Kategori: USA

Huaweis finanschef Meng Wanzhou (孟晚舟) sitter sedan december 2018 i kanadisk husarrest, efter att USA begärt Meng utlämnad för påstådda brott mot amerikanska sanktioner mot Iran samt påstått bedrägeri mot en rad finansiella institut.

Det är en politisk fars av ett slag som inte skulle tolereras i Sverige eller EU, som inte lämnar ut personer för politiska brott. Kanadas krona har emellertid nyligen meddelat att dubbel straffbarhet föreligger på punkten bedrägeri, och att man inte behöver ta ställning till anklagelsen om brott mot amerikanska sanktioner. Processen fortsätter därmed fram tills åtminstone 2021, men kan dra ut betydligt längre i tid – mänskliga rättigheter, någon?

Tanken att en enskild person hålls ansvarig för ett företags påstådda handel och vandel är en helt ny företeelse i internationell lag. Vanligen «bötfälls» företag som Swedbank och Ericsson när de anses «bryta» mot godtyckliga amerikanska «regler», till exempel avseende penningtvätt, sanktionsbrott och så vidare, en «bötning» som företagen godtar enkom på grund av USA:s roll som ekonomisk supermakt. Att USA skulle arrestera exempelvis Swedbanks VD är uteslutet.

Med Huawei förhåller det sig annorlunda, då det är ett kinesiskt flaggskepp som USA avser göra allt man kan för att skada, dels genom att svartlista företaget på den amerikanska marknaden och uppmana «allierade» att göra samma sak, dels genom att medelst hot om sanktioner strypa tillförseln av elektroniska komponenter från underleverantörer som har så mycket som en amerikansk skruv i sina produkter. Arresteringen av Meng är således ytterligare en komponent i denna ansats.

Det är en del i den amerikanska strategin att innesluta Kina, och så långt som möjligt förhindra eller i vart fall försvåra för en förment systemisk rival att fortsätta växa. Detta borde det kanadiska rättsväsendet inse, och därmed nyttja den lagliga möjligheten att avvisa ärendet.

Händelsevis arresterades i Kina diplomaten Michael Kovrig och affärsmannen Michael Spavor i december 2018, kort efter att Kanada lagt vantarna på Meng Wanzhou. Anklagelseakten är spioneri, och det är uppenbart att det rör sig om qui pro quo, det vill säga ren vedergällning för vad man från kinesisk sida uppfattar som ett flagrant brott mot internationell rätt.

Händelsevis har Kina nu även i formell mening åtalat Kovrig och Spavor, kort efter att Kanada beslutat att fortsätta processen kring Meng. Det är ingen tillfällighet att man i så öppen dager låter omvärlden förstå bevekelsegrunderna, och protesterna låter förstås inte vänta på sig. Kina anklagas för godtyckliga arresteringar i politiskt intresse och i strid med internationell lag, vilket händelsevis även är vad Kina anser om spelet kring Meng Wanzhou.

Kanada kan för all del fortsätta låtsas att man bedriver något slags rättssäkerhet och värnar internationell lag, istället för att inse att man utnyttjas av amerikanska politiska intressen och mer eller mindre våldför sig på de underliggande premisser som bygger internationell lag. Men då får man också ta konsekvenserna av att delta i fult spel mot Kina, och bollen ligger därför hos Trudeau.

En utomjordisk besökare som försöker sätta sig in i den jordiska politiken skulle snabbt konstatera att det finns två rivaler i form av USA och Kina, men skulle ha svårare att se vem av Xi och Trump som är diktator respektive folkvald.

Ty den verkliga diktatorn uppträder som en vis och värdig statsman, förespråkar globalism och samarbete samt värnar handel och marknadsekonomi, medan den demokratiskt valde US-presidenten uppvisar de motsatta egenskaperna, mobbar sina meningsmotståndare, undandrar sig internationella avtal, försöker utöva makt utanför sina befogenheter, bedriver protektionism och merkantilism samt uppträder som ett renodlat psykfall.

