Kategori: Ryssland

Kategorier
Asien Europa Politik Ryssland USA

US-ockupationen i Europa över?

Jänkeriet med clownkejsaren Trump i spetsen säger sig vilja hämta hem 5 000 trupper från Tyskland, med fler i ett senare skede, efter att tyske diktatorn Freddie Merz dristat sig till att skälla på husse och dess oförmåga att avsluta jobbet i Iran. Innebär det att den amerikanska ockupationen av Europa går mot sitt slut?

Man ska här erinra sig att syftet med Nato inte bara var att keep the Russians out, utan även att keep the Americans in, and the Germans down, vilket har motiverat amerikansk truppstationering i Tyskland sedan andra världskriget. För närvarande förfogar USA över 68 000 man i Europa, varav 36 000 bara i Tyskland.

Det är då en motsvarighet till amerikansk militär närvaro i de ockuperade Japan och Sydkorea, där man har ungefär samma strategi av att hålla Japan nere och Kina utanför, samt förstås USA innanför. Det ger också en förnyad bild av det svenska Nato-debaclet, i vilket socialistledaren Andersson bedyrade sin trohet till «the rules-based world order» och stassmister Kristersson och krigsminister Pål småningom skrev under kapitulationsdokumenten och upplät samtliga svenska militära anläggningar till USA.

En mer praktisk nytta med baser i Europa är att de kan nyttjas för operationer i Mellanöstern, vilket europeiska länder denna gång nixade, i ljuset av dåren Trumps fientlighet med bland annat ambition att ta Grönland med våld samt förstås en diger flora strafftullar på europeiska varor. Trump menar att Europa därmed inte är en pålitlig allierad, eftersom man inte understödjer USA:s folkrättsvidriga ad hoc-krig i Mellanöstern.

Här har i och för sig stassmister Kristersson yttrat den befängda utsagan att Iran är ett slags undantag i folkrätten, och att det är det praktiska utfallet som har relevans, det vill säga att regimen faller. Men i övriga Europa inser man att utan folkrätt finns så att säga ingen «regelbaserad världsordning» kvar, utan då gäller bara den starkes rätt – ett scenario som inte passar det svaga Europa.

Under kommande tre år kan vi således se den «transatlantiska länken» brista helt och hållet, varvid USA drar sig tillbaka från Europa, och Europa i sin tur utvecklar en egen försvarsallians med gemensamma standarder och ett gemensamt befäl. I princip kan det föråldrade och irrelevanta Nato då övergå till ett relevant heleuropeiskt försvar i vilket USA inte har någon roll att spela. Gott så.

Europa är hårt militariserat med omfattande amerikansk truppnärvaro, i likhet med Japan och Sydkorea i Asien. Den ordningen är nu under uppluckring.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Kina drar ifrån Europa i kris

Orbán Viktor är borta, och därmed också «ryssen» i rummet då EU-byråkraterna samlas för att smida ränker. Men Orbán hade också Xi Jinpings öra, och den bilden har inte förändrats med efterträdaren Sulyok Tamás, som ser goda förbindelser med Kina som avgörande för Ungerns ekonomiska utveckling.

Därtill har vi spelevinken i Madrid, Pedro Sánchez, som har besökt Beijing inte mindre än fyra gånger under lika många år, och som har en helt egen linje gentemot Beijing än övriga EU. Relationerna är hjärtliga, och investeringarna på båda sidor omfattande.

Spanien blir därmed en av flera kilar i vilka Kina kan ta bakvägen in i EU, då andra företrädare för unionen dissar landet i Öst på falska grunder. Exempelvis har världsledande CATL (宁德时代新能源科技, Ningde shidai xin nengyuan keji) en batterifabrik i Zaragoza under uppbyggnad, vilket i ett slag omintetgör andra lokala initiativ i Europa (typ Northvolt).

På samma vis har biltillverkaren Chery (奇瑞, Qirui) en fabrik under uppförande i Barcelona, medan energilagringsspecialisten Hithium (海辰储能, Haichen chuneng) etablerar sig i Navarra. Till skillnad från övriga EU-länder har Madrid även nobbat USA:s påbud att utestänga Huawei (华为), som följaktligen bygger Spaniens telekomnätverk.

