Kategori: USA

Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Hypersoniskt krig

Tehrans svar på terrorstaten Israels attack mot Irans beskickning i Damaskus var en måttfull markering som inte orsakade mer än marginell skada. Icke desto mindre skriker västmakterna efter hämnd genom än fler sanktioner mot mullorna, medan man som vanligt ser mellan fingrarna avseende sionistregimens brott mot mänskligheten, enligt den märkliga «regelbaserade världsordningen».

Skurkregimen i Tel Aviv överväger i sin tur hur man ska trappa upp konflikten ytterligare, kanske genom att än en gång attackera det iranska kärnprogrammet. Därmed är våldsspiralen igång, och frågan är då hur en skarp iransk motattack kan komma att te sig.

Israeliterna berömmer sig själva för att ha skjutit ned «99.9 %» av de tre hundra drönare och missiler som perserna skickade, men den aritmetiken är inte helt korrekt. Nämligen för att nio missiler slank igenom «järndomen» och åstadkom mindre skada vid nedslaget, varför korrekt andel snarare är 97 %.

Missilerna ifråga utgörs av Fattah-2, hypersoniska medeldistansrobotar (1400 km) med toppfart om 13–15 Ma, mot vilka «järndomen» är helt verkningslös, och så även andra luftförsvarssystem. Frågan är med vilken precision man kan styra dessa pjäser, men om de riktas mot civila mål i en storstad lär skadan bli tämligen omfattande. Om Israel kan demolera ett iranskt konsulat, kan väl Tehran svara med en missil mot Knesset?

En annan fråga är hur många sådana pjäser Tehran förfogar över, givet att det är en tämligen ny utveckling (2023), därtill alltjämt i experimentstadium. Irans operation in över israeliskt luftrum kan därför ses som ett test i skarp miljö, och givet att «järndomen» inte hann med är det då att betrakta som en succé.

Därmed har man rubbat den obalans som Israels luftförsvarssystem har medfört med avseende på styrkeförhållandena i regionen, och med omfattande produktion av Fattah-missiler kan man framdeles bedriva tämligen effektiv asymmetrisk krigföring gentemot Tel Aviv, vars försvarssköld inte längre har någon verkan.

I förlängningen kan man även montera kärnstridsspetsar på glidare, om Tehran bestämmer sig för att slutligen producera sådana – man har kapaciteten inom räckhåll, men förfogar i dag inte över kärnvapen. I så fall blir situationen tämligen spänd, om två kärnvapenmakter ligger i lur på varandra.

Till dags dato är det bara Kina och Ryssland som har en skarp arsenal av hypersoniska vapen, medan USA och andra länder alltjämt befinner sig på experimentstadiet. Det är därför kanske ingen tillfällighet att även Iran ligger i framkant, och man kan ana viss hjälp från annan ort.

Sådana hypersoniska missiler och glidare rubbar inte bara maktbalansen i Mellanöstern, utan ställer den traditionella spelplanen helt på huvudet. Exempelvis USA har med sina flytande fort på havet dominerat världen sedan slutet av andra världskriget, eftersom man snabbt kan exportera en hel armada av flygplan och missiler till vilken ort som helst i världen.

Men Kina har visat i tester och simuleringar att man med ett dussintal hypersoniska missiler kan sänka vilket fartyg som helst, och att man därmed har kapacitet att ta ut sjunde flottan och annat som USA kan tänkas ställa upp i regionen. Kinas fördel av hemmaplan blir därmed än starkare, varför detta slags hypersoniska krig omintetgör vidare amerikansk hegemoni i «Indo-Pacifien», enkannerligen i Sydkinesiska sjön.

Kinas DF-31 med flera överljudsglidare kan inte bara sänka rörliga hangarfartyg, utan naturligtvis även oskadliggöra fasta mål som amerikanska baser på Guam och Okinawa, och man har därmed i princip fritt fram att rubba den förhandenvarande amerikanska dominansen över inte bara första ökedjan, utan även den andra, varvid Kina kan etablera regional hegemoni.

Det är vidare svårt att se något försvar mot sådana överljudsglidare, och effektfulla lasersystem är tills vidare att betrakta som pur science fiction, givet den oerhörda effekt som behöver riktas och koncentreras på ultrakort tid. Inte heller amerikansk exportkontroll utgör något hinder, då erforderliga chips är lättillgängliga och enkelt kan framställas internt.

