Kategori: USA

Man kunde kanske ha förväntat sig att tongångarna i Europa efter de oprovocerade israeliska och amerikanska angreppen mot Iran skulle likna dem efter den ryska aggressionen mot Ukraïna. «Vi står med Iran», iranska flaggor på kavajen, sanktionspaket riktade mot Washington och Tel Aviv samt omfattande leveranser av pansarskott, stridsfordon och robotsystem till Tehran. Ty den «regelbaserade världsordningen» och så vidare.

Men något stöd för folkrätten eller avståndstagande från «den starkes rätt» kan inte skönjas alls, utan tvärtom tar man i sedvanlig ordning parti för apartheidstaten Israels angrepp och de amerikanska okynnesbombningarna. «Israel har rätt att försvara sig», som den fåniga klichén brukar lyda.

Sverige tycks här raskt ha fått en ny utrikespolitik, i det att den (i alla bemärkelser) lille statsministern uttalat att för Sverige förblir det viktigt att Iran inte utvecklar kärnvapen, en utsaga som inte påträffas alls i nuvarande eller tidigare utrikespolitiska dokument, utan tycks vara en karbonkopia av den amerikanska hållningen. I Europa har den förvirrade skatan Kallas och marionetten Starmer uttalat exakt samma mantra.

Den utrikespolitiska deklarationen avhandlar visserligen Iran, men säger inget alls om någon bomb. Däremot påtalas flera gånger stödet för folkrätten i dokumentet, inte minst i dess inledning: demokratiska värderingar och folkrätten utgör ledstjärnor.

Angående situationen i Gaza betonas att folkrätten, inklusive den humanitära rätten, måste respekteras, och att det på sikt behövs en framförhandlad tvåstatslösning baserad på folkrätten. Vidare framhävs generellt: Folkrätten, inklusive FN-stadgan, är en hörnsten i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik.

Men om folkrätten är så viktig för Sveriges vidkommande – och det bör den vara, det är det enda skydd små länder har mot stormakter – måste man alltså upprätthålla den i varje ögonblick och inte göra skillnad mellan länder. I annat fall har man dumpat folkrätten och klargjort för omvärlden att den starkes rätt gäller – fritt fram för Ryssland att invadera, med andra ord.

Folkrättens tillämpning på Iran är att folket 1979 iscensatte en revolution mot den brittiskamerikanska marionettregimen, och att man därmed valde att gå sin egen väg i en islamisk republik. Om det kan man tycka vad man vill, det är vad majoriteten ville och vad majoriteten alltjämt omhuldar. Det är fullt möjligt att på en och samma gång ta avstånd från islam och dess avarter, och att försvara folkets rätt att välja väg.

Samtidigt ska man komma ihåg att den retorik som emanerar från Tehran har sin grund i långvarig västlig kolonisation och exploatering av Iran och Mellanöstern, och att de åtgärder man vidtar mot amerikanska och israeliska mål är en konsekvens av denna västliga aggression. Persien i sig självt har aldrig utgjort ett hot mot Väst och allra minst Sverige. Huruvida man ska benämna det som frihetskamp eller terrorism beror alltså på från vilken sida man betraktar saken.

Trängda stater tenderar att inta en tämligen hård och extremistisk hållning, och Iran är i detta avseende lika trängt som Nordkorea, Kuba och andra länder under västligt förtryck. Överlevnadsinstinkten blir primär och allt annat sekundärt.

För Nordkoreas del har denna situation inneburit att man har offrat allt på att utveckla ett kärnvapenprogram, naturligtvis inte för att anfalla andra utan för att freda sig mot amerikansk aggression. Nordkorea «fick inte» utveckla kärnvapen, men man gjorde det i alla fall, under hårda sanktioner från Väst. Därmed går landet säkert från amerikansk aggression, och tids nog kan man släppa paranojan och utvecklas till ett mer normalt land.

