Kategori: USA

Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

Handelsknockat USA på knäna

Amerikanska handelsunderskottet noterade rekordhöga $75 mdr i juni, nära nog en dubblering från $40 mdr när pandemin slog till. I vanlig ordning är det Kina som står för lejonparten av den negativa bytesbalansen, och tidigare US-presidentens ambition att förbättra räkenskaperna med tariffer, tullar och regelrätt handelskrig har således kommit helt på skam.

Inte för att sådana tullar någonsin har haft någon större effekt på bilaterala handelsutbyten, men de tillämpas i vilket fall som helst, till skada för båda involverade parter och för världsekonomin i dess helhet. Främst är det amerikanska konsumenter som har fakturerats för tullarna, en variant på vad man i reaganomics kallar trickle down economy.

Kina har successivt malt ned den amerikanska handelsbalansen från 1990 och framåt, med turboeffekt sedan man blev medlem av världshandelsorganisationen WTO 2001. USA fick en liten respit under Fanny Mae 2008–2009, men bara för att värdet på den inhemska ekonomin rasade och därmed vägde upp handelsförlusterna något. Sedan pandemin bröt ut 2020 pekar kurvan återigen spikrakt nedåt.

Handelsbalans USA, 1950–2021

Handelsunderskott innebär att man importerar mer än vad man exporterar, och att man betalar för obalansen med valuta och värdepapper. Japan och Kina sitter således på berg av sådana tillgångar, och äger stora delar av den amerikanska statsskulden, som ett slags försäkring mot sämre tider.

USA har inte alltid haft underskott, utan har historiskt haft balans. Den första nedgången kom i samband med oljekrisen 1973, men framförallt med effekterna av det japanska ekonomiska miraklet under 1980-talet, då man köpte upp halva USA och skapade stor oro. Japan sålde framförallt bilar och elektronik till USA (och omvärlden), vilket hämmade den amerikanska produktionen.

Reagans administration löste problemet med ett klassiskt svenskt trick i form av devalvering av valutan, en sorts valutamanipulation i syfte att gynna exporten. Genom att skriva ned värdet på valutan blir produkterna alltså billigare, även om det också innebär försämring för konsumenterna. Det är en sorts omedelbar och artificiell inflation, som i långa loppet destabiliserar en valuta.

Devalvering är sådant som bananrepubliker vanligen sysslar med, medan länder som USA inte kan ha en sådan skvalpvaluta utan att det får konsekvenser för dollarn som internationell valutareserv, trovärdigheten för den amerikanska penningpolitiken och så vidare. Eftersom mängder av institutioner världen över sparar i dollarpapper, innebär devalvering en sorts stöld.

Därför hade man att förankra beslutet i G5, det vill säga de fem största ekonomierna vid tiden, vilket förvånande nog fungerade (Plaza accord). Japan svalde betet, vilket utlöste en fastighetsbubbla och en senare stagnation som har varat sedan dess. USA:s bytesbalans återhämtade sig emellertid, och man hade avvärjt det japanska hotet.

Den bedriften kan man inte upprepa med Kina, men mycket av det vi nu ser utspela sig är en direkt repris från 1980-talet. Japan bearbetades på samma sätt som Kina med både tariffer och näringsförbud av olika slag, och när vi i dag ser Huawei, ZTE, Tengxun och andra kinesiska bolag bestraffas och mobbas ut för påhittade nationella säkerhetsproblem, är det grundläggande motivet återigen att värna amerikanskt näringsliv och den amerikanska ekonomin, det vill säga ren och skär protektionism.

Inget fel i det, så länge man är ärlig med sina intentioner, men USA anser sig som bekant vara «exceptionellt» och inte föremål för de regler man sätter upp för övriga världen. America first är inget som Trump uppfann, utan en fras som ideligen går igen i amerikansk politik.

Kina är dock tio gånger större än Japan, och inte på långa vägar färdigvuxet. Dagens ekonomi är avsevärt mer komplex och globaliserad, varför man inte ens i princip kan upprepa Plaza accord. USA har antytt den «nukleära» lösningen att helt enkelt annullera obligationer och andra papper för att blåsa Kina på konfekten, men det skulle som sagt vad även sänka USA på direkten, utan att det löser USA:s problem.

Tåget har nog gått för USA att ta sig an Kina, och ambitionen nu tycks istället vara att kopiera landet för att komma ikapp, exempelvis angående infrastruktur. Reganomics och laissez-faire åker ut, och ersätts med gigantiska statliga satsningar, samtidigt som man trycker pengar för att finansiera kalaset – inflation blir följden, vilket tillfälligt kan gynna exporten när produkterna blir billigare.