Det där med att amerikansk exportkontroll syftar till att hindra kinesiska militära projekt är helt enkelt en skröna, och den egentliga ambitionen är att i största allmänhet sabotera för Kina att bli ledande inom AI och annan forskning och utveckling. Den «fria marknaden» och så vidare är fina begrepp som USA gärna omhuldar så länge man är i solklar ledning, men snabbt överger för mer protektionistisk industripolitik när man står på den förlorande sidan. Sådan är nämligen den «regelbaserade världsordningen».

Asymmetrisk krigföring med hypersoniska vapen. DF-31, inte helt i skala…
Kategorier
Europa Kina Politik USA

Europas underkapacitet

Europeiska sovjetunionen har tämligen ambitiösa klimatmål, men frågan är om det mest är tomma ord utan förankring i verkligheten. Ty under implementationen av detta bländverk initierar man nu ett flertal undersökningar för att utreda huruvida kinesiska tillverkare av solceller, vindturbiner och elbilar åtnjuter statliga subventioner.

Bryssel menar – likt USA – att Kina medelst sin industriella «överkapacitet» låter kinesiska produkter «svämma över» den europeiska marknaden, varvid europeiska företag måste kasta in handduken. I förlängningen anar man således nya protektionistiska ingrepp för att skydda den egna industrin från internationell konkurrens.

Men i realiteten är det snarare så att Europa – likt USA – lider av industriell underkapacitet, ett fenomen som har uppenbarats under dess underliga skuggkrig med Ryssland, då man inte ens förmår producera enkla produkter som artilleripjäser och annan ammunition i annat än mindre skala. Det är en effekt av att man under fyrtio års tid har avindustrialiserat och istället flyttat produktionen – och utsläppen – till Kina.

Sedermera har man kommit till insikt om vikten av att diversifiera logistiken och inte helt förlita sig på Kina som världens fabrik – det vill säga «riskminimera» – samt att låta återbygga någorlunda industriell kapacitet, men den ambitionen har en parallell och mindre god utveckling i att mer eller mindre «frånkoppla» Kina på amerikanskt manér, exempelvis att ge fingret till den vedervärdiga kommunistiska regimen i Beijing för att ta sitt pick och pack till det demokratiska föredömet i Hanoi.

Europa har i praktiken inte möjlighet att gå så långt, eftersom man är i stort ömsesidigt beroende med Kina, men USA har i egenskap av mer självförsörjande aktör redan kommit långt i processen. Den fria världens ledare och försvarare av den fria marknadsekonomin har i den ansatsen sjösatt ett flertal industripolitiska projekt som dryper av protektionism, av ett slag som även skadar Europa.

Kinesisk invasion av bilar, solpaneler och vindturbiner – deal with it.

Till amerikanska metoder hör således att subventionera försäljning av elbilar, så länge komponenter som batterier med mera inte stammar från ett «country of concern» – läs Kina –, som komplement till sedvanliga tariffer, exportkontroll och marknadsförbud. Det är här inte bara fråga om subventioner, utan om att missgynna vissa aktörer. I motsats har de subventioner som förekommer – eller snarare har förekommit – i Kina tillämpats blint och rättvist, och dess största bidragstagare heter Tesla.

Statliga subventioner av industrier är nu inte okänt i Europa, utan snarare dess modus operandi – det skulle annars inte finnas någon Airbus. Speciellt Sverige ligger i topp i icke jordbruksrelaterat skattestöd till näringslivet, främst pappers- och annan tillverkningsindustri.

Man kan alltså inte både ha och äta kakan, och man kan inte räkna med att hela världen ska rätta sig efter underliga europeiska konkurrensregler på vissa men inte andra områden. Det är inget fel i att stödja industrier, men däremot är det fel att lägga krokben för överlägsna konkurrenter på det sätt som USA gör – och i längden kan skyddad industri inte överleva.

Europa ska därför välkomna kinesiska vindturbiner, solceller och elbilar. Konkurrensen möter man genom att vässa det egna näringslivet, kanske med subventioner och andra styrmedