Kategori: USA

Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Huaweis revansch

Brandgula mannen hävdar som bekant att Kina lurar skjortan av USA på grund av det enorma amerikanska handelsunderskottet om 295 miljarder US-dollar. Riktigt så enkelt är det förstås inte, och därtill kommer att USA helt enkelt inte tillåter Kina att handla amerikanska produkter av intresse.

Enbart de restriktioner som gäller för Nvidias GPU:er beräknas kosta företaget och därmed USA tjugo miljarder US-dollar per år, eller sju procent av sagda underskott. Men därtill kommer förstås mängder av andra exportrestriktioner, som då motsvarar en ganska stor del av den export som aldrig blir av.

Å andra sidan finns även marknadsförbud för Huawei (华为), ZTE och andra telekom- och elektronikföretag att verka i USA, restriktioner som USA sedermera även beordrat sina satellitstater – inklusive Sverige – att införa. Det medför att den kinesiska exporten minskar till dessa länder, exempelvis avseende telekomutrustning.

Det är ett dubbelt slag mot just Huawei, som dels blir handikappat av att inte kunna använda den bästa tillgängliga halvledartekniken på grund av amerikanska exportrestriktioner, och dels beskärs på marknadsandelar genom politiska beslut om att utestänga företaget.

Syftet sägs som bekant vara «nationell säkerhet», vilket ska förstås som att skydda USA:s konkurrenskraft mot en uppstickare. I detta batteri av åtgärder för att slå undan benen på Kina ingår även sådant som att låta arrestera Huaweis ekonomichef Meng Wanzhou under nära tre års tid.

Restriktionerna infördes som bekant under Sleepy Joe Bidens mandatperiod, även om det nog var någon annan som fattade beslutet. Det medförde ganska snabbt att Huawei förlorade sin position som världens största mobiltillverkare, samtidigt som vinsten sjönk markant. Man skålade i champagne i Vita huset och i vasallstater runtom i Europa efter att ha tilldelat Huawei detta dödliga slag.

Men som en fågel Fenix – eller snarare en fenghuang (凤凰) i kinesisk mytologi – har företaget rest sig ur askan, och noterar nu åter samma vinstmarginaler som fordom. Men det viktiga är att man har skakat av sig beroendet av amerikanska och västliga produkter i hela kedjan, genom att målmedvetet angripa varje enskilt led.

Det betyder att Kina handlar än mindre av USA och Europa i detta avseende, och exportrestriktionernas praktiska resultat är därför att handelsunderskottet ökar än mer och att Kina därmed blir allt mer självförsörjande även på detta område.

Den allra viktigaste effekten är emellertid att Huawei under detta västliga embargo har kunnat utveckla ett helt ekosystem av hård- och mjukvara, i frånvaro av konkurrerande företag. Google har nämligen dragit in licensen för Android, medan Microsoft enbart säljer nedbantade versioner av sitt skräp-OS på den kinesiska marknaden som en följd av den amerikanska politiken.

Säkerligen har du aldrig hört talas om HarmonyOS, eller Hongmeng (鸿蒙) som det heter lokalt, men det är ett komplett ekosystem för alla slags enheter, utvecklat av just Huawei. Initialt fanns Androids öppna källkod som bas, men numera finns inget kvar av det. Det är ett helyllekinesiskt system, som har säkrat en plats på den väldiga kinesiska marknaden just på grund av de amerikanska exportrestriktionerna.

Det är annars här det brukar brista för uppstickare av olika slag, att slå hål på dominerande aktörer som Apple och Microsoft. Japan hade stora framgångar i hårdvarubranschen under en period, men kom aldrig över tröskeln vad gäller mjukvara, eftersom man inte kunde konkurrera med den överlägsna och etablerade amerikanska industrin.

Huawei och dess lokala konkurrenter som Xiaomi är alltjämt beroende av TSMC:s halvledarfabriker i Taiwan för själva produktionen av sina numera 3 nm-chips, men man gör även här snabba framsteg, med egna fabs. Fastlandets motsvarighet SMIC knappar in försprånget steg för steg, och vi ser alltså en konvergens för varje pusselbit i allt från EUV-litografi till mjukvarutveckling.