USA kan nog tuffa på hjälpligt, på samma sätt som Japan, men dess storhetstid är nu all, och man kommer att detroniseras av Kina på område efter område vad det lider. Det är den krassa verkligheten, och det är nog bara att acceptera faktum. Eller så blir det kanske krig.

Kategorier
Asien Politik USA

Avskedspresent till Sömniga Joe

Det tog USA tjugo år att ersätta en talibanregim med en talibanregim, till det flotta priset av tjugo biljoner (1012) kronor, eller motsvarande Sveriges samlade bruttonationalprodukt under fyra års tid. I termer av Afghanistans BNP motsvarar det inte mindre än 117 års samlad produktion, stålar som afghanerna nog hellre hade tagit direkt i handen – ungefär en halv mille per skalle.

Utöver att man har eldat med astronomiska belopp av pengar, har kriget skördat närmare 170 000 dödsoffer, samt placerat 6.6 miljoner människor på flykt inom och utom landet, det vill säga orsakat långt mer våda än vad som ursprungligen var fallet. Det är till yttermera visso problem som har spillt över på andra, som Kina och EU.

USA:s motiv för att invadera Afghanistan var naturligtvis talibanregimens logi åt al-Qaida och andra grupperingar som låg bakom terrorattentaten i USA 2001, i syfte att «röka ut» terroristerna ur deras hålor. Man iscensatte ett «krig mot terrorismen», med slutligt resultat att terrorn tycks ha vunnit.

Det är nämligen inte mindre terror nu än 2001, utan långt mer, om än inte med lika spektakulära scener som i New York, och om än inte främst i USA eller Europa. Genom det lika dyra kriget i Irak, det som man initierade under den falska förespeglingen om «massförstörelsevapen», släppte man lös Islamiska staten och banade väg för nästan ett decennium av intensiv terror.

Islamiska staten kunde man kämpa ned, i vart fall i Mellanöstern, men under tiden har talibanerna vuxit sig allt starkare, så till den grad att de har kunnat återerövra makten i Afghanistan. Det är den dödligaste av terrorgrupper i världen just nu, även om dess verksamhet är lokalt begränsad till Afghanistan.

Dödligaste terrorgrupperna – talibanerna har konstant vunnit terräng.

Men i landet finns fortfarande Islamiska staten och andra grupper, precis på samma sätt som innan den amerikanska invasionen. Det fick USA en påminnelse om under gårdagen, då en bombmartyr tog med sig tretton jänkare och en mängd andra lokalbor till den fiktiva himmelen – en maffig avskedspresent till Sleepy Joe.

US-presidenten svär visserligen att han ska hämnas, men orden väger inte särskilt tungt när man är på reträtt efter ett tjugo år långt misslyckande av episka proportioner. En sådan hämnd spelar heller ingen roll för den vidare organisationen av terror i Afghanistan, utan kan på sin höjd ge en smula fiktiv tröst åt ett sårat amerikanskt folk.

Talibanregimen har annars lovat både USA och Kina att hålla terrorn stången, men frågan är om man är förmögen till det, eller om man ens vill. Man kan nog tygla de uiguriska grupperna och därmed borga för smidiga relationer med Kina i utbyte mot satsningar på infrastruktur och mineralbrytning, men de USA-fientliga krafterna lär få en ny «bas» att utgå från för framtida operationer.

Man kunde visserligen knäppa Osama bin Laden, men problemet består ändå. Uppdraget slutfördes aldrig, utan slutade i fiasko, och det finns skäl tro att diverse terrorgrupper i lugn och ro kommer att smida nya ränker mot den store Satan. Frågan är vilket land USA invaderar då, när man ånyo skjuter från höften.

En nedgång har kunnat skönjas i takt med att Islamiska staten har tyglats, men nivån på terrorn är alltjämt långt högre än 2001.
Kategorier
Asien Politik USA

Lillbritannien

När fågelskrämman Ann Linde kraxar på sin bräkiga storrökarskånska i allehanda utrikes ärenden har hon naturligtvis ingen som helst kraft att sätta bakom orden, utan ekar blott husses intentioner och ideologi. Med husse avses mestadels Washington, men emellanåt även Bryssel.

Något liknande gäller även Storbritannien, det forna jätteimperiet vars kostym man emellanåt alltjämt söker fylla i någon sorts nostalgisk törnrosadröm. Man skickar således hangarfartyg till Sydkinesiska sjön i syfte att leka Global Britain, men om det inte vore för den därstädes parkerade amerikanska flottan hade man knappast gett sig på uppdraget att «värna öppna farleder» som ingen vill stänga.

