Kategori: Tibet

Kategorier
Kina Kultur Språk Tibet

Språka på mongoliska

Om man får tro den aktivistiska statstelevisionen sker numera all undervisning i Tibet på mandarin, och man presenterar påståendet som «fakta». Det är dock «fake news», och sanningen är istället att primär undervisning sker överväldigande på tibetanska, men att inslaget av mandarin därefter ökar successivt.

Diskussionen är inte ny, men dröjer sig nu om motsvarande situation i Inre Mongoliet, där man på samma sätt ökar inslaget av mandarin i skolan, på det att elever ska kunna hävda sig bättre på den kinesiska arbetsmarknaden. Det är förvisso också ett sätt att undertrycka separatism, inte så mycket i Inre Mongoliet, men väl i Tibet och Xinjiang, där våldsamheter har förekommit.

Det är samma språkpolicy som gäller i Sverige, men här brukar man inte framställa saken som att det är ett utslag av «Stefan Löfvéns politik som syftar till mer nationalism och ideologi i det svenska samhället». Kina har tidigare haft en extremt liberal språkpolitik, men när den har resulterat i separatistiskt våld och uppkomst av parallella samhällen med utbredd fattigdom, har man sett sig nödgad att söka inlemma alla i samma grundgemenskap. Det är en form av fattigdomsbekämpning.

I Sverige finns för all del en rad fina dokument som sägs ge samer och andra minoriteter rätt till undervisning på det egna modersmålet, men i den mer smutsiga praktiken får över hälften av samer ingen sådan undervisning alls, medan resten vanligen får nöja sig med ett par timmar «hemspråksundervisning». Det kunde nog vara läge att städa framför egen dörr innan man angriper Kina med flummiga doktrinära argument som inte har något med sanningen att göra.

Samma sak gäller alla de fina amerikanska «människorättsorganisationer» som slår ned på allt kinesiskt utan att först kika hemmavid. Indianer får alltså ingen undervisning på sitt eget utrotningshotade språk, samtidigt som mer än en tredjedel hoppar av skolan och fattigdomen i «reservaten» är utbredd. Det är en sådan hopplös tillvaro Kina vill eliminera, eftersom det är en grogrund för extremism.

Att man i skolan huvudsakligen undervisas på ett nationellt enhetsspråk är inte att undertrycka en kultur, utan att ge individer möjlighet att bättre hävda sig i samhället och därmed även kunna utöva sin egen kultur utan ekonomiska och andra hinder. Att kunna fler språk stärker det egna, och mongolerna måste som alla andra vidmakthålla sin kultur parallellt med majoritetskulturen – det är det fundamentala villkor minoriteter måste verka i, i såväl Kina som Sverige och övriga världen.

Kategorier
Politik Tibet Xinjiang

Katalansk och annan separatism

Nio katalanska politiker har dömts till längre fängelsestraff än vad som tilldelas mördare i Sverige. Deras brott är försök att upplösa den spanska unionen och utropa en självständig katalansk stat. Separatistledaren i exil Carles Puigdemont fördömer domen, men han lär inte få stöd av andra europeiska krafter.

Hade detta varit i Kina förstår man att den statsunderstödda pressen hade tjutit och skrikit i falsett om brott mot mänskliga rättigheter samt prisat det förtryckta folk som bara vill frigöra sig. Men nu gäller saken Europa, och det är liksom okej när vi gör det. Det vill säga undertrycker separatistiska krafter och agerar för samlad kraft.

Puigdemont kommer därför inte att få Nobels fredspris likt kinesiska separatister, och ledarskribenter kommer att mumla om vikten av att hålla samman i unionen. Basker, skottar, katalaner, samer och ålänningar har att rätta in sig i ledet och godta ordningen. De dömda katalanska politikerna kommer att vara glömda om några månader, men blir kanske martyrer i rörelsen.

