Kategori: Ryssland

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Något ruttet med Europa

Nionde juli närmar sig och därmed också upplösningen i den amerikanska protektionismens andra fas. Skurknationen har redan börjat skicka ut brev om tullsatser till länder som saknar «uppgörelse», men sannolikt vidtar nu en tre veckors förlängning när Taco-mannen inte riktigt vågar gå hela vägen.

En annan aktör som inte riktigt vågar är EU, som inledningsvis skramlade högt om «reciproka tullar» och andra motåtgärder, men som nu har tystnat helt. Man verkar tydligen vara fullt beredd på att ta den amerikanska dolmen i tvåan utan några som helst motkrav, samtidigt som man åter orienterar sig efter sina amerikanska herrar. Man viker ned sig fullständigt.

Det visar sig bland annat i att man istället införde nya restriktioner kring medicinsk utrustning från Kina, en knytnäve som omedelbart resulterade i motsvarande kinesiska begränsningar. Problemet för EU är att man inte har något som helst övertag gentemot Kina, utan tvärtom är hårt inlindat i gemensam handel. Att bråka med Kina löser därför inte EU:s problem, det förvärrar dem.

Med sådana ingrepp slår man nämligen krokben för Philips, Siemens och andra europeiska företag på den kinesiska marknaden, och man får därmed i praktiken mindre tillträde snarare än större, det man syftar till. Det senare skulle man få med automatik om man ratificerade investeringsavtalet CAI, men EU tycks hellre vilja leka geopolitik än att ge den stagnerade ekonomin en välbehövlig vitamininjektion.

En annan som alldeles har gått bort sig i geopolitik är Natos generalsekreterare Mark Rutte, som inte riktigt är av det rätta virket för jobbet. Nederländaren ägnar sig åt paranoida fantasier när han i en intervju i en amerikansk tidning ger uttryck för tanken om ett vidgat Nato och engagemang i «Indopacifien».

Exempelvis inbillar han sig att Xi Jinping inför en eventuell befrielse av Taiwan först kommer att ringa sin kompis Putin i Moskva och begära att denne startar ett krig mot ett Nato-land som avledningsmanöver… en tanke så verklighetsfrämmande att man undrar hur denne figur egentligen kunde bli utsedd till generalsekreterare.

Verklighetsfrämmande, dels för att Kina inte har ett sådant grepp om Ryssland; dels för att Kina inte ingår allianser och alltså inte arbetar på det viset; dels för att Kina redan kan nyttja kriget i Ukraïna för ett sådant syfte; dels för att Kina mer har siktet inställt på manchuiskt territorium som man tidigare har förlorat till Ryssland; och dels för att Moskva nog inte är berett att begå självmord bara för att Xi ringer.

There’s a second reason that has to do with the Indo-Pacific. There’s an increasing realization, and let’s not be naïve about this: If Xi Jinping would attack Taiwan, he would first make sure that he makes a call to his very junior partner in all of this, Vladimir Vladimirovich Putin, residing in Moscow, and telling him, “Hey, I’m going to do this, and I need you to to keep them busy in Europe by attacking NATO territory.” That is most likely the way this will progress. And to deter them, we need to do two things. One is that NATO, collectively, being so strong that the Russians will never do this. And second, working together with the Indo-Pacific — something President Trump is very much promoting.

Det är alltså något väldigt ruttet i Europa, och Rutte epitomiserar eller förkroppsligar denna röta med sina fantasier om europeiskt engagemang i «Indopacifien». EU och Nato har lika lite där att göra som exempelvis Kina har att göra i Medelhavet eller Kattegatt, men det är ändå det koloniala och expansiva dårnarrativet som allt mer får fäste i Europas huvudstäder.

Man tycks inte vilja acceptera den polycentriska världsordning som redan är förhandenvarande, utan tror att man kan tukta Kina och bibevara eller snarare återuppliva det forna unipolära paradigm då Europa åkte snålskjuts på amerikansk global dominans. Den tiden är emellertid förbi, och Europa måste börja inse detta.

EU måste stå upp som en självständig aktör och befria sig från sina amerikanska bojor en gång för alla, samtidigt som man godtar att man inte längre är herre på täppan i världen. Man måste förstå att det finns andra värderingar och andra kulturer i denna värld, och att man inte längre har makt att projicera de egna på andra. Varken EU eller USA sätter längre «regler» i världen, utan har att göra upp dessa gemensamt med Kina, Indien och för all del även Ryssland.

