10.7 %e. Aritmetiken förutsätter vidare att Folkpartiet klarar livhanken, men Mohammedsdottereffekten verkar ha uteblivit, och det illiberala förbudspartiet tappar ytterligare 0.2 %e, ned till 2.0 %.
Det ser alltså dystert ut för de kristborgerliga partierna, en bild som förstärks av att det nu är männen som flyr regimpartierna för andra alternativ. Traditionellt befinner sig kvinnor långt till vänster på det endimensionella politiska spektrat, medan männen har gått i den motsatta riktningen i en märklig polarisering. Den minskar nu till följd av moderatjuntans politik, då råttorna lämnar den sjunkande skutan.
Opinionen, maj 2026.
Man kan sympatisera med denna trend, och personligen funderade jag ett tag på att välja soffan, medan jag numera lutar åt att proteströsta på det vänsterkommunistiska blocket. Jag tror nämligen inte på att välja det minst onda alternativet, utan menar att politiker och partier som missköter sig ska straffas för sina handlingar. De ska mista makten, på det att de kan återkomma med en förnuftigare politisk plattform.
Av ett ickesocialistiskt block kan man kräva att en ickesocialistisk politik förs, men det har alltid varit så att det så kallade borgerliga blocket mest förvaltar det socialistiska folkhem som de vänsterkommunistiska partierna har byggt upp under lång tid istället för att riva det. Exempelvis Moderaterna bjöd länge opposition i form av läpparnas bekännelse angående den socialistiska sexköpslagen, men väl i regeringsställning vände man på en femöring och blev hängivna försvarare av sagda lag.
Den trenden har fortsatt under innevarande mandatperiod, då man yttermera har vidgat detta förskräckliga juridiska missfoster med att förbjuda viss verksamhet vid Onlyfans och liknande plattformar, varvid moderatjuntan har likställt digitala tjänster med fysiskt sexköp. På den vänsterkommunistiska sidan applåderar man, medan frihetliga vänner slår hakan i marken.
Regimen angriper din porr.
Moderatregimens Gunnar Strömmer har inte stannat vid detta, utan har följt den socialdemokratiska linjen på fler områden. Bland annat har statlig sanning etablerats i och med att det numera är förbjudet att ifrågasätta den så kallade «förintelsen», ett annat juridiskt missfoster som vi väl trodde upphörde när kyrkan föll och den moderna eran trädde in.
Till yttermera visso har juntan infört potatisgrislagen, ett märkligt aktstycke som sägs ska skydda «blåljuspersonal» mot smädelser och tillmälen, men som genast blev ett verktyg i snutens ständiga poängjakt. Man belastade omedelbart rättsväsendet med massanmälningar mot personer som kallade horsnutarna för hora, hobbit, blatte, kärring, skäggig glasögonfitta och liknande epitet, istället för att sköta sitt jobb och tolerera förolämpningar i stridens hetta.
På samma tema har jag personligen observerat hur en beväpnad grupp kärringpoliser ägnar förmiddagarna åt att bedriva körkortskontroll utanför Systembolaget, det vill säga en fullständigt barock form av poängjakt och ett meningslöst uppdrag som indikerar groteskt resursslöseri hos polismakten. Är det så man «knäcker gängen»?
Uppenbarligen inte, eftersom antalet avlidna i skjutningar per år inte har minskat under mandatperioden. Polisens egen statistik – om man nu kan lita på den – visar att antalet avlidna personer till följd av skjutningar under 2018–2021 var 43, 43, 47 och 45. För 2023–2025 var motsvarande siffror 54, 44 och 43, det vill säga mer eller mindre oförändrat, eller till och med mer.
Under den gångna mandatperioden har dissidenten och provokonstnären Dan Park åter fängslats vid ett flertal tillfällen för sin konst, därtill under allt längre tid. Det sägs att det råder platsbrist vid anstalterna, men ljushuvudet Strömmer verkar tycka att det är oerhört viktigt att fängsla medborgare för socialistiska åsiktbrott, samtidigt som Ortens kriminella fortsatt rör sig fritt.
Dan Park – samhällets liberala lackmustest – fängslades flera gånger av Strömmer.
Utöver frågor om frihet finns ett flertal andra tvivelaktiga aspekter kring Tidölagets handel och vandel. Det märkliga tiondet till Ukraïna uppgår nu till 128 miljarder kronor, i en konstig ambition av att åter vara «bäst i klassen». För ändamålet har man tvingats låna pengar, varvid statsskulden har börjat skena. Sedan halvårsskiftet 2023 har statsskulden ökat med 23 % för att kunna skänka pengar till Kiev samt tokrusta för att möta ett hot som inte existerar.