Psykfallets senaste grand mal innebär att USA lämnar världshälsoorganisationen WHO, drar undan Hongkongs särskilda status på en rad områden samt nekar kinesiska studenter visum. Det är delvis en upptrappning av en redan existerande frikoppling från världen och inneslutning av Kina medelst olika metoder, som tidigare att utestänga Huawei, arrestera Meng Wanzhou, betrakta kinesiska journalister som diplomater, samt inte minst de många tarifferna i handelskriget.

Men det är också ett mer akut sätt att peka ut främmande fiender i syfte att svära sig fri från det egna coronahaveriet, att skylla andra för de egna misstagen, att uppvigla folket att hata FN:s expertorgan och Kung Fu Panda istället för att lägga ansvaret där det hör hemma. Trump slåss för sitt politiska liv, även om det är en fruktlös kamp.

Trumps ego tillåts således slå sönder allt som kommer i hans väg, men de destruktiva åtgärderna är missriktade och riskerar att slå tillbaka på amerikanska intressen. Kina kommer inte att backa en millimeter, utan har redan tagit höjd för amerikansk vrede. Hongkong hjälps inte heller av att dess privilegier som handelshubb i regionen försvagas.

Givet att Hongkong har betydligt större import från än export till USA drabbar åtgärderna främst avsändaren, samt inte minst de knappt hundra tusen amerikaner och de amerikanska intressen de representerar som verkar i Hongkong. På sikt riskerar man att alienera majoriteten av hongkongbor, som då istället tyr sig till moderlandet, och USA mister den lilla kil man har in i Kina.

Avgrunden mellan USA och Kina fördjupas därmed, och ett nytt kallt krig är redan ett faktum. Xi Jinping förutsåg detta redan för ett år sedan, då han började preppa lokala regeringar i regionerna och provinserna för en ny lång marsch, en period då uthållighet och beslutsamhet krävs.

Den långa marschen (长征, changzheng) är alltså i kinesisk historieskrivning den omfattande reträtt den revolutionära Röda armén genomförde 1934–35, en nära tusen mil lång vandring genom oländig terräng i syfte att undkomma nationaliststyrkor. Det är en doktrinär symbol för kamp och motstånd, och den dammas nu av när man ser ett ökat amerikanskt tryck mot landet.

Det är också ett uttryck för Kinas motståndskraft, och man har inte för vana att böja sig för hot, påtryckningar, sanktioner eller andra tvångsmedel. Istället sluter man leden och visar en enighet som USA aldrig kan matcha.

Om någon ska ge vika är det således USA, och frågan är därför bara när. US-presidenten är utbytt om ett drygt halvår, medan Xi Jinping består. Den vidare pandemin lär då ha tärt hårt på USA och Europa, och man kanske blir mer medgörlig och mindre aggressiv. I vilket fall som helst är det för närvarande fördel Kina.

Det sägs att man inte själv förmår se den tid man är i, att man först i efterhand kan förstå historiens vingslag. Men nog kan man se att det bellikosa amerikanska imperiet är på väg att spela ut sin roll, att man efter en kort tid av dominans är på väg ut i periferin igen.

Vi ser detta i hur Trump kopplar loss från globalism och istället ägnar sig åt merkantilistisk protektionism, med Amerika först som ledord. Handelskrig mot Kina och tullar mot EU och andra är en ingrediens, utträde ur internationella organisationer och handelsfördrag en annan.

Exempelvis lämnade USA Trans-Pacific Partnership på Trumps första ämbetsdag, vilket inte var ämnat att gynna USA, men däremot det Kina som var föremål för den tänkta inneslutningen.

Den innevarande coronapandemin accelererar processen, och ger presidenten en förevändning att gå till ursinnigt angrepp mot Kina i syfte att försöka rädda sig kvar vid makten. Det är emellertid ett fruktlöst företag, och Trump har ingen möjlighet att klamra sig fast i Vita huset, utan kommer att ersättas av Joe Biden.

Biden är å andra sidan ett mycket svagt kort som inte verkar ha alla hästar i stallet. En dement president skulle knappast gynna utvecklingen, utan kanske accelerera nedgången ytterligare. Biden riskerar att fastna i omständigheterna, utan kraft att bryta spiralen.

