Liberation day är här, men frågan om vem som befrias från vad är inte given. Donald Trump avser införa tariffer kring 20–25 % mot i princip hela världen, men frågan är om han verkligen är redo att starta ett ekonomiskt världskrig. Hittills har han likt en tafatt och obeslutsam fjolla snabbt dragit tillbaka lagda tariffer, vilket gör att det mest liknar ett förhandlingsbud.
Men med utgångspunkt i att det nu är allvar innebär en sådan regim en kraftig broms på världsekonomin. Världens samlade tillväxt kan ta stryk med en eller till och med två procenteenheter, samtidigt som inflationen tar fart igen. Börserna kommer att falla som en sten från himlen, medan näringslivet får räkna med mindre orderingång – recession följer i en del länder.
Det är här Europa som kommer att ta mest stryk, eftersom man har handelsöverskott med USA och redan darrar på recessionens rand till följd av energikris, avindustrialisering och den märkliga fixeringen kring Ukraïna och Ryssland. Därtill ska man nu upprusta för pengar som inte finns, även om sådan rustning i sig kan bidra till att lyfta ekonomin. Ock Sverige drabbas hårt, då man har alldeles för stort beroende av USA.
Trump räknar med att reformen ska «befria» USA från det utnyttjande han tror andra länder har gentemot den amerikanska ekonomin, men i princip samtliga ekonomer menar att det är komplett vansinne att bedriva merkantilism i en hårt globaliserad miljö, och att det främst kommer att straffa USA.
Dessutom verkar Trump inte förstå att det är USA självt som har danat denna ordning. Man har handelsunderskott, men förfogar samtidigt över dollarn som reservvaluta och kontrollerar en lång rad institutioner. USA kanske står för huvuddelen av försvaret i Nato, men det är Europa som har dragit det humanitära lasset för USA:s ständiga krig i Mellanöstern och annorstädes – ska vi månne skicka flyktingnotan till Trump?
Befrielsen kan emellertid bättre förstås som Europas, nämligen från amerikanskt vasallskap. Man har här en unik möjlighet att vakna upp från sin törnrosasömn och bli en självständig maktfaktor, men för det krävs att man kliver ned från sina höga hästar och samarbetar med omvärlden utan ständiga moraliska pekpinnar och märkliga uppläxningar.
Omedelbara åtgärder är att upphöra med sanktioner gentemot Xinjiang och Hongkong, och att därefter låta träda i kraft det investeringsavtal som är vilande sedan 2020. Det ger större åtkomst till den kinesiska marknaden, och vice versa, vilket stimulerar ekonomin i båda riktningar. Tullar gentemot kinesisk grön teknik måste förstås också undanröjas, likväl som kinesiska mottullar.
Kina och EU blir därmed världens ekonomiska motor, till vilken andra parter bör ansluta i syfte att motverka och neutralisera Trumps tullar. Sydkorea och Japan kan utan vidare stärka samarbetet med Kina och Europa på liknande vis, samtidigt som detta är ett ypperligt tillfälle att bredda handel och investeringar i Sydamerika och Afrika – men det är alltså det där med europeiska pekpinnar och moralkakor som först måste bort.
Högfärdighet kan inte lösa Europas dilemma, och man måste sluta att se Kina som en fiende. Vi ska naturligtvis fördela våra ägg i så många korgar som möjligt, men i övrigt inte frukta ett «system» som inte har någon möjlighet att få fäste här. Kina växer vidare, med eller utan Europa, och frågan är alltså hur Europa ska överleva i dessa turbulenta tider – utan Kina är det inte möjligt.
Även Kina tar förstås stryk, men har betydligt större förutsättningar att fortsätta växa och parera Trumps tariffer, samt inte minst kontra med lämpliga tullar och exportkontroll av mineraler och annat. Men bättre är att förena sig med EU och andra parter för att ge ett samlat motstånd mot amerikansk tyranni, att befria sig från en hegemonisk ordning som har gått alldeles överstyr.