Ju fortare Bryssel och europeiska ledare förstår detta, desto snabbare kan EU komma ur sin prekära sits med stagnerad ekonomi, överdimensionerad sovjetreglering och geopolitiska feberdrömmar. Kina besegrar man inte med en militär konflikt kring Taiwan, som Europa inte har något att göra med, utan genom att konkurrera i AI, nanoteknik och andra fält som Europa alldeles har halkat efter i.

Vägen framåt för EU ligger i självständig hållning och samarbete med Kina och andra för att kontra amerikansk protektionism.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland USA

Dominoteori och Europas Vietnam

Tre och ett halvt år har nu passerat i det ryska inbördeskriget, och Donald Trumps försäkran om att han skulle kunna avsluta kriget på en dag har kommit rejält på skam. Tvärtom lutar det nu åt att kriget kan komma att rasa i många år till, eftersom Europa alldeles har grävt ned sig i skyttegravarna och inte tolererar något annat än fullständig seger för Ukraïna.

En seger som naturligtvis aldrig kan infrias, men i brist på den väljer man hellre ett likaledes totalt nederlag för Kiev framför förhandlingar och delseger för Moskva. Offras görs de många ukraïnske män som brinner upp för ingenting annat än en hägring, eftersom Europa inte vågar skicka egna trupper i rädsla för vidgad militär konflikt.

Men Europas skadas ändå svårt, dels genom den energikris som har följt i spåren av det västliga sabotaget mot Nord stream och utfasningen av rysk energi, en bristsituation som orsakar fördyringar i näringslivet och bland befolkningen, och som i förlängning har följdeffekter som lägre tillväxt, konkurser och på sina håll recession.

Den utvecklingen skadar Europas näringsliv permanent, då man hamnar rejält på efterkälken i konkurrensen med inte minst Kina. Europeiska bilar riskerar bli lika omoderna som amerikanska när Kina tar täten, i lihet med hur Japan och Sydkorea fintade bort USA för ett par decennier sedan. Överhuvudtaget har Europa inte längre så mycket att komma med vad gäller ny teknik, utan har redcuerats till en global semesterort som inte kan leverera annat än floskler, sovjetreglering och käcka «värderingar».

Under dessa omständigheter har EU:s apparatjiker enats om att tokrusta för lånade pengar, trots att man redan har en trefaldigt större budget än Ryssland. Det kanske vore en någorlunda sund idé om pengarna ginge till europeisk försvarsindustri, men risken är att man bara matar det amerikanska militärindustriella komplexet – vilket förmodlligen är Trumps underliggande motiv i att hetsa om fem procent. Man klamrar sig fast i den kapade «transatlantiska länken» i hopp om att rädda vad som räddas kan.

Situationen liknar allt mer den i Vietnam 1955–1975, det första av USA:s många evighetskrig. Det amerikanska imperiet hade lagt under sig Japan och Sydkorea i kolonisation efter andra världskriget och därmed skapat den ordning som gäller än i dag, med en tudelning av Korea och befästning av Taiwan. Men framförallt gällde den paranoida dominoteorin, att om ett land faller till den röda kommunismen, så riskerar övriga att falla som dominobrickor.

Vietnam, som hade koloniserats av Frankrike, föll under andra världskriget till Japan, och därefter vidtog ett befrielsekrig som sedermera urartade till ett inbördeskrig mellan nord och syd, understödda av respektive sida i det pågående kalla kriget. Vietnam blev därmed ett av flera skuggkrig under kalla kriget.

Nord avgick som bekant med segern, och Vietnam blev kommunistiskt. Men inga andra dominobrickor föll i Thailand med flera omliggande länder, varför «teorin» uppenbarligen var felaktig. USA fick sjappa från Saigon, på samma sätt som man sedermera har fått sjappa från Kabul i ett liknande evighetskrig mot en primitiv fiende.

Vän av ordning skulle här kanske inflika att Ukraïna då är Rysslands Vietnam, eller Rysslands andra Afghanistan om man så vill, men så är ju inte riktigt fallet då man enkelt kontrollerar det territorium man har tagit. Det är tvärtom så att Ukraïna riskerar att bli Europas Vietnam, ett skuggkrig vi engagerar sig i med hull och hår utan att det egentligen angår oss.

I retoriken torgför man den enfaldiga fabeln att vi står på tur om Ukraïna förlorar, vilket är och förblir en amsaga. Det är således Europas variant av «dominoteori», att Ryssland efter Ukraïna ska ge sig på baltländerna, Finland, Sverige, Polen och så vidare. Som om Moskva på allvar skulle utmana det långt rikare och resursstarkare Nato… det är så befängt att man måste ta sig för pannan.