Ty ett nytt kallt krig är nämligen redan ett faktum, och det kan snart komma att leva sitt eget liv. Presidentens angrepp mot Huawei, exempelvis i form av marknadsförbud för 5G-nät i USA, gripandet av Meng Wanzhou i Kanada samt inte minst en ambition att strypa flödet av halvledarkomponenter till företaget kommer inte att bli obesvarade åtgärder.

Kina har således en egen lista med företag som man ser som «opålitliga», naturligtvis inte på egna meriter utan enbart av politiska skäl. Om Kina på motsvarande sätt stryper marknader och tillgång till komponenter för dessa företag kommer den amerikanska ekonomin att börja hacka ordentligt.

Apple, Cisco och Qualcomm kan således räkna med reducerade intäkter och störningar i leveransflöden, medan flygplanstillverkaren Boeing kan se sin existens hotad. Företaget är redan under hård press, och den sjundedel av omsättningen som Kina står för vill man helt enkelt inte mista.

I en tid då arbetslösheten i USA rakar i höjden är en konfrontation med Kina inte ett vinnande koncept. Kina har härvidlag mycket bättre uthållighet, och en amerikansk frikoppling kommer främst att slå mot den egna ekonomin.

Men här öppnar sig samtidigt en möjlighet för EU att stärka den öst-västliga handeln. EU har trots återkommande kritik av och MR-aktivism mot landet ingen systemisk motsättning till Kina, och det finns ingen ideologisk rivalitet mellan de båda polerna. Detta till skillnad från USA, vars syfte alltid har varit att främja och exportera amerikansk ideologi.

Kina varken exporterar eller importerar ideologi, utan tjänster och produkter. Till exempel innebär en vidare konfrontation med USA att Airbus mer än Boeing blir ett mer naturligt val för Kina, och motsvarande för andra europeiska produkter.

Samtidigt finns även i Europa en allt mer negativ syn på Kina, en delvis missfärgad hållning om att Kina skulle ha något intresse av att likt USA påverka den politiska utvecklingen i regionen. Europa går fortfarande i USA:s ledband i mångt och mycket, men det amerikanska agerandet gör att även Europa frikopplas från USA i allt större grad.

Ett mer självständigt EU kan återta mer av Europas forna glans, och det kan inte ske genom att söka strid med Kina utan tvärtom genom utökade förbindelser. Rom och Han, Europa och Qing, samt EU och Folkrepubliken Kina är och har alltid varit olika, men har samtidigt alltid samexisterat med respekt för varandras olikheter och utan egentlig rivalitet. Handeln mellan dessa poler har alltid varit ömesidigt berikande.

Pax americana är förbi, om termen är adekvat för ett land i evigt krig, och det bör lämpligen ersättas av ett Pax europaea–sinica, ett nytt tvåpoligt eurasiskt system som världens nygamla centrum med den nya sidenvägen som länk. Där finns den framtida guldåldern för både öst och väst.

Barack Obama fick Nobels fredpris 2009 för egenskapen att inte vara George W. Bush. Han kom sedermera att bli en av de mesta krigspresidenterna i USA:s historia, men ses ändå som en av de främre innehavarna av ämbetet genom historien.

Det följer att Dubya Bush på motsvarande sätt sågs som en katastrof, och han betraktades under sin ämbetstid av många som den sämsta amerikanska presidenten någonsin. Dubya själv menade att historien kommer att ge honom rätt, att man med tiden kommer att omvärdera hans insatser i kriget mot terrorismen.

Han kan i vart fall inte ha varit sämre än Richard Nixon, och i jämförelse med Donald Trump framstår han som en oförvitlig statsman. Bush fick en kass giv med elfte september-attackerna, men förvaltade korten ändå någorlunda väl. Trump fick en än sämre hand med corona som joker, men har kapitalt misslyckats med att reda ut situationen – och nu är tiden ute.

Det är en oskriven regel att tidigare presidenter inte går i polemik mot sina efterträdare, men Barack Obama gjorde just en sådan politisk förbikörningsskjutning häromdagen, när han utan att nämna Trumps namn betraktade hanteringen av coronapandemin som ett absolut kaotiskt misslyckande.

