Kategori: Tibet

Kategorier
Kina Kultur Politik Religion Tibet

Tibetlamans död

Den numera åttiofemårige tibetlaman Dainzin Gyaco närmar sig slutet av sitt liv, som han till största delen har tillbringat i exil i indiska Dharamsala efter ett misslyckat CIA-inspirerat kuppförsök 1959. Därmed aktualiseras även frågan om hans efterträdare på posten, som traditionsenligt sker genom «reinkarnation» med ett antal höga lamor som medier.

Laman och den tibetanska «exilregeringen» har här en uppfattning som skiljer sig från den i Beijing, och man menar sig ha rätten att själv diktera förloppet. I själva verket har Kina haft inflytande över processen sedan 1700-talet (dynastin Qing, 1644–1911), som ett led i att Tibet har utgjort en autonom kinesisk vasallstat sedan 1200-talet.

Själva ämbetet dalai lama är av mongoliskt ursprung, likväl som det faktum att Tibet står under kinesisk kontroll efter mongolisk invasion av både Kina och Tibet (dynastin Yuan, 1271–1368). Förhållandet har cementerats även efter att mongolerna störtats genom Tibets upprepade behov av kinesiskt understöd att hålla främmande invasion stången – Tibet var förstås en gång ett imperium, men historien har haft sin gilla gång.

Tanken att tibetlaman själv styr över reinkarnationen är därför lika befängd som det moderna påfundet om «självständighet», och det är helt självklart att Beijing kommer att ha ett ord med i laget kring utnämningen. Icke desto mindre måste det valet ändå godtas av dem det berör, de tibetanska undersåtarna.

För ändamålet har Beijing sökt inflytande bland högre lamor samt även lanserat en egen panchen lama (Gyaincain Norbu) i konkurrens med tibetlamans val (Gêdün Qoigyi Nyima). Panchenlaman står näst högst i rang, och har en viktig roll att spela i reinkarnationen av tibetlaman. Gêdün Qoigyi Nyima och hans familj förflyttades emellertid av myndigheterna, och sitter i husarrest sedan 1995, vilket bara är ägnat att demonstrera tyngden i ämbetet.

Efter tibetlamans frånfälle kan det således hända att två inkarnationer presenteras av två olika falanger, varvid saken utmynnar i en strid om inflytande och i informationskrig. Beijing har fördelen att kontrollera informationsflödet, men kan aldrig helt skära av kontakten med Dharamsala. Mycket hänger således på om den egna kretsen av lamor har tillräcklig auktoritet bland majoritetsbefolkningen.

För att den indiska utnämningen ska lyckas måste man utse någon pojke utanför Tibet, ty i annat fall kommer Beijing bara att olagligförklara valet och föra bort den nye laman och hans familj på samma sätt som tidigare panchenlaman. Å andra sidan kan man undra hur djupt förhållandet egentligen kan gå till en avlägsen indisk lama som folket enbart känner via fotografier.

En levande religion kan inte vidmakthållas med figurer som är evigt avskurna från dess skara av följare, uan kräver förr eller senare ett mer aktivt och levande engagemang. Den fjortonde laman Dainzin Gyaco kan spela sin roll i exil enbart för att han faktiskt är född och uppvuxen i Kina (Hongya, Qinghai) och därmed har en existerande relation med folket och traditionen.

Det skulle inte lösa några problem om en fjärran indisk gosselama tillträder, utan bara befästa en ohållbar situation med politiska anspråk från en religiös företrädare. Man kan nog förutsätta att en lama uppvuxen i en sådan miljö kommer att vidmakthålla krav som aldrig kan infrias.

Jag sätter nog därför en slant på att Beijing lyckas genomföra tronskiftet planenligt, varvid Tibet småningom kan erfara en efterlängtad avspänning. Den så kallade «exilregeringen» i Dharamsala förlorar i samma ögonblick all vidare legitimitet, och man kan förmoda att detta udda samhälle småningom upplöses, dels genom återvandring bland äldre tibetaner.