I utbyte deltar Spanien i Kinas världsledande kvantforskning och andra projekt, samt får större åtkomst till den kinesiska marknaden genom bilaterala avtal. Detta medan EU i stort alltjämt vägrar ratificera investeringsavtalet CAI, utan väljer att sura på oklara grunder.

Faktum är att EU:s paranoida psykos nu har nått sådan nivå att man tror att hela världen är emot unionen, och att bara européerna är de goda i en ond värld. I vart fall menar fransosen Macron att USA, Kina och Ryssland är benhårt emot oss, och att EU måste bli självständigt i förhållande till dessa makter.

Det är riktigt, det måste vi bli. Men vi måste också samarbeta med alla tre, inte minst Kina, som inte riktigt är den «fiende» som Macron och andra utmålar landet som. Kina har inte den inställningen eller det tillvägagångssättet, utan söker samarbete med så många som möjligt och allianser med ingen.

Inte heller USA är «emot» Europa, men har förvisso en tillfällig svacka under Trump, då man anställer konflikt och bråkar med större delen av världen. Europa har kulturella och ideologiska band med USA som gör att vi alltid kommer att ha förutsättningar för samarbete, men för den skull kan vi inte som under efterkrigstiden lägga alla våra ägg i den amerikanska korgen, utan måste hedga, framförallt med Kina, den nya supermakten.

Sådan hedgning omfattar kinesiska digitala lösningar vid sidan av amerikanska och inte minst inhemska, som måste komma till stånd genom omfattande avreglering och massiva ekonomiska incitament. Europa behöver egna molnlösningar, egna «techjättar» och egna appar, som genom konkurrens med amerikanska och kinesiska motsvarigheter kan jämna ut förutsättningarna.

Men Europa är alldeles för litet och resurssvagt för att på egen hand bli en jämbördig aktör med Kina och USA, utan behöver likt Kina samarbeta med så många som möjligt, utan att för den skull koppla det till mission av europeiska «värderingar» kring woke och annat vänsterliberalt trams. På samma sätt som för Kina måste utbyten vara strikt affärsmässiga, utan politiska undertoner. Inte minst i Afrika, som Europa helt har förlorat till Kina på grund av det ständiga missionerandet kring demokrati, mänskliga rättigheter och woke.

Slutligen är Ryssland inte heller en «fiende», men EU gör naturligtvis landet till en sådan alldeles på egen hand när man tar parti för Ukraïna och låter den konflikten bli allenarådande för europeisk politik. Det är utomordentligt skadligt för Europa, eftersom vi då plöjer ned pengar och tid i en ren förlustaffär istället för att investera i en europeisk renässans.

Argumenten om att «vi står näst på tur» och att Ukraïna skulle vara en «demokrati» som «slåss för oss» måste avfärdas som febriga fantasier, och konflikten har istället reella och lättförståeliga faktorer och bevekelsegrunder, som Europa emellertid inte vill ta till sig. Innan man låter den verkligheten sjunka in, kan kontinenten inte heller resa sig och ta upp kampen med Kina och USA, utan blir offer för sin egen inbillningssjuka.

Tvärtom accelererar Kina när USA gör bort sig i Mellanöstern och Europa åter drabbas av energikris, vilket sammanfattas i en tillväxt om fem procent för första kvartalet, högre än prognosticerat. Kinas gröna satsning ger nu fullt resultat, tillsammans med diversifiering av basenergin, medan Europa förbereder sig för ransonering och ännu en period av inflation och recession. Det är helt och hållet självförvållat.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Teknik USA

Ingen europeisk motståndskraft

Ordbajs är diktatorerna i Bryssel fenomenalt bra på, med floskler som «resilience», «coordination» och dylikt i allehanda sammanhang, nu specifikt med avseende på energikrisen till följd av USA:s och judestatens illegala krig mot Iran. Problemet är att de många handlingsplanerna och agendorna stannar vid just ord, och att de inte har så mycket med verkligheten att göra.

Någon «resilience» kan man nämligen inte tala om när det gäller energi, eftersom EU är djupt beroende av import utifrån för olja, gas och andra fossila ämnen, samtidigt som halva kontinenten har lagt ned eller helt enkelt förbjudit kärnkraft. Energikostnaden är således dubbelt så hög som i USA och Kina, vilket omedelbart ger ett fatalt handikapp för europeisk industri samt tynger europeiska konsumenter ekonomiskt.