Trump, som från början tonade ned viruset och berömde Kina för dess hantering, har efter att ha tagits med brallorna nere tvärvänt i sin attityd. Strategin nu är att anklaga alla andra för detta uppenbara misslyckande, som Kina, WHO, Demokraterna och Obama, i ett spel som inte ens är värdigt småpojkarnas sandlåda.

Sällan har kejsaren varit så ultranaken, som om förstärkt med röntgenstrålning, men ändå fortsätter Trump och hans kabinett att blåljuga, peka finger åt andra och uttala de mest förunderliga utsagor som kan tänkas, som att viruset kan bekämpas med injektion av rengöringsmedel eller att viruset härstammar från ett laboratorium.

Strategin kanske fungerar för att nå de allra mest hängivna anhängarna, de som redan har en tveksam verklighetsförankring, men på det hela taget har Trump inte en suck i helvetet att bli omvald efter detta episka debacle. Hans rival Joe Biden sitter i egenskap av att tillhöra en riskgrupp i karantän i sin egen källare, där han driver en podd och knappt får en syl i vädret, men leder ändå i opinionsundersökningarna – Trump är Bidens bästa valarbetare genom att bara öppna munnen.

Men det handlar inte bara om smutsig inrikespolitik, utan även om USA:s roll som den «fria världens ledare». Titeln kan med rätta ifrågasättas, för vi ser helt enkelt inte Trump leda världen i kampen mot corona. Tvärtom motarbetar han den genom sin vetenskapsfientlighet, sina konspirationsteorier och sin oförmåga att ta ansvar.

För honom är en nagel i ögat världshälsoorganisationen WHO, som han menar sitter i Kinas knä, trots landets relativa blygsamma bidrag till organisationen. Trump har gett WHO ett ultimatum om trettio dagar att visa «oberoende» gentemot Kina, under hot om frysta bidrag, och han menar att organisationens misstag ligger bakom pandemin.

Ska WHO därmed sluta slå sin fru? Organisationen rekommenderade på ett tidigt stadium medlemsländerna att testa, smittspåra och isolera, redan när det inte fanns mer än en handfull fall utanför Kina. När WHO utlyste internationellt nödläge i slutet av januari fanns färre än hundra fall utanför Kina, samtliga kontrollerade importfall. Hur kan WHO klandras för att medlemsstaterna inte tar dess varningar på allvar?

Trump kanske ser det som ett sätt att «straffa» WHO (och Kina) genom att angripa organisationen med uteblivet stöd, men det är primärt tredje världen och fattigare nationer som drabbas när WHO:s muskler blir svagare. Men det kan också finnas sekundära effekter som drabbar USA och den rika delen av världen när hälsan i tredje världen sviktar.

Vidare är Trumps isolationism och tillbakadragande från världen inte ett uttryck för makt och inflytande, utan dess motsats. Om USA drar sig tillbaka från WHO och andra internationella sammanslutningar, kommer tomrummet att fyllas av EU, Kina, Östasien och privata amerikanska intressenter som Bill Gates, och därmed minskar det amerikanska inflytandet.

Hans unilaterala handelskrig mot Kina och partiellt mot EU och andra har samma effekt, när han med den största själviskhet som världen skådat söker bättre villkor för den egna nationen, under det att amerikanska konsumenter får betala dyrt för denna anakronistiska merkantilism.

Trump är ett renodlat amerikanskt psyko, ett stolpskott som tror att han sitter inne med någon oöverträffad form av makt gentemot övriga världen, med rätt att straffa som en vresig förälder. Han begriper inte hur tätt sammanvävd världen är, och hur den ena störningen efter den andra till slut kan störta hela systemet.

Hans senaste genidrag av att försöka störa och begränsa varuflödet av elektronik och andra komponenter till Huawei och andra kinesiska företag är därvidlag som att leka med elden. Genom att slå mot den kinesiska industrins hjärta närmar han sig en punkt där Kinas tålamod kan komma att tryta.

För närvarande svarar Beijing bara med samma mynt, som att hota med att sätta Apple och andra amerikanska företag på samma slags undantag, men det riskerar urarta i en blixtsnabb upptrappning som går långt utanför den ekonomiska sfären.