Det lär dröja innan HarmonyOS slår i Väst, men i Kina är det bara en tidsfråga innan Huaweis ekosystem slår ut Apples och därmed blir dominerande i landet. Eftersom det rör sig om en jättemarknad med förgreningar i hela Asien innebär det att en geoteknisk spricka uppstår, i vilken två primära system tävlar om den fortsatta dominansen.

Ponera att Huaweis system en dag tar täten på alla fronter och lägger Apple långt bakom sig, hur ska Europa och för den delen även USA då ställa sig till företaget? Ska man bygga en sovjetliknande järnridå krings sina egna undermåliga produkter, eller ska vi ha tillgång till det bästa på marknaden? Redan i dag existerar alltså denna ridå för telekomnät, där Huawei är utestängt, men det kan bli värre.

Om det låter otänkbart, tänk då en gång till, och tänk efter varför man från första stund förbjöd Huawei att verka i USA och delar av Europa. Det är Huawei som är ledande i telekomindustrin med flest patent, och det är Kina som har momentet i allt fler segment av forskning och utveckling. När man inte kan vinna, saboterar man för motståndaren.

Men USA:s restriktioner och andra former av sabotage motsvarar alltså i princip inte mer än ett väggupp, obstruktioner som dessutom motsvarar att slå undan mattan för den egna industrin att sälja på den stora kinesiska marknaden, samtidigt som man ger fritt spelrum för Kina att utveckla lokala motsvarigheter. Man måste ta sig för pannan över den stupiditet som präglar det amerikanska styret.

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Taiwan USA

Papperstiger om Taiwan

Den amerikanska skurkregimen hotar hela världen med handelstullar, men vill samtidigt vara «allierad» med samma länder gentemot Kina. Det är en ekvation som inte riktigt går ihop, och den förvärras av att jänkarna ömsar skinn vart fjärde år och därmed svänger fram och tillbaka i sina ståndpunkter.

Under Shangri-La-dialogen i Singapore levererade försvarsminister Pete Hegseth således en drapa mot «Communist China», och menade – tvärtemot sin företrädare Lloyd Austin förgående år – att Kina står i begrepp att «invadera» provinsen Taiwan. Regionens länder uppmanades att ta rygg på USA, samtidigt som en varning utfärdades om att ett krig om Taiwan skulle få förödande konsekvenser för hela världen.

Kina, som inte har någon högre representation vid Shangri-La, står å andra sidan för stabilitet i såväl politik som relationer, och regionen föredrar nog sådan stabilitet framför den förvirrade amerikanska hållningen. Inte minst erbjuder Kina handel och investeringar i mått som USA inte kan matcha, vilket i slutändan avgör frågan.

Avseende Taiwan sker ingen invasion med mindre än att Taiwan väljer självständighetens väg, antingen genom formell deklaration eller via förändring av konstitutionen, eller att USA etablerar närvaro på ön. Det blir i så fall USA som provocerar fram det krig man vill ha, men ett sådant kan inte göra något annat än att förstöra Taiwan och dess demokrati i grunden.

Hegseth betonade även att det amerikanska imperiet inte avser släppa sin hegemoniska roll i regionen, och att man inte kommer att låta Kina dominera. Men under de förutsättningarna lär det förr eller senare bli skarp konflikt, och Kinas allt starkare militär kommer därför småningom att sparka ut USA ur «Indopacifien». Det vore inte en dag för tidigt, och för allt vad det är värt matchas Hegseths skarpa ord inte längre av den fysiska verkligheten – det är en papperstiger som ryter.

En märklig vapendragare till Hegseth finns på plats i form av den svenska moderatregimens Pål Jonson, den lille försvarsministern som av någon anledning tror att Sverige har något med «Indopacifien» att göra. Några tal finns inte att tillgå för den typen av C-rankade dignitärer, men han säger sig ha retat upp Kina genom ett utspel om «folkrätten».

Jo, men Jonson behöver nog gå en kurs i folkrättens elementa, eftersom han förefaller betrakta Taiwan som ett «land», stick i stäv med internationell rätt och praxis. Det är en aggressiv utrikespolitisk hållning som mest är ägnad att skada relationen med Kina, vilket nog inte är i överensstämmelse med regimens uppdrag att verka för svenska folkets bästa.