Nej, i grund och botten handlar det även här om geopolitisk expansion, en modern form av kolonialism genom övertygelse, inflitration, manipulation, desinformation, komplotter och direkt engagemang i form av iscensatta statskupper (Euromaidan 2014). Tugga för tugga och bit för bit har Nato mumsat i sig forna sovjetstater och därmed allt mer inkräktat på den tidigare säkerhetsordningen, men det har då handlat om bufferstater.

Ukraïna är emellertid ingen satellit, utan ryskt kärnområde, och därför en illröd linje för Moskva. Västs och Natos hållning är att det står varje land fritt att söka sin egen väg i att försvara sig, men det fungerade inte riktigt så när Kuba blev föremål för installation av sovjetiska robotar under Kubakrisen 1962. På samma sätt skulle USA aldrig godta att centralamerikanska länder faller inom ramen för Kinas militära engagemang, och Kina skulle inte heller godta att Taiwan blir en amerikansk utpost.

Därför blir det kraftmätning, där å ena sidan Moskva anser att den egna existensen är hotad, och å den andra Väst har plöjt ned så mycket kraft och prestige i projektet Ukraïna att man inte kan backa med hedern i behåll. Förnedring genom rysk totalseger är i det perspektivet så mycket lindrigare än att backa och hissa vit flagg.

Därför fortsätter skuggkriget i många år till, för att pajasar som Kallas, von der Liar och många lokala europeiska politiker alldeles har tappat förståndet och förskansat sig i skyttegravar och «situationsrum» för att utkämpa ett skuggkrig som för allt vad det är värt faktiskt inte angår Europa och dess medborgare.

Framförallt är det ett krig man aldrig kan vinna, och det enda man kan åstadkomma är att fördröja den givna utgången, på Ukraïnas och ukraïniernas bekostnad. Men som resonerat ovan kostar det även Europa dess plats i den första världen, och kontinenten riskerar att tappa så mycket mark att man får nöja sig med att hädanefter spela i division två. Superligan är vigd för USA och Kina, som är de som tjänar på denna konflikt, tillsammans med Indien och några till.

Ett efter ett faller Europas länder i den europeiska «dominoteori» som för närvarande torgförs av paranoida politiker och ledarskribenter.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Europas militära överkapacitet

Västvärlden styrs för närvarande av riktigt sjuka människor, då krigspsykosen breder ut sig ohejdat och hökarna tar allt syre. Den lallande pajasen i Vita huset har fått sällskap av europeiska motsvarigheter i land efter land, men med något andra bevekelsegrunder.

I drygt tre års tid har man varit fullkomligt besatt av det ryska inbördeskriget i Ukraïna, en skärmytsling som nu resulterar i att länder i den förlegade militäralliansen Nato ska lägga fem procent av bruttonationalinkomsten på militärt försvar. Annars måste vi lära våra barn att tala ryska, som det fullständigt sinnessjuka skrämskottet lyder.

Till saken hör att Donald Trump har pläderat för denna nivå, under hot om att dra sig ur organisationen. Utan USA som garant står Europa naket, hävdar man, varför Europa måste dra sitt eget lass och sörja för sin egen säkerhet. För inte så länge sedan gapskrattade man åt Trumps förslag, nu implementerar man det.

Förvisso vore det alldeles utmärkt om Europa bleve självständigt och upphörde att vara en amerikansk marionett, och det vore passande så här åttio år efter krigsslutet att det ockuperade Tyskland äntligen finge sin frihet. Å andra sidan är ett Tyskland i recession i kombination med upprustning av Wehrmacht en syn man helst vill slippa se i repris, allra helst då den tyska diktaturen blir allt mer auktoritär, därtill med en allt mer hökaktig inställning till omvärlden.

Men här måste vi nog nypa oss i armen och känna doften av nybryggt kaffe innan vi fortsätter ner i denna psykos. I den praktiska verkligheten lägger europeiska Nato-länder nämligen redan tre gånger så mycket som Ryssland på sitt försvar, det efter att Ryssland ökat sitt utgiftstak till 7 % av BNI.

Om EU-Nato ökar sina utgifter till 5 % motsvarar det 1135 miljarder USD, alltså mer än vad USA lägger i dag. Ta in den siffran, ty den är helt ohemul. Den har inte i verkligheten att göra, eftersom Europa inte likt USA har 800 militärbaser och operationer över hela världen. Siffran motsvarar 7.5 gånger Rysslands budget.

Tanken att Ryssland skulle angripa ett Nato-land är i sig absurd, men det är den tankefiguren som för närvarande dominerar i mjuka hjärnor som Mark Ruttes och Kaja Kallas’. Ryssland har varken motiv eller förmåga därtill, utan det är en fabel hämtad från sagans värld. Detta redan i dag, under Europas befintliga kapacitet.

