Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Omförhandlad regelbaserad världsordning

Moskvas krav på Väst att inte expandera Nato österut har föranlett ilskna reaktioner, och Bryssel anklagar såväl Ryssland som Kina för att försöka omdefiniera den «regelbaserade» «internationella» världsordning som har gällt sedan andra världskrigets slut. Visst är det så, och det är helt naturligt.

Världen ser nämligen inte ut som den gjorde 1945, och det är inte heller rimligt att en mindre klick västliga före detta kolonialmakter som representerar mindre än en tiondel av världens befolkning ska sätta ett universellt regelverk, därtill utan att själva behöva följa det.

Regelverket, primärt under amerikanskt inflytande, är ett uttryck för segrarens dominans och ambition att sätta sig själv i första rummet. Denna pax americana var naturlig i ljuset av världskrigets resultat, och speglade den tidens styrkeförhållanden.

Därmed inte sagt att omvärlden godtog ordningen, och kalla kriget mellan Väst och Sovjetunionen med dess satelliter var uppenbarligen ett bevis för det. Sedan kommmunismens fall 1989 har man emellertid kunnat hävda en sådan dominant världsordning, och man trodde då att man hade nått något slags historiskt politiskt slutstadium.

Denna vänsterliberala yra har sedermera fått sig ett antal törnar, och en ny verklighet har tornat upp sig bortom ruset. Exempelvis har den geopolitiska konflikten mellan Ryssland och Västeuropa föga med kommunism och Sovjetunionen att göra, utan är av betydligt äldre datum. Det rör sig om en kulturell förkastningslinje som är stabil sedan tusen år tillbaka.

Att Ryssland nu åter gör anspråk på att upprätthålla en buffert mellan moderlandet och det historiskt aggressiva Väst (Karl XII, Napoleon, Hitler) är således ett uttryck för den verkligheten. Att det sker just nu beror på att Ryssland är förhållandevis starkt och Väst förhållandevis svagt, samtidigt som USA alienerar Kina och därmed driver Moskva och Beijing i armarna på varandra.

Kina är inte och har aldrig varit ett hot mot Väst, och egentligen inte heller mot någon annan, men är uppenbarligen ett «hot» mot fortsatt amerikansk hegemoni, dels i termer av regionalt militärt inflytande, men framförallt i fråga om inflytande i världssamfundet, exempelvis avseende standarder och andra regelverk.

Det tycks vara en inneboende egenskap i mänsklighetens natur att inte utan vidare låta sig utmanas av uppstickare, och vår apnatur har således en förlängning i hur kollektiva enheter som länder beter sig.

Alfagorillan USA tillåter därför inte att Kina tar sig ton, utan vill hävda sin dominans genom att innesluta landet med en rad åtgärder som tariffer, handelskrig, exportkontroll, marknadsförbud och andra mekanismer som inte rimmar alls med den «regelbaserade världsordning» man vanligen åberopar, utan snarare är ett uttryck för mobbarens mentalitet.

Problemet är bara att Kina är så mycket starkare än vad Sovjetunionen någonsin var, och att man därför inte kan tillämpa samma strategi av «containment». Detta är uppenbart redan i det faktum att Kina numera dominerar världshandeln, och att man har betydligt mer att erbjuda andra aktörer i form av ekonomiska utbyten än USA, men även i att man i princip har uppnått paritet med USA i fråga om forskning och teknisk utveckling – man kommer småningom att gå förbi och bli allt mäktigare ekonomiskt.

En illustration över länders största handeslpartner 1960–2020 ger en bild av hur världens styrkeförhållanden har förändrats under efterkrigstiden, från amerikansk och brittisk dominans till västeuropeisk-amerikansk och slutligen kinesisk.

USA:s konfrontativa beteende ger således helt naturligt att det omaka paret Kina och Ryssland graviterar mot varandra för att kontra den amerikanska aggressionen. USA och Väst faller därför på eget grepp när man försöker ringa in båda dessa aktörer samtidigt.

