Den riktigt tunga analysen på sociala fora av olika slag manar till israelisk slakt av araber i Gaza samt intensifierad ockupation, samtidigt som stats- och kommersmedier i huvudfåran är sin uppgift trogen att förstärka och propagera etablissemangsnarrativet, som i detta fall är ovillkorligt stöd för Tel Aviv. Hamas har alltså inte mycket att hämta i västerländsk opinion, och sett ur den synvinkeln är operationen ett fiasko.
Men den verkliga avsikten har mer bäring på den första biten ovan, att framkalla israelisk vrede på det att judisk statsterrorism än en gång ska få utlopp. Bilder på bostadshus som bombas och sprängs i kombination med uppgifter om hundratals döda civila palestinier orsakar i sin tur ringar på vattnet, med slutlig destination i övriga arabvärlden.
al Aqsa-flodvågen är således ett martyrdåd i syfte att röra upp så mycket damm och känslor att sekundära effekter inträder, bland annat att förhindra ett närmande mellan Israel och Saudiarabien, samt att väcka en smula liv i frågan om Palestina och den sionistiska aggressionen. När det arabiska blodet kokar i grannländerna kan saken dessutom eskalera snabbt, och redan ser vi hur Libanon engageras i konflikten.
Våld föder våld, och Hamas träffar helt rätt i analysen att överraskningsanfallet inspirerar till ett oproportionerligt svar, som därmed föder nytt hat och göder det redan befintliga. Våldsspiralen fortsätter, men frågan är till vilken nytta – tvåstatslösningen dog i praktiken för länge sedan, och går nog inte att återuppliva.
En annan fråga är huruvida Hamas’ självmordsoperation får några vidare geopolitiska konsekvenser, givet att man kan skaka om regionen en smula. USA har i mångt och mycket lämnat Mellanöstern sedan man blev självförsörjande på olja, samtidigt som Kina ryckt fram med en diplomatisk offensiv och utan särskilda kopplingar till den judiska etnostaten.
Men den latenta krutdurken kring Iran och Saudiarabien likväl som befintliga konflikthärdar i Jemen och Syrien kan snabbt brisera i nytt våld, som därmed utökar det regionala skuggkriget mellan USA och Ryssland.
Det gynnar varken Mellanöstern eller världen i stort, men säkert gnuggar man händerna i Zhongnanhai, eftersom man får friare händer att agera då fokus minskar på Kina och fler möjligheter att verka ju större getingboet i Väst blir. Det gynnar även Moskva om Ukraïna tappar i betydelse under en våldsrenässans i Mellanöstern.
Grundtanken med EU och dess föregångare i Kol- och stålgemenskapen var att binda samman länder i ömsesidigt beroende, för att därmed minska risken för ännu ett destruktivt krig europeiska grannar emellan. Om man har gemensamma intressen tenderar man att premiera samarbete för att lösa knutar istället för att skjuta ihjäl varandra.
Samma princip gäller, eller borde gälla, för den globalistiska handel och logistik som har definierat efterkrigstiden, varvid vi har blivit ömsesidigt beroende av länder som Kina. Men refrängen i tiden lyder «derisking» eller rent av «decoupling», vilket med ovanstående logik då snarare skulle öka risken för konflikt än sporra parterna att deliberera problem i förhandling.
Förvisso är vi inte i union med Kina, och de logistikproblem som uppstod under pandemin har med rätta väckt eftertanke om diversifiering i handelsleden. Men därifrån till att betrakta Kina som en potentiell utpressare är att dra saken ett steg för långt, eftersom beroendet som sagt är ömsesidigt.
Det stora «kinahotet» är således mest en chimär, i grunden en konsekvens av en konflikt mellan USA och Kina på Washingtons initiativ, varvid EU har dragits med i det geopolitiska spelet. Sedermera har Rysslands invasion av Ukraïna accentuerat förkastningslinjerna, varvid Bryssels agerande har blivit allt mer besynnerligt.
Aktuell plan från von der Leyen gäller nu en akut utvidgning av EU, i vad som måste betraktas som ett geopolitiskt hugskott (heartland–rimland repriserad?) att snabbt fånga in länderna kring Svarta havet, plus de redan förhandlande balkanländerna, innan Ryssland sväljer dem med hull och hår.
Kartan avslöjar varför man vill knyta till sig Georgien, Ukraïna och Moldavien.
Här är det inte längre tal om kvalitetskrav, utan man är beredd att kasta köpenhamnskriterierna om demokrati och rättsstat helt överbord och anta andra klassens medlemmar med begränsad rösträtt, så länge man kan nå en formell vidgning av EU:s territorium.