Kategorier
Kina Kultur Språk Tibet

Språka på mongoliska

Om man får tro den aktivistiska statstelevisionen sker numera all undervisning i Tibet på mandarin, och man presenterar påståendet som «fakta». Det är dock «fake news», och sanningen är istället att primär undervisning sker överväldigande på tibetanska, men att inslaget av mandarin därefter ökar successivt.

Diskussionen är inte ny, men dröjer sig nu om motsvarande situation i Inre Mongoliet, där man på samma sätt ökar inslaget av mandarin i skolan, på det att elever ska kunna hävda sig bättre på den kinesiska arbetsmarknaden. Det är förvisso också ett sätt att undertrycka separatism, inte så mycket i Inre Mongoliet, men väl i Tibet och Xinjiang, där våldsamheter har förekommit.

Det är samma språkpolicy som gäller i Sverige, men här brukar man inte framställa saken som att det är ett utslag av «Stefan Löfvéns politik som syftar till mer nationalism och ideologi i det svenska samhället». Kina har tidigare haft en extremt liberal språkpolitik, men när den har resulterat i separatistiskt våld och uppkomst av parallella samhällen med utbredd fattigdom, har man sett sig nödgad att söka inlemma alla i samma grundgemenskap. Det är en form av fattigdomsbekämpning.

I Sverige finns för all del en rad fina dokument som sägs ge samer och andra minoriteter rätt till undervisning på det egna modersmålet, men i den mer smutsiga praktiken får över hälften av samer ingen sådan undervisning alls, medan resten vanligen får nöja sig med ett par timmar «hemspråksundervisning». Det kunde nog vara läge att städa framför egen dörr innan man angriper Kina med flummiga doktrinära argument som inte har något med sanningen att göra.

Samma sak gäller alla de fina amerikanska «människorättsorganisationer» som slår ned på allt kinesiskt utan att först kika hemmavid. Indianer får alltså ingen undervisning på sitt eget utrotningshotade språk, samtidigt som mer än en tredjedel hoppar av skolan och fattigdomen i «reservaten» är utbredd. Det är en sådan hopplös tillvaro Kina vill eliminera, eftersom det är en grogrund för extremism.

Att man i skolan huvudsakligen undervisas på ett nationellt enhetsspråk är inte att undertrycka en kultur, utan att ge individer möjlighet att bättre hävda sig i samhället och därmed även kunna utöva sin egen kultur utan ekonomiska och andra hinder. Att kunna fler språk stärker det egna, och mongolerna måste som alla andra vidmakthålla sin kultur parallellt med majoritetskulturen – det är det fundamentala villkor minoriteter måste verka i, i såväl Kina som Sverige och övriga världen.

Kategorier
Politik Tibet Xinjiang

Katalansk och annan separatism

Nio katalanska politiker har dömts till längre fängelsestraff än vad som tilldelas mördare i Sverige. Deras brott är försök att upplösa den spanska unionen och utropa en självständig katalansk stat. Separatistledaren i exil Carles Puigdemont fördömer domen, men han lär inte få stöd av andra europeiska krafter.

Hade detta varit i Kina förstår man att den statsunderstödda pressen hade tjutit och skrikit i falsett om brott mot mänskliga rättigheter samt prisat det förtryckta folk som bara vill frigöra sig. Men nu gäller saken Europa, och det är liksom okej när vi gör det. Det vill säga undertrycker separatistiska krafter och agerar för samlad kraft.

Puigdemont kommer därför inte att få Nobels fredspris likt kinesiska separatister, och ledarskribenter kommer att mumla om vikten av att hålla samman i unionen. Basker, skottar, katalaner, samer och ålänningar har att rätta in sig i ledet och godta ordningen. De dömda katalanska politikerna kommer att vara glömda om några månader, men blir kanske martyrer i rörelsen.