Ordningen sedan pingpongdiplomatins dagar har annars varit att USA har närmat sig Kina just för att hålla Sovjetunionen i schack, men uppenbarligen vill man inte längre hålla fast vid denna strategi, nämligen för att Kina under den ordningen har vuxit från ingenting till världens största ekonomi och därmed utmanar USA.

Givet den utvecklingen är det således naturligt att både Kina och Ryssland – med flera – ifrågasätter den ensidiga världsordning som åberopas, och man vill helt enkelt ha en omförhandling av villkoren för att bättre spegla nutida styrkeförhållanden och ta hänsyn till fler parametrar än västlig kristendomsbaserad kultur. Exempelvis finns det andra sätt att se på mänskliga rättigheter än det förhandenvarande västliga synsättet.

Så hur slutar detta? På ett eller annat sätt med en ny «regelbaserad världsordning» som inte längre är USA-dominerad utan av mer flerpoligt snitt, med Kina och USA som primära maktcentra. Det kan ske både fredligt och med krig, men påverkar inte slutresultatet.

För ett Väst som alltid har ansett att just dess «värden» är de rätta, riktiga och «universellt» giltiga, från kristendom till utvidgade mänskliga rättigheter, är det kanske ett beskt piller att svälja, men det är ändå ofrånkomligen dit vi rör oss.

Kategorier
Kina Politik Ryssland Teknik USA Vetenskap

Rymdkapplöpning 2.0

Månsonden Chang’e 5 (嫦娥) har lyft från månens yta för att småningom docka med huvudfarkosten och därefter återvända till jorden med ett par kilo månstoff, om allt går väl. Det är första gången sedan 1976 som ett sådant projekt företas, efter sovjetiska Luna 24.

Kineserna är som bekant sent tillkomna i rymdbranschen, och är för närvarande fullt upptagna med att göra om tidigare bedrifter från de amerikanska och sovjetiska programmen. Således har man tidigare skjutit upp några personer i omloppsbana, initierat ett månprogram, tagit rymdstationen Tiangong 1 (天宫) i bruk, och sedan i somras även påbörjat utforskning av Mars med Tianwen 1 (天问), beräknad att anlända i februari 2021.

I en inte avlägsen framtid blir programmet dock mer ambitiöst, med bemannade expeditioner och kanske även månbaser. USA har därför kommit ur sin dvala och åter börjat satsa på sitt rymdprogram, en verksamhet som placerades i malpåse efter att man vunnit rymdkapplöpningen och den överordnade kapprustningen mot Sovjetunionen – ur politisk synvinkel var det huvudmålet, medan de mer långsiktiga vinsterna med rymdforskning inte ryms i kvartalsbudgetarna.

USA har även förbjudit NASA att samarbeta med den kinesiska motsvarigheten CNSA (国家航天局, Guojia hangtianju) och att överhuvudtaget släppa in kinesiska medborgare i NASA:s verksamhet, ett slags personalembargo som inbegrips i den allmänna amerikanska ambitionen att obstruera Kina.

Men NASA har inte någon kunskap som Kina inte redan besitter, varför blockaden mest syftar till att polarisera och mobba ut kineserna ur internationellt samarbete. I vetenskapliga kretsar är denna politiska blockad inte särskilt populär, och den kan även få negativa konsekvenser vad det lider.

Övriga världen är nämligen öppen för att samarbeta med Kina, och speciellt Ryssland har i dagarna ingått ett fördjupat samarbete med landet. Ryssland förlorade visserligen kapplöpningen mot månen, men har den fulla kompetensen för rymdutforskning och anses även ha den bästa raketteknologin – det finns en anledning till att USA länge har behövt ta sig upp i rymden med ryska raketer, sedan man monterat ned rymdfärjeprogrammet.