Samma sak gäller förstås de franska, tyska och andra europeiska skorvar som frekventerar regionen, men de länderna är medvetna om att de är små regionala spelare under «den fria världens ledare», medan Storbritannien helt enkelt har storhetsvansinne. Man är en liten skällande terrier med en stor grand danois’ attityd, för att parafrasera en känd liknelse.

När Kapten Amerika beslöt sig för att packa ihop efter tjugo års ockupation av Afghanistan blev snopenheten därför stor i såväl Storbritannien som EU, dels för att man inte konsulterades i saken, och dels för att flykten motiverades med att uppdraget var slutfört, att man aldrig hade för avsikt att bygga nation von oben, vilket man säkert länge trodde i både Bryssel och London – man var ju där för kvinnorna och flickorna.

Man kom därmed plötsligt till insikt om att man inte kunde stanna kvar på eget bevåg utan amerikansk närvaro, det vill säga varken Sverige eller EU, men inte heller Global Britain eller Nato. Om EU och Nato spelar andrafiol i orkestern under amerikansk ledning, är Storbritanniens motsvarande roll att spela triangel.

Sleepy Joe Biden försäkrade visserligen att America is back, men av den retoriken har inte mycket omsatts i ord. Tarifferna mot de «allierade» i Europa är kvar, och hans tillbakadragande från Afghanistan lämnar lika mycket America first i eftersmak som företrädarens handlingar. USA sjappar och lämnar till Europa att åter ta hand om konsekvenserna i form av flyktingar, på samma sätt som tidigare i Irak, Syrien och annorstädes, utan att kompensera för det.

Storbritannien bidrar inte heller i en sådan insats, utan lämnade ju unionen för att ha kontroll över sina gränser och inte ta order från Bryssel. Man ville både ha och äta kakan, men står nu med en sämre deal med både EU och USA än eljest, samtidigt som man tror sig vara en global spelare som kan utmana Kina på olika sätt, till exempel med angrepp mot Huawei och kinesisk inrikespolitik i Xinjiang och Hongkong.

Ett bättre namn på den forna kolonialmakten, vars imperium byggdes av expansion, kolonialism, slaveri, folkmord och förbränning av kol, är kanske Lillbritannien, en patetisk och pytteliten ö avknoppad från både EU och USA, på drift mot okänt mål i all dess arrogans, med absolut ingen förmåga alls att upprätthålla «mänskliga rättigheter» eller uppnå andra storvulna ambitioner, varken i Kabul eller annorstädes.

Kategorier
Asien Filosofi Kina Politik USA

Folkrättens essens

Utrikesminister Ann Linde slog häromdagen fast att Sverige aldrig kan erkänna ett afghanskt emirat under shariastyre, trots att vi redan erkänner andra stater med sådana attribut, till exempel Saudiarabien och de flesta andra gulfstater. Även USA säger sig kräva respekt för «mänskliga rättigheter» för ett erkännande, trots att man redan erkänner andra stater utan sådana villkor – och trots att man själv har vissa problem i den genren.

Det är som tidigare hävdat ett kraftigt avsteg från den traditionella folkrätten, som bygger på territoriell kontroll och folkvilja snarare än politiskt eller ideologiskt innehåll. Att kräva att stater uppfyller en viss politik är inget annat än en modern form av kolonialism, under vilken den nuvarande religionen på modet – «mänskliga rättigheter» och «demokrati» – ska missioneras och implanteras med tvång.

För att inget missförstånd ska uppstå vill jag här deklarera att jag naturligtvis är för såväl demokrati som mänskliga rättigheter, och även att jag är emot både talibanstyret och den sharia man ämnar implementera som allmän lag – i egenskap av ateist finns det inget jag hatar så mycket som monoteistisk religion, och allra mest hatar jag islam, en ideologisk cancer som inte har i mänsklig kultur att göra.

Men både demokrati och mänskliga rättigheter är idéer, symboliska föreställningar som egentligen inte existerar i verkligheten, ett slags kulturell överenskommelse i likhet med pengar och andra abstrakta ting. Det är en sekulär religion, ett substitut för en dysfunktionell kristendom, från vilket man har ärvt tanken om MR-ideologin som «universell» och därför föremål för mission.

