Kategori: USA

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Good on ya, Straya!

Premiärminister Scott Morrison föreslog en coronakommission under australisk ledning, trots att det redan bedrevs en sådan i WHO:s regi. Varför skulle man vilja det? Jo, för att i efterhand fastställa en redan tilldelad skuld för pandemin, och därmed tillfoga Kina politisk skada.

Händelsen ledde till att Beijing styrde om importen av kol, vin och andra produkter från Australien till andra intressenter, med resultat att Canberra står med rumpan bar. Australiens export går nämligen med nästan hälften till Kina, varför det förefaller vara en knäpp idé att mucka gräl med landet.

Morrison menar emellertid att Kina idkar «economic coercion» mot Australien, och att man således blir orättvist behandlade. Man har bland annat uppvaktat WHO för att söka förändring i regelverket, men utsikterna därtill är små. Det finns ingen regel som tvingar ett land att handla med andra, och kan naturligtvis inte heller finnas.

Man har förstås fått stöd från anglosfären och en del andra parter, men det har mest varit av symbolisk art. Exempelvis USA har inte haft några betänkligheter att förse Kina med kol sedan importen från Australien upphörde, vilket nog har svidit en del i Canberra.

Däremot har man smidit ränker i det tysta under ett år, med resultat i den anglosfära försvarspakten «Aukus». USA och Storbritannien har kommit till Australiens undsättning mot Big Bad China genom att pracka på landet en armada av nukleära ubåtar, men det är svårt att se något vettigt syfte med den affären.

Ty i Beijings ögon innebär det att Australien inför öppen ridå ansluter sig till USA:s ansträngning att innesluta Kina, vilket gör Australien till en potentiell fiende i händelse av konflikt. Vidare ser man i förlängningen kapprustning i hela regionen, vilket alltså har motsatt effekt än den uppgett avsedda.

Det är inte särskilt troligt att Zhongnanhai kommer att se mellan fingrarna vad gäller denna utveckling, utan Australien får nog räkna med att handeln kommer att minska än mer. Man har sålt ut sig till USA utan att förstå det, och blir därmed bara en bricka i ett fult geopolitiskt spel.

Man kan notera att USA i vanlig ordning tycks söka en destruktiv militär konfrontation, medan Kina har en mer konstruktiv anda, exempelvis genom etableringen av Ett bälte, en väg, inträde i handelspakten RCEP och nu även ansökan till Comprehensive and progressive agreement for trans-pacific partnership (CPTPP), den organisation som Donald Trump valde att lämna på sin första arbetsdag.

Problemet med USA:s halvhjärtade försök att skapa allianser i regionen är att man inte har något annat att erbjuda än militär hårdvara och västerländska värderingar, medan Kina står för det dagliga levebrödet genom sin omfattande handel. Få eller inga länder utöver Japan, Taiwan och Australien lär välja sida under sådana förutsättningar.

Dessutom har anglosfären vissa trovärdighetsproblem, inte minst när Australien rätt och slätt blåser Frankrike på ett ingånget avtal, eller när USA plötsligt lämnar Afghanistan i samma skick som man fann det. Kan man verkligen lita på dessa snubbar, eller för den delen deras efterträdare?

Ytterligare ett problem är att USA inte har råd med en sådan militär kapprustning, även om man har frigjort resurser från den misslyckade invasionen i Afghanistan. På hemmaplan står man inför gigantiska satsningar på infrastruktur och sociala reformer, samtidigt som coronapandemin har bränt stora hål i budgeten. Statsskulden skenar, samtidigt som man trycker pengar för att hålla sig flytande – det är som att kissa i sängen, och förr eller senare blir det kallt och äckligt.

Man lyckades innesluta och plocka ned Sovjetunionen med kapprustning, nämligen för att man hade ett överlägset ekonomiskt system. En liknande ambition mot Kina kan istället leda till att man blir offer för den egna strategin, eftersom Beijing inte kommer att låta sig luras i den fällan.

Visserligen satsar även Kina allt mer på försvar, nämligen i den takt tillväxten räknas upp, men det är med betoning på just försvar och stora drag av asymmetrisk krigföring – missiler, minor, ubåtar – medan USA har att underhålla sin globala krigsmaskin omfattande 800 baser.

