Kategori: Ryssland

Kategorier
Kultur Politik Ryssland

🇷🇺 Jag hissar rysk flagg 🇷🇺

Försvarsmakten tycks ha blivit ett nytt Stasi med åsiktskontroll på agendan. I vart fall fick en privatperson besök av civilklädda snubbar från försvaret, efter att ha hissat en luggsliten och blodig ukraïnsk flagga. Han blev utfrågad om vimpeln, och blev även upplyst om att det hade «varit andra bullar» om den hade varit rysk. Detta enligt kommersmedier i huvudfåran.

Detta märkliga beteende ger kalla kårar längs ryggraden, och är symptomatiskt för diktaturer av östtyskt snitt. Det får helt enkelt inte förekomma i demokratier att enskilda av myndigheter eller dess propagandautskott utsätts för åsiktsförtryck eller förtäckta hot om man intar en annan position än majoritetens eller statens. Då har man nämligen åsidosatt demokratins fundament i åsikts- och uttrycksfriheterna. Vad är det för «andra bullar» man åsyftar?

Försvaret har på senare tid alldeles tappat det, då man prioriterar att upprätthålla den socialistiska värdegrunden och därmed polarisera befolkningen, istället för att fokusera på just försvar av landets fysiska gränser. Man deltar i pride-spektakel och viftar med ideologiska flaggor hellre än att vässa sin urusla förmåga.

Och nu ägnar man sig alltså även åt inre spaning för att kontrollera vilken «sida» människor står på, som om vi vore i krig. Det vore möjligen en uppgift för Säpo under vissa omständigheter, som här inte är i närheten av att vara uppfyllda, men inte för Must eller försvarets andra grenar.

På försvaret, kommuner och andra offentliga institutioner kan man ställa krav om att enbart den svenska flaggan får hissas, och man ska således inte flagga med vare sig Ukraïnas fana eller pridevimpeln. Privatpersoner har emellertid inga sådana restriktioner, och det finns heller ingen lag som reglerar sådan flaggning.

På förekommen anledning hissar jag således den ryska flaggan, i vart fall i virtuell mening då jag inte har någon flaggstång. Jag har inte heller någon rysk flagga, men dock en kinesisk, som jag också hissar. Bara för att. Samtidigt bränner jag de ukraïnska, israeliska och amerikanska flaggorna, samt förrättar mitt tarv på prideflaggan. Även det på virtuell fason.

Must, Säpo och vänsterns speciella informationsbyrå för åsiktsinhämtning – Expo – får väl helt enkelt plita ned i sina rullor att undertecknad är både «prorysk» och «prokinesisk», om en sådan anteckning mot all förmodan inte redan finns i protokollen. Jag bär ett sådant stigma med den största stolthet.

Som här länge har konstaterats kommer ryssen naturligtvis inte, och det största hotet mot Sverige är den pågående krigspsykosen, det paranoida tillstånd som kommer till uttryck i denna form av åsiktskontroll. Om ryssen mot all förmodan ändå skulle komma, vore det normalt en plikt att försvara landet, oavsett sympatier i övrigt.

Men frågan är om det nu finns något land kvar att försvara, annat än i fysisk mening? En stat som beter sig som Honeckers Östtyskland är nämligen inget man tar vapen i hand för att värna, utan tvärtom ett monster man gör bäst i att göra ned i grunden. Kanske man ändå borde välkomna Putin för att göra slut på denna sjuka wokeliberala misär?

Waffenstasi kommer på hembesök för husförhör i värdegrunden: är du prorysk eller proukraïnsk?
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Västs uppdiktade syndabock?

Kan det vara någon annan än Ryssland? frågade statsreporter Hedenmo i regimtelevisionens Agenda strax efter att sprängningen av Nord Stream hade ägt rum, och även i andra propagandakanaler lät man förstå att Putin minsann hade saboterat sin egen gasledning för att få det att framstå som att Ukraïna ligger bakom, för att därmed få incitament till vidare krigföring.

