Kategori: USA

Kategorier
Europa Kina Politik USA

Europeiska unionen utklassad

Medan Europeiska sovjetunionen fortsätter att ordbajsa och reglera tungt om allt från plastkorkar till webbkakor, skrider USA till verket med att banta allt man kan. Man skär inte bara metodiskt i myndigheter och förlegade propagandaverktyg, utan även i sådant som den vokabulär som nyttjas i statsapparaten.

Det rör sig om ord som social justice, inclusivity, gender diversity, they/them och andra woke-kryddade ord som inte rör statens kärnuppgifter, utan mer har att göra med en vänsterradikal agenda. Ett hundratal ord försvinner eller ersätts i myndighetsdokument i syfte att slimma administrationen.

Stater har nämligen egenskapen att växa över alla bräddar, likt en cancer som invaderar en organism med metastaser, och därmed tar över varenda aspekt av livet, varvid inget lämnas kvar till individen att besluta om. En sådan övertung förvaltning får betydligt svårare att möta mer agila motståndare i konkurrensen, som Kina eller uppstickaren Indien.

Vän av ordning kan inflika att även länder som Kina dras med tung byråkrati, men det är då inte på konkurrensutsatta nyckelområden. Företag i Kina trycks emellanåt till av staten när de blir för sturska, men har i övrigt ganska fria tyglar att verka.

Det är detta Elon Musk tar fasta på i sin ambition att effektivisera statsapparaten via Doge, nämligen för att övertung reglering skadar tillväxt och näringslivets konkurrenskraft. Säkerligen blir alla pärmbärare upprörda över att bli sparkade på fläcken, men för landet USA är det nödvändig fetmaoperation.

Säkert är också att administrationen blir en smula lamslagen och ineffektiv i ett första skede, då man alltid är svag och omtöcknad efter dylik kirurgi. Men i slutändan kommer man ut betydligt mer slimmad och agil, och kan då möta Kina med en helt annan form.

EU lider redan av att ha tappat ordentligt i tillväxt i jämförelse med USA, och det finns inget som tyder på att det fortsatta ordbajset ska göra någon skillnad. Detta eftersom man inte vill släppa sina mångahanda käpphästar i allt från «värderingar» och övertung reglering till det svarta hålet i Ukraïna.

Med en tillväxt som darrar kring nollstrecket, samtidigt som USA, Kina, Ryssland och Indien drar ifrån med flera procent, funderar EU på att tokrusta för fem procent av den tillväxt man inte har, bland annat genom att öka belåningen. Detta samtidigt som man fortsatt ämnar skicka miljarder till Ukraïna samt slösar än fler miljarder på transrättigheter och annan woke.

Att Kristersson flaggar med regnbågsflaggan för att markera avstånd mot Orbán lär så att säga inte hjälpa Sverige och EU att möta konkurrensen från USA och Kina, utan det krävs ett helt annat slag av politiskt hantverk som vi inte ser tillstymmelse till, varken i Rosenbad eller i Bryssel. Det är hög tid att politiker i EU kommer ned från sina symboltyngda elfenbenstorn högt uppe i skyn och kavlar upp armarna i praktiskt arbete här nere på jorden.

Kategorier
Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Taiwans befrielse nära

För att inta Taiwan och återbörda den bångstyriga provinsen till moderlandet krävs koordination på ett flertal punkter. Dels måste man ha den militära förmågan att försätta ön i blockad och småningom kunna landstiga med trupp, samtidigt som man kan hålla USA stånget. Dels måste de internationella förutsättningarna vara ideala, så att konsekvenserna blir minimala.

Angående det sistnämnda har Zhongnanhai nogsamt studerat utfallet av Rysslands specialoperation i Ukraïna samt betraktat hur Moskva har parerat västliga sanktioner. För man vet att Väst kommer att svara på ungefär samma vis mot Kina, samtidigt som Beijing har betydligt mer moteld att anlägga i egenskap av att vara så integrerat i världshandeln.

Förutsättningarna tycks då vara som mest gynnsamma under Trumps innevarande mandatperiod, som också sammanfaller med det viktiga årtalet 2027, då Kina senast ska ha uppfyllt återföreningen enligt en del uttalanden av Xi Jinping. Detta bland annat för att Trump vägrar uttala sig om att bistå Taiwan vid en invasion, samtidigt som han har uttryckt vissa negativa utsagor om ön.