Tanken har länge varit att «ställa om» till «grön energi», men i verkligheten är fossilberoendet alltjämt stort. Det spelar heller ingen roll att man installerar många vindsnurror om man samtidigt lägger ned baskraften i kärnkraft, eftersom man då inte kan hantera variationerna kostnadseffektivt.

Inte heller hjälper det att EU-byråkraterna har smällt upp kraftiga handelshinder för världsledande grön teknik från Kina. Tanken är att stimulera den egna industrin hellre än att raskt genomföra omställningen, men se då igen punkten ovan om den dyra energins förödande inverkan på europeisk konkurrenskraft.

Europa har helt enkelt ingen som helst möjlighet att konkurrera med Kina eller USA förrän man får ordning på energi- och andra priser, och för att åstadkomma det behöver man dels raskt uppföra kärnenergi samt importera väldiga mängder grön teknik från Kina i form av vindturbiner, solpaneler och inte minst bilar, de sista för hälften av de europeiska tillverkarnas snordyra priser.

Vi behöver givetvis också avsluta det förödande kriget mot Ryssland och låta Ukraïna gå förlorat; det är ändå inte vårt krig. Vi behöver gasen för att kunna stärka vårt kraftigt eftersatta näringsliv, och ju längre vi bränner pengar på det ukraïnska slukhålet, desto längre på efterkälken hamnar vi.

Det är dags för dessa efterblivna apkretiner i Bryssel och huvudstäder runt om i Europa att vakna upp från sin idealistiska törnrosasömn och se verkligheten som den är, samt laga för att Europa kan påbörja sin långa väg till att åter bli en aktör av rang. Annars lär det bära snabbt utför inom en ganska snar framtid.

Elbil köper jag bara om den är kinesisk och inte straffskattad.
Kategorier
Europa Film Kultur Liberalism Politik Ryssland

Rysk-västligt kulturkrig

Mer patetiskt blir det aldrig som när svenska statsmedia (plural) rapporterar om «rysk statsmedia», som om man själv vore något slags privat mediehus med en objektiv utblick snarare än en nationalistisk propagandistisk agenda. Det skulle möjligen vara då samma statsmedier utger sig för att vara något slags sanningsministerium med rätt att «verifiera».

Senast har den statliga skräpteven tagit på sig att «verifiera» ett ryskt påstående om att man kvoterar utländsk film med hänvisning till att Frankrike gör samma sak. Själva påståendet är av mindre betydelse, ty andemeningen är att peka på att Ryssland minsann blockerar och begränsar västerländska företeelser.

Men då ser man nog inte riktigt skogen för alla träden, ty Väst har sedan konfiktens inledning tagit initiativet till det kulturkrig som sedan dess rasar mellan Väst och Ryssland. Man började med att censurera RT, Sputnik och andra ryska källor, med hänvisning till att de utgör «propaganda», och därefter har det fortsatt av bara farten.

Exempelvis kan man numera inte finna Ryssland i sportsammanhang, då landet bojkottas av väststyrda organisationer. Inom scenkonst och andra kulturyttringar har ryssar sparkats ut på löpande band, och i näringslivet har man avryssifierat allt från Kefir till förekomsten av rysk sprit på statliga Systembolaget. Ja, västerländska företag har ju för övrigt lämnat Ryssland helt och hållet.

Och den som trodde att man kan se rysk film i Sverige, på biograf eller i statlig skräpteve, har nog misstagit sig rejält. Vi som inte vill se svensk och amerikansk skräpfilm – det enda som finns i utbudet – har därför att förlita oss på torrentteknik och andra källor för att tillgodose vårt behov av rysk, asiatisk och annan film av högre klass.

Ryssarna får göra likadant om de händelsevis skulle vilja se ideologisk wokeproduktion av västligt snitt, eller möjligen någon sällsynt sevärd rulle som inte dryper av vänsterliberala doktriner. Och det gör man naturligtvis, det går inte att stoppa informationsflödet någonstans i världen, möjligen med undantag för Nordkorea.