Det är i grunden samma tanke som för Natos expansion österut, fantasin om att man därmed skulle åtnjuta större säkerhet. Men den enes säkerhet är i detta fall den andres osäkerhet, varvid en konfliktyta kommer i dagen. Man rubbar en redan existerande säkerhetsbalans. Kriget i Ukraïna är därför en logisk följd, och det är en konflikt man visste skulle komma, men man valde ändå att fullfölja.
EU är förstås inte en militärallians, men dels är man granne med organisationen i samma stad, dels är det ungefär samma länder som är medlemmar, och dels agerar man i intimt samförstånd med Nato i frågan om Ukraïna. EU:s sanktioner är en form av ekonomisk krigföring mot Ryssland, i saknad av stövlar på backen.
För Moskvas vidkommande är EU samma sak som Nato och Väst, och man skulle därför se en sådan hastig utvidgning som expansion av EU:s intressesfär gentemot Ryssland, och därför betrakta det som en provokation. Det skulle helt enkelt inte tillåtas under nuvarande omständigheter, utan kriget skulle då få en ny front.
Det är därför ren fantasi att Georgien, Ukraïna och Moldavien skulle kunna bli EU-medlemmar i den närmaste framtiden, och än mer så i ljuset av att detta är höggradigt korrupta autokratier som inte tillnärmelsevis uppfyller de grundläggande villkoren.
Bryssel kan inte göra avkall på kvalitet framför kvantitet, särskilt inte av hastigt uppkomna geopolitiska orsaker, utan måste hålla ihop den befintliga unionen och spela det långa spelet i övrigt. Relationen med Ryssland måste småningom läkas, och man måste gemensamt upprätthålla den europeiska säkerheten under lämpliga avtal och ömsesidig respekt.
Fler länder får eventuellt tillkomma i en annan och lugnare tid, under de villkor som hittills har präglat unionen. Innan en sådan utvidgning kan ske, är det lämpligt att man introducerar kvalificerad majoritet för besluten, om det nu överhuvudtaget är möjligt. Det skulle göra kolossen av 27 och sedermera 30+ länder mer lättrörlig, utan att för den skull förfalla till tyskfranskt tyranni.
Anglo-zanzibariska kriget 1896 lär ha varat i exakt trettioåtta minuter, då brittiska imperiet i all hast implementerade ett bombliberalt regimskifte i den afrikanska nationen. Men de flesta krig är inte korta som sexdagarskriget 1967 eller det tre månader långa gulfkriget 1990, utan sträcker sig över år.
Moderna krig förs i medel i två och ett halvt år enligt någon uträkning, men det inkluderar då kortvariga gränstvister och andra mindre dispyter. Större konflikter tenderar att dra ut betydligt längre på tiden, exempelvis de ständiga amerikanska krigen i Vietnam (1955–1975), Afghanistan (2001–2021), Irak (2003–2021), Jemen (2002–), Somalia (2007–), Niger (2013–) och Syrien (2014–).
Krig är å andra sidan avgränsade skeenden i konflikter, och i ett större sammanhang har stridigheterna i Afghanistan pågått i fyrtiofem år sedan en revolution 1978, efter vilken Sovjetunionen kom till regeringens understöd. Moskva gav upp efter nio år, efter att USA pumpat in mängder av vapen och pengar till Mujaheddin och al-Qaida i syfte att bekämpa ärkefienden, en åthäva som småningom skulle komma att bita Washington i ändalykten och medföra USA:s motsvarande engagemang i det isolerade bergslandet. Vi räknar för närvarande fyrtiofem år av permanent elände i Afghanistan, inklusive metastasen i «kriget mot terrorn».
Konflikten i Palestina har på motsvarande sätt pågått i 75 år; Korea 78 år; Sudan 68 år; Somalia 32 år; med många fler, men i de flesta sådana dragkamper föreligger längre perioder av vapenvila. Exempelvis Nagorno-Karabach är en 35 år gammal konflikthärd som blossade upp i dagarna, medan Georgien och andra forna sovjetstater har haft motsvarande problematik under lika lång tid, inte sällan som ett led i större geopolitiska skeenden med USA i bakgrunden.
Geopolitiken är allestädes närvarande även i Ukraïna, en konflikt som för närvarande är inne på sitt nionde år, även om det aktuella kriget än så länge bara har halvannat år på nacken. Men givet vad saken dröjer sig om, finns risk att vi nu har ett evighetskrig alldeles i vårt gränsland, snarare än på tryggt avstånd i Långtbortistan.