Den mer nyktra analysen bortom dessa absurditeter hade istället att USA låg bakom, dels eftersom Biden själv hade utlovat detta, dels för att man på så sätt skulle kunna kontrollera Tyskland och omöjliggöra tysk kompromissvilja, och dels för att man därmed skulle kunna kränga naturgas till Europa och göra profit. Follow the fucking money och analysera alltid vem som tjänar på något.

Samtidigt skulle USA och Väst aldrig kunna tillstå något sådant, eftersom det skulle vara ekvivalent med en krigshandling. Därför lanserade man en kompromiss i form av ett ukraïnskt team som sades ligga bakom dådet.

I dagarna har man pekat ut någon Vladimir Zjuravlov (Владимир Журавлёв) som misstänkt, tillsammans med Jevgenij Uspenskije (Евгений Успенские) och Svetlana Uspenskije (Светлана Успенские), och en arresteringsorder har utfärdats av tyska myndigheter. Voldemort Zelenskyj själv sägs ha tillstyrkt sabotaget, men avråddes av CIA att fullfölja. Sabotageteamet ska därefter ha genomfört uppdraget ändå, och därmed ha brutit mot direkt order.

Så skulle det förstås ha kunnat gå till. Men det är också så man skapar en syndabock, medan de verkligt ansvariga går fria. Man har från Västs sida ett synnerligen starkt intresse av att ta sin hand från dådet, och därför ska man ha en tämligen skeptisk attityd till dessa nyhetsuppgifter. Det som «läcks» till systemmedier är precis det man vill ska komma allmogen till del.

Tidigare pekade man ut Roman Tjervinskij (Роман Червинский), överste i Ukraïnas armé, men denne befinner sig numera i arrest i Kiev för en misslyckad operation. De tre nu misstänkta är verkligen dykare, men förnekar dådet. Zjuravlov befinner sig i Polen, som inte vill lämna ut honom.

Under alla omständigheter kan det befängda rysspåret nu avfärdas för gott, men tills en rättegång mot de tre utpekade och god teknisk bevisning föreligger, är det ändå bäst att förhålla sig fortsatt skeptisk och inte låta detta bli ännu en korrumperad mediesanning.

Svetlana Uspenskije och Vladimir Zjuravlov.
Kategorier
Kina Kultur Politik Ryssland USA

Olympisk spegling av politiken

Wokespelen i Paris är slut, och för den som är lagd åt det nationalistiska hållet kan konstateras att de blågula presterade över förväntan, med inalles fyra guld, fyra silver och tre brons. Det räckte till en sextonde placering i medaljligan, tätt före Norge på plats arton, Danmark tjugonio och Finland utanför poängplats med noll medaljer.

Först i medaljligan anges USA med fyrtio guld. Det är lika många som tvåan Kina har, men i kraft av fler silver kammar amerikanerna hem spelet enligt detta synsätt. Men å andra sidan uppträder Hongkong som en separat olympisk kommitté, som en kolonial restpost från tiden som brittisk kronkoloni, och räknar man med regionens två guld respektive silver är det Kina som avgår med segern.

Oavsett hur man väljer att räkna kan man genom att studera tabellerna över tid konstatera att världspolitikens skiftningar avspeglas i den olympiska statistiken. Exempelvis Kina gjorde debut först 1984 på grund av dispyter om Taibeis ställning, och före 1952 var man fullt upptagen med inbördeskrig, ockupation, revolution och annat elände.

USA har funnits i täten sedan de olympiska lekarnas återuppståndelse 1896, först tillsammans med västeuropeiska nationer. Detta är naturligt, då spelen är en västeuropeisk företeelse med anor från antikens Grekland och Rom, och då USA och Västeuropa vid tiden dominerade världen ekonomiskt och för den delen även mer handfast genom kolonisation.

Utöver USA förekom således Storbritannien, Frankrike, Tyskland och de nordiska länderna Sverige och Finland i täten för medaljligan under de första spelen, men efter första världskriget försvann Tyskland från tätklungan. Man skulle dock återkomma 1932, tillsammans med Italien och Japan som starka idrottsnationer, en spegling av dessa nationers politiska och industriella ambitioner vid tiden.