Transaktionell stormaktspolitik skulle hypotetiskt kunna avgöra saken, nämligen att Trump tar Grönland i utbyte mot att Rysslands annektering av ukraïnaska oblast erkänns och att Taiwan kommer hem till moderlandet, och därvidlag kan EU eller övriga världen inte göra ett skvatt för att motverka en sådan händelseutveckling. Sedan om sådan land grab är «rättvis» är av underordnad betydelse.

Men mer troligt lär Trumps rådgivare motsätta sig att ge bort Taiwan, eftersom det är en avgörande del i den amerikanska «indopacifiska» strategin, där Taiwan betraktas som ett «osänkbart fort» i den första ökedjan. Därför är väpnad konflikt det troligaste utfallet, allra helst som Taibei allt mer tycks fjärma sig från fastlandet och allt oftare provocerar med försök att bryta sig loss.

För ändamålet har Kina inte bara byggt världens största flotta och engagerat sin fiskeflotta som en civil maritim milis, utan även utvecklat ett slags märkliga landstigningspråmar (登陆驳船, denglu bochuan), som i dagarna har siktats längs Guangdongs kust. Det rör sig om pylonförankrade båtar med landstigningsbryggor i lång teleskopisk serie, närmare en kilometer i längd.

Sådana pråmar kan sättas in då man har neutraliserat Taiwans flygvapen och robotförsvar, och medger då snabb landstigning med minimal risk för förluster. Man kan mycket snabbt få fordon på plats för att befästa ett strandparti, och därefter börja skyffla in manskap under säkrare former. Game over.

Knäckfrågan är hur länge man ska vänta. Man har redan kapaciteten, samtidigt som man nu har ett möjlighetsfönster då Rysslands krig alltjämt pågår. Så fort det är avslutat kan USA nämligen fullt ut koncentrera sig på Kina, vilket gör saken svårare för Beijing. Kanske är befrielsen av Taiwan därför omedelbart förestående, nu när april närmar sig – den enda tid på året tillsammans med oktober, då vädret medger en sådan operation.

Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Nej, Expressen, kriget kommer inte

Ledardårarna vid Expressen fortsätter odla sin paranoida hysteri om det omedelbart förestående kriget. Under många år har man gnällt om att vi måste gå med i den förlegade försvarsalliansen Nato för att trygga fred och säkerhet i landet, men när det nu visar sig att medlemskapet istället destabiliserar sagda säkerhet gormar man om massiv upprustning och omställning till krigsekonomi.

I tidningens senaste stick i ämnet, för allt vad det är värt ett sömnigt hafsverk till artikel i brist på bättre, lånar man motsvarande hetsiga retorik från Krigsvetenskapsakademin, som i en rapport (Projekt SV-A-R) berättar att situationen är akut och att Sverige kan vara i krig inom de närmaste åren. Men detta är då när man tar höjd för värsta tänkbara scenario, som i realiteten aldrig kommer att infrias.

KKRVA tror inte själv på en sådan utveckling, men menar att man måste förbereda sig för både det kända okända och det okända okända, det vill säga ta i beräkning att utvecklingen sällan är linjär eller förutsägbar, utan snarare disruptiv och överraskande. Luntan är tänkvärd och är väl så god som andra strategiska analyser, men den sticker samtidigt ut i jämförelse med de trötta rapporterna från Säpo/FRA/Must samt de kongressfinansierade «tankesmedjorna», nämligen i att man har ett mycket bredare perspektiv.

Framförallt förefaller utvecklingen i USA ha fått konsekvenser i den vidare analysen, för det var länge sedan man såg någon i de kretsarna tala om behovet av att integrera Kina i den svenska och europeiska ordningen, nämligen för att kontra ett alltför nära samarbete mellan Kina och Ryssland. Någon med hjärna har tänkt till, för en gångs skull.

Sverige bör verka för att Nato och EU aktivt medverkar till att förstärka det kinesiska beroendet av västvärlden för att undvika en allians mellan Kina och Ryssland, samtidigt som västvärldens beroende diversifieras så långt som möjligt.

