Stats- och kommersmedier i huvudfåran berättar om en ny spännande nyhetsförmedling, men en sökning ger vid handen att man tycks ha dragit ur kontakten för Voice of Europe, efter misstankar om att sajten i fråga har bedrivit en «påverkanskampanj» för Moskvas räkning och kanske även mutat EU-parlamentariker. Här gäller som vanligt devisen skyldig tills motsatsen har bevisats.
Kanske är det rätt och riktigt att förfara så, ty varför ska vi frivilligt låta oss utsättas för externa krafters propaganda och påverkansförsök? Vi måste skydda vår demokrati och vår självständighet från sådana ohemula ingrepp i vår suveräna beslutanderätt! Jag kan i princip köpa den argumentationen.
Men samtidigt finns här minst tvenne problem med en sådan ambition, varav det första är att vi berömmer oss för att omhulda yttrande- och informationsfrihet. Sådan gör inte halt vid främmande makts eller andra externa yttranden, oavsett om det är sann information, propaganda eller annat. Den liberala yttrandefrihetsmodellen anses traditionellt vara så robust att den tål sådan kontamination, och att den någorlunda objektiva sanningen vinner i debatt. Dessutom är yttre propaganda en balans mot den inre propaganda som friskt bedrivs av statsmedier härstädes.
Icke desto mindre agerar man på rent sovjetiskt manér genom att störa ut RT, Sputnik och andra ryska källor från etern och nätet, under den märkliga fruktan att man skulle förlora informationsslaget mot dessa högst perifera entiteter. Men i min optik förlorar man just då – och enbart då – man agerar på detta illiberala sätt, eftersom man då går emot de «värden» som man så ofta åberopar men aldrig i praktiken upprätthåller.
Det andra problemet är kanske än mer graverande, nämligen att man inte lever som man lär, utan själv håller sig med ett omfattande propagandanätverk världen över i syfte att lägga sig i andra länders suveräna styre och påverka befolkningen därstädes till samhällsomstörtande agerande. I vanlig ordning rättfärdigas detta med att vår modell ju är den enda rätta, och att det därför är legitimt att sprida demokratins evangelium. Det är inte ett giltigt argument, i vart fall inte i folkrättslig mening.
Symptomatiskt nog meddelas från andra nyhetskällor i världen att Washington-finansierade «Radio free Asia» lämnar Hongkong efter att artikel 23 införts i konstitutionen, eftersom man fruktar repressalier mot stationens medarbetare. Normal journalistisk verksamhet har naturligtvis inget att frukta av en säkerhetslag av samma slags utförande som finns i övriga världen, men om man har som syfte att uppvigla till färgrevolution eller på annat sätt bedriva samhällsomstörtande verksamhet, så finns det kanske goda skäl att omlokalisera?
Samma lagstiftning resulterar även i ytterligare «sanktioner» från amerikanskt håll, det vill säga att Washington på direkt manér lägger sig i stadens självbestämmanderätt på ett fullständigt groteskt sätt, återigen under märkliga rättfärdiganden om att man företräder det goda och det rätta. Man vill inte bara fritt missionera sina åsikter, utan även i förekommande fall bedriva «economic coercion» mot dem man anser bedriver fel slags politik – oaktat att Hongkong är en stad i Kina, och därmed inte föremål för amerikansk inblandning.
Det kokar alltså ned till ett fullständigt avskyvärt fulspel, där samtliga parter på båda sidor är lika goda kålsupare. Eller rättare sagt: Väst och framförallt USA är faktiskt i en klass för sig, nämligen av hävd och tradition som kolonialismens direkta arvtagare snarare än demokratins företrädare. Och det kan jag verkligen inte köpa, det går inte att försvara ett system och en ideologi med sådana metoder.
