Kategori: Ryssland

Kategorier
Politik Ryssland

Slava för Ukraïna?

Vi bör semestra på Krim, menar en skribent i en envägsdebattartikel i kommersiell underlivspress, underförstått att Ryssland småningom kommer att lämna tillbaka sitt territorium till Kiev, nämligen när freden småningom inträder. Det är fina grejer han röker, den där Wästberg!

På penisstorlekstidningens ledarsida konstaterar man emellertid bittert att svenskarna har börjat svika Ukraïna, nämligen i så måtto att allt mindre pengar skänks till det behjärtansvärda ändamålet att öka på högen av lik och graden av förstörelse.

Skribenterna vid Sveriges mest paranoida redaktion håller här fast vid den rubbade tesen att Ryssland kommer att rita om kartan i enlighet med de ryska imperialistiska drömmarna om kriget inte vinns, som om Moskvas ambitioner vore allmän expansion i alla väderstreck snarare än att hindra Natos vidare vidgning och upprätthålla säkerhetsbalansen.

Men det är klart, så länge man inte förstår de egentliga bevekelsegrunderna för konflikten, kan den heller inte få ett avslut. Då fortsätter förstörelsen och dödandet, som för närvarande har kostat drygt en kvarts miljon människor livet, och resulterat i lika många sårade.

Eftersom fronten ligger stabil och Kreml står berett att borra sig fast under många år, nu med nordkoreanskt materiellt understöd, innebär det att Kiev inte har någon realistisk möjlighet att «vinna» kriget, och inte heller att återfå de fem förlorade oblasten, allra minst Krim, som annekterades redan 2014.

Men om man ska förstå sexpresskribenterna rätt, kan många liv räddas genom att pengar skänks till organisationer som ger sjukvård, säkrar rent vatten och delar ut matpaket. Regeringarna skickar således vapen och ammunition för att förstöra och döda maximalt, och civilsamhället skickar plåster och brödsmulor för att rädda vad som räddas kan efter slakten.

Något säger mig emellertid att man kunde rädda betydligt fler liv och drastiskt minska den vidare skadan för såväl Ukraïna som Europa i stort, om man kunde upphöra med att röka hallucinogena substanser och istället se verkligheten som den är, den verklighet som förkunnar att krigets territoriella resultat redan är fastställt, och att det nu mest handlar om att nyttja Ukraïna som proxy för att hålla Ryssland nedtryckt i skyttegravarna för lång tid framöver.

Det är en ambition som visserligen gynnar Washingtons smutsiga geopolitiska agenda, men inte är till gagn för oss i Europa, allra minst Ukraïna. Man bör öppna ögonen och gnugga sanden ur dessa, och till nybryggt kaffe efter ruset inse att Ryssland så att säga inte kommer att försvinna, implodera eller ens nämnvärt förändras, utan är och förblir en granne med vilken vi har utbyten av olika slag, en granne med vilken vi måste ha ömsesidig förståelse för varandras säkerhetsintressen.

Den realpolitiska insikten är nog alltjämt avlägsen, men i vart fall har det bland svenskar och andra börjat infinna sig en smula realism i så måtto att allt fler förstår att det rör sig om en veritabel pipdröm att Ukraïna skulle kunna avgå med någon som helst slags seger.

Ett rus, efter vilket opiumångorna nu börjar skingras, på det att man klarare kan se den bistra verkligheten, att Ryssland kammade hem just det här slaget, en tiondels promille av världhistoriens alla hittillsvarande drabbningar. Småningom lägger sig både opium- och krutröken, och handlingarna förs till historieböckerna, som alltid förr.

Det är således hög tid att sluta slava för Ukraïna, att kasta pengar och resurser på ett meningslöst projekt som redan är avgjort i allt väsentligt, och som inte kan ge någon positiv avkastning.

Ja, vi bör semestra på Krim, på ryskt territorium. Inte just nu, och kanske inte i den närmaste framtiden, eftersom vi behöver bearbeta vår ilska, våra känslor, vår sorg, vår bitterhet. Men småningom kommer såren att läka, som alltid förr. För vad är egentligen alternativet?