Givet att Kina allt mer kommer att dra ifrån ekonomiskt och samtidigt har militärt fokus på den egna regionen, står det klart att den amerikanska och anglosfära strategin inte förefaller särskilt genomtänkt. Allra minst av Australien.

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Indo-pacifien

Presidentskan von der Leyens unionstal följdes raskt av en presentation av EU:s «indo-pacifiska» strategi, men evenemanget hamnade i skuggan av ett anglosfäriskt samarbete kallat «Aukus» mellan USA, Storbritannien och Australien. Det bär syn för sägen att USA återigen brädar EU, som inte kände till samarbetet, och Sleepy Joes ambition att återupprätta allianser i Europa fick sig ännu en törn.

Till yttermera visso innebär Aukus att ett tidigare samarbete mellan Frankrike och Australien om ubåtar går i kras, och fransoserna liknade händelsen vid Trumps oberäkneliga tid vid makten. Franspersonerna ställde raskt in en tillställning i Washington för att markera missnöje.

Tillsammans med det tidigare samarbetet Quad fullkomligen vimlar det nu av «indo-pacifiska» allianser och strategier, istället för att samordna verksamheten under en mer enad front. Samtliga har det gemensamt att de nyttjar det påhittade ordet «indo-pacifisk», när man egentligen menar Kina, med avsikt att motarbeta landets inflytande i Öst- och Sydöstasien.

Istället för franska ubåtar kommer Australien att operera amerikanska kärnkraftsdrivna skorvar. Vad man ska ha ubåtarna till är oklart, eftersom varken Kina eller någon annan har ambition att invadera den australiska öknen. Men Canberra leker kanske med tanken att leka polis i Sydkinesiska havet och mucka gräl med Kina om Sandöarna (南沙群岛, Nansha qundao) och andra omtvistade atoller?

I så fall lär man kamma noll, eftersom Kina har specialiserat sig på massiv produktion av ubåtar och havsminor, som tillsammans med kraftfulla missiler utgör ett asymmetriskt vapenslag för att kontra den starka amerikanska flottan i händelse av konflikt. Vidare kommer Kina att sänka varje sådan ubåt som opererar i området utan att meddela sin rutt, enligt en ny förordning, och Australien kan få se sig uppläxat och förnedrat än en gång.

Man undrar förstås också vad Storbritannien har i pakten att göra, eftersom man inte längre är ett imperium och inte har någon som helst koppling till «Indo-pacifien» efter att forna kolonin Hongkong återbördades till Kina 1997. Man tycks ha svårt att finna sig i sin nya roll som en mindre regional spelare på drift och med omfattande varubrist efter Brexit, samtidigt som man drömmer febrigt om «Global Britain» som i fornstora dagar.

Europeiska unionen har på liknande sätt ingen naturlig koppling till «Indo-pacifien», annat än att 40 % av unionens handel går genom Sydkinesiska sjön. Tanken att man måste «skydda» navigerbarheten i regionen är infantil, och att skicka europeiska pråmar är så att säga helt kontraproduktivt i det avseendet – det ökar risken för konflikt.

Närmast efterbliven är ambitionen att både ha och äta kakan genom att å ena sidan säga sig vilja samarbeta med Kina kring klimat och handel, och å den andra att bitchslappa landet för vad man tar sig för på eget territorium i Hongkong och Xinjiang. USA har samma inställning, men John Kerry fick nyligen åka hem med oförättat ärende i klimatförhandlingarna, eftersom Beijing naturligtvis inte kan godta en sådan modell.

Strategin är därför närmast att se som ännu en värdegrundsmarinerad pamflett utan praktiskt värde, ett högtidligt dokument som inte är förenligt med verkligheten.