Det är också därför det är så tragiskt att det är Väst som leder utvecklingen i denna auktoritära riktning. Väst är och ska per definition vara den entitet som står för frihet, och som är trygg i sina egna värderingar och därför inte känner sig hotad av omvärldens «påverkanskampanjer» och annan ideologi som florerar.

Istället är det Väst som är extremt ängsligt för att medborgarna inte kan hantera informationen, utan behöver statlig och överstatlig gallring och filtrering. Ja, inte bara för att mota ryssen i grind, utan även för att lägga sordin på den «högernationalistiska» strömningen inom den egna sfären.

Så växer en vänsterliberal diktatur fram, en företeelse som inte på något fundamentalt vis skiljer sig från Kremls motsvarande envälde. Såväl Ryssland som Europa måste numera betecknas som valautokratier, utan minsta antydan till liberal demokrati under givna fri- och rättigheter, framförallt yttrande- och informationsfrihet.

Айка (2018). Ryssland är givetvis en stor kulturnation med stor tradition inom filmkonst.
Kategorier
Asien Europa Politik Ryssland USA

Inflationsdrivande krig

Mellanöstern producerar inte bara olja och gas, utan även svavel, eftersom det är en biprodukt av utvinningen av fossila bränslen. Av den totala världsproduktionen står Förenade arabemiraten för 8 % och Saudiarabien för 9 %, medan Kina och Ryssland står för 22 % respektive 9 % vardera.

Än sen, då? Behöver vi svavel? Ja, det behövs för att framställa konstgödsel, som i sin tur behövs för jordbruket. Modernt jordbruk kan inte bedrivas utan konstgödsel, och faktum är att knappt halva världsbefolkningen är beroende av konstgödsel för sin blotta existens.

För att framställa konstgödsel behövs dessutom metan, det vill säga naturgas. Sådan framställs i Ryssland (18 %), Iran (6.4 %), Kina (6 %), Qatar (5 %) med flera länder. Det går inte att framställa konstgödsel utan naturgas, och en given konsekvens är därmed att tillgången på konstgödsel minskar som en följd av judestatens och Trumps oprovocerade krig mot Iran.

När Hormuzsundet stängs klipps en av världshandelns artärer av, med följd att just olja, gas, svavel och konstgödsel minskar med upp till en tredjedel och att priset därmed går upp, lagom till det att jordbruket på norra halvklotet ska lägga vårsådden. Stigande priser på energi och konstgödsel innebär motsvarande kostnadsökningar för att framställa mat, vilket småningom avspeglar sig i priset i butikerna.

När priset väl har ökat som en effekt av någon global kris kommer det inte åter att sjunka, eftersom det inte ligger i livsmedelsoligarkernas intresse. Sverige har som bekant en livsmedelskartell, utan tillsyn av Konkurrensverket eller andra myndigheter. Därmed har vi inflation på nytt, vilket gröper ur värdet på tillgångar, löner och framförallt pensioner.

Vi i Europa får åter ta smällen för USA:s ständiga krig, dels i form av mer eller mindre permanenta migrationsflöden, dels genom inflationsdrivande brist på fossila bränslen och konstgödsel. Det hjälper så att säga inte att vi frivilligt har avhänt oss import från Ryssland och Belarus, även om just konstgödsel är ett märkligt undantag i den handeln. Men allvarligast blir konsekvenserna ändå i en lång rad fattigare länder, där matbrist och svält kan bli följden.

Hur länge judestatens och Trumps oprovocerade krig mot Iran pågår går inte att veta, och det är som bekant lättare att påbörja krig än att avsluta dem. Det finns en del som talar för att konflikten kan bli utdragen i tid, vilket då innebär ytterligare ett amerikanskt evighetskrig med allt vad det innebär i form av migrationsflöden och energibrist.

Men skadan är redan skedd även om judestatens och Trumps oprovocerade krig mot Iran skulle bli kortvarigt. Det är ett märkligt sätt att skjuta sig själv i foten, men framförallt att rubba världshandeln och den globala ekonomin, särskilt som Trump är affärsman med sinne för handel och aktiekurser.

Världsbefolkningen är beroende av konstgödsel för sin existens, och man kan ana global svält den dagen då fossila bränslen sinar.