Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Zelenskyj kontemplerar fredsvillkoren

Kievs frontman Voldemort Zelenskyj har hamnat i medieskugga sedan Hamas’ attack i början av oktober, varvid han fruktar att omvärldens intresse för och stöd till Ukraïna ska börja svikta. För att motverka detta avsåg han resa till Tel Aviv för att frottera sig med Netanyahu i något slags förbrödring, men tycks ha fått nobben av apartheidstaten.

Det är kanske lika bra, eftersom Israel nog inte är en part man vill associera sig med i dessa tider, givet att man för närvarande arbetar intensivt på att åter göra sig ovän med hela världen (exklusive USA, som alltid står bakom den judiska skurkstaten) och lägga grunden för nya generationer av palestinska frihetshjältar (alternativt terrorister).

Israel hör inte heller till den skara västländer som har deltagit i sanktioner, flygförbud med flera åtgärder mot Moskva, eller som har skickat pengar eller vapen till Kiev. Detta för att en inte oäven del av de invandrade judiska bosättarna utgörs av just ryssar, och att landet därför intar en någorlunda neutral balansakt, för övrigt i likhet med övriga världen utanför Väst.

Ukraïna är och förblir en västlig konflikt som de flesta i världen inte ägnar någon vidare eftertanke, på samma sätt som vi i Europa nog inte riktigt är helt à jour med utvecklingen i Etiopien, Sudan, Maghreb eller Myanmar? Men här finns som bekant den djupt störda europeiska uppfattningen att detta krig borde angå hela världen, eftersom vi ju är världens centrum.

En karta över bistånd till Voldemorts regim visar att det uteslutande är Anglosfären, Europa och i viss mån satelliterna Japan och Sydkorea som har donerat medel i någon form, samt ett fåtal länder som har skänkt en symbolisk skärv. Övriga lägger sig inte i, av olika skäl.

Men även i Väst börjar stödet svikta, och det har inte så mycket med Israel att göra som med insikten att Ukraïnas «motoffensiv» inte förmådde rubba ställningarna en millimeter, och att det därmed är utsiktslöst att fortsätta kasta pengar i det slukhål som heter Ukraïna. Och även om USA gärna ser Kiev som en marionett i syfte att mala ned Ryssland, är det föga uppbyggligt att leverera vapensystem för vilka kompetent manskap saknas – sådana elimineras enkelt av de ryska styrkorna.

Bakom kulisserna försiggår således diskussioner mellan västnationer och Ukraïna om vilka landavträdelser och andra fredsvillkor Kiev kan tänka sig, enligt amerikanska mediekällor. Man ska här ha i åtanke att Zelenskyj initialt var villig att kompromissa med Moskva, men av Boris och Genocide Joe övertalades att bli Västs marionett i ett skuggkrig mot Moskva.

Den falsetthöga retoriken från Stoltenberg, EU-ledare med flera var att «vi står med Ukraïna» «så länge det krävs», medan man nu antyder att den bortre delen av biståndet börjas nås. Man anser sig inte längre ha råd att plöja ned kapital och resurser i en konflikt som har gått i stå och inte går att vinna, och är därför beredd att slänga nickedockan Voldemort på tippen, som en uttjänt hora.

Men å ena sidan har Zelenskyj lagt ned hela sin själ och prestige i detta meningslösa projekt, och å den andra ska man inte ta för givet att Putin är beredd till fred. Moskva har för närvarande övertaget, och kan vänta ut situationen tills Väst har kastat in handduken helt, och därefter annektera hela Ukraïna utan större motstånd.

Det var inte den ursprungliga planen, men är en triumf som Kreml knappast kan avstå från om tillfället infinner sig, dels för att det ger inrikes politisk prestige, och dels för att man helt eliminerar fortsatt konflikt om Ukraïna, om än till priset av en ny sorts järnridå.