Man kan förvisso hävda att Ryssland har bättre produktionskapacitet, då man inte likt Europa har avindustrialiserat och då man kan framställa betydligt billigare på grund av skalfördelar. Europa har nackdelen av att ha mängder av mindre företag, vilket trissar upp priserna och gör europeiskt försvar så mycket dyrare. Men kvaliteten är samtidigt bättre än de ryska pjäserna.

Omvänt, om Europa ska skala upp sitt försvar innebär det att merparten av pengarna kommer att försvinna i byråkrati och luft, då upprustningen ska klimatanpassas, genuscertifieras, *2SHBTQIAP++-säkras, hållbarhetsförankras samt resultera i digra löner för personal och administration. Den friktionen finns inte i Ryssland, inte heller i Kina.

Icke desto mindre lär en sådan ofantlig upprustning ändå resultera i drastiskt ökad slagkraft och förmåga, och frågan är då vad Europa ska med all denna militära överkapacitet till? Försvara sig mot Ryssland kan man göra i sömnen med en sådan arsenal, varför man kan misstänka att Europa har börjat drömma om fornstora dagar då man dominerade världen.

Ska man i allt högre frekvens skicka fartyg med utrustning till Asien för att provocera Kina, så som många europeiska ledare har antytt? Ska Europa och Nato lägga sig i det kinesiska inbördeskriget och ta strid för provinsen Taiwan, så som många hökar har föreslagit?

Var finns den demokratiska legitimiteten bakom detta fascistoida stöveltramp? I vilka länder har man haft som vallöfte att öka försvarsutgifterna till ohyggliga fem procent samtidigt som man ignorerar recession, arbetslöshet, kriminalitet och andra för medborgarna mer trängande frågor? Europas sjuke män och fruntimmer är oss svaret skyldiga.

Kategorier
Kultur Politik Ryssland Språk

Barnbarnen talar ryska?

Regimen kommer hädanefter att lägga 3.5 % av BNI på militärt försvar, med en option om ytterligare 1.5 procentenheter om den förlegade försvarsalliansen Nato skulle kräva så. Det är för övrigt inte bara Tidöregimen, utan hela åttaklövern är faktiskt överens om saken.

Tycker man annorlunda hör man därför uppenbarligen till en minoritet, som kanske inte riktigt begriper de «allvarstider» vi sägs befinna oss i. Alternativt är det så att majoriteten inte alltid har rätt, vilket också skulle kunna formuleras som att majoriteten faktiskt nästan alltid har fel.

Om detta kan man tycka vad man vill, men faktum kvarstår emellertid att regimen med brett parlamentariskt stöd väljer att slösa skattebetalarnas medel på meningslös upprustning, samtidigt som arbetslösheten är rekordstor och tillväxten obefintlig. Man kunde inte ha ett mer felaktigt fokus.

Den allt mer senildementa finansministrinnan Svantesson uttrycker saken som att reformen genomförs på det att «våra barn och barnbarn inte ska behöva lära sig tala ryska», en löjlig metafor som uttrycks bakom en pulpet på vilken det vanligen står «Government of Sweden» på ett visst imperiespråk som barnen förväntas kunna tala.

Nu har det sedan drygt två sekel tillbaka aldrig förelegat någon risk för att Ryssland ska invadera och än mindre kunna kontrollera Sverige, och den risken har inte ökat i nutid. Däremot riskerar Sverige att anfallas av ryska robotar vid en bredare konflikt, eftersom man har valt att häva neutraliteten och ingå i en förlegad försvarsallians – egen förskyllan ligger bakom det försämrade säkerhetsläget.

Ryska är det därför även framgent bara bildade personer som kommer att tala, en allt mindre kulturell elit som bemästrar främmande språk andra än engelska, som mandarin och stora europeiska språk som spanska, franska och tyska. Vad barnbarnen än kommer att tala är det därför inte ryska, alldeles oavsett den politiska utvecklingen, eftersom Ryssland helt enkelt inte har en sådan ambition och allra minst förmåga att genomdriva en sådan kulturimperialism.

Ändå har man kanske rätt i att barnbarnen inte kommer att tala svenska, eftersom svenskar snart är i minoritet i sitt eget land. Det är också så att modersmålet är i fritt fall då barn och unga inte längre läser böcker och därför inte kan uttrycka sig ordentligt då skolan förfaller och föräldrarna undandrar sig ansvar.