Iran har vacklat i samma ambition, eftersom man ändå har kunnat utverka avtal om att nyttja kärnenergi för fredligt bruk. Men med ungefär fyra års mellanrum tenderar förutsättningarna att växla, senast när Trump under sin första sejour vid makten helt sonika upphävde avtalet. Det finns ingen stabilitet att tala om i denna situation, vilket accentuerades under den senaste tidens oprovocerade anfall från Israel och USA.

För mullorna i Tehran innebär dessa ständiga skiften och de kontinuerliga ekonomiska tvångsmedlen att man frestas utveckla just det domedagsvapen Väst inte vill se, och man bidrar därmed till en ny nordkoreansk situation. Det går i praktiken inte att hindra ett land från att ta den vägen, med mindre än invasion och ockupation.

Skulle Iran använda ett sådant vapen mot Israel? Om man blir attackerad, ja, annars nej. Kärnvapen är per definition ämnade för avskräckning och kan inte användas offensivt mot andra kärnvapenmakter, eftersom det innebär ömsesidig utplåning. Innebörden av en iransk bomb är alltså att man därmed höjer insatserna för skurkstaten Israel att åter oprovocerat angripa landet. Tugget om att «utplåna Israel» är symboliskt religiöst och ska inte tas ordagrant.

Iran ska därför ha en bomb, för att det innebär att man uppnår en tillräcklig nivå av säkerhet för att man ska kunna utveckla sitt land efter en lång tid av exploatering, kolonialism och förtryck. Iran är ytterst en produkt av västerländsk rovdrift på olja och andra former av geopolitiskt förtryck, och den ordningen måste en gång för alla upphöra. Det är den centrala innebörden av folkrätten.

Iran måste även ha en bomb för att täppa till truten på västliga kolonialherrar, inklusive marionetten Kristersson i den amerikanska vasallstaten Sverige. Det har aldrig varit svensk utrikespolitik att tala om för andra länder vad de kan och inte kan göra, och den ordningen måste upphöra omedelbart.

Efter skurkstaten Israels oprovocerade angrepp mot Iran följer den amerikanska regimen efter med en likaledes oprovocerad bombmatta över iranska kärnanläggningar. Därmed återställs ordningen, och Trump rättar in sig i det långa ledet av amerikanska presidenter som inleder krig i främmande land.

Förenta staterna som idé bygger på kolonialismens, slaveriets och folkmordets principer, medan den moderna inkarnationen av USA ser sig som en «exceptionell» stat med globalt herravälde. De eventuella regler som man drar upp för den «regelbaserade världsordningen» gäller inte sheriffen, åklagaren och skarprättaren själv.

De som brukar yra om denna «regelbaserade världsordning» – sexord man uttalar för att visa underkastelse gentemot suzeränen – gaggar ofta även om att den «starkes rätt» inte får gälla, som i konflikten mellan Ryssland och Ukraïna. Men den principen gäller helt plötsligt inte när USA – eller för den delen Israel – agerar, utan man är då utomordentligt snabb med att hitta en rad olika förevändningar.

Iran är ju en skurkregim, en islamistisk hierokrati som vill oss och främst den egna befolkningen illa. Det är USA:s fiende, och därmed vår och alla andra amerikanska vasallstaters, enligt de årliga rapporterna från den inrikes (!) säkerhetspolisen med flera organisationer. Trojkan Ryssland, Iran och Kina nämns som ett mantra, trots att ingen av dem har någon direkt bäring på Sverige och svenska förhållanden.

Så kan man mycket riktigt karakterisera Iran, men det ger för den skull ingen som helst rätt att inleda oprovocerade anfall mot landet. Folkrätten måste gälla lika för alla, i likhet med andra internationella fördrag, ty i annat fall har vi just inget annat än den starkes rätt. Man kan inte välja sina körsbär här, utan måste i alla lägen upprätthålla principen. Men det görs inte, allra minst av EU och USA, det bedrägliga Väst som alltid talar tvetungat.