Beroende på perspektiv kan man se konflikten i Ukraïna som en förlängning av kalla kriget, som enligt historieboken avslutades med Sovjetunionens upplösning 1990, det historiens «politiska slutstadium» i vilket liberalismen tronade i ensamt majestät. Frågan är emellertid varför Nato, som etablerades som en försvarspakt under sagda kalla krig, hade behov av att expandera österut, om kalla kriget ändå var över.
Moskva säger sig ha fått löfte om säkerhetsgarantier att så inte skulle ske, vilket i så fall har ignorerats. Men i fallet Ukraïna har man dragit en röd linje, som om den överträds resulterar i rysk intervention. Även det har ignorerats, två gånger om, först med statskuppen 2014, då den valde presidenten Viktor Janukovytj avsattes och tvangs i exil efter amerikanskt engagemang i saken, och därefter då konkreta närmanden till Nato och amerikansk militär utbyggnad i Ukraïna skett. Man visste att kriget skulle komma.
Den inre spänningen i Ukraïna mellan västtrogna i västra halvan och rysstrogna i den sydöstra har således föranlett omfattande och omsorgsfull bearbetning från både Washingtons och Bryssels sida i syfte att åstadkomma «färgrevolution» (här «orange»), det vill säga att en gång för alla locka in den strategiskt viktiga nationen i den egna sfären medelst påverkansoperationer av skiftande slag. Även Moskva har förstås deltagit i den leken, i motsatt riktning.
I det västliga narrativet förnekas den ambitionen, och man menar att det istället rör sig om ett «oprovocerat» angrepp på en «demokrati», som vi därför måste försvara innan Putin får för sig att expandera ytterligare. Men det finns inget relevant institut överhuvudtaget som listar Ukraïna som annat än en auktoritär hybridregim med omfattande korruption, och tanken att Moskva skulle bedriva expansionistisk politik gentemot EU och Nato är fullständigt befängd, för att inte säga historielös.
Man kan för all del ha sina «egna» sanningar, nämligen de som förfäktas i den västliga propagandan, men då ska man inte heller bli förvånad över att vi här har nästa evighetskrig, som kan komma att pågå minst lika länge som de i Afghanistan och Irak.
Narrativet i medier har som bekant varit att Kiev gör ständiga framgångar, medan Moskvas krigsmaskin är trött och nedsliten, samtidigt som sanktionerna sägs ha kört den ryska ekonomin i botten. Den objektiva sanningen är mer nyanserad, och innefattar snarare ett Europa statt i recession, samtidigt som Ryssland utan vidare kan upprätthålla ställningarna i decennier.
För all del föreligger numera även i medier en ur Kievs synvinkel mer dyster klang i rapporteringen, och man kan se att stödet sviktar i både befolkning och ministärer runt om i Europa, givet att sanktionerna och energikrisen sliter hårt. Slovakien ansluter i och med Robert Ficos seger till det läger som vill avsluta sanktionerna och söka fred i status quo, tillsammans med bland andra Ungern.
Småningom kommer stödet till Kiev bara att omfattas av en liten minoritet, varvid EU knappast kan fortsätta med sanktioner och andra aggressioner mot Moskva. Men grannen i Bryssel, Nato, har inga som helst planer på att kasta in handduken, och det har inte heller Vita huset, som inte frivilligt kommer att släppa sin investering i Ukraïna. För Washington är det här ett skuggkrig som man kan bedriva i all evighet, och så kommer därför också att ske.
Ukraïna ska här förstås som en strategisk pusselbit i det nya kalla krig som har blossat upp, och i vilket Ryssland har finansiellt understöd av Kina, som i sin tur är USA:s nya fiende. Denna «systemkamp» mellan «demokrati och autokrati» bedrivs främst av USA i syfte att upprätthålla sin hegemoniska roll som enda supermakt, eller i vart fall fördröja ett skifte.
Men i det tidigare kalla kriget nyttjade Washington Kina som en allierad, medan man nu tar sig an båda dessa makter samtidigt. Vinnare i ett sådant märkligt spel kan bara Kina vara, då man än en gång får någorlunda fria händer att växa, medan Washington pumpar pengar och vapen till konflikten samtidigt som skuldberget växer, Ryssland nöts ned och blir Kinas dogg, och Europa dras ned i slukhålet i all sin stolthet och arrogans. Är det ett önskvärt resultat för vår del?