Till yttermera visso har blattesvenskan stort inflytande i populärkulturen, inte minst genom statsmediernas försorg i form av att propagera för förortsrap på rinkebysvenska, förstås vid sidan av det helt enformiga spåret med engelskspråkig kultur. De allt mindre svenska barnen lär därför i framtiden tala något slags svensk creole med arabisk prosodi och engelska slanguttryck inmixade här och var. Keff värre!

Det finns alltså områden som vore betydligt mer värda att satsa på än nya ståldildos till militären, och ett givet sådant gäller kulturell upprustning av nationen, på det att våra barn och barnbarn fortsatt ska kunna tala svenska. Men då måste man först förstå vilken invasion det är som faktiskt pågår, istället för att fantisera om en som aldrig kommer att inträffa. Den invasiva arten kommer inte österifrån.

Invasion är inte alltid av det uppenbara slaget…
Kategorier
Europa Politik Ryssland

Ukraïnsk terrorism

Skadeglädjen hos svensk statstelevision och vissa politiska bedömare går inte att ta miste på, efter att ukraïnska drönare orsakat skador på ryskt flyg. I vanlig ordning stödjer man sig enbart på ukraïnska källor, sådana som brukar hävda att man inte har några egna förluster medan Ryssand har förlorat en miljard man och står på ruinens brant under en dödssjuk Putin.

I verkligheten förefaller skadorna ändå vara ganska begränsade, men tillräckliga för att motivera en omfattande hämnd – man drar sig till minnes det japanska angreppet mot Pearl Harbor, vilket småningom blev slutet för kejsardömet när man ådrog sig den amerikanska vreden. Samtidigt visar det att Ukraïna nog inte vill ha fred när man dagen innan «fredssamtal» iscensätter en sådan attack.

Flygplan må vara giltiga militära mål, även långt borta i Sibirien, men det samma kan nog inte sägas om att sabotera civil infrastruktur, som att spränga broar och tåg, händelser som ägde rum samma dag. Det är då fråga om ukraïnsk terrorism med dödlig utgång, men i statstelevisionen försvarar den höggradigt korrupta statsreportern Elin saken med att Ryssland minsann terroriserar Ukraïna med robotar och drönare, samtidigt som händelsen tonas ned i övrigt.

En sådan eskalering kan emellertid aldrig sluta bra, utan lär resultera i mer brutal krigföring från båda sidor när prestigen och vreden trappas upp. Ryssland har alltjämt den större eldkraften att sätta in, och det förefaller som att Kiev verkligen vill att så ska ske.

Samtidigt riskerar man att skadskjuta den egna saken, då terrorism inte ses med blida ögon av alla i Väst. Exempelvis har det orubbliga stödet för den israeliska apartheidstaten skakats i sina grundvalar efter att man högst medvetet låtit barn svälta ihjäl genom att hindra hjälpsändningar, ett pågående folkmord som har fått länder som Frankrike att ompröva sin hållning kring Palestina.

En sådan omprövning skulle mycket enklare kunna ske kring Ukraïna, eftersom det är en stat som man normalt inte har sympati för. I propagandan kallas det för en «demokrati», men riktigt samma tongångar hade man inte innan krigsutbrottet. Alla vet nämligen att Kiev-staten i grunden är av samma skrot och korn som den ryska, ett brödrafolk med samma kultur och bakgrund, en korrupt stat med omfattande brister.

När Zelenskyj visar sitt rätta ansikte och genomför dylika terrorattacker lär han successivt tappa anhängare, eftersom sådana metoder aldrig kan godtas. Då skulle man lika gärna kunna stödja Hamas med ungefär samma argument, men det är det nog bara Klimat-Greta och den yttersta vänstern som gör – vilket inte hindrar att man måste ta ännu störrre avstånd från judarnas folkmord.

Faktum är att det nog är hög tid för envar att se Ukraïna för vad det är, istället för att sprida amsagor om att det skulle vara en västlig demokrati av vårt snitt, eller «en av oss». Kiev kommer aldrig in i den europeiska värmen med mindre än att man radikalt stöper om den egna nationen och uppfyller kriterierna, ett projekt som skulle ta ett halvt sekel i anspråk att genomföra.

Den egentliga orsaken till att man omhuldar Ukraïna är för att man redan har plöjt ned så mycket resurser i att orsaka färgrevolution och locka landet från den ryska sfären. Man vill inte släppa ambitionen att expandera den västliga sfären allt närmare Moskva, och i det spelet får ukraïnarna tjäna som bondeoffer utan egentligt värde. De «slåss för oss», som man säger, men är terrorism verkligen «vår sak»?

Europas Castro – hur länge håller populariteten?