Det är dock ett problem som aldrig kommer att gå över. Katalanerna har stridit för självständighet i snart två hundra år, men har aldrig haft majoritetsstöd för sin sak (det har separatister sällan). Emellanåt uppstår terrorrörelser, som baskiska ETA eller nordirländska IRA – eller för den delen uiguriska ETIM i Kina – och emellanåt undertrycks separatister med kraft, som i Francos Spanien eller Xis Kina.

Om du är för tibetansk och uigurisk självständighet, måste du i den intellektuella stringensens namn även vara för katalansk självständighet. Du måste då med samma kraft stödja samernas rätt till ett självständigt Sápmi eller baskernas rätt till ett fritt Baskien – detta beundransvärda folk som har överlevt indoeuropeisk invasion, romersk dominans och spansk kolonisation.

Omvänt, om du har förståelse för historisk kontext när det gäller samer, katalaner och basker, måste du tillämpa samma resonemang för tibetaner och uigurer. Annars är du bara en hycklare i mängden, en intellektuellt ohederlig debattör.

Kategorier
Tibet Vetenskap

Denisova i Kina

Denisova-människan, en systerlinje till neandertal med utbredning över Asien, har tidigare bara påträffats i små fragment i Denisova i Sibirien. På samma sätt som H. sapiens förökade sig med neandertal i Europa, skedde motsvarande hybridisering i Asien, och asiater har därför alltjämt 2–7 % DNA från denisova. Trots den stora utbredningen har man inte påträffat andra fossil av denisova, beroende på att Asien ofta lämpar sig sämre för fossilisering.

Men en käke som hittades i Xiahe i Gansu på Tibetplatån 1980 har nu analyserats för DNA, och undersökningen visar att det är denisova. Fossilet dateras till -160 ka, långt före det att människor utvandrade från Afrika vid -70 ka. Det intressanta är att denisova har samma mutation i genen EPAS1 som moderna tibetaner, en förändring som medger anpassning till hög höjd (3000 meter).

I det vetenskapliga nyhetsflödet sprids nu saken som att tibetaner har ärvt egenskapen från denisova, men lite tankeverksamhet ger att så inte kan vara fallet annat än indirekt. De flesta moderna asiater borde i så fall ha ärvt samma mutation, speciellt de hankineser som för 3000 år sedan ingick i samma urpopulation (qiang) som tibetaner, men man ser en avsevärt lägre frekvens bland han.

Det faktum att tibetaner vandrade upp mot bergen med början för 3000 år sedan indikerar därför att mutationen antingen har selekterats starkt under ett antal generationer, eller att den (mindre sannolikt) har inträffat ånyo under samma selektionstryck. Detta är nämligen 35 000 år efter det att denisova försvann eller integrerades i H. sapiens, och det vore konstigt om bara en liten grupp skulle ha behållit denna mutation – tibetanerna stammar ursprungligen från låglandet.

Saken visar att naturen svarar snabbt med selektion för nya miljöer. Tibetanerna är inte ensamma om att leva på hög höjd, och populationer i Afrika och Sydamerika har utvecklat andra mekanismer för att hantera den syrefattiga mijlön. För sydamerikanska folk i Anderna ska man då veta att även dessa bär på denisovagener i egenskap av sibirier som utvandrat vid -16 ka, och alltså inte har nyttjat den befintliga EPAS1-mutationen.

Den spännande avtäckningen av vårt genetiska förflutna sker i allt raskare takt, och förekomsten av ett antal linjer neandertal och denisova samt ett par okända kreatur gör det här till det mest spännande äventyr man kan föreställa sig. Det är berättelsen om vilka vi är och hur vi blev olika folkslag.

Kategorier
Kina Politik Tibet

Befria Tibet?

Verkligheten har väl så sakta sjunkit in, och det hörs inte så mycket om Tibet i debatten just nu. Inga meningslösa självbränningar, inga protestyttringar. Och Trump är förmodligen helt ointresserad av frågan, varför ingen seriös kraft finns att driva frågan. Även om så vore fallet, skulle Kina aldrig släppa Tibet.