Det är idéer som har vuxit fram i en viss kulturell kontext, och därför inte är så «universella» som man gärna vill hävda. Det är ideal att sträva efter, inte en global lag som ett fåtal västländer äger rätt att administrera i egenskap av självutnämnd lagstiftare, polis, åklagare, domare och straffanstalt.

Eftersom jag är uppvuxen i denna kontext, är jag närmast med automatik för idéerna. Även i många andra kulturer finner man dessa idéer beundransvärda, om än med vissa reservationer och med andra prioriteringar av de inbördes rättigheterna. Det finns vidare någorlunda korrelation mellan ett lands utvecklingsgrad och dess benägenhet eller förmåga att implementera såväl mänskliga rättigheter som demokrati.

Vilket för oss in på Afghanistan, där 99 % av befolkningen är för sharialagar. Talibanerna är kanske inte den stora massans favoritgrupp, men det är den starkaste politiska kraften och den företräder alltså folkviljan till en grad som är helt ouppnåelig i västerländska samhällen.

Om afghanerna själva – till 99 % – vill ha sharialagar, ska då vi sätta oss till doms över det och mot folkviljan kräva att man anammar västerländsk demokrati med respekt för just våra värderingar, utvecklade under flera hundra år av religiösa stridigheter och i en särskild kulturell kontext?

Det finns en enkel anledning till att försöket att bygga en demokrati från ovan misslyckades, nämligen för att Afghanistan inte är redo för det, för att man saknar traditionerna och institutionerna, för att man har andra värderingar, och för att demokrati måste byggas underifrån, organiskt, över tid, av folket självt.

Av den anledningen har talibanerna rätt, att man företräder folket, och att man har befriat Afghanistan från en ockupant. Och av den anledningen ska Sverige och världen erkänna emiratet, för att man inte kan ställa krav på att regimen ska bortse från 99 % av befolkningens vilja och istället lyssna till vad fågelskrämman Ann Linde i Stockholm kraxar om.

Snabbaste vägen till demokrati och mänskliga rättigheter går via ömsesidig respekt, handel och livliga utbyten, via fred och utveckling. Invasion, krig och «sanktioner», det vill säga försök att kuva ett folk till underkastelse, leder till det diametralt motsatta, vilket alltså är anledningen till att Afghanistan, Nordkorea och Kuba är efterblivna stater.

Argumenten är likvärdiga med dem som här ofta framförs om Kina, en annan nation man länge försökt kuva och undertrycka. Man kan säkert få för sig att jag är en apologet för kommunistpartiet vid en slarvig läsning, men det dröjer sig även här om den fundamentala folkrätten, om territoriell integritet, om folkviljan och ett folks rätt att själv välja väg, tid och form för sin utveckling. Har man inte den rätten är man en koloni, en slav under andra länders inflytande.

Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan USA

Senildement amerikansk regim

Sleepy Joe Biden epitomiserar på sätt och vis sitt land när han ständigt snubblar och faller då han ska visa sig hurtig och springa upp för trappor, samt när han stammar och stakar fram orden i debatt och framträdanden. Han är en representant för ett senildement land i förfall, en nation som under tvåtusentalet har dignat under terrorism, misslyckade krig, finanskris, eskalerande underskott och coronapandemi, och allt mer förlorar terräng till uppstickaren i Asien.

Allt detta är samtidigt självförvållat, som exempelvis den islamistiska terror som har hemsökt USA och västvärlden under detta århundrade. Vän av ordning minns att USA inte bara i ord fördömde Sovjetunionen för att ha skickat trupp till Afghanistan 1979 i syfte att försvara den kommunistiska regimen mot mujaheddins uppror, utan att man framförallt smugglade enorma mängder vapen och pengar till de afghanska stammarna och till organisationer som al-Qaida bakvägen via Pakistan, och att man därmed bäddade för framtida terrorism och konflikter.

När man samtidigt på falska premisser om «massförstörelsevapen» invaderade Irak för att sätta punkt för Saddams regim, släppte man istället lös motsvarande stamkrig och banade väg för nya terrororganisationer som Islamiska staten i den hårdföra sekulära diktaturens ställe, och därmed förorsakade man ytterligare terror och flyktingströmmar till inte minst Europa – utan att USA för den skull har betalat för de enorma skador man har orsakat oss.

Debaclet i Afghanistan följer ett välbekant mönster, nämligen att den amerikanska regimen sätter in en gigantisk militär apparat för att kuva en förhatlig regim, men sedermera lämnar landet i kaos och ruiner. Av den arabiska våren blev inget annat än nya diktaturer, inbördeskrig, terror och flyktingströmmar, medan «nationsbygget» och den installerade «demokratin» i Afghanistan föll ihop på nio dagar – de «demokratiskt valda» ledarna sägs ha flytt i helikoptrar fullastade med pengar.