Det är uppenbart att udden är riktad mot Kina, samtidigt som man försöker ha en mer vänskaplig attityd, på sedvanligt ambivalent manér. Merkels pråm ville således både «patrullera» farlederna och angöra brygga i Shanghai, men Kina sade under gårdagen slutligen fuck off / 滚！

Kanske är det dags för Kina att börja producera en global flotta, och skicka ett antal hangarfartyg med följeslagare till Medelhavet, Östersjön och andra farleder i vårt närområde? För att skydda den fria rörligheten till havs och «hålla koll» på det geopolitiska rackarspelet mellan EU, Nato och Ryssland? 己所不欲，勿施於人。

Fransmännen är en smula förbittrade över att Australien häver ett kontrakt om 56 miljarder euro.
Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Lek med taiwanesisk eld

Litauens experiment att låta Taibei (台北) ha ett representationskontor i Vilnius under namnet «Taiwan» (台湾) förefaller vara en del i en större strategi. Man är i detta avseende bara en marionett, men även EU har aviserat en vilja att stärka politiska förbindelser med ön, samtidigt som USA bollar med samma idé om namnbyte på Taibeis kontor i Washington.

Man kunde tycka att namnvalet inte har någon större betydelse, men det är ett steg på vägen mot erkännande av Taiwan som en självständig stat, inte bara de facto, utan även de jure, med allt vad det innebär i form av diplomatisk representation och medlemskap i FN.

Vidare kunde man tycka, om man är demokratiskt lagd, att det ju vore en bra sak att Taiwan kommer ur skuggan av Kina och kan blomstra som en framgångsrik liten nation. Historien har haft sin gilla gång, och Kina har helt enkelt förlorat Taiwan, på samma sätt som gränser alltid har justerats, både i Kina och annorstädes!

Men om Taiwan erkänns som en självständig stat innebär det att man därstädes kan inhysa amerikansk trupp som ett extra skydd mot stora elaka Kina. Ur USA:s synvinkel är det dock snarare en angreppspunkt, en bas som ligger blott tjugo mil från Kinas östkust.

Här vill Kina inte ha amerikansk trupp.

Ska man hårdra det är det till och med bara en mils differens, med tanke på att ön Jinmen (金门) ligger strax intill Xiamen (厦门), i provinsen Fujian (福建). Det går färjor fram och tillbaka, och det är bara en del yttre tecken som minner om att det är Taiwan snarare än fastlandet – integrationen är långt framskriden.

Kubakrisen 1962 gällde Sovjetunionens plan om att bygga en bas på Kuba, drygt trettio mil från Floridadelstaten. Även Kuba är en suverän stat, men USA hotade med krig om ryssarna inte drog sig tillbaka. Taiwan riskerar således att bli en parallell till den händelsen, om en av två rivaliserande makter etablerar en bas alldeles i närheten av den andra.

Kina motiverar vanligen sitt anspråk på Taiwan med tanken om Kina som en enad kulturstat sedan ett par tusen år tillbaka, men det finns alltså även högst realpolitiska skäl att inte släppa taget om utbrytarprovinsen. På samma sätt håller man Nordkorea om ryggen som en buffert för att inte få amerikansk trupp alldeles invid den egna gränsen vid Liaoning (辽宁) och Jilin (吉林).

Av det skälet kommer Kina inte att tillåta Taiwan att gå sin egen väg, och man kommer även fortsättningsvis att svara med diplomati på varje litet steg i den riktningen, som att byta namn på representationskontor i andra länder. Man kallade hem ambassadören från Litauen i protest och kommer att bryta förbindelserna helt om landet framhärdar i sin plan. Mot Taiwan, vars export huvudsakligen går till Kina, kan man svara med ekonomisk blockad och sanktioner.

På samma sätt måste man alltså reagera mot USA om man menar allvar, ty om man ger med sig har man förlorat slaget. Då gäller inte längre principen om ett Kina i praktiken, och det är fritt fram för USA och EU att dra in Taiwan i stugvärmen.

Men det blir då en kortvarig lycka, och den demokrati man säger sig vilja försvara försvinner omgående i ett moln av krut när Kina ser sig nödgat att försvara vad man menar är det egna territoriet mot secessionistiska ambitioner att bryta sig loss. Ur omvärldens synvinkel är invasionen då ett faktum, vilket motiverar USA att skrida till handling.