Motivet för krigshandlingarna mot Persien sägs vara att Tehran utvecklar kärnvapen, vilket man inte har kunnat leda i bevis. Underrättelsetjänster är av annan mening, och det står sedan länge klart att Iran har förmågan, men avstår från att ta det sista steget. Men då man står under angrepp får man naturligtvis starka incitament att fullfölja, och därmed binder USA och Israel ris för egen rygg.

Händelseutvecklingen är för övrigt snarlik den i Irak, då Dubya Bushs regim inledde en fullskalig invasion med hänvisning till att Bagdad utvecklar «massförstörelsevapen», en utsaga som visade sig vara genomfalsk. Utrikesminister Colin Powell visade för ändamålet upp en påse tvättmedel i FN-kammaren för att försöka övertyga medlemsländerna om att Saddam Husseins farliga regim utvecklar kemiska vapen. I själva verket var Husseins sekulära regim en stabiliserande faktor i Mellanöstern, och med invasionen släppte man lös terrorn och massmigrationen.

We will measure our success not only by the battles we win but also by the wars that we end. And, perhaps most importantly, the wars we never get into. My proudest legacy will be that of a peacemaker and unifier. That’s what I want to be. A peacemaker and a unifier.

Men med Trump skulle det ju bli annorlunda. I sitt installationstal försäkrade han sina landsmän och världen om att hans eftermäle skulle präglas av hans roll som fredsmäklare. Under valrörelsen lovade han symboliskt att avsluta det ryska inbördeskriget inom tjugofyra timmar samt sätta stopp för fientligheterna i Mellanöstern.

Framgången låter dock vänta på sig, och istället för att mäkla fred skickar han nu B-2-bombare mot Iran. Det är uppenbart att han har blivit övertalad av Pentagon att förfara så och det är inte Trump själv som styr fullt ut. Med Sleepy Joe Biden hade man bara behövt lirka fram ett formellt jakande, medan Trump ändå är vid sina fulla vätskor. Icke desto mindre innebär det att hans gloria redan har solkats, och att en spricka har uppstått i MAGA och bland Republikanerna.

We will be a nation like no other. Full of compassion, courage and exceptionalism. Our power will stop all wars and bring a new spirit of unity to a world that has been angry, violent, and totally unpredictable.

Det krigiska Europa kan dock komma att uppvärdera Trump nu när han agerar som alla andra amerikanska presidenter. Nu känner man igen sin överbefälhavare, och det kan mycket väl hända att den norska Nobelkommittén under Stortingets och ytterst Washingtons inflytande framkastar Donald Trump som årets pristagare, i likhet med snilledraget att ge krigspresidenten Obama den äran. Ty i Europa är fred det samma som krig, i orwellsk mening.

Hur detta ska sluta är dock inte gott att veta. Krig är lätt att inleda, men desto svårare att avsluta. Det är den läxa Trump borde ha dragit av sina föregångares evighetskrig, inte minst i Mellanöstern.

Iran kan aldrig vinna ett krig mot sådana övermäktiga fiender, men man kan inte heller besegras. Regimen kommer inte att falla, men däremot riskerar konflikten att eskalera som fallande dominobrickor. Troligen kommer man att vedergälla mot amerikanska baser, vilket ger incitament för ytterligare amerikanska bombningar, och småningom trampar amerikanska stövlar på den iranska backen. Historien upprepar sig aldrig, men har vissa mönster som ständigt går igen.

Som tidigare har framkastats i analys vinner Kina på denna händelseutveckling, då USA än en gång bakbinds av meningslösa konflikter på annat håll. Detta visste Trump när han installerades, men icke förty dras han in i denna malström, och därmed grusas hans förhoppning om att göra USA mäktigt igen. Det enda han åstadkommer är nämligen att yttermera cementera den amerikanska skurkstatens grundmurade rykte som krigisk mobbare och obotlig hegemon.