I ett folkrättsligt perspektiv angår det kinesiska inbördeskriget och dess förlängning i nutiden ingen annan än de två kontrahenterna själva, och det är således upp till kineserna på vardera sidan sundet att avgöra hur man vill bilägga tvisten. Det kan ske fredligt, med bevarande av autonomi och demokrati för Taibei, genom att Taiwan formellt uppgår i Folkrepubliken, eller det kan ske med våld, varvid autonomin och demokratin upphör.

USA har i egenskap av imperium förstås aldrig respekterat folkrätten – det är bara att lista alla dess krig, från Vietnam till Irak, för att inse det – men för en liten nation som Sverige är den och har alltid varit en grundbult. Sverige ska därför fortsätta att betrakta Kina som ett land, och framförallt ska Sverige inte bidra till fler spänningar i regionen. Regimen bör tackla arbetslösheten, gängkriminaliteten och andra inhemska problem, inte mopsa upp sig mot länder på andra sidan klotet.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Maktdelning i praktiken

En federal handelsdomstol har plötsligt slagit ned på Donald Trumps handelstullar och effektivt ogiltigförklarat dem. Man menar att principen om nödvärn inte är tillämplig och inte ger presidenten befogenhet att inleda handelskrig mot hela världen, utan han behöver alltjämt kongressens godkännande.

Nu kontrollerar Trump förvisso kongressen, så det tillståndet kan han hämta in om han vill, även om det blir mindre manöverutrymme om han inför varje utspel måste ha en debatt om det i kammaren. Han kan förstås ta utspelet först och därefter förankra det, givet den majoritet partiet har.

Därför lär bakslaget bli kortvarigt, och så även yran på börserna. Handelskriget fortsätter, men kanske under mer ordnade former. Vita huset har därtill överklagat beslutet, men det lär inte nå Högsta domstolen förrän långt in i mandatperioden.

Men det viktiga här är att händelsen effektivt punkterar den märkliga retorik som emanerar från europeiska vänsterorganisationer- och figurer om att den amerikanska demokratin skulle vara «död» bara för att Trump har valts av det amerikanska folket, eller att USA skulle ha antagit en bana av «fascism». Istället är det maktdelningsprincipen som här kommer till uttryck och effektivt demonstrerar att USA:s institutioner står pall.

Sådan maktdelning som vi inte har i Sverige och många andra europeiska länder, där «folksuveränitetsprincipen» har företräde. Vän av ordning minns säkert den så kallade gymnasieamnestin, då regimen ville ge tusentals afghanska hazarer uppehållstillstånd, skäggbarn utan giltiga papper och utan asylskäl. Lagrådet sågade lagen längs med fotknölarna, men eftersom rådet inte har någon vetorätt eller annan makt, struntade regimen i det.

Och det var varken första eller sista gången, utan det är så det brukar gå till. Den socialdemokratiska – och därmed borgerliga – uppfattningen är att Sverige inte ska styras av teknikaliteter eller expertgrupper, utan av den regering som den «folkvalda» (partivalda) riksdagen nominerar. Det är folksuveränitetsprincipen, så som den uttrycks i regeringsformens portalparagraf: All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Men därmed finns inga som helst spärrar mot maktmissbruk, exempelvis om Sverige skulle odla en ny Adolf Hitler eller kanske en ny Stefan Löfvén, utan regimen kan göra som den vill, med gummistämpelparlamentet i riksdagen under partipiska och partimajoriteter. Det är också det vi ser hända kontinuerligt, när regimen ständigt petar hål i grundlagen och urholkar fri- och rättigheter, inte minst på yttrandefrihetens område – det finns ingen motkraft i form av en självständig konstitutionsdomstol.

Därför är det den amerikanska demokratin som alltjämt är det principiella och praktiska föredömet, oavsett vilken figur som sitter i Vita huset och oavsett det faktum att USA är en skurkstat på den internationella arenan. USA som idé är alltjämt värd att beundra, en produkt av upplysningstidens ideal.

Detta medan demokrati i ordets egentliga mening nog inte kan sägas existera i Sverige och Europa – med undantag för mönsterdemokratin Schweiz. Demokrati fordrar nämligen maktdelning och ett minimum av vissa fri- och rättigheter, men de senare är numera så urvattnade att de saknar praktisk mening, medan den förra aldrig har existerat.