Kategorier
Asien Kina Korea Politik Ryssland

Imperialismens osynliga hand

Gim Jeongeun och Vladimir Putin håller show för världen, i en ansträngning att enas mot imperialismen. Men i fonden är det tillgång och efterfrågan enligt marknadens osynliga hand som här gör sig gällande, det vill säga den kapitalistiska mekanism som tillgodoser ömsesidiga behov.

Rysslands tarv är härvidlag konventionell ammunition, av det slag som Pyeongyang har samlat på sig under sjuttio års vapenstillestånd i väntan på den slutliga drabbningen. Nordkorea drunknar helt enkelt i ammunition och vapen, även om risskålen är halvtom.

Det är inte att undra på att Rysslands lager av ammunition sinar, givet att Väst har försett det svarta hålet i Ukraïna med en störtskur av vapen och ammunition, så till den grad att även västmakternas lager är oroväckande tomma. Detta är emellertid mumma för det militärindustriella komplexet, som får fyllda orderböcker.

Gims regim är å andra sidan i behov av mer modern teknik för sina missil- och rymdprogram, utöver spannmål i mängder. Det är nog ingen överdrift hävda att Nordkoreas brister är så mycket större, och att man därför har förutsättning att göra en mycket god affär med Moskva.

Därtill är Kreml nödd och tvungen, eftersom man inte kan erhålla vapen och ammunition från annat än ett fåtal utfrysta stater, som Nordkorea och Iran, där den sistnämnda makten främst har försett Ryssland med drönare.

Även Kina har exporterat komponenter i den utsträckning som är möjlig utan att bryta mot de olagliga västsanktionerna, varvid mindre nogräknade aktörer har varit verksamma. Samtidigt har västmateriel läckt in i en ymnig ström längs den porösa gränsen mot Ryssland, varför ingen egentlig brist har kunnat skönjas i landet.

Men skulle inte även Kina kunna skicka ammunition under nordkoreansk täckmantel, nu när Gim har gett sig in i leken? Den väldiga kinesiska produktionen skulle snabbt kunna ta fram ymniga mängder ammunition, som sedan skulle kunna distribueras på ett finmaskigt och förtäckt sätt för att undgå satellitövervakning och andra kontrollmekanismer, med Gim Jeongeun som målvakt.

Det är en riskabel operation, som kan väcka den västliga vreden om det uppdagas, och därmed eskalera sanktionsrallyt yttermera. Men med Kina blir det då fråga om sanktionspingpong, eftersom man inte stillatigande kommer att ta stryk, och därmed lär världsekonomin dyka ordentligt.

Zhongnanhai avstår nog just nu från att ge sig in i leken, men det är ett kort man kan spela om den geopolitiska situationen förvärras. Beijing har behov av viss kontroll över situationen, inte minst i den egna regionen, där Nordkorea är en blindgångare som kan explodera när som helst. Man måste även reglera Ryssland på lämpligt vis.

Samtidigt ser vi här hur konflikten får allt fler tentakler världen över, varvid risken för det totala kriget ökar ytterligare. Uppladdningen fortskrider som estimerat, och det svåra tjugotalet fortsätter, om än i annorlunda skepnad. Någon risk för att man ska besinna sig finns emellertid inte, och tiden vi lever i är därför synnerligen intressant.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Moderat vapenskrammel

Moderatregimen avser spendera flotta 119 miljarder på försvaret under 2024, i syfte att nå Nato-kriteriet om två procent av bruttonationalinkomsten. Det är närmare tre gånger så mycket som försvaret betingade tio år tidigare, varför utgiften kräver sparande på andra områden.

Givet att landet är i recession och lider av hög inflation, innebär det ytterligare börda på den arma befolkning, som redan är hårt nedtyngd av excesskatter på allt från el och drivmedel till vin, spel och gödsel. Högre räntor ger ytterligare skäl att blanda dubbelt bark i brödet.

Man motiverar anslagshöjningen inte bara med Natos formella krav, som man tidigare avsåg nå under en längre tids eskalering, utan med att det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskrigets slut råder, och att det största hotet mot Europas och Sveriges säkerhet vore en rysk seger i Ukraïna.