Analyser av Mearsheimer och andra realister filtreras rutinmässigt av «objektiva» medier.
Trudeleaus *2SHBTQIAP++-regim har återigen skitit i det blå skåpet, denna gång genom att bjuda in en ukraïnsk nazist till det kanadiska underhuset, i samband med att den ukraïnske ledaren Zelenskyj besökte Ottawa. Det är ett stort problem i att vara världsmästare i godhetssignalerande, samtidigt som man gång efter annan gör bort sig i internationella relationer.
Häromdagen pekade Trudeleau ut Narendra Modi som ansvarig för mordet på en sikhisk terrorist i Kanada, samme Modi som man söker befrynda sig med för att kontra Kina. Och Kina fjärmade man genom att hålla Huaweis finanschef Meng Wanzhou gisslan i tre år på amerikansk order, återigen utanför alla sedvanliga diplomatiska protokoll. Den kanadiske diktatorn saknar varje antydan till fingerspitzengefühl.
Men debaclet med den ukraïnske nazisten och den sikhiske terroristen sätter fingret på ett bredare problem, nämligen Västs ständiga schackrande och eviga alliansskiften. Under andra världskriget hette fienden Nazityskland, varvid kommunistiska Sovjetunionen blev Västs allierade, i vart fall tills kriget tog slut och vänskapen förbyttes i kallt krig och bitter fiendskap.
Men Ukraïna hade redan ett horn i sidan till Sovjetunionen, och i sovjetrepubliken bedrevs sedan länge en kamp för självständighet bland en klick nationalister. När Tyskland ockuperade västra Ukraïna blev det därför mer eller mindre naturligt att förena sig med de tyska ockupanterna för att uppnå detta mål.
Bland dessa nationalister fanns en viss Jaroslav Hunka, som tog värvning i ukraïnska Waffen-SS i syfte att bekämpa Sovjetunionen. För denna prestation fick han alltså stående ovationer i Kanadas parlament häromdagen, nämligen för att han ju slogs för ukraïnsk självständighet gentemot det Ryssland som är fiende för dagen.
Att han var nazist visste man inte om, eller hade glömt bort, eller hade överseende med, eftersom det nu råder andra konstellationer, allianser och förutsättningar. När det uppdagades reagerade diktator Trudeleau med den sedvanliga skuren av vänstertrams («desinformation», «propaganda» o.s.v.), men när saken sedermera korroborerades fick talmannen så vackert lämna sin post för att ha begått brott mot den heliga värdegrund.
Det är inte svårt att se nuvarande situation i Ukraïna som en direkt fortsättning på dessa förvecklingar. Landet har alltid varit delat i en västlig halva med dragning åt Väst, och en ryskkulturell östlig halva, som har tagit Moskvas parti. Väst har försökt utnyttja denna schism genom att bearbeta Ukraïna att ta steget in i den västliga sfären, inte minst Nato, vilket av Moskva har tolkats som ett hot mot gällande säkerhetsbalans och som ett brott mot de löften man erhöll efter Sovjetunionens upplösning.
Historien har lämnat vissa bestående avtryck, och bland nationalister i Ukraïna finns ett för Väst besvärande faktum att många sympatiserar med nazism och fascism, som ett arv från världskriget. Det är alltså inte enbart «propaganda» som uttrycks av Putin, utan det har verklighetsbakgrund – allt annat vore för övrigt fånigt. Och här har Trudeleaus wokeregim förstås gett Kreml en fin present i att upprätthålla diskursen.
Men Ukraïna har inte bara ett smutsigt fascistiskt förflutet, utan är sedan länge en halvdiktatur med stora mått av korruption. Ändå framställer man i propagandan landet som en «demokrati», eftersom man på något vis måste försvara det enorma ekonomiska och militära stödet till Kiev, även om pengarna skulle trilla in i fel fickor.
Världens friaste ekonomi – Hongkong – har man emellertid slutat kalla demokrati av helt andra skäl, nämligen en nyodlad fiendskap till Kina, vår tidigare allierade under kalla kriget. Det är så Väst håller på år in och år ut, och de enda bestående värden man kan förknippa med Väst är därför falskhet och opålitlighet.
Peptalk bedrivs alltjämt i den mediala debatten, hejaklackar som förmedlar ramsor om att det här är ett krig som vi inte får glömma, förtränga eller vänja oss vid. Ett krig som inte kan få ett annat slut än att Ryssland lämnar Ukraïna. Något annat slut och någon annan fred finns inte, heter det i retoriken. Vi måste segra eller dö, för att travestera ett citat som alla numera tycks ha städat undan.