Det är dock ett problem som aldrig kommer att gå över. Katalanerna har stridit för självständighet i snart två hundra år, men har aldrig haft majoritetsstöd för sin sak (det har separatister sällan). Emellanåt uppstår terrorrörelser, som baskiska ETA eller nordirländska IRA – eller för den delen uiguriska ETIM i Kina – och emellanåt undertrycks separatister med kraft, som i Francos Spanien eller Xis Kina.

Om du är för tibetansk och uigurisk självständighet, måste du i den intellektuella stringensens namn även vara för katalansk självständighet. Du måste då med samma kraft stödja samernas rätt till ett självständigt Sápmi eller baskernas rätt till ett fritt Baskien – detta beundransvärda folk som har överlevt indoeuropeisk invasion, romersk dominans och spansk kolonisation.

Omvänt, om du har förståelse för historisk kontext när det gäller samer, katalaner och basker, måste du tillämpa samma resonemang för tibetaner och uigurer. Annars är du bara en hycklare i mängden, en intellektuellt ohederlig debattör.

Kategorier
Tibet Vetenskap

Denisova i Kina

Denisova-människan, en systerlinje till neandertal med utbredning över Asien, har tidigare bara påträffats i små fragment i Denisova i Sibirien. På samma sätt som H. sapiens förökade sig med neandertal i Europa, skedde motsvarande hybridisering i Asien, och asiater har därför alltjämt 2–7 % DNA från denisova. Trots den stora utbredningen har man inte påträffat andra fossil av denisova, beroende på att Asien ofta lämpar sig sämre för fossilisering.

Men en käke som hittades i Xiahe i Gansu på Tibetplatån 1980 har nu analyserats för DNA, och undersökningen visar att det är denisova. Fossilet dateras till -160 ka, långt före det att människor utvandrade från Afrika vid -70 ka. Det intressanta är att denisova har samma mutation i genen EPAS1 som moderna tibetaner, en förändring som medger anpassning till hög höjd (3000 meter).

I det vetenskapliga nyhetsflödet sprids nu saken som att tibetaner har ärvt egenskapen från denisova, men lite tankeverksamhet ger att så inte kan vara fallet annat än indirekt. De flesta moderna asiater borde i så fall ha ärvt samma mutation, speciellt de hankineser som för 3000 år sedan ingick i samma urpopulation (qiang) som tibetaner, men man ser en avsevärt lägre frekvens bland han.

Det faktum att tibetaner vandrade upp mot bergen med början för 3000 år sedan indikerar därför att mutationen antingen har selekterats starkt under ett antal generationer, eller att den (mindre sannolikt) har inträffat ånyo under samma selektionstryck. Detta är nämligen 35 000 år efter det att denisova försvann eller integrerades i H. sapiens, och det vore konstigt om bara en liten grupp skulle ha behållit denna mutation – tibetanerna stammar ursprungligen från låglandet.

Saken visar att naturen svarar snabbt med selektion för nya miljöer. Tibetanerna är inte ensamma om att leva på hög höjd, och populationer i Afrika och Sydamerika har utvecklat andra mekanismer för att hantera den syrefattiga mijlön. För sydamerikanska folk i Anderna ska man då veta att även dessa bär på denisovagener i egenskap av sibirier som utvandrat vid -16 ka, och alltså inte har nyttjat den befintliga EPAS1-mutationen.

Den spännande avtäckningen av vårt genetiska förflutna sker i allt raskare takt, och förekomsten av ett antal linjer neandertal och denisova samt ett par okända kreatur gör det här till det mest spännande äventyr man kan föreställa sig. Det är berättelsen om vilka vi är och hur vi blev olika folkslag.

Kategorier
Kina Politik Tibet

Befria Tibet?

Verkligheten har väl så sakta sjunkit in, och det hörs inte så mycket om Tibet i debatten just nu. Inga meningslösa självbränningar, inga protestyttringar. Och Trump är förmodligen helt ointresserad av frågan, varför ingen seriös kraft finns att driva frågan. Även om så vore fallet, skulle Kina aldrig släppa Tibet.