Efter andra världskriget blev idrotten en metakamp inom ramen för det kalla kriget, och särskilt Sovjetunionen utmärkte sig som USA:s främsta rival. Småningom kom Sovjetunionen att dominera, tillsammans med det lilla Östtyskland, som ett resultat av statliga satsningar på idrott i kombination med en utbredd dopingkultur i hela östblocket. Men även i USA och på västsidan förekom vid tiden omfattande bruk av prestationshöjande droger.

En kulmen nåddes 1980 i Moskva och 1984 i Los Angeles, då bojkotter från respektive block genomfördes och därmed förstörde spelens andemening och den vidare statistiken. I brist på verklig konkurrens tog Sovjetunionen inte mindre än åttio guld i Moskva, före Östtysklands fyrtiosju och Bulgariens åtta. Samma sak utspelade sig i Los Angeles, då USA hämtade åttiotre guld, före Rumäniens tjugo och Västtysklands sjutton.

Ordningen återställdes 1988 i Seoul, då Sovjetunionen rakade hem femtiofem guldmedaljer, före Östtysklands trettiosju och USA:s trettiosex. Men året därpå föll muren, och inom kort brakade sovjetimperiet samman i Ryssland och ett antal nya stater. Ryssland och en rad forna sovjetrepubliker tävlade emellertid i Barcelona 1992 under beteckningen Oberoende staters samvälde (OSS), och vann i egenskap av den konstellationen för sista gången medaljstriden med fyrtiofem guld före USA:s trettiosju och det förenade Tysklands trettiotre.

Därefter har Ryssland successivt halkat ned i statistiken, för att sedermera uteslutas från spelen, först på grund av omfattande fusk, därefter på grund av krigshandlingar, något som förstås aldrig skulle kunna ske med USA. Men i Rysslands frånfälle har Kina istället tagit sig an USA som främsta rival, och de båda spelar nu i en division för sig.

Men även Japan och Sydkorea befinner sig numera stabilt i det översta skiktet, och därmed kan man även skönja hur Östasien har etablerat sig som en maktfaktor i sportens värld, naturligtvis som en direkt konsekvens av ekonomisk utveckling. De europeiska länderna håller sig kvar på grund av långvarig tradition, men kan inte sägas dominera som tidigare – även om EU aggregerat vinner allra flest medaljer.

Omvänt kan man konstatera att världens folkrikaste land Indien har ett konstant skralt facit, och man tog i dessa spel inte ett enda guld – totalt har man tio guld i samtliga sommarspel. Pakistan och andra folkrika nationer i Syd- och Sydöstasien, Afrika och Sydamerika har samma eländiga resultat.

Envigen mellan USA och Kina lär fortsätta i många år till, men projektionen är att Kina småningom blir helt dominerande och således övertar USA:s traditionella roll. Det är den tydliga utvecklingen under fyrtio års spel, tillsammans med Rysslands kräftgång.

Redan under dessa spel har den politiska manipulationen med underliga dopinganklagelser och annat gäckat tävlingarna, och vem vet vad vidgat handelskrig och allt kärvare relationer mellan USA och Kina kan medföra, för att inte tala om den inrikespolitiska utvecklingen i USA? Spelen i Los Angeles 2028 kanske utsätts för bojkott på grund av bristande demokrati under president Trump eller krig mellan Kina och USA, vem kan egentligen förutsäga?

Kategorier
Politik Ryssland

Ukraïna tigger stryk

Enligt den statliga propagandan i regimtelevisionen SVT lär Ukraïna ha gått in i Kursk för att «stärka moralen» och på längre sikt «avskräcka Ryssland» från att åter ta sig an landet, men den korrekta analysen är att Kiev här har gått bort sig alldeles, och att man nu verkligen tigger om mer stryk.

Dels måste man verkligen ifrågasätta om den materiel som har kommit från Väst, bland annat amerikanska Stryker-fordon, har skickats för ändamålet att invadera Ryssland, men framförallt om Ukraïna verkligen har resurser för ett sådant extravagant företag. Den materiel man har räcker knappt för att hålla gränsen, men ändå ger man sig på en operation på ryskt territorium med över tusen man och flera hundra fordon?