USA kan naturligtvis aldrig vinna ett krig mot Kina, men man kan med en väpnad konflikt i regionen åstadkomma svåra skador på Kina, på behörigt avstånd från hemmaplan. Man kan därmed sinka Kinas vidare utveckling och orsaka tumult, i hopp om att kunna splittra nationen och därmed bevara den egna hegemonin, även om det också kommer att drabba USA och världsekonomin hårt.

Taiwans demokrati kan därför enbart bevaras under status quo eller under frivillig återförening med fastlandet, medan varje försök till utbrytning snarare leder till demokratins upplösning, Kinas omedelbara annektering och kanske en väpnad stormaktskonflikt. Det är en farlig lek med elden.

Kategorier
Politik USA

I dag är ingen amerikan

Vi var alla amerikaner den där dagen då USA angreps av terrorister för tjugo år sedan. Det var lätt att ta parti mot fega uslingar som angrep civila personer i spektakulära och avskyvärda illdåd i den religiösa extremismens namn. Den sortens krigshandlingar kommer aldrig att tolereras eller ses som legitima.

Regeringar världen över hade därför inte mycket att sätta emot när USA meddelade att man var either with us or against us, utan tvangs mer eller mindre att mönstra sina nationer i det kommande kriget mot terrorn och ställa sina arméer och övriga resurser till förfogande.

Det hade varit moraliskt förkastligt att agera annorlunda, och inte heller i enlighet med det folkliga sentimentet vid tiden. Det var inte bara USA som angreps, utan hela västvärlden – vilket snart skulle visa sig i praktiken när Europa blev måltavla som en konsekvens av sitt engagemang.

Men i den vrede och revanschlusta som präglade den inledande invasionen av Afghanistan fanns också nyckeln till det formidabla debacle som den amerikanska insatsen småningom skulle leda till. Visserligen var man införstådd med att det skulle ta lång tid att besegra terrorn, men man hade ändå ingen plan, utan sköt från höften med allt man hade, utan att förstå vad det skulle leda till.

Oh your gawd…

Om den inledande manövern ändå var begriplig och försvarbar, utgjorde de senare operationerna rena galenskapen. Irak invaderade man under den falska förespeglingen om förekomsten av «massförstörelsevapen», och det egentliga syftet var att störta Saddam Hussein och etablera en liberal demokrati uppifrån, så kallad bombliberalism.

«Beviset» som presenterades var i själva verket en påse med tvättpulver eller något annat (det egna kokainet, månne?) som Colin Powell viftade med i FN för att uppamma stöd för en invasion. Konsekvensen av invasionen blev emellertid inte den avsedda, utan man bröt istället sönder den stabilitet som Saddams regim borgade för.

En sekteristisk strid tog vid, vilket småningom ledde till att Islamiska staten etablerades som en hundrafalt mer potent organisation än al-Qaida, med förmåga till statsbildning och regelrätt krig. I kombination med revolutionära strömningar under den «Arabiska våren», i vilken USA tog sin hand från diktatorers stabila styren, blev resultatet Mellanösterns kollaps i omfattande inbördeskrig i Irak och Syrien.

För det senare har inte minst Europa fått plikta genom omfattande flyktinginvandring, politisk polarisering och destabilisering, konsekvenser som i grunden har rivit stora hål i den europeiska gemenskapen, och som kommer att finnas med oss för lång tid framåt. USA har ännu att kompensera Europa för de sår man har rivit upp, förslagsvis med €10M per flykting, eller motsvarande runt tio biljoner euro.

De amerikanska operationerna har även präglats av kraftiga avsteg från demokrati och mänskliga rättigheter, bland annat genom sanktionerat bruk av tortyr, extraterritoriella koncentrationsläger (Guantánamo) och luftburna «förstärkta förhörsmetoder». Även marionetten Sverige har deltagit i den ruljangsen genom att utan att blinka låta CIA plocka två egyptier på Arlanda, under hot om amerikansk handelsblockad – så mycket är mänskliga rättigheter värda i praktiken.