Kombinationen Kina och Ryssland blir en helt annan nöt att knäcka för USA, särskilt en amerikansk nation som blöder under pandemin och lider av svåra spänningar i samhället. I fråga om en rymdkapplöpning 2.0 är det inte säkert att amerikanerna mer än kommer ur startgroparna, och man har helt enkelt inte vigören eller momentet längre, inte ens med den privata rymdsektor som växer fram.

Det blir väl mest en notis i medier om Chang’e 5, eftersom nyhetsvärdet inte är så stort. Men som med allt Kina företar sig blir dessa små steg småningom stora språng, för att nu låna en analogi från ett annat rymdäventyr. Och en dag har man gått förbi och tagit ledningen, utan att någon förstår någonting.

Chang’e 5 (嫦娥五号) på månens yta, med foto i extrem vidvinkel (CNSA).
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Kulturella förkastningslinjer

Ett annat sätt att åskådliggöra hur anglosfären bildar ett politiskt-kulturellt block är genom Ingleharts välkända kulturkarta. Europeiska unionen är här åtskild i en protestantisk nordeuropeisk del, och i en katolsk central- och sydeuropeisk.

Kulturkartan definierar vidare en konfuciansk komponent med de östasiatiska länderna Kina (inklusive Taiwan), Sydkorea och Japan, ett block som angränsar till de två europeiska delarna. På motsvarande sätt angränsar ett angloblock till EU-länderna, men samtidigt utgör Europa en buffert mellan de engelsktalande och konfucianska nationerna.

Detta illustrerar tesen att Europa har ett annat förhållningssätt gentemot framförallt Kina än vad USA och Five Eyes har. Även om det finns en given övervikt för den kulturella samhörigheten med anglosfären, uppskattar européerna det rationella inslaget i handlaget med Östasien.

Kartan förklarar även varför Sverige avviker med en hätskare attityd mot Kina och en större samhörighet med anglosfären. Sverige delar visserligen rationalismen med Östasien, men har i gengäld desto mer gemensamt med de engelsktalande länderna i form av individuell frihetlighet och självförverkligande – dock mindre med avseende på traditionella värderingar kring familj, sexualitet och maskulinitet.

Anglosfären och sinosfären drar således inte jämnt på grund av kulturella skäl (jämte realpolitiskt praktiska), och misstänksamheten är därför utbredd. Sverige delar den skepsisen och förstår helt enkelt inte Kina (eller för den delen Japan), medan länder som Tyskland och Italien har en mer balanserad syn.

Det interkulturella avståndet är vidare större mellan Sverige och Ryssland än mellan Ryssland och Syd- och Centraleuropa, varför samma fenomen uppstår här. Merkel och Macron kan prata pragmatiskt med både Xi och Putin, medan Sverige osar av vrede vid blotta namnet på någondera av dessa potentater.

Ungern och Polen är två (katolska) nationer som står nära det ortodoxa blocket, och även här gäller att framförallt Sverige har svårt att fördra de värderingar som präglar dessa länders befolkningar, och omvänt. Men det är att märka, att det är Sverige som är den stora uteliggaren här, den extrem som avviker mest av alla.

Historien har format dessa värdegrunder, och det mest anmärkningsvärda är egentligen hur Storbritannien sticker ut som en udda fågel i det europeiska sällskapet. Samtidigt följer världens olika konfliktytor ganska väl de kulturella förkastningslinjerna, till exempel spänningen mellan å ena sidan USA och å den andra Kina respektive Ryssland. Det är en bra fusklapp när man vill förstå geopolitiska skeenden.

Kategorier
Kultur Ryssland Språk

Dialekt, brytning och blandning

Jag är fan för gammal för att hålla reda på undervegetationen på Tuben, och är vanligtvis inte heller särskilt road av amatörhumor. Till de som därstädes tycks ha skapat sig en profil hör Kristina «Keyyo» Perushina, en drygt tjugoårig cutie med förtrollande ögon och stor charm, med bakgrund från Omsk i Sibirien.