Statsskulden ökar.
«Bäst i klassen» är vi däremot inte i ekonomisk tillväxt eller arbetslöshet, eftersom moderatregimen alldeles har försummat styrelsen av Sverige under tiden man har förskansat sig i sin bunker och smidigt geopolitiska ränker. Sverige är snarast (nästan) sämst i klassen avseende arbetslöshet, med 9.7 % arbetslösa i mars 2026, att jämföra med 6.5 % i september 2022. Trenden i euroområdet är den motsatta, och regimen kan därför inte skylla på «omvärldsfaktorer».
Under moderatregimen har arbetslösheten stigit kraftigt, omvänt från Europas sjunkande trend.
På samma vis har matinflationen utvecklats sämre i Sverige än i Europa, för att regimen har lagt sig platt med armarna i kors när livsmedelsoligarkerna har passat på att höja priserna under krig och energikris. En «tillfällig» sänkning av matmomsen – en utstuderad form av valfläsk – löser inte detta problem, som har bidragit till att urholka svenskarnas plånböcker.
Regimen fortsätter på samma tema att betala ut märkliga former av elstöd, samtidigt som inget spadtag föreligger för att uppföra nya kärnkraftverk. Man kunde tro att någonting borde ha hänt under fyra års tid, men allt är som eljest. Elprisområdena är kvar, och eloligarkerna har inte gjort ett dyft för att åtgärda överföringsproblemen för den norrländska vattenkraften. Däremot har man aviserat höjningar av «avgifter» långt över inflationstakten. Tanken att Sverige skulle kunna hävda sig på AI-fronten under dessa förutsättningar är tämligen löjlig.
Tidöpartierna har således inte haft Sverige och svenskarna först i sina ambitioner, utan har istället ståtat med en besynnerlig «Ukraïna först-policy» eller till och med «Israel först-policy», det senare bildligt illustrerat av en «sverige»demokratisk representant som knäböjer för en ortodox jude under judiska bosättares skrattsalvor.
Underkastelse: SD knäböjer för folkmördarstaten Israels representanter.
Judestatens folkmord på palestinier har man mer eller mindre ryckt på axlarna åt, samtidigt som man undvek att kritisera USA för dess flagranta brott mot folkrätten då man anföll Venezuela och Iran. Kristersson talade till och med i termer av att folkrätten skulle vara undantagen i detta fall, för att «resultatet» av en regimförändring i Iran skulle vara positivt. Då har man överhuvudtaget inte förstått folkrätten, utan har mest fastnat i en lastgammal vänster-högerdikotomi kring Mellanöstern.
Utöver den uteblivna kärnkraften har Tidölaget haft invandring som huvudfråga. Men den har inte minskat, utan tvärtom ökat, med accelererande trend sedan 2023. År 2021 invandrade 90 631 personer, medan 116 197 immigrerade 2024 – ett helt Linköping av invandrare, varje år. Så var det alltså med Sverigedemokraterna som stödhjul till moderatregimen, och så var det med det så kallade «paradigmskiftet».
Invandringen ökar åter under Tidölaget, efter att ha minskat under S-regimen.
En annan hjärtefråga för juntan har varit medlemskapet i Nato, som man slutligen fick efter att ha hunsats kraftigt av Türkiets ledare Erdogan och Ungerns motsvarighet Orbán. Men när man väl hade blivit upptagen i den förlegade klubben, gick det på en eftermiddag att skriva under kapitulationsdokumenten och ge USA åtkomst till svenska militära anläggningar. Detta var innan Trump gjorde anspråk på Grönland, och så här i efterhand får man nog beteckna den svenska Nato-processen som århundradets mest misslyckade politiska reform.
Har då Kristerssons gäng inte gjort något bra för Sverige under sin tid vid makten? Jag kan faktiskt inte komma på något alls på rak arm. Statsmedierna och statsmedieskatten är kvar, likaså Systembolaget. Visserligen får man numera handla lite vin direkt på gård, men bara efter att först ha deltagit i ett kostnadsbelagt upplysningsarrangemang om alkoholens fördärvlighet… det blir inte mer surrealistiskt socialistiskt än så.
Om vi nu alltså fortsatt ska ha ett vänsterkommunistiskt samhälle med vänsterkommunistiska institutioner, är det nog lika bra att vänsterkommunisterna får administrera detta samhälle. Krille och Jimpan ska straffas och får härmed sparken. Istället välkomnar vi Meernoosh och Maggan, i vart fall tills borgerligheten återkommer med frihetliga idéer och ickesocialistisk politik.