Om Putin ändå finner det godtagbart att låta Kiev fortbestå, är det minsta kravet att Ryssland behåller de fem annekterade oblasten och att Ukraïna antar evig neutralitet. Givetvis måste Väst även avveckla huvuddelen av sanktionerna, ty i annat fall har Kreml mer att vinna på att befästa Ukraïna och sedermera även inkorporera Moldavien i federationen.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Fördel Putin och Xi

Islamiska motståndsrörelsen (Hamas) slog till mot ockupationsmakten Israel i en tid då stödet till Ukraïna redan hade börjat svikta. Man lyckades samtidigt reta Tel Aviv så till den milda grad att apartheidstaten nu tar till storsläggan med hela arsenalen av etnisk rensning, folkmord, urskillningslös bombning av civila samt räder in i Syrien och andra grannstater.

Därmed torde det stå klart att Hezbollah med flera grupper kommer att agera, varvid USA med automatik blir engagerat i en snårig och förmodligen utdragen konflikt i Mellanöstern, varvid redan befintliga konflikthärdar ökar betänkligt i temperatur.

Washington säger sig visserligen ha råd att finansiera två krig, men redan innan Hamas’ terror aviserades att man befinner sig på sluttampen av stödet till Kiev. De närmare hundra miljarder US-dollar man har bundit till Zelenskyj kan komma att följas av ytterligare hundra miljarder till Israels krig, varvid budgetutrymmet blir mer ansträngt.

Givet att statsskulden ligger på 122 % av BNI och att Biden har behov av att fullfölja en lång rad reformer, som infrastruktursatsningar i när och fjärran, avskrivning av studielån med mera, är det inte helt trivialt att kongressen säger fortsatt ja till slukhålet Ukraïna.

När Sleepy Joe kastar in handduken eller i vart fall drar åt svångremmen, följer Bryssel med knäveckets reflex, eftersom EU inte på egen hand kan försörja Zelenskyjs krigsäventyr. USA är garanten för det nuvarande skuggkriget mot Ryssland, och utan amerikanskt stöd faller Ukraïna.

Således får man anta att det är muntra miner i Kreml i dessa dagar, särskilt som man redan är i maskopi med Hezbollah och Iran i Syrien och därmed del av ett skuggkrig mot USA i regionen. Fokus flyttas till Gaza och Västbanken, varvid intresset för Voldemort Zelenskyj blir allt svalare.

Man kan här notera att Ryssland sedan federationens bildande 1991 har vunnit tio av sina femton krig och konflikter, och bara förlorat ett (Tjetjenien), medan man har fyra pågående konflikter (Mali, Syrien, Centralfrika, Ukraïna). Föregångaren Sovjetunionen noterade på samma vis nitton segrar i trettio konflikter, med förlust i blott fyra (Spanska inbördeskriget, Albanien, Eritrea samt Afghanistan). Den som händelsevis vill spela på ukraïnsk seger har således oddsen emot sig, då den ryska maskinen är svårslagen.

Även i Zhongnanhai drar man nog en smula på smilbanden, eftersom Kina får en mer undanskymd roll då getingboet flammar upp i Väst. Man går än en gång under radarn, och USA:s förmåga att bedriva handelskrig och på annat sätt konfrontera och utmana Beijing reduceras.

Faktum är att USA och EU småningom lär behöva Kina för att kunna fullfölja sina flerfrontskrig, både för ekonomi och gods, men även i diplomatisk mening. Xi sitter med trumf på hand så länge han kan nyttja Putin som marionett och spela från en neutral position. Vill man ha Beijings hjälp får man nog erbjuda något annat än handelskrig och sanktioner i utbyte?

Zhongnanhais diplomatiska offensiv i Mellanöstern kan för övrigt även här betala sig då USA och EU ger Israel sitt ensidiga stöd, varvid Kina yttterligare knyter till sig gulfstaterna. Västmakterna avhänder sig helt och hållet diplomatin genom sitt agerande, vilket ger fördel Putin och Xi.

Kategorier
Afrika Asien Ekonomi Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Kina bygger, Väst river

Sidenvägens ekonomiska bälte och tjugoförsta århundradets maritima sidenväg, eller kortare ett bälte, en väg (一带一路, yi dai yi lu), fyller tio år, och på förekommen anledning samlas världsledare från 130 länder i Beijing för ett forum i frågan, bland andra Putin, Orbán och Xi.

Bältesprojektet och nya sidenvägen är alltså Kinas enorma infrastruktursatsning i syfte att underlätta handel landvägen över Eurasien och den traditionella sjövägen söder om kontinenten, med förgreningar i Afrika och Sydamerika. Men det är även en del av Kinas utrikespolitik, i syfte att utöva diplomati genom ömsesidiga ekonomiska och kulturella förbindelser.