Statstelevisionen – vars uppdrag inte är att göra dylika program – skickade henne på resa tillbaka till hemstaden med Johan Rheborg, en av många som under inflytande av rysshatande medier har format en negativ bild av landet. Programmet ger således en mer nyanserad bild av vår granne i öst, samtidigt som det nog presenterar Perushina för en större och äldre publik.

I’m dock only in it for the cuties, och för språket. Ödet att flytta till ett nytt land och lära sig ett nytt språk är inte särskilt ovanligt, men är förstås en ganska krävande omställning för ett barn. Dock är det än mer krävande för en vuxen, som inte är lika formbar och plastisk som ett barn. Perushina var åtta år när hon gjorde resan över transsibiriska järnvägen till Moskva och vidare till Dalarna i Sverige, vilket man kan förstå som en resa man minns för evigt – och därför vill återuppleva.

Är man åtta år lär man sig ett nytt språk utan brytning, varför man blir lite perplex när Perushina i sista avsnittet säger sig prata med en egensinnig brytning. Nog för att man märker något annorlunda med Keyyos uttal, men det är inte brytning, utan att växelvis falla in i ett myller av olika dialekter man har utsatts för under barndomen, plus en smula gemensamt språkligt förfall som alltid präglar ungdomen.

Ett sådant språk som på ordnivå kan svänga mellan dialektala uttal är inte helt ovanligt bland personer som har flyttat mycket som barn, och det torde givetvis accentueras om man får ett grundspråk och en grunddialekt först som åttaåring. Om den dialekten dessutom är det särpräglat svängiga dalmålet är saken helt given.

I Ryssland är dialekt tillbakaträngd, och man pratar nära nog enhetligt i större delen av landet, med små variationer. Om man ändå har dialekt kan man falla tillbaka på den standardryska man lärt sig i skolan. Här säger sig Keyyo underligt nog prata ryska utan (regional) accent, som en åttaåring, men det är alltså vad som präglar standardryskan som helhet. Hon torde alltjämt prata den ryska som hon hade med sig från Omsk, renodlad för mammans uttal.

I Sverige har dialektutträngningen inte varit lika påtaglig, men nog tillämpades i folkskolan länge en ansats att bryta ned dialekt till förmån för något slags rikssvenska. I det tungt stockholmscentrerade Sverige finns alltjämt en sådan negativ attityd till dialekt, något vi således delar med Ryssland. Det är därför många i officiella sammanhang som television anpassar sitt språk, medvetet eller ej, och det är vad vi ser även med Keyyo. Troligen stabiliserar hon en mälardalsk riksaccent före trettio, även om dalmålet kommer att sitta i på samma sätt som ryskan.

Det neurala nätverk som ligger till grund för språket har olika styrka för olika ord och företeelser, varför ord med många bindningar är hårdare knutna fonologiskt. Dessa har egenskapen att dominera när man anpassar nätverket för en ny dialekt, varför en svängning uppstår. Det är samma fenomen som när man lär sig ett nytt språk men präglas av en hårt knuten fonologi och grammatik i grundspråket – brytning uppstår. Genom träning kan man anpassa nätverket för det nya språket, och man skapar då nya bindningar och knutpunkter. För barn är detta en mindre krävande (och helt automatisk) process, men den kan utföras även av vuxna intill perfektion.

Den tredje underligheten Perushina uttalar är att hon säger sig se svensk ut. Nu finns det för all del inga stora skillnader mellan ryssar och svenskar, men Keyyo ser avgjort rysk ut, särskilt när hon draperar sig i slöja i en ortodox kyrka och får något storartat högdraget och allvarligt över sig. Inget fel med det, ryska kvinnor är ju uppskattade för sin skönhet, om än inte för feminin charm.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Geostrategin bakom Syrien

Bombastiska demagoger i medier eldar massorna med hätska termer som «Assadregimen» för att förklara den syriska situationen. Därmed har man, även på förmedlande nyhetsplats, tagit ställning i konflikten mot al-Assad och Ryssland, och för USA och en kommande jihadistregim i Syrien, bestående av de förmodade segrarna i de stridande rebellfraktionerna, varav de flesta hör till terrornätverkens band.