Orsaken stavas resurser: Tibet utgör den nedströms vattenförsörjningen för Kina, har grässlätter av vikt för boskapsindustri och ståtar med rikliga tillgångar på mineraler av allt från koppar till sällsynta jordartsmetaller. Dessutom är det naturligtvis en geopolitisk areal av omfattande betydelse, eftersom högplatån ger ett naturligt skydd mot ränker västerifrån.

Det finns även mjukare värden, som att Tibet och Kina har en sammanlänkad kultur och historia, där tibetansk buddism länge var dynastisk religion i Beijing. Tibet utgjord en en gång ett imperium lika stort som dagens Kina, men kunde inte kontrollera sin expansion. Många tibetaner i Kina har ingen direkt koppling till vad som idag är den autonoma regionen Tibet, utan bekänner sig utan omsvep till den kinesiska nationen.

Tibet utgjorde länge, likt Korea och Vietnam, en tributstat till Kina, i utbyte mot dynastins militära skydd. Åtskilliga gånger har kinesisk trupp kommit till undsättning mot allt från barbarer till britter. De senare imperialisterna slöt småningom ett avtal med Tibet och Kina om att Tibet faller under kinesisk suzeränitet, det vill säga att Tibet är en vasallstat under nominell självständighet. På den vägen har nuvarande internationella konsensus slagits fast.

Självständighetssträvande fanns redan då dynastin Qing föll och Kina föll in i en lång turbulent period av inre stridigheter, men de accentuerades först med västligt understöd som en del i kalla kriget. CIA assisterade tibetlaman Dainzin Gyatso och utbildade sedermera tibetansk gerilla för att utgöra en front mot Kina. Motivet var aldrig Tibets välfärd, utan USA:s geopolitiska intressen.

Men rörelsen har levt sitt eget liv efter kalla krigets slut och USA:s sorti. En «exilregering» har upprättats i Dharamsala, ledd av indier som aldrig har satt sin fot i Tibet och som naturligtvis inte i någon mening representerar tibetanerna. Laman far fortfarande jorden runt som någon buddistisk påvefigur och representant för frihetsrörelsen, trots dess meningslösa prägel. Det enda man åstadkommer är nämligen onödiga umbäranden för befolkningen.

På sikt kommer såväl separatisterna som det repressiva svaret att dö ut, och Tibet blir en mer normal del av Kina. Detta för att de flesta tibetaner inser hur Kinas starka ekonomiska muskler hjälper regionen att utvecklas i huvudsakligen god riktning. Den forna lamakratin präglades av en obildad analfabetisk befolkning stadd i slaveri, medan det moderna Kina erbjuder såväl allmän utbildning som vederbörlig respekt för den lokala kulturen – en integrerad del av kinesisk kultur.

Mot detta brukar hävdas att Nepal har utvecklats i en demokratisk riktning med världens högsta lycklighetsmått, och att Tibet kunde ha gått samma väg givet självständighet. Vem kan egentligen veta? Det är nu en gång alla folkgruppers rätt att söka självständighet och odla sin egen kultur, men i fallet Tibet finns för många invecklingar för att detta ska kunna bli verklighet i den förutsebara framtiden – inte minst för att det var Tibet som en gång initierade saken genom angrepp mot Kina under sin expansion som imperium. Kina och Tibet är sammanlänkade av historien.

Huruvida Tibet bör bli en självständig stat kan besvaras med en motfråga: bör Sápmi bli en självständig stat, och ska Sverige, Finland, Norge och Ryssland ge upp sina mineraltillgångar och geopolitiska knutpunkter för detta behjärtanvärda ändamål? Ska Katalonien och Baskien beviljas självständighet från Spanien? Nej, säger med emfas samma personer som brukar förorda exempelvis Tibets frihet – gärna balkanisering, söndring och splittring där hos den förmenta fienden, men här måste vi hålla ihop. I slutändan kokar saken ner till just denna distinktion.