Terrorattentaten 2001 kunde ha undvikits med en fungerande underrättelsetjänst. Problemet var att man hade alldeles för mycket information, och därmed inte förmådde snappa upp signaler i det omfattande bruset. Svaret på det blev inte oväntat att man installerade en total övervakningsregim av både den egna befolkningen och den i andra länder, eftersom man hade metoderna och instrumenten i form av bakdörrar i telekomutrustning och nät.

På dagen tjugo år efter attentaten har USA nyligen avslutat invasionen av Afghanistan, med resultat att talibanregimen har ersatts av samma talibanregim, till en kostnad av 2 000 000 000 000 dollar, 200 000 döda och ett svårt skadat amerikanskt anseende. Kriget i Irak har kostat lika mycket, men med ungefär en miljon offer.

Terrorn har man dock inte kuvat, utan den lever kvar i högsta välmåga, även om man på amerikansk mark har varit relativt förskonad. Det beror på att terror inte kan vinnas med militära medel, eftersom terror är en idé snarare än en väldefinierad kropp som kan skjutas ned. När man väl har dödat tusen terrorister, står två tusen nya beredda att axla manteln, nu med än större beslutsamhet.

Den enes terror är den andres frihetskrig, och det är förstås ingen tvekan om att USA på eget bevåg, med benäget bistånd av EU, har skapat terrormonstret genom ständiga manövrer i Mellanöstern och Centralasien. Därefter har man bara gött det än mer, och försett det med än fler vapen.

Washington har således sent omsider kommit till insikt om att man inte förmår bygga demokratier med invasion och vapenmakt, och man drar sig därför tillbaka för att slicka sina sår. Det vidare «kriget mot terrorn» kommer att bedrivas med enskilda operationer och meningslösa drönarattacker med omfattande «kollateral» skada i form av oskyldiga civila.

Det är därför terrorn som står som segrare, medan USA är den givna förloraren. Man förlorade inte bara «kriget mot terrorn», utan även sin roll som «den fria världens ledare». Interna konflikter och ett uruselt svar på coronapandemin har cementerat uppfattningen att USA är ett sönderfallande imperium – i dag är ingen amerikan, utan man ser allt mer med förakt på denna korkade och våldsamma nation.

USA dog således verkligen den där dagen för tjugo år sedan, när Osama bin Laden fick in en veritabel fullträff i USA:s hjärta. I symbolisk mening, naturligtvis. Det blev början till USA:s fall, och vi bevittnar alltjämt den utdragna dödsprocessen.

Samtidigt har man småningom kommit till insikt om hur Kina under radarn har (åter)etablerat sig som en ny supermakt, i skuggan av de amerikanska destruktiva krigen. Inte som en utmanare till USA:s roll som global hegemon, men som en regional suverän, med en annan politisk och social modell, med en annan kultur, med andra metoder att hantera terror och liknande problem.

Amerika skulle förstås gärna vilja behålla sin forna roll, och man ser sig fortfarande som en «exceptionell» nation. Men självbilden motsvarar inte längre verkligheten, även om det kommer att ta lång tid att inse det. Man får nöja sig med att vara en i mängden av stormakter, vilket ändå är det normala för världen – det är ingen bra ordning med en ensam herre på täppan.

Tjugo år är en lång tid men ändå ett kort ögonblick.
Kategorier
Kina Politik USA

Dagen då Amerika dog

Den gaggige US-presidenten Biden lär få bära hundhuvudet för det snöpliga slutet på den amerikanska invasionen av Afghanistan, även om det aldrig var hans krig. Den siste amerikanske soldaten lämnade Kabul bara någon vecka innan tjugoårsdagen av elfte september-attackerna mot USA, den utlösande faktorn till det amerikanska «kriget mot terrorn» och invasionerna av Afghanistan, Irak med flera länder.

Den sammanlagda summan för krigen i Irak och Afghanistan uppgår till fyra biljoner dollar (trillion dollars, det vill säga 1012), och har således bidragit till att gräva djupa hål i den amerikanska statsskulden. 2001 var det år då USA senast hade ett budgetöverskott, och sedan dess har man permanent haft ett underskott och en skenande statsskuld.