Låt oss därför begrunda vad saken egentligen gäller, och varför Förenta nationerna är och har varit tandlöst i att bringa ordning i den humanitära katastrofen. Kartan nedan visar hur stormakternas pjäser är uppställda i det geostrategiska spelet, nämligen i form av utländska baser, och här framgår att Rysslands enda postering i Mellanöstern finns just i Syrien. Rysslands intresse är självklart att bevaka denna utpost.

USA vill å andra sidan motsatsen, det vill säga att mota bort ryssarna för att bli ensam herre på täppan i regionen. Av det skälet har man lagt ned omfattande resurser på att stödja regimkritiker och att forma rebellgrupper för att destabilisera Syrien. Det är inte al-Assad man i första hand har velat eliminera, utan Ryssland, med full vetskap om att en jihadiststat skulle komma att ersätta den nuvarande installationen. Tanken att USA skulle kunna invadera Syrien med landtrupp är dock befängd, eftersom det skulle resultera i direkt konflikt med Ryssland.

Kalla kriget tog således aldrig slut, utan tog bara en ny skepnad. Efter Sovjetunionens fall och Warszawapaktens upplösning har Nato expanderat in i Baltikum, Polen och andra territorier invid Rysslands gräns, vilket har fått landet att revidera sin säkerhetsdoktrin. Samtidigt upplever sig Ryssland förnedrat, med följd att Putin med populistiskt majoritetsstöd har kunnat rusta upp och hävda sig i den regionala politiken, i syfte att åter göra Ryssland till en stormakt. Annekteringen av Krim är trivial i beaktande av detta.

Därför är också Förenta nationerna impotent, för att de båda makterna har vetorätt i säkerhetsrådet. Det är så organisationen är konstruerad från första stund. De brutala effekterna på civilbefolkningen är en sekundär fråga och ses som indirekt skada som är underordnad den geopolitiska ordningen. Man ger förstås en läpparnas bekännelse för tragiken, men pekar mest finger åt motparten, medan sanningen är att båda har exakt samma grad av medskyldighet: det går inte att särskilt peka ut Ryssland, så som man gör i «objektiva» medier.

Men det finns även andra intressen i konflikten. Iran stödjer den syriska regeringen och Saudiarabien rebellerna (trots att Syrien till övervägande del är sunni) i det proxykrig som sedan länge utkämpas mellan de stora shia- och sunnistaterna. Här är Iran en fiende till USA, medan Saudiarabien är en allierad, vilket ytterligare låser USA till rebellsidan, trots att den består av fientliga krafter.

Ytterligare en spelare i konflikten är kurderna, som strider mot al-Assad och därmed finns på den amerikanska sidan. För Türkiet är det främsta målet att förhindra kurdernas framfart och en framtida kurdisk stat, varför man sedermera har ställt sig på al-Assads och Rysslands sida, enkannerligen sedan kuppförsöket mot Erdoğan tidigare i år. Men Türkiet är medlem i Nato och allierat med USA, vilket bara accentuerar virrvarret i getingboet.

Kina deltar indirekt i spelet genom att stödja Ryssland i internationella sammanhang, nämligen för att man likt Ryssland känner av en stark amerikansk närvaro kring sina gränser, och således har ett naturligt intresse av att reducera USA:s globala inflytande.

Givet hur brädet ser ut kan USA därför svårligen gå segrande ur konflikten. Syrien kommer att bestå, och rebellerna motas bort, även om det för al-Assad är en pyrrhusseger av formidabla mått. De verkliga förlorarna är dock civilbefolkningen och det allt mer destabiliserade Europa som axlar den humanitära katastrofen i stormaktsspelets skugga.