Detta är sunda tankegångar, som å ena sidan klargör att Europa och Kina alltid har haft omfattande utbyten, samtidigt som man alltid har utgjort olika kulturer och «system»; och å den andra att Europa måste stå självständigt och fritt från svåra beroenden och vasallskap av olika slag, inklusive det till USA.

KKRVA menar i samma anda att det vore ytterst problematiskt för Europa om Kina utvecklas till att uppfattas som en huvudfiende för USA, men så är förstås redan fallet. Man ser nämligen för sig en utveckling där USA kan komma att ställa krav på Sverige och Europa att gynna amerikanska intressen genom att minska flödena till och från Kina, vilket också redan är verklighet, bland annat genom det riktade marknadsförbudet för Huawei.

Ett ytterligare problem är om USA kommer att försöka tvinga EU in på samma hårda linje mot Kina som USA själv för, men frågan om tullar för att skydda sig för den kinesiska bilindustrin är komplicerad och EU:s eget val att höja tullarna delar organisationen.

Analysen framför i konklusion att Sverige framdeles har att navigera ett mer komplext landskap, och under en sådan polycentrisk världsordning har behov av att agera mer proaktivt snarare än reaktivt (som under det hastiga Nato-inträdet), bland annat omfattande mer inslag av bi- och multilaterala samarbeten, främst med västmakter.

Samtidigt betonas att Kina och Indien är aktörer av allt större betydelse, och att det fordras av oss (inklusive statsteve och Expressen, nota bene) att se utvecklingen i dessa länder samt Ryssland med öppna ögon snarare än genom ett ideologiskt verklighetsförvrängningsfilter av det slag som länge har varit förhandenvarande. Det är väl ungefär det som brukar hävdas härstädes?

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Vänsterliberal världsbild rämnar

Gunnar Hökmark, den där, eh, genomsympatiske och karismatiske moderaten som i alla år har varit den främste av USA-frälsta Nato-runkare, är numera bitter och besviken över den amerikanska helomvändningen. En vän har gått förlorad, menar Hökmark, när «den fria världens ledare» gör reträtt från sin position som världens moraliska föredöme.

Bara det att USA aldrig har varit ett sådant föredöme, utan sedan sin tillkomst 1776 har byggt sin existens på omfattande expansion och dominans. Det är en nation på folkmordets och negerslaveriets grund, ett land som på allvar tror att det är «exceptionellt» och lyder under ett «manifest destiny» att utöka sitt Lebensraum – nu kanske med Grönland.

Allt USA gör sker i syfte att främja den egna positionen – America first är inget Trump har hittat på – och Europa har i den ambitionen inte haft annat än instrumental betydelse. Värdegrunden är inte gemensam, vilket var och en kan konstatera genom att studera de omfattande ideologiska skillnader som föreligger i fråga om frihet och trygghet.

Den amerikanska investeringen i Europa efter krigsslutet via Marshalplanen och andra paket hade som grund att hindra kommunismens frammarsch i en tid då Sovjetunionen stod som segrare i kriget. Man försäkrade sig om att Europa skulle välja den amerikanska vägen genom ekonomiskt stöd, kulturimperialism och andra medel, varvid Europa blev en amerikansk vasall, en pjäs för att kontra Sovjetimperiet.

Det vasallskapet har bestått under lång tid, och för säkerhets skull har ockupationen av Tyskland aldrig upphört. Amerikanska styrkor på europeisk mark har av någon anledning betraktats som «normalt», och liknande synsätt föreligger även i de US-ockuperade asiatiska nationerna Japan och Sydkorea. Så normalt att Sverige nyligen kapitulerade utan att en enda kula hade avfyrats, varvid USA får åtkomst till landets militära installationer.

Från europeiskt håll beklagar man således den förestående amerikanska reträtten, kanske som ett kollektivt utslag av Stockholms-syndromet, och i ren panik anställer man vidlyftiga planer kring massiv upprustning för att kontra det inbillade hotet från Ryssland. Man vill helt enkelt inte ta till sig krigets bevekelsegrunder, utan framhärdar i sin idioti om att Ukraïna är en «demokrati» och att vi minsann kan stå näst på tur.

Washingtons mer nyktra synsätt är å andra sidan att Ryssland har degraderats till ett andra rangens imperium, samtidigt som Kina utgör det stora «hotet» mot fortsatt amerikansk dominans och global hegemoni. USA vill därför inte delta i en meningslös och utdragen konflikt mellan Europa och Ryssland, och vill inte heller att Ryssland och Kina bildar alltför täta band.