Det så kallade kvittningssystemet är en sjuklövermekanism i vilken partier som är rörande överens om allt hjärtligt kommer överens om att kvitta varandras frånvarande ledamöter, i ett märkligt försök att leka demokrati. Medan Sverigedemokraterna är i Riksdagen för att utöva demokrati på riktigt, det vill säga få igenom den politik man har mandat för.
Sverigedemokraterna har aldrig varit välkomna in i den gemenskapen, varför man kan förstå att partiet tar en annan väg. Formella överenskommelser som man aldrig har varit med om att träffa kan man utan vidare strunta i. Icke desto mindre smider sjuklöverpartierna nu ränker för att upprätta ett nytt system där SD inte ska få vara med (känns det igen?), eller på annat vis rädda det tidigare systemet.
Men det korrekta tillvägagångssättet är förstås att helt slopa detta märkliga system. Riksdagsledamöter ska närvara vid voteringar, och om de inte kan vara där fysiskt, ska det gå att 1) rösta via lur och någon identifieringsmekanism; 2) lägga sin röst i förtid. Uppfylls inte detta ska avdrag på lönen ske, ty då har man inte fullföljt sin plikt som lagstiftare.
Moderatregimen snackar vitt och brett om att Sverige ska bli «bäst i världen» på AI, men uppenbarligen är man inte ens förmögen att inrätta ett någorlunda modernt voteringssystem som står pall i den digitala tidsåldern. Det är som att man tror att demokrati är att vara fast i 1700-talets parlamentarism med fysiskt närvarande personer.
Det är bra att ledamöterna är ute i verkligheten för att verka för nationen, men då ska man alltså delta i voteringar i förtid eller på distans. Det är den enda framkomliga vägen, och den bör implementeras snarast. Men förmodligen tar det partierna minst tjugo år för denna den enklaste av reformer.
Alkompis fick rycka in för att förklara denna märkliga svenska sedvänja för araber.
Det så kallade majestätet har levt ett gott liv på apanaget, med ständig tillförsel av gåslever och bättre viner samt förstås en rymlig och tempererad koja. Inte mindre än fyra tjog fyller nu karln, och tronarvingen lär hinna bli pensionär innan det är dags för skiftombyte på hovet.
Alternativt skulle knugen kunna abdikera och därigenom släppa fram sin dotter på tronen, vilket skulle bli en historisk händelse under den «nya» tronföljden i successionsordningen. Men Kalle 16 har inte visat någon ambition att göra så, utan tycks vara beredd på att hålla ångan uppe till det bittra slutet.
Men det bästa vore faktiskt om monarken dog knall och fall, ju förr desto bättre, på det att politiken snabbt kan agera och yttermera begränsa kungahusets verkansradie. Så gjorde man senast det begav sig, varvid statsminister Olof Palme bedyrade att monarkin kan avskaffas med ett penndrag under en eftermiddag.
En liknande «kupp» mot Victoria vore angelägen, nämligen i riktning mot att den så kallade successionsordningen upphör som grundlag och hovet privatiseras. Därmed kan drottningen och hennes anhang stå till statens och nationens tjänst på konsultativ basis, utan att för den skull vara en del av det officiella Sverige, exempelvis genom att besöka andra monarkier, som Saudiarabien.
Däremot utgår inte längre något fast apanage, utan hovet får då leva på investeringar och det hantverk släkten sysselsätter sig med. Skattebetalarna ska alltså inte längre stå för knugens sus och dus i prålig lyx, utan det får man bekosta själv med hjälp av sin fanclub. Det vi betalar för är faktiska tjänster.
Demokratin kräver faktiskt detta, då liberal sekulär demokrati inte är förenlig med vare sig monarki eller särskild religionstillhörighet för sagda monark. Statschefen måste i en demokrati vara valbar, medan kungens ämbete är ärftligt.
I egenskap av privat hov bevaras ändå den «historiska kontinuiteten», samtidigt som de prinsliga familjemedlemmarna blir fria att uttala sig politiskt utan några särskilda band. Man kan då välja att engagera sig hur man vill, vilket förstås är fri- och rättigheter som tillkommer alla i en demokrati, så även blåblodig adel.
Saken har således inte med hans högfärdighet personligen att göra, utan han verkar vara en trevlig prick, en hedersknyffel och en person som vet hur man roar sig kungligt på riktigt, inklusive kaffe(r)flickor och dylikt förbjudet vid sidan av. Istället rör det sig om statsskicket, som måste moderniseras för att Sveirge ska kunna ta steg mot en sekulär liberal demokrati med maktdelning och oförytterliga friheter som yttrandefrihet.