Som lax på löken ska läggas coronapandemin, som har kostat USA ytterligare sex biljoner dollar i stödåtgärder, det vill säga som tre afghanistankrig, plus förlorat moment i form av negativ tillväxt. Det finns således en grundläggande fiskal orsak till att avsluta kriget i Afghanistan och bättre nyttja skattebetalarnas medel.

USA:s budgethistorik är oroande.

Under tiden man har dragit i fält med sin överdimensionerade militära apparat, har landet förfallit i termer av infrastruktur, samtidigt som man kontinuerligt har tappat andelar till framförallt Kina i fråga om forskning och utveckling. USA har satsat sitt kapital destruktivt, medan Kina har använt sin omfattande tillväxt konstruktivt.

Den trenden avser man nu reversera, helt enkelt genom att kopiera Kinas koncept för intrastruktursatsningar med stora inslag av statlig styrning. För ändamålet har man avsatt tre biljoner dollar, samtidigt som Bidens administration avser dubblera minimilönen, utöka obamacare med flera vidlyftiga ambitioner. Det innebär förnyade hål i statskassan då man måste låna sig till investeringarna.

USA har tagit på sig spenderbrallorna, och närmar sig samma nivåer av underskott som präglade andra världskriget – dock utan motsvarande fördelar.

Sleepy Joe säger att det får bära eller brista, att Kina kommer att äta USA:s lunch om man inte kan komma tillbaka på banan i termer av infrastruktur. Det gäller förstås inte bara vägnät och transporter, utan även bredband och 5G – Kinas nät är redan fjorton gånger större, samtidigt som man sitter på de flesta patent och har övertaget även i utvecklingen av nästa generations mobiltelefoni.

USA spelar här otroligt fult genom att helt sonika strypa Kinas åtkomst till halvledarprodukter, och på senare tid även vetenskapliga instrument, samtidigt som man begränsar dess företag på den egna marknaden och hos «allierade», allt i syfte att hindra landets vidare frammarsch.

Men även om man kanske kan vinna kortsiktiga fördelar med en sådan makaber merkantilism, accelererar man i själva verket bara utvecklingen genom att tvinga Kina till självförsöjning. Det är fascinerande att se Kinas tålamod och uthållighet, att man inte svarar med den kraft man besitter i form av att dominera leveranskedjorna, jordartsmetaller med flera områden. Man anser sig uppenbarligen kunna rida ut stormen utan att låta sig provoceras till en större och förödande kraftmätning.

Kina har återtagit sin forna ställning som världens största ekonomi (2013), medan USA och Europa successivt har tappat moment.

USA slåss således för sitt liv, och alla moment pekar egentligen i fel riktning. Den som är satt i skuld är inte fri, och det finns inget som talar för att USA kommer ur den skuldfälla man har försatt sig i innan man drar åt svångremmen ordentligt, det vill säga ger upp sin hegemoniska ställning och rollen som världspolis samt avvecklar det militärindustriella komplexet.

Amerika har således redan avlidit i denna bildliga mening, och frågan gäller egentligen bara vilket klockslag man ska skriva på dödsattesten. En tidigare analys gör gällande att USA och därmed hela Västvärlden dog i år som ett resultat av coronapandemin, den händelse som slutligen tippade vågskålen i Kinas favör.

Men man kan lika gärna argumentera för 2001 som året då Amerikas öde avgjordes, faktiskt på dagen elfte september, som den tid då «Amerikas århundrade» avslutades och ersattes med Kinas. Nämligen för att 2001 innebar dels det amerikanska kriget mot terrorismen, som har kostat så ofantligt mycket men inte lett till något bestående resultat, och dels Kinas inträde i världshandelsorganisationen WTO och därmed landets accelererade tillväxt och industriella utveckling.

Båda dessa utvecklingar – den ena destruktiv, den andra konstruktiv – har parallellt bidragit till Amerikas snabba åldrande, senilitet och småningom död, och de två senaste presidenterna är en utmärkt sinnebild för denna makabra transformation från potent världsmakt till debil slagpåse.

USA:s statsskuld beräknas fortsätta skena, och har stigit nära nog fyrfaldigt sedan 2001.