Kategorier
Kina Politik Tibet

Regimteve om Kina

Statstelevisionens Uppdrag granskning analyserar Sveriges förhållande till Kina, efter det att Norge har straffats hårt för att ha meddelat fredspriset till dissidenten Liu Xiaobo för ett antal år sedan. Tesen är att Sverige bör ställa sig på barrikaderna för mänskliga rättigheter och demokrati i västlig tappning, hellre än att se till «kortsiktiga» ekonomiska intressen.

Om detta kan man säga en hel del. I programmet kritiseras regeringens inställning då Lobsang Sangay, ledare för det tibetanska exilsamhället, besökte Stockholm för att träffa politiker, nämligen att regeringen inte ville ha med honom att göra. Det är förståeligt, då Sverige, precis som alla länder i världen, erkänner Kinas överhöghet i Tibet.

Att under officiella former träffa en företrädare för «exilregeringen» är att legitimera dess existens och syfte, nämligen att så split i Kina. Varför skulle Sverige göra det? Står man för sin hållning, eller har man en alternativ agenda i kulisserna?

Som partiutsedd riksdagsledamot är man friare gentemot sådana «dignitärer», men frågan är ändå vad man tror sig vilja uppnå. Lobsang Sangay är inte, som regimteve påstår, Tibets valde politiske representant, utan den företrädare som det lilla exilsamhället i indiska Dharamsala röstat fram. Sangay är indier, född i Indien, och har aldrig befunnit sig i Tibet eller övriga Kina. Tibetanerna vet inte vem han är, och själv har han ingen verklighetsförankring om hur majoriteten av tibetaner lever.

Av samma skäl kan Sveriges regering, eller för den delen andra regeringar, inte ta emot tibetlaman i exil, eftersom denne företräder en separatistisk politisk strömning med rötter i kalla kriget. Det är samma sak med Taiwans ledare Cai Yingwen, som får förhandla under bordet med någon kulturinstitution, eftersom Sverige erkänner principen om ett Kina. Dessa politiska ställningstaganden har gällt långt innan Kina blev en ekonomisk eller annan stormakt, och de kan inte åsidosättas om Sverige ska aspirera på förtroende i omvärlden.

För Norges del kan man bara uppgivet skaka på huvudet. Först ger man fredspriset till laman i exil, delvis som en postum gest till Mahatma Gandhi, som aldrig fick priset trots att han betydde oändligt mycket mer för fred än kinesiska dissidenter. Sedan ger man det till en kinesisk medborgare som självmant har valt dissidentrollen i fängelse, hellre än att ta erbjudandet om en vistelse i USA.

Liu Xiaobo har vettiga idéer om Kinas utveckling, men han är för tidig och för utmanande. För fred och nedrustning betyder han ingenting, och därmed har han ingenting med fredspriset att göra. Kina uppfattar Norges val som befängt, och som en kastad handske, och reaktionen är därför självklar. Att fredspriset är en politisk företeelse i Västs intresse är inte föremål för diskussion, utan är tämligen självklart för utomstående bedömare.

Sveriges regering verkar och ska verka för svenska medborgares välgång, och ska inte offra landet för huvudlösa idealistiska principer, särskilt som hävdandet av dessa inte har någon utsikt att leda till resultat. Kina kommer en dag småningom att omfattas av demokratiska institutioner, men kinesisk demokrati kan aldrig någonsin emulera västlig dito, av elementära kulturhistoriska skäl. Det bästa sättet att uppmuntra demokratiska framsteg i Kina är med handel och andra utbyten, och det sämsta är att konfrontera landet med ohemula krav som aldrig kan uppnås.

Sverige som humanitär stormakt är en fantasi, en megalomanisk illusion om en roll som inte betyder något i den verkliga världen. Det är också en arrogant inställning om att vi vet bäst, oavsett förutsättningar i kulturell och historisk mening. Kina är hjärtligt trött på att bli uppläxad av en aggressiv västsfär, en process som har pågått i ett antal sekler men som nu har nått vägs ände.