Kategori: Ryssland

Ofta talas vitt och brett om att upprätthålla den så kallade navigeringsfriheten, men då i farvatten långt borta från oss. Det är då den amerikanska skurkregimen som uttrycker sig sålunda för att få ett alibi att vistas med krigsfartyg i Taiwansundet, där «navigeringsfriheten» helt enkelt inte är hotad av andra än möjligen USA självt.

Nu kan emellertid vara hög tid att skifta fokus och världsdel, då aktörer i Östersjön allt oftare ingriper mot andra länders fartyg. Senast är det den svenska moderatregimen under ägghuvudet Carl Bohlin, «statsmannen» som aldrig var, som har fått för sig att man kan åsidosätta sagda navigeringsfrihet gentemot vad man tror är ryska fartyg under falsk flagg.

Man åberopar bland annat Ukraïnas «sanktionslista» över fartyg i den ryska så kallade «skuggflottan», men den har inget som helst internationellt rättsligt värde och är ingenting som faller under svenska myndigheters agerande. Det är inte heller ett krigsfartyg, och lasten är inget annat än spannmål, en civil produkt som inte har någon som helst bäring på nationell säkerhet, miljö eller andra faktorer.

Regimmyndigheterna motiverar även tillslaget med att spannmålet ska utgöra en «stöld» på Krim, men Krim är alltså ryskt territorium vad den svenska idiotregimen än inbillar sig – det är ett rent svepskäl som inte passar sig i myndighetsutövning. Den svenska moderatstaten är inte heller polis, åklagare och domare i dylika tvister, om de skulle existera, och har alltså ingen som helst rätt att ingripa mot ett fraktfartyg.

Fartyget är däremot i sin fulla rätt att trafikera internationellt vatten, och det svenska idiotmyndigheter håller på med är inget annat än trams. Det är att göra sig själv till aktör i kriget, och drar således till sig potentiella hämndaktioner från rysk sida. Det är att äventyra svenska folkets säkerhet.

Det är för övrigt inte första gången adrenalinstinna kretiner till snutar bordar ryska fartyg, bara för att senare tvingas retirera. Släpp båtjäveln!

Första världskriget pågick i fyra år och tre och en halv månad, medan det ryskukraïnska inbördeskriget nu räknar fyra långa år med samma slags utnötningskrig längs en orörlig front. Det mesta talar för att konflikten kommer att överträffa första världskriget i tid, om än inte i omedelbara mänskliga förluster.

Och även om de stridande parterna bara är två till antalet, är det i övrigt nästan samma parter involverade som i första världskriget, med främst ekonomisk krigföring som ingrediens. Ett bisarrt undantag är dåtilldags neutrala Sverige, som under Kristerssons moderatregim har mopsat upp sig och för sig med stormaktsambitioner.

Tiondet till Ukraïna uppgår för närvarande till 128 miljarder kronor, händelsevis nästan exakt den summa högerregimen har tagit ut i lån för att finansiera sina märkliga krigsäventyr i Poltava. Man skjuter notan för krigsminister Jonsons eskapader på kommande generationer, som har att betala av den ökade statsskulden samt räntor på denna.

Samtidigt har Kristerssons regim kört landet i diket i övrigt, med ökad arbetslöshet, levnadskostnadskris och mer eller mindre nolltillväxt. Ladorna gapar tomma, men man ska ändå tokrusta mot en inbillad fiende för närmare fem procent av bruttonationalinkomsten, varvid reformutrymmet i övrigt blir noll och intet. Såvida man inte lånar än mer till valfläsk.

På så vis är även Sverige och övriga Europa offer i det ryskukraïnska inbördeskriget, i så måtto att man har lagt all sin prestige och alla ägg i denna krigskorg. Därmed hamnar man än längre på efterkälken gentemot USA och Kina, för att man har en fix och patologisk idé om att Putin ska få för sig att angripa Nato i ett senare skede… 🤦🏼

I verkligheten har Kreml goda grunder att försvara flanken mot ett Nato som har expanderat kraftigt i östlig riktning, och man har dragit den röda linjen vid Ukraïna. Väst har inte hörsammat denna varning, utan synat Putins kort. Därmed har vi den situation som råder, en geopolitisk strid med Ryssland med Ukraïna som ställföreträdande pjäs.

I verkligheten är Ukraïna förstås ingen «demokrati», och ingen bryr sig egentligen om ukraïnierna. Före inbördeskriget betraktades Ukraïna allmänt som den korrupta autokrati landet alltjämt är, och socialporren i stats- och kommersmedier kring det stackars ukraïnska folket är väl mest att hänföra till alldeles för känslomässigt engagerade och tokpartiska reportrar som statsteves Elin Jönsson med flera.

I verkligheten hade ukraïnska folket kunnat slippa dessa umbäranden, genom att godta Putins krav om att inte låta sig införlivas i Nato. Men på Boris Jonsons och andra västpotentaters inrådan invaggades Zelenskyj i falsk förhoppning om att man kunde «vinna» mot Ryssland med västligt stöd, och därmed beseglades Ukraïnas öde.

I verkligheten kommer Ryssland att härda ut inte bara det tjugoförsta svenska stödpaketet och det tjugonde europeiska sanktionspaketet, utan i praktiken hur många sådana materiella och symboliska paket som helst. Sanktionerna tangerar numera löjets gräns, då rysk ekonomi så att säga är helt fristående från Västs.

I verkligheten tuffar rysk ekonomi på bra, dels för att man har sådana naturresurser som EU saknar (men behöver), och dels för att världen i övrigt, enkannerligen Kina och Indien, kompenserar den förlorade handeln på Väst. I den meningen är konflikten ett pyrande världskrig, då Kina fungerar som ekonomiskt och logistiskt stöd åt Ryssland i civil mening samt vägrar låta sig involveras i Västs skuggkonflikt.

I verkligheten vinner därför Ryssland kriget, och Europa blir då den stora förloraren vid sidan av ett sönderbombat Ukraïna. Europas förlust består i att ha tappat fart och kraft i förhållande till sina två stora konkurrenter på världsarenan, samt inte minst tid som skulle ha nyttjats för att vässa näringsliv samt forskning och utveckling.

I verkligheten står vi i Europa med Svarte petter på hand och rumpan bar, då vår industri har avvecklats och alldeles kommit på efterkälken i förhållande till Kina och USA. Europeisk bilindustri är så gott som död, och samma öde väntar en lång rad andra näringar i avindustrialiseringens, energikrisens och klimathysterins spår.

Det är det priset du får betala för att «stå med Ukraïna» och andra känslomässiga yttringar av intet värde, idealistiskt fluff som är helt avlägsnat från den hårda verkligheten vid fronten. I priset ingår dessutom ukraïnska folkets förlängda lidande samt i slutändan Moskvas seger – men många är tydligen alltjämt övertygade om att det ändå är värt att betala.