En analogi utgörs av den amerikanska Marshallplanen efter världskriget, i syfte att hjälpa Västeuropa bygga upp och integrera längs amerikanska värderingar, snarare än att lockas till den socialistiska rivalen i Sovjetunionen. På så sätt kunde man utöka den gemensamma handeln, till bådas båtnad.

Zhongnanhai har emellertid ingen ambition att exportera ideologi, utan har istället för avsikt att bidra med ömsesidiga ekonomiska bindningar, samtidigt som den infrastruktur man bygger stabiliserar länder och genererar tillväxt, enkannerligen i Centralasien och Afrika. Kina bidrar därmed till att bygga bort spänningar och konflikter.

Deltagande länder, 154 stycken till antalet, utgör i stort sett hela världen minus Västvärlden, som i vanlig ordning vill gå sin egen väg. Men man har ändå fått med några europeiska länder, som Grekland, Ungern, Polen, Italien, Estland, Tjeckien, Kroatien, Slovakien och Slovenien.

Här har både Washington och Bryssel sett det som ett säkerhetsproblem att Kina bygger vägar till stora lån eller tar majoritetsandelar i hamnar, samtidigt som den mer spetsiga propagandan muttrar om «skuldfällediplomati» i fattiga afrikanska länder, paranoja som inte går att substantiera med mer handfasta bevis.

EU och USA har även sent omsider insett den kinesiska framgången, och därför försökt lansera flera egna motsvarigheter, men det är hittills mest mest tomma ord och liten verkstad. Framförallt har man ingen framgång i att övertyga Afrika om att man har ärliga ambitioner, utan ses som de postkoloniala hycklare man är, medan Kina i egenskap av forna utvecklingsland tidigt odlade relationer med afrikanska länder.

Ett annat problem är att Väst är nedtyngt av krig, en konflikt som slukar enorma resurser samtidigt som ekonomin går i stå på grund av energikris och sanktioner som mest drabbar avsändaren. Det hjälper inte heller att Mellanöstern åter är på väg att explodera i en ny konflikt, vilket framförallt upptar USA:s fokus, men samtidigt kan bidra till att förstärka den redan omfattande flyktingströmmen till Europa samt inte minst väcka liv i det slumrande terrorspöket.

Väst har inte sökt fred med Ryssland, utan istället på eget bevåg framkallat konflikt genom expansion av den egna militärpakten. På samma sätt har man inte sökt bidra till en permanent fred i Mellanöstern, utan har konsekvent tagit Israels parti och – till skillnad från övriga världen – vägrat erkänna Palestina.

Nya sidenvägen.

USA har här här en lång historia av att söka regimskiften av olika slag i regionen, allt sedan statskuppen i Iran 1953 fram till dagens skuggkrig i Syrien och Jemen, men man har aldrig lyckats med vad man har företagit sig, utan istället grundlagt än mer konflikt, inte minst den terror som har spridit sig som en löpeld när stabila autokratiska system har omintetgjorts.

Kinas strategi är istället diplomati, och uppenbart är att man har framgång där USA och EU har gått bet i decennier. Det är så för att Beijing ses som en neutral part som inte har koloniala ambitioner och inte skiftar vänner över en natt.

Men en annan faktor är givetvis Kinas betydande ekonomiska inflytande, och ingen inbillar sig att Zhongnanhai här ägnar sig åt socialt arbete, utan man har naturligtvis egen vinning som ultimativt mål – ekonomiskt, diplomatiskt, kulturellt och politiskt – men det hindrar inte på något sätt att båda parter gynnas. Handel är inte ett nollsummespel, utan ett sätt att expandera kakan.

Medan bomberna smäller i Ukraïna och på Gaza, och Väst fortsätter att rasera, riva och förstöra, fortsätter Beijing att bygga pax sinica genom infrastruktur, frihandel och omfattande diplomatiska ansträngningar, och det tycks mig vara det vinnande konceptet i längden.

Kategorier
Europa Politik Ryssland

🇷🇺 Во славу России

Hur många kan man tänkas reta upp genom att hylla Vladimir Vladimirovitj Putin som ett strategiskt snille, vars ingenium har överlistat Västs tafatta sanktioner från första stund, och som nu sitter med trumf på hand? Säkerligen alla som får sin förvrängda världsbild ekad och bekräftad i stats- och kommersmedier i huvudfåran likväl som i ljusskygga fora i internets utmarker, men verkligheten kunde ju inte bry sig mindre.

Efter halvannat år av krig är situationen nämligen nu sådan att Ryssland har annekterat och befäst fyra oblast utöver Krim, och att man håller ställningarna utan att Kiev kan avancera så mycket som en millimeter, trots massivt materiellt stöd från Väst, faktiskt så massivt att ammunitionsbrist har uppstått i både USA och EU.

Den misslyckade motoffensiven har vidare reducerat Ukraïnas chanser att fortsätta erhålla understöd, och Washington har i dagarna aviserat att man är i den bortre slutdelen av finansieringen av Zelenskyjs krigsäventyr. Säkerligen hinner man leverera några skvadroner äldre flygplan till Kiev innan kranen stängs för gott, men de kommer inte att göra någon skillnad för utgången.

När Creepy Joe kastar in handsken följer EU med automatik, och därmed lämnas Ukraïna i sticket efter att ha tjänat som Västs murbräcka mot Ryssland sedan 2014. Tanken var att flytta fram östfronten ytterligare, men eftersom Moskva satte en absolut röd linje vid Kiev blev det inte så, trots iscensatt statskupp, «färgrevolution» och massiv utbyggnad av ukraïnska försvarsställningar efter 2014.

När flödet av artilleripjäser, stridsvagnar och annan materiel sinar, hamnar Kiev dessutom i ett tämligen prekärt dilemma, eftersom federationens krigsmakt i regionen, omfattande ett par hundra tusen knektar, då kan skära igenom övriga Ukraïna som en kniv i smör, och därmed fullborda invasionen, avsätta Zelenskyj samt annektera övriga oblast, med möjlig hastig anslutning av Moldavien som option.

Stats- och kommersmediernas propaganda åsido gäller här att Moskvas mål inte var, och inte är, att erövra hela landet, utan just att säkra ryskkulturellt dominerade oblast och neutralisera Kievs möjligheter att ansluta sig till Nato. Ukraïna kunde faktiskt ha förblivit intakt utan en droppe blodspillan, om man hade övervägt Moskvas anbud om att utgöra neutral buffertstat, men Zelenskyj förleddes av västmakterna att agera marionett i dess skuggkrig, med resultat att ukraïnska befolkningen fick bita i gräset.

Icke desto mindre kommer Putin givetvis att ta tillfället i akt, om det infinner sig, och om Väst vägrar fred. Slutresultatet blir då att Ukraïna åter blir en rysk delrepublik, och att Ryssland expanderar sin västfront snarare än att Nato vidgar sin östdito. Visserligen sker en motsvarande expansion av Nato i Finland (och Sverige på mer meningslöst territorium), men den gränsen har mindre geopolitisk och strategisk relevans.

Västs arrogans och stolthet innebär emellertid att man förmodligen inte alls vill pränta ned en fred på papper, utan väljer att fortsätta bekämpa Ryssland med sanktioner och andra ekonomiska och politiska medel. Man kommer då att försöka spela det långa spelet mot Ryssland, och inkorporera det i ett större geopolitiskt spel omfattande Kina.

Men även här gäller en annan verklighet än den som kablas ut i stats- och kommersmedier i huvudfåran, nämligen att sanktionerna hittills inte har haft någon betydande inverkan på den ryska ekonomin, utan tvärtom mer har sargat avsändaren än mottagaren, i vart fall i EU:s fall.

Ryssland har nämligen en projicerad årlig tillväxt om 4.9 %, medan EU nätt och jämnt undviker recession med 0.4 %. Europas sjuke man Tyskland har här officiellt gått in i recession, och så även Sverige med -1 % tillväxt. Ryska inflationen är med 6 % i paritet med Europas, medan arbetslösheten om blott 3 % är mindre än hälften av EU:s.

Betraktar man bytesbalansen ser man att Ryssland är i positivt territorium med 10.3 %, medan EU och USA går back. Orsaker härtill är att Ryssland är rikt på naturtillgångar som är eftertraktade på världsmarknaden, och att det därför alltid finns köpare. Vidare är det enbart Väst som bedriver sanktioner, medan övriga världen fortsätter handla med Ryssland.

Omvänt kommer komponenter och annat gods in i Ryssland via grannländer i Centralasien, varor som handlas i Väst och i Kina och sedan vidareförsäljs till Ryssland. Det ger naturligtvis ett påslag i pris, vilket därmed fördyrar för ryska medborgare. Tanken är här att detta på sikt ska ta udden av rysk ekonomi och reta upp medborgarna tillräckligt för att agera mot Putin.

Men då har man dels inte förstått ryska folkets sentiment, och dels inte heller begripit att det fortfarande är avsändaren som drabbas hårdast av sanktionerna. Energi är uppemot tio gånger billigare i Ryssland än i Europa, samtidigt som det finns utrymme att beskatta exportinkomsterna av fossil energi för att kompensera. Sanktionerna omvandlas därför slutligen till dyrare energi, vilket knappast gynnar tysk och europeisk industri i konkurrensen med kinesisk och amerikansk.

Putins kalkyl håller alltså, och därför avgår Ryssland förr eller senare med segern, medan Väst får slicka såren. Man kan välja att anta eller förkasta analysen, men verkligheten som den faktiskt är fordrar här att Europa gör bäst i att söka fred i status quo med Ryssland, och att man etablerar en ny och hållbar säkerhetsordning under ömsesidig respekt.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Farväl till Ukraïna

Drygt ett år har gått sedan Nord Stream sprängdes på amerikanskt initiativ, sannolikt av brittisk marin i maskopi med dansk och svensk motsvarighet. Då lade man omedelbart skulden på Putin, trots att det var fullständigt uppenbart att Ryssland inte hade något att vinna på saken – Washington pajade Putins trumfkort, och garanterade Tysklands vidare engagemang i Ukraïna.

När nu en ny gasledning saboteras, denna gång mellan Finland och Estland, pekar alla spår istället direkt mot Kreml, men paradoxen har här att mediekonglomeraten nu väljer försiktighetsprincipen. Det kan nämligen inte vara någon annan kraft som ligger bakom, och det rör sig inte heller om en olycka.

Motivet är dels Finlands inträde i Nato, men även en smärre hämnd mot Väst för sabotaget av Nord Stream. Man ska nog se det som en markering mer än en trend, och Ryssland har som sagt inget egentligt intresse av att provocera Finland eller andra mer än nödvändigt.

Samtidigt är den rimliga tolkningen av den annorlunda mediala retoriken att man nu börjar slå av på propagandan och uppviglingen av allmänheten, för att istället återgå till en mer nykter och professionell rapportering. Det heter inte längre att Rysslands krigsmaskin är i dåligt skick, att Putin är dödligt sjuk, att Ukraïna gör ständiga framsteg och så vidare, utan man levererar tvärtom realpolitiskt dystra prognoser om Kievs misslyckade offensiv.

Vita huset aviserar samtidigt att man är vid «repets ände» avseende finansiering till Zelenskyj, och att man inte kommer att kasta dollar in i det svarta hålet i all evighet. Därmed kommer även europeiska stater att följa, varvid kapitulationen är ett faktum. Ryssland har tagit hem spelet, och vi kan nu säga farväl till Ukraïna.

Till yttermera visso har en ny spännande konflikt (åter)uppstått i Mellanöstern, varvid medialt fokus naturligt skiftar. Både intresset för och viljan att stödja Ukraïna minskar kontinuerligt, och som en konsekvens även klicken i kommersmediernas digitala utgåvor.

Hamas’ terror har i detta avseende nyhetens behag, något nytt att förfasa sig och bli upprörd över, samtidigt som allmänheten bunkrar med fruktos och transfett i soffan för att beskåda israeliternas närmast bibliska svar, ungefär som på den gamla goda tiden då man livesände från Irak och andra amerikanska krigshärdar. Krig är ju skådespel för alla andra än de omedelbart inblandade.

Hmm… undrar vem som kan tänkas ligga bakom brottet på Balticonnector?