Orsaken stavas resurser: Tibet utgör den nedströms vattenförsörjningen för Kina, har grässlätter av vikt för boskapsindustri och ståtar med rikliga tillgångar på mineraler av allt från koppar till sällsynta jordartsmetaller. Dessutom är det naturligtvis en geopolitisk areal av omfattande betydelse, eftersom högplatån ger ett naturligt skydd mot ränker västerifrån.

Det finns även mjukare värden, som att Tibet och Kina har en sammanlänkad kultur och historia, där tibetansk buddism länge var dynastisk religion i Beijing. Tibet utgjord en en gång ett imperium lika stort som dagens Kina, men kunde inte kontrollera sin expansion. Många tibetaner i Kina har ingen direkt koppling till vad som idag är den autonoma regionen Tibet, utan bekänner sig utan omsvep till den kinesiska nationen.

Tibet utgjorde länge, likt Korea och Vietnam, en tributstat till Kina, i utbyte mot dynastins militära skydd. Åtskilliga gånger har kinesisk trupp kommit till undsättning mot allt från barbarer till britter. De senare imperialisterna slöt småningom ett avtal med Tibet och Kina om att Tibet faller under kinesisk suzeränitet, det vill säga att Tibet är en vasallstat under nominell självständighet. På den vägen har nuvarande internationella konsensus slagits fast.

Självständighetssträvande fanns redan då dynastin Qing föll och Kina föll in i en lång turbulent period av inre stridigheter, men de accentuerades först med västligt understöd som en del i kalla kriget. CIA assisterade tibetlaman Dainzin Gyatso och utbildade sedermera tibetansk gerilla för att utgöra en front mot Kina. Motivet var aldrig Tibets välfärd, utan USA:s geopolitiska intressen.

Men rörelsen har levt sitt eget liv efter kalla krigets slut och USA:s sorti. En «exilregering» har upprättats i Dharamsala, ledd av indier som aldrig har satt sin fot i Tibet och som naturligtvis inte i någon mening representerar tibetanerna. Laman far fortfarande jorden runt som någon buddistisk påvefigur och representant för frihetsrörelsen, trots dess meningslösa prägel. Det enda man åstadkommer är nämligen onödiga umbäranden för befolkningen.

På sikt kommer såväl separatisterna som det repressiva svaret att dö ut, och Tibet blir en mer normal del av Kina. Detta för att de flesta tibetaner inser hur Kinas starka ekonomiska muskler hjälper regionen att utvecklas i huvudsakligen god riktning. Den forna lamakratin präglades av en obildad analfabetisk befolkning stadd i slaveri, medan det moderna Kina erbjuder såväl allmän utbildning som vederbörlig respekt för den lokala kulturen – en integrerad del av kinesisk kultur.

Mot detta brukar hävdas att Nepal har utvecklats i en demokratisk riktning med världens högsta lycklighetsmått, och att Tibet kunde ha gått samma väg givet självständighet. Vem kan egentligen veta? Det är nu en gång alla folkgruppers rätt att söka självständighet och odla sin egen kultur, men i fallet Tibet finns för många invecklingar för att detta ska kunna bli verklighet i den förutsebara framtiden – inte minst för att det var Tibet som en gång initierade saken genom angrepp mot Kina under sin expansion som imperium. Kina och Tibet är sammanlänkade av historien.

Huruvida Tibet bör bli en självständig stat kan besvaras med en motfråga: bör Sápmi bli en självständig stat, och ska Sverige, Finland, Norge och Ryssland ge upp sina mineraltillgångar och geopolitiska knutpunkter för detta behjärtanvärda ändamål? Ska Katalonien och Baskien beviljas självständighet från Spanien? Nej, säger med emfas samma personer som brukar förorda exempelvis Tibets frihet – gärna balkanisering, söndring och splittring där hos den förmenta fienden, men här måste vi hålla ihop. I slutändan kokar saken ner till just denna distinktion.