Det råder förstås ingen tvekan om den första punkten, och det är givetvis allvarligt att Nato och Väst engagerar sig i skuggkrig med Ryssland och fortsätter hälla bränsle på brasan genom leverans av allt fler vapen. Men den andra punkten är futil, eftersom Ryssland principiellt redan har vunnit kriget och uppnått sina mål om att neutralisera Ukraïna samt säkra oblast med ryskkulturell majoritet.

Sveriges säkerhet har överhuvudtaget inget med saken att göra, eftersom Putins «fullskaliga» invasion av Ukraïna har sina givna och logiska orsaker och inte utgör en slumpmässig aggression. Det är väl mest en fråga om man vill acceptera verkligheten som den är – das Ding an sich – det vill säga den verklighet i vilken USA är den egentliga aggressorn i så måtto att man har bearbetat Ukraïna under lång tid samt lagt sig i den interna processen på sedvanligt amerikanskt manér av att understödja statskupper, som under 2014.

Den «fullskaliga» – en adjektivistisk bestämning som är à la mode – invasionen kan man förstås inte stödja, och inte heller det barbari som försiggår på slagfältet från båda sidor, men man kan ändå ha sympati för Moskvas säkerhetspolitiska dilemman i ljuset av en aldrig avstannande expansion av Nato och illegitim amerikansk inblandning i grannstater som Ukraïna och Georgien.

Man gör det således väldigt enkelt för sig om man pekar finger mot diktatorn i Kreml, istället för att belysa den mer komplexa geopolitiska verkligheten. Om det är fred som åsyftas, måste den säkerhetspolitiska balansen upprätthållas, och man måste ha respekt för varandras legitima farhågor.

Ryssland har förstås ingen som helst kapacitet att angripa Nato, och därmed inte heller ett enskilt Nato-land. All den upprustning som nu sker i Europa har därför inget med verkligheten att göra, utan är ytterligare en form av paranoid psykos som har etablerat sig på kontinenten. Vapnen kommer aldrig till användning, såvida inte man åter inbegriper sig i bombliberalism i andra delar av världen – eller fortsätter mata det svarta hålet i Ukraïna.

Å andra sidan kan en napp och snuttefilt i form av upprustning ses som en investering, givet att militära installationer ger upphov till en kedja av underleverantörer i industri och tjänstesektor, samt stimulerar vapenindustrin. Det är ändå bättre använda pengar än under den forna moderata alliansregimen, som ju avvecklade värnplikten, drog ned på försvaret och satsade på det öppna hjärtats katastrofala flyktingpolitik.

Vi kastas således ideligen mellan extremer istället för att åtnjuta stabilitet, och det kommer en dag då nuvarande Nato-hysteri kommer att granskas under mer objektiva former, på samma sätt som tidigare massinvandringen och dess följder, eller för den delen hanteringen av pandemin.

Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland

Nobelstiftelsen gör rätt

Alla förstod nog att det i längden inte är hållbart att utesluta Åkesson från nobelfesten, och att det utgör en besynnerlig form av politiskt ställningstagande från en kropp som inte ska ha politiska åsikter. Skadan är dock redan skedd, och Åkesson lär inte dyka upp med mindre än att han får något slags ursäkt.

Men i samma andetag omprövar Nobelstiftelsen det nyare beslutet att inte inbjuda Rysslands (och Belarus’) ambassadör till stiftelsen, med en liknande motivering, att man inte ska vara part i konflikter utan snarare utgöra en brygga. Detta beslut får massiv kritik, och en rad partiledare på vänsterkanten hotar med bojkott.

Men Nobelstiftelsen gör här rätt och måste stå på sig. Man kan enkelt hänvisa till den tidigare historien, då det krigsgalna USA invaderade Vietnam, Irak och andra delar av världen på samma illegitima basis, utan att det föranledde motsvarande åthävor från den politiska klassen.

Uppenbart är att en konflikt i vårt närområde river upp betydligt större känslor än «territoriella dispyter» annorstädes, men ett internationellt pris måste ha en internationell attityd. Om man ska straffa Ryssland, måste man agera med samma frenesi mot varje motsvarande nation som angriper folkrätten, inklusive USA och avlägsna afrikanska stater. Men så har aldrig någonsin skett.