Det är därför man ska benämna regimen för regim, i praktiken en diktatur som utan debatt eller laglig prövning kan klubba en ny säkerhetsordning under en eftermiddag och gå med i en försvarsallians utan någon som helst politisk debatt, remissrunda eller annan demokratisk process. Även då hävdades «nödvärn», men här fanns alltså ingen konstitutionsdomstol som kunde lägga in sitt veto mot den folksuveräna regimen.

Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland USA

Farlig upptrappning

Emmanuel Macron blev bitchslappad inför öppen ridå av sin tjugofem år äldre «fru», sjuttiotvååriga Brigitte, strax efter att paret hade landat i Hanoi inför ett statsbesök i Vietnam. Incidenten var inte avsedd att förevigas inför världspressen, men får nu illustrera ett svagt Europa i förfall.

Macron är nu inte ensam om att misstänkas vara homosexuell betacuck som blir uppläxad av fruntimmer, utan har sällskap av många kolleger i samma position runtom i Europa. På närmare håll finns exempelvis en förmodad smygbög som har ett konvenansäktenskap med en nucka till prästinna och en rad importbarn som alibi för ett icke existerande sexliv.

Hur sådana effeminerade ledarfigurer ska kunna stå upp mot Putin är något oklart, då de förefaller mer lämpade att bevista pridefestivaler och vifta med symboliska flaggor än att hantera krig och krissituationer. Det är därför mest kärringarna von der Liar, Kallas och andra argbiggor som får dra lasset i att reta den ryska björnen.

Samtidigt har vi dock Tyskland, som alltid står berett att dra i fält med sin krigsmaskin, nu under nyneofascistiska former. Kanslern Friedrich Merz hävdar således att Europa nu drygt tre år in i kriget kommer att häva begränsningarna för sina stödvapen, och att Kiev därmed kan nyttja robotar långt in på ryskt territorium.

Utspelet kommer efter nya ryska drönarattacker mot ukraïnska städer, angrepp man låtsas vara frikopplade från motsvarande ukraïnska drönarattacker mot Ryssland. Moskva svarar i princip bara mot Zelenskyjs terrorattacker med drönare mot civila mål, och skulle Kiev börja skjuta raketer mot ryska städer kommer svaret på samma sätt att bli reciprokt.

Det är en farlig upptrappning som kan leda till långt fler civila förluster. Hittills har kriget mestadels hållits inom snäva gränser vid fronten, ett artilleribaserat utnötningskrig som knappt angår civilsamhället. Om långdistansvapen tas i bruk av Kiev, och därefter av Ryssland, tar konflikten således en helt annan vändning.

Framförallt lär Ukraïna då få bita i gräset, eftersom Ryssland även i detta avseende är övermäktigt. Skurar av robotar skulle snabbt orsaka stor förödelse, men risken finns även att taktiska kärnvapen sätts in om Zelenskyj är oförsiktig. Samtidigt måste Moskva visa beslutsamhet när Väst ökar insatsen.

Av Trumps ambition att snabbt avsluta kriget – metaforiskt på bara en dag – blir alltså intet, utan istället sker en upptrappning. Donalds önskan om att få lugn och ro att konfrontera Kina grusas därmed, och det är kanske bara en tidsfråga innan Washington åter är fullt engagerat i konflikten.

En politisk lösning tycks alltså ligga långt borta, och för det kan vi tacka de stridslystna kärringarna i Europa samt Zelenskyj, som inte vill ha fred utan ställer ohemula krav som inte har med verkligheten att göra. Då får väl Ukraïna förvandlas till en grushög innan man tänker om.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Trumpdoktrinen

Ett givet mönster har utkristalliserat sig under Donald Trumps andra sejour vid makten, nämligen att först hota med ohemula handelstullar hämtade från fantasins värld, i hopp om att snabbt kunna enas om mer realistiska eftergifter. Små länder som Vietnam och Storbritannien föll för denna taktik, medan Kina bad Trump att dra åt helvete.

Ställd inför faktum och stundande ekonomiska konsekvenser blinkade Trump och mjuknade omedelbart, och han lär aldrig få något nytt orättvist fördrag med Kina – man har haft nog med sådana under den tidigare västliga kolonialismens era, och den kinesiska politiken ligger stabilt fast.

Även med den andra jätten i form av Europeiska unionen kärvar taktiken. Trump hade hoppats på en snabb deal med järnladyn von der Liar själv, men Europeiska sovjetunionen gör istället vad den brukar – och måste – göra, nämligen att sätta sitt byråkratiska maskineri i arbete att hantera förhandlingarna.