Det finns naturligtvis inga förutsättningar att lyckas med den ambitionen, utan uppdraget har mer eller mindre självmordskaraktär. Trots omfattande personalbrist offrar man alltså gubbar på ett meningslöst hjälteuppdrag, samtidigt som man därmed drar på sig Moskvas vrede.

Man ger därmed Kreml incitament att vidga specialoperationen och intensifiera kriget i syfte att ta mer mark från Ukraïna, istället för att som nu kontrollera gränsen i väntan på att Voldemort Zelenskyj ska kasta in handduken. Man ger också motiv för vidare attacker mot civila mål, givet att Kievs trupper angrep just sådana under sina räder.

Det uppgivna syftet var alltså inte att angripa militära mål, utan att skrämma upp den ryska lokalbefolkningen på det att denna ska ta ställning mot kriget. Ren terror, med andra ord, och det man åstadkommer med sådan är bara mer beslutsamhet och större stöd för Putins sak. Zelenskyj är sannerligen en fullblodsidiot, och med honom hela konkarongen av västliga fanboys med den löjliga ukraïnaflaggan på kavajen.

Kategorier
Europa Politik Ryssland Teknik

Skrot till Ukraïna

Voldemort Zelenskyj lär ska ha fått de första exemplaren av Västs undervapen, de F-16-plan som sägs utgöra en spelförändrare i det utdragna kriget. I vart fall är det så retoriken lyder i den tröttsamma västliga propagandan, medan verkligheten kanske är något annorlunda beskaffad.

Ty om man menar allvar med utsagan att Ryssland «inte får» vinna kriget och att man står upp för Ukraïna «så länge som det krävs», hade man naturligtvis inte skickat skrot till Kiev, utan moderna plan som F-35, Mirage med flera. Men man är rädd för att dessa avancerade pjäser ska falla i händerna på Putin.

Exempelvis Danmark har förpliktat sig att skicka nitton F-16 till Ukraïna, men det är plan man började köpa in 1980 (!) och som successivt nu ersätts av F-35. Det man skänker är alltså sådant som är ämnat för skroten, och som inte på allvar kan rubba styrkeförhållandena i kriget.

Dels är det fråga om ett utnötningskrig med artilleri, och flyg har i sådana situationer begränsad funktion. För att ha framgång måste Kiev först slå ut Moskvas mobila luftförsvarssystem, vilket man hittills har gått bet på.

Ryssland kommer även att kontra med MiG-29, Su-27 och andra motsvarande plan för att slå ut de ukraïnska myggorna, och man har till och med utfärdat belöning för den som först skjuter ned ett F-16. Däremot är det tveksamt om Moskva sätter in Su-57 i femte generationen, eftersom det inte lär behövas. Småningom lär dessa flygande skrotdelar förevisas i Park Patriot i Moskva i likhet med andra pjäser.

Utmärkande för Västs stöd har ideligen varit att det utgörs av sekunda pjäser som levereras i lagom takt för att hålla Ukraïna nätt och jämnt över ytan, snarare än det massiva stöd av förstklassig materiel som skulle kunna göra skillnad. Analysen måste därför bli att Väst med sina vapenleveranser och stöd nyttjar Kiev som proxy för att nöta på Rysslands förmåga och att långsiktigt försvaga Moskva.

Det har vi här hävdat hela tiden, utan att man för den skull redovisar sådana motiv i den gängse propagandan. Men allmogen kan nog tänka självständigt, och ser trots allt igenom dimmorna och krutröken. Det som uppenbaras är den totala lögnen om Västs intentioner, och det är knappast Ukraïna och dess befolkning man har för ögonen i detta skuggkrig.

Även den svenska moderatregimen har ju utlovat JAS-plan till Voldemort, men det har stannat vid läpparnas bekännelse. Man hävdar att F-16-planen har «prioritet», men det finns naturligtvis inget som hindrar en parallell satsning.

Problemet för Sveriges vidkommande är att de ålderstigna JAS-planen (generation 4.5) är våra «flaggskepp», och vi har inga F-35 eller liknande att tillgå som ersättare. Rosenbad är inte dummare än att man vet att Putin kommer att plocka JAS-39 lika enkelt som F-16, och det vore en svår inrikes nesa att hantera.