Stiftelsen motiverar beslutet med att ett av nobelprisen regelmässigt utmanar aggressiva stater i hopp om att kunna bilägga tvister, och att man därmed är ett instrument för dialog snarare än bojkott. Till detta kan man lägga att det fristående vetenskapliga samfundet är internationellt, och har självklara medlemmar från Ryssland. Premiera det goda, och straffa det onda.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

EU krigets huvudfinansiär

Ett och ett halvt år in i det ryska inbördeskriget har ryska trupper cementerat sina försvarslinjer, och de ukraïnska mannarna har ingen möjlighet att bryta igenom på allvar, oavsett hur mycket materiel man erhåller från Väst. Fronten ligger orubbligt fast, och kommer inte att förändras nämnvärt – detta är slutställningen, som Ukraïna bara har att godta i en kommande fred.

Både Kiev-regimen och de hurtiga propagandamedierna i Väst vill emellertid alltjämt hävda att man har «framgångar» på slagfältet, och att man kommer att kämpa till dess att de fem förlorade oblasten är återtagna. Väst kommer att stå Zelenskyj bi «så länge som det behövs», är alltjämt signalen man skickar.

Men i realiteten skissar man i korridorerna redan på villkoren för fred, en process som inte inbegriper Kiev, utan slutligen är en fråga för Moskva och Nato att förhandla om. Zelenskyj är här mest en marionett för USA:s skuggkrig gentemot Ryssland, och komikern i fråga har inte den statsmannamässighet som krävs för att hantera det diplomatiska efterspelet.

Till dess att en sådan fred föreligger, kommer ukraïnska män och kvinnor, och för den delen även ryska sådana, fortsätta att dö i drivor för ingenting, eftersom slagen inte påverkar slutresultatet. Uppskattningarna skiftar betänkligt, men till dags dato rör det sig om ungefär 100k döda och 100k sårade på den ukraïnska sidan, respektive 120k döda och 180k sårade på den ryska.

Det gör totalt en halv miljon offer för kriget i direkt mening, men därtill kommer naturligtvis lidande av annat slag för den ukraïnska civilbefolkningen, trauman man kommer att bära med sig livet ut, samt en social och ekonomisk katastrof som kommer att eka i decennier.

Huvudfinansiär för denna slakt och misär är alltjämt EU, den politiska klubb som sedan första dagen i fluffig retorik har fört fram sina fina värderingar samt dyrt och heligt har lovat att ta sin hand från Moskva medelst avskurna importer av fossila bränslen samt inte minst sanktioner, där de senare emellertid mest drabbar EU själv.

EU handlar mer LNG av Ryssland än någonsin.

Bryssel har visserligen minskat importen av olja och gas i rör från Ryssland, inte minst tack vare den amerikansk-svenska sprängningen av Nord Stream, som tvingade Tyskland att bekänna färg. Men samtidigt har man ökat importen av flytande naturgas från Ryssland sedan krigsutbrottet, eftersom sådan LNG inte omfattas av sanktionerna – ett medvetet kryphål. Under 2023 har man handlat för 40 % mer än under 2021, varvid sjuttio miljarder kronor har gått rakt in i Moskvas krigskassa.

I praktiken är det även så att mycket av den olja och annan gas man erhåller från annat håll ursprungligen stammar från Ryssland, men vidareförsäljs från tredje land till brutalt mycket högre pris, vilket är en av inflationsmekanismerna. Till detta kommer att gränsen är lika porös åt andra hållet, och att Moskva inte lider någon som helst brist på västerländska komponenter och varor.

von der Leyen med anhang pröjsar alltså fyrverkeriet längs fronten, och är tillsammans med Sleepy Joe alltjämt krigets huvudfinansiär. Vinnare på denna utveckling är inte Europa, utan främst USA, som har kunnat sälja ofantliga mängder LNG och krigsmateriel, samtidigt som man stärker den egna makten i världen. Det blir inte mer meningslöst än så.