Kategori: Tibet

Den numera åttiofemårige tibetlaman Dainzin Gyaco närmar sig slutet av sitt liv, som han till största delen har tillbringat i exil i indiska Dharamsala efter ett misslyckat CIA-inspirerat kuppförsök 1959. Därmed aktualiseras även frågan om hans efterträdare på posten, som traditionsenligt sker genom «reinkarnation» med ett antal höga lamor som medier.

Laman och den tibetanska «exilregeringen» har här en uppfattning som skiljer sig från den i Beijing, och man menar sig ha rätten att själv diktera förloppet. I själva verket har Kina haft inflytande över processen sedan 1700-talet (dynastin Qing, 1644–1911), som ett led i att Tibet har utgjort en autonom kinesisk vasallstat sedan 1200-talet.

Själva ämbetet dalai lama är av mongoliskt ursprung, likväl som det faktum att Tibet står under kinesisk kontroll efter mongolisk invasion av både Kina och Tibet (dynastin Yuan, 1271–1368). Förhållandet har cementerats även efter att mongolerna störtats genom Tibets upprepade behov av kinesiskt understöd att hålla främmande invasion stången – Tibet var förstås en gång ett imperium, men historien har haft sin gilla gång.

Tanken att tibetlaman själv styr över reinkarnationen är därför lika befängd som det moderna påfundet om «självständighet», och det är helt självklart att Beijing kommer att ha ett ord med i laget kring utnämningen. Icke desto mindre måste det valet ändå godtas av dem det berör, de tibetanska undersåtarna.

För ändamålet har Beijing sökt inflytande bland högre lamor samt även lanserat en egen panchen lama (Gyaincain Norbu) i konkurrens med tibetlamans val (Gêdün Qoigyi Nyima). Panchenlaman står näst högst i rang, och har en viktig roll att spela i reinkarnationen av tibetlaman. Gêdün Qoigyi Nyima och hans familj förflyttades emellertid av myndigheterna, och sitter i husarrest sedan 1995, vilket bara är ägnat att demonstrera tyngden i ämbetet.

Efter tibetlamans frånfälle kan det således hända att två inkarnationer presenteras av två olika falanger, varvid saken utmynnar i en strid om inflytande och i informationskrig. Beijing har fördelen att kontrollera informationsflödet, men kan aldrig helt skära av kontakten med Dharamsala. Mycket hänger således på om den egna kretsen av lamor har tillräcklig auktoritet bland majoritetsbefolkningen.

För att den indiska utnämningen ska lyckas måste man utse någon pojke utanför Tibet, ty i annat fall kommer Beijing bara att olagligförklara valet och föra bort den nye laman och hans familj på samma sätt som tidigare panchenlaman. Å andra sidan kan man undra hur djupt förhållandet egentligen kan gå till en avlägsen indisk lama som folket enbart känner via fotografier.

En levande religion kan inte vidmakthållas med figurer som är evigt avskurna från dess skara av följare, uan kräver förr eller senare ett mer aktivt och levande engagemang. Den fjortonde laman Dainzin Gyaco kan spela sin roll i exil enbart för att han faktiskt är född och uppvuxen i Kina (Hongya, Qinghai) och därmed har en existerande relation med folket och traditionen.

Det skulle inte lösa några problem om en fjärran indisk gosselama tillträder, utan bara befästa en ohållbar situation med politiska anspråk från en religiös företrädare. Man kan nog förutsätta att en lama uppvuxen i en sådan miljö kommer att vidmakthålla krav som aldrig kan infrias.

Jag sätter nog därför en slant på att Beijing lyckas genomföra tronskiftet planenligt, varvid Tibet småningom kan erfara en efterlängtad avspänning. Den så kallade «exilregeringen» i Dharamsala förlorar i samma ögonblick all vidare legitimitet, och man kan förmoda att detta udda samhälle småningom upplöses, dels genom återvandring bland äldre tibetaner.