Fyra tjog år har gått sedan Hiroshima (広島) och därefter Nagasaki (長崎) lades i ruiner av amerikanska kärnvapen, de enda som har nyttjats skarpt i krig. Det japanska imperiet gick i graven, även om Hirohito (裕仁) fick sitta kvar på tronen symboliskt. Japanerna förtjänade sitt nederlag efter att ha satt hela Asien i skräck.
Samtidigt föddes ur ruinerna av andra världskriget ett nytt imperium, nämligen den segrarmakt som koloniserade såväl Japan som Sydkorea i Asien samt Tyskland i Europa. Amerikas förenta stater trädde fram på världsarenan, och skulle snart komma att överta det sönderbombade Europas roll som vetenskaplig, teknisk och kulturell gigant.
Ensam herre på täppan var man emellertid inte, utan fick konkurrens av det kommunistiska lägret med Sovjetunionen som självklar ledare. Ryssarna tog också ledningen några gånger, exempelvis i att först skicka upp en satellit i rymden, och det var inte helt självklart vem som skulle avgå med segern under det kalla krig som uppstod.
Den nya världsordningen dikterades av den kapprustning som följde, och kärnvapnen fick därmed en helt central roll. Den logiken gäller intakt in i våra dagar, och vi ser hur västmakterna inte vågar sätta stövlar i backen i Ukraïna, enbart av det skälet att Moskva förfogar över ett antal tusen stridsspetsar med nukleära laddningar.
Av samma skäl önskar andra stater erhålla kärnvapen, på det att de kan säkra sina gränser och sin existentiella fortlevnad. För Nordkorea har den ambitionen varit central under hela efterkrigstiden, och för Iran är den högaktuell sedan man åter utsatts för amerikansk och israelisk statsterrorism.
Å andra sidan är kärnvapen ingen garanti för fred, vilket vi kan se i de ständiga gruffen mellan å ena sidan Indien och Pakistan, och å den andra Kina och Indien. Nyligen timade den största luftstriden sedan andra världskriget, då en stor indisk flottilj angrep mål i Pakistan.
Hegemon och enda supermakt blev USA 1989, då sovjetkommunismen kollapsade. Ryssland hade visserligen kvar sina kärnvapen, men utgjorde inte längre en rival på något som helst annat område. Det är man inte heller i dag, utan man lirar i de lägre divisionerna.
Dessvärre utvecklades hegemonen successivt till en första rangens mobbare och skurkstat, då man inte längre hade något ideologiskt motstånd. Under kalla kriget hade USA att övertyga andra om sin förträfflighet och betydelsen av frihet, men numera missbrukar man sin makt i allt större omfattning. Det frihetliga Väst har i dess helhet blivit allt mer auktoritärt och repressivt.
Samtidigt har en ny uppstickare gjort entré, eller snarare gjort en storstilad comeback, nämligen det Kina som till skillnad från Ryssland har teknisk och vetenskaplig kompetens i stora mått. USA:s hegemoni är bruten, och en flerpolig världsordning har etablerats, med Kina och USA som primära centra och EU, Ryssland och Indien som mindre. Inte för att USA riktigt har fattat det ännu, och man agerar på samma arroganta vis som Storbritannien än i dag kan få för sig att göra när imperienerven slår till.
Kina är å andra sidan ett verkligt imperium, det enda som har en kontinuitet sedan flera tusen år tillbaka, även om man kan indela det i dynastiska epoker. Europa har tidvis utgjort ett imperium, i form av Rom och senare Tyskromerska riket, men är i grunden höggradigt decentraliserat i nationer och riken.
Det är det historiskt normala att Kina tillsammans med Indien utgör de största makterna i världen, i kraft av sina större befolkningar. Den ordningen omintetgjordes av industrialismen, då det lilla engelska riket med kolkraftens hjälp kunde producera flera ordningar snabbare än länder med enbart manuell arbetskraft, och på det viset fick Europa och Väst ett övertag under närmare två sekler. Den tiden är nu förbi, och Europa får numera kämpa för att överhuvudtaget hänga med.
Vill man försöka sig på något slags indelning i tid och rum, förefaller 1453 vara en god startpunkt för Västs begynnande dominans, nämligen då Konstantinopel intogs och sidenvägen till Asien föll i andras händer. Europa hade då incitament att finna andra rutter till Indokina, vilket sporrade upptäcktstiden, renässans, marknadsekonomi, vetenskaplig revolution och sedermera industriell revolution.
500 år senare är detta europeiska imperium, som man kan beteckna det, på upphällningen, och USA är dess sista dynasti. Hellre än att se USA som ett eget imperium kan man alltså betrakta det som en del av det europeiska, eftersom landet trots allt är en europeisk kolonial historia.
Inga imperier varar emellertid för evigt, utan uppstår och faller med en viss regelbundenhet. Beroende på hur man räknar är just 500 år en typisk period för ett imperium, eller 250 år med en finare indelning.
Vän av ordning kanske undrar varför USA skulle utgöra ett fallande imperium, men de typiska tecknen finns överallt, i form av gigantisk statsskuld, kaotisk inrikespolitik och andra parametrar. Samtidigt får man se sig brädad på område efter område av Kina, och man försöker desperat klamra sig fast vid den tidigare ordningen.
Man talar om ett nytt kallt krig mellan Väst och Kina, men det är då inte av samma karaktär som det tidigare mellan Väst och Sovjetunionen. Kina är inte en ideologisk motståndare, och har inte heller någon ambition att sprida sitt styrelseskick. Däremot vill man ha en del att säga till om i fråga om världsordningen, och man får den makten genom att ta ledningen i teknik och vetenskap, småningom kanske även kultur.
Kina tog till sig världens produktion genom att erbjuda politisk stabilitet och låg arbetskraftskostnad, och på den vägen har man erövrat produktionskapaciteten. Kina har på samma sätt som tidigare engelsmännen tillförsäkrat sig förmåga att producera bättre, snabbare och effektivare än andra, och därför tar man ledningen i alla tillämpliga fält.
Världens ledande makter är alltid de som nyttjar mest energi och har störst produktion, och härav följer också att militär slagstyrka är en ställföreträdande parameter för makt. Kina förfogar numera över världens största flotta, men det riktigt intressanta är att man har flera hundra gånger större kapacitet att bygga fartyg än USA.
I ljuset av detta är det inte alls förvånande att Kina även rustar snabbt i fråga om kärnvapen, eftersom man har större behov av att avskräcka ju mäktigare man blir. Kärnvapen skiljer sig i det avseendet inte från andra vapen, och befälhavare kan göra en bisarr kalkyl kring två kombattanters respektive arsenal.
Kina har på några år fördubblat sin arsenal, och förfogar numera över runt 600 stridsspetsar. Om ytterligare något decennium kan den siffran ha stigit till flera tusen, och man är då i paritet med USA och Ryssland. En träffande symbolik kring den kinesiska renässansen och det västliga imperiets död.
Vad kan vi göra för att förhindra det? Ingenting, det är en naturlig process som ligger utanför något lands kontroll. Amerikanerna kanske försöker sig på en sista desperat handling i skarpt krig mot Kina, men det lär inte förändra något i grunden. Jänkarna går då bara samma öde till mötes som tidigare japanerna, förhoppningsvis utan kärnvapen.