Den frustrerade och otålige Trump bryter då sin egen utsatta paus och hotar med tullar om femtio procent från första juni, i ett förnyat hot enligt taktiken ovan. Det säger sig självt att Bryssel inte kan låta sig skrämmas, utan likt Kina måste sätta hårt mot hårt om så krävs. Det är hög tid att införa embargon mot Boeing och skatta skiten ur Google, Meta, Apple och andra bolag som ständigt snuvar Europa på konfekten.

Den nya Trumpdoktrinen rymmer alltså ambitioner av att låta utländsk import betala kalaset, så att inkomstskatten kan sänkas, samt att försöka återindustrialisera USA. Sedan 1970-talet har den amerikanska tillverkningsindustrin gått från cirka en tredjedel av ekonomin till under tio procent.

Men under samma period har USA sett en fortsatt stegring av välståndet, och man har haft en betydligt bättre utveckling av bruttonationalprodukten än EU. Bara det att medelklassen kontinuerligt har tappat mark och den fattigaste andelen har stått still på samma nivå sedan 1990, medan den rikaste kvartilen har tagit hem hela vinsten.

Det kan knappast vara Kinas fel att USA har problem med att omfördela sin välfärd samt omskola arbetare från rostbältet till nya jobb i tjänstesektorn, men det är ändå den tesen Trump driver. Lösningen kan dock knappast vara att USA lanserar ett nytt Yiwu (义乌), det vill säga den stad som i princip tillverkar gräddan av krimskrams för den amerikanska marknaden.

USA har helt enkelt ingen möjlighet att åter börja tillverka julgransdekorationer, fyrverkerier, parasoller och annat, eftersom man inte har den underliggande infrastrukturen och logistiken, saknar Kinas skalfördelar samt lär få betala betydligt högre arbetskostnader. Samma sak gäller för övrigt andra produkter, som mobiltelefoner, skärmar och annan elektronik, där Kinas skalfördelar inte kan emuleras. Det skulle ta decennier att bygga en liknande kapacitet.

Den andra delen av Trumpdoktrinen förstärker tidigare administrationers ambition att innesluta och ta sig an Kina i direkt frontalangrepp. Man undrar lite till mans varför Trump är så blid mot Putin och i princip tar hans parti i det ryska inbördeskriget istället för att fortsätta den amerikanska sanktionspolitiken och skicka vapen till Zelenskyj, men det har alltså med sagda doktrin att göra.

Trump vill koncentrera alla krafter mot Kina, och därmed måste konflikten i Ukraïna biläggas. Den är ointressant för amerikanskt vidkommande, då Putin är en mindre aktör som dessutom råkar ha rätt i sak. En sådan meningslös konflikt gynnar inte USA, och på samma sätt förhåller det sig med Gaza, som Trump vill begrava i ett nytt semesterparadis.

På samma vis låter regimen genom utrikesminister J.D. Vance under ett tal till marinkadetter meddela att USA inte längre har för avsikt att inleda vettlösa och i tid utdragna krig i Mellanöstern och annorstädes med osäker utgång, utan istället fokusera på det förment verkliga hotet mot USA, det vill säga Kina.

USA:s storhetstid är förbi, menar Vance, och Kina är ikapp och i många fall förbi på en rad områden. Om USA inte skärper sig och koncentrerar sin ansträngning på detta hot, kommer man att förlora sin dominerande position i världen. Det handlar om att rädda imperiet från fortsatt sönderfall.

Men imperiet faller nog sönder ändå, eftersom man här kan skönja samma mönster som då andra imperier har gått under, från Rom till den merkantilistiska guldålderns Nederländerna, eller varför inte Qing och nu senast Storbritannien. Symptomen är alltid och utan undantag skenande statsskuld, ökade klassklyftor och inre politiskt kaos, just de ingredienser som numera präglar USA.

Förr eller senare dör alla imperier, och tiden är nu kommen till det amerikanska. Det är inte så att det sker dramatiskt, utan det är en steglös vandring nedåt, som i fallet Storbritannien, numera en allt mindre välmående europeisk nation i mängden, om än alltjämt med drag av arrogant imperiementalitet. Frågan är bara om man vill accelerera nedgången med krig, eller om man slutligen finner sig i att bli nummer två.