Det är för sent att slå in en kil mellan Ryssland och Kina, men man kan i vart fall neutralisera Ryssland med lämplig morot och piska, på det att man kan koncentrera sig fullt på Kina. Det är med den optiken man måste förstå USA:s agerande, med eller utan Trump – den senare är egentligen bara en katalysator för ett skeende som påbörjades för halvannat decennium sedan.

Länder har inga vänner, och allianser kommer och går. Europa måste inse att man står på egna ben, och även om man intermittent kan ha närmare band med USA, måste man agera för att bli ett självständigt centrum fritt från amerikansk dominans, en pol bland flera i en polycentrisk världsordning med USA, Kina, Europa och i viss mån Indien, Japan och Ryssland som givna maktcentra.

Hökmarks unipolära ordning under USA är nämligen död och snart även formellt begraven, och det är nog det han mest sörjer, på samma sätt som sovjetmedborgare länge hade svårt att förstå att deras imperium hade upphört att existera. Det skulle inte heller förvåna om Hökmarks tankesmedja Frispel hör till den omfattande skara propagandistiska agenturer som har åtnjutit stöd från USAid, vilket ju då skulle förklara gråten mer konkret.

American Progress (John Gast, 1872). USA har ett manifest destiny att sprida nationen och sin kultur, och då får indianer och andra maka på sig. Den tankefiguren gäller intakt.
Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik USA

Amerikansk propaganda fimpas

Sverige har en regim- och etablissemangsnära statstelevision, indirekt kontrollerad av regeringen genom lag och utnämning av förvaltningstiftelsens styrelseordförande, i syfte att värna nationella intressen i propaganda riktad mot medborgarna. Verksamheten sker under en särskild systembevararparagraf, som i allt trumfar objektiv och neutral nyhetsförmedling.

Något motsvarande existerar inte i yttrandefrihetens USA, där så kallad public service broadcasting sker under privata initiativ utanför regeringens kontroll, om än med viss finansiering av kongressen. Verksamheten är således politiskt fristående, och finansieras huvudsakligen av privata donationer samt med reklam.

Men USA har ändå ett slags stateteve av samma kaliber som SVT, om än inte riktad mot de egna medborgarna. Det är en företeelse under paraplyorganisationen United States agency for global media (USAGM), som bedriver medieverksamhet runt om i världen genom sådana renodlade propagandakanaler som Voice of America, Radio free Europe och Radio free Asia, den senare med udden riktad mot Kina.

Själva vill vi gärna inte att andra länder lägger sig i våra angelägenheter i dylika påverkanskampanjer, men det är förstås alltid i sin ordning när vi (eller snarare USA) gör det. Nämligen eftersom vårt system anses vara överlägset och därför angeläget att missionera och propagandera för.

Men denna tvivelaktiga verksamhet tycks nu gå mot sitt definitiva slut, då Donald Trump under gårdagen ströp den vidare fonderingen för USAGM. Detta på rekommendation av Elon Musk, som med sitt effektiviseringsdepartement DOGE nystar i alla former av federalt slöseri. Musk betonar att avsikten är att permanent bomma igen USAGM, på samma sätt som tidigare USAID.

Den senare organisationen har i sin tur finansierat utländska propagandamedier och andra påverkansagenter, som «tankesmedjan» Australian Strategic Policy Institute, inte minst i «Indopacifien» i syfte att påverka länder negativt avseende Kina genom smutskastning, lögner och propaganda.

Händelseutvecklingen bekräftar att Trump tar USA i en mer isolationistisk riktning, ett uttryck för att man från Washington numera erkänner att en polycentrisk världsordning är förhandenvarande, och att det inte längre är meningsfullt att försöka upprätthålla global amerikansk hegemoni, allra minst genom dylika påverkansoperationer. Därtill kommer att den vänsterliberala propagandan inte rimmar med den nuvarande administrationens hållning.

Nu gäller bara att få bort den brittiska statsteven från motsvarande operationer på den globala arenan, även om britterna har svårt att ge upp tanken att man inte längre är ett imperium utan snarare en medelstor nation i fritt fall.