Man har liknat det tjugo år långa kriget i Afghanistan med det tjugo år långa kriget i Vietnam, som båda slutade med förnedrande scener med amerikaner som sjappar i panik. Motivet i Vietnam var att förhindra kommunistisk expansion enligt den paranoida dominoteorin, men i praktiken skedde ingen ideologisk spridning utanför de berörda länderna Vietnam, Laos och Kambodja – det var inte amerikanernas förtjänst.

Vietnam har sedan dess tagit rygg på Kina, med en liknande ekonomisk utveckling, och numera vill USA nyttja landet som en «allierad» mot den nya påhittade fienden Kina. Påhittad, nämligen för att USA ständigt uppfinner fiender och nyttjar andra som brickor genom att låtsas vara deras vän, bara för att senare överge dem och kanske till och med bli fientligt inställd.

Man kan erinra sig att USA först stödde Nationalistkina i inbördeskriget mot det kommunistiska upproret, och sedermera höll fast vid Taiwan som Kinas representant i trettio år fram till 1979, då man tvärvände och sökte Folkrepublikens vänskap i syfte att innesluta Sovjetunionen. Kina hade nämligen en fnurra på tråden med ryssarna, vilket USA ville utnyttja.

Den vänskapen var uppenbarligen tillfällig, och sedan Sovjetunionens fall har USA allt mer intagit en fientlig hållning till Kina, enkannerligen sedan landet kommit att utmana amerikansk hegemoni i regionen och på allt fler områden har blivit en formidabel konkurrent.

Sedan åtminstone Obamas «pivot to Asia» har man haft en strategi om att med olika medel söka kontra och obstruera Kinas vidare utveckling, genom att dels bilda allianser och handelspakter, och dels även orsaka handelskrig, angripa kinesiska företag med marknadsförbud och andra fientliga mekanismer.

Problemet med strategin är att den har varit tämligen ryckig och beroende av lynnigheten hos sittande president. Av handelspakten Trans-Pacific Partnership (TPP) blev intet, då efterträdaren Trump på sin första arbetsdag beslöt att hoppa av, och att sedermera riva upp ett flertal andra avtal för att söka en bättre deal med förment allierade parter i Europa och Nordamerika.

När USA nu söker allierade i Asien för att söka motverka Kina finns alla dessa faktorer i bakgrunden. Kan man verkligen lita på jänkarna, att de håller ord och ställer upp när det verkligen gäller? Vad är ett handslag egentligen värt med Onkel Sam, när man i en handvändning kan överge tidigare doktriner och byta vänner lika ofta som andra byter underkläder? När man kan invadera ett land och därefter sjappa med svansen mellan benen utan att ha åstadkommit ett dyft? När ett demokratiskt val över en natt kan ställa ingångna avtal på ända?

Om man får tro diskussionen i Taiwan har man där redan dragit slutsatsen att man måste lita till sig själv, och att USA inte är en garant för dess «självständighet». Man kommer nog att fortsätta köpa sekunda vapenmateriel från USA, men i övrigt känner man sig där nog rätt naken efter det amerikanska debaclet i Afghanistan. Och på liknande sätt resoneras det överallt i Asien, där Kina visserligen ses som en buffel, men samtidigt anses vara mer stabilt och pålitligt än jänkarnas ombytliga politik och ständiga schackrande.

Sleepy Joe ärvde både kriget i Afghanistan och Trumps beslut om att asvluta det, men det kunde för den skull ha skötts bättre, utan att alienera potentiella allierade i regionen. Biden har därmed sumpat den egna strategin att söka ringa in Kina med närmare förbindelser med andra nationer i området.

Samtidigt är det förstås rätt beslut att avsluta kriget och att lägga pengarna på mer uppbyggliga projekt. Nationsbygge och demokratiplantering har aldrig någonsin fungerat, och den militära vägen att dominera den moderna världen har egentligen aldrig varit framkomlig – det är en sorglig bieffekt av USA:s framgång under andra världskriget.

I rättvisans namn måste man säga att Biden sitter mellan en sten och ett hårt ställe, och att han oavsett beslut hamnar i korselden. Hans retorik om att uppdraget i Afghanistan inte leder någon vart är helt korrekt, men frågan är alltså hur han ska förhindra att en sådan mission företas igen. Vad blir USA:s nästa Afghanistan, Irak eller Vietnam?