Men vi kommer varken att segra eller dö, utan har att småningom godta den förhandenvarande verkligheten, att Ryssland har uppnått sina mål om att neutralisera Ukraïna och säkra ryskkulturella oblast. Även detta krig har sitt slut, och det kommer som de flesta andra att falla i glömska när tillräckligt lång tid har passerat.
Det finns inget speciellt med just denna konflikt, annat än att det ligger något närmre oss i rum än andra krig. Ukraïna är inte mer «fritt och självständigt» än exempelvis Irak, som ju våldtogs med besked av den amerikanska skurkstaten, utan att det ledde till några som helst sanktioner eller motsvarande bombastiska retorik. Irakiska liv är helt enkelt mindre värda än ukraïnska, enligt västerländskt synsätt.
Lögner i debatten gör gällande att Ryssland inte kommer att nöja sig med Ukraïna, utan tvärtom kommer att få smak för expansion. Narrativet är att Moskva har en expansionistisk agenda, och att Baltikum och till och med Sverige kan stå på tur härnäst. Men konklusionen blir inte korrekt om premisserna är felaktiga, och så länge man inte förstår Kremls vånda över Natos vidare expansion österut, kommer man fortsätta att gå fel i analysen.
Speciellt gäller att devisen «segra eller dö» är så mycket mer relevant för Moskva än för Bryssel. Det är för Kreml en existentiell fråga, medan Europa i övrigt inte påverkas överhuvudtaget om nuvarande status quo småningom befästs i en fred. Det enda som berörs är Natos vidare expansion, som då gör halt. Man kan då inte inkorporera vare sig Ukraïna eller Georgien, och förmodligen gäller samma sak för EU.
Det innebär i realpolitisk mening inget annat än att den hävdvunna säkerhetsordningen upprätthålls, och att Ryssland hindrar ett västligt genombrott. Det innebär inte att Moskva får blodad tand, ty landet är tämligen chanslöst mot Nato och Västeuropa. Inte heller har man eller har någonsin haft något intresse av sådan expansion, allra minst in i Sverige – kievlakejerna är historiskt obildade.
Vid fronten intet nytt…
Om vi verkligen vill «segra eller dö» gäller att sätta stövlar i backen, att skicka trupp till Ukraïna för att uppfylla andemeningen i retoriken. Ty enbart ukraïnskt manskap kommer att gå bet på uppgiften, enligt elementär aritmetik. Kiev kan inte segra på egen hand, oavsett hur mycket materiel man erhåller.
Men det vore naturligtvis dumdristigt, eftersom kriget då eskalerar och blir tämligen oförutsägbart. Ryssland har alltjämt ingen förmåga att invadera Nato-länder, men man kan frestas att nyttja taktiska kärnvapen, varvid konfliktnivån höjs ett flertal snäpp och riskerar att urarta i fullskalig nukleär drabbning.
Det är ändå konsekvensen av att följa fåtöljgeneralernas och tangentfäktarnas eldfängda retorik, ty i annat fall är kriget i praktiken redan avslutat. Vi har nu höst, och Kievs «våroffensiv» har inte inneburit annat än mikroskopiska framsteg i att befria någon enskild liten by. Putins mannar har grävt ned sig duktigt, och håller linjen. Genombrottet uteblev, och uteblir även framgent.
För all del kan man fortsätta skyttegravskriget i evighet, men småningom tröttnar allmogen på saken och går vidare. Mediernas direktrapporter tystnar, och kvar blir enstaka intermittenta notiser i nyhetsflödet, som tidigare i Irak, Afghanistan och Syrien. Stödet till Kiev minskar successivt i samma takt, och kvar finns bara den ekande tomheten, ångesten över att ha offrat hundratusentals liv för en meningslös sak.
Kanske knyter du näven i fickan av att läsa ovanstående, och tänker att det är moraliskt fel att låta makt gå före rätt, eller att i någon mening ta Moskva i försvar. Men någonstans måste idealismen faktiskt ge vika för realismen, nämligen när verkligheten inte längre medger utrymme för storverk eller mirakel.
Til syvende og sidst måste man gilla läget och godta das Ding an sich, den verklighet som förkunnar att kriget sedan länge är avgjort och nu mest väntar på en lämplig form av upplösning. Om din «moral» ändå är så trängande, kanske du borde göra slag i saken och själv ta dig till slagfältet, istället för att sätta ditt hopp till unga ukraïnska män och kvinnor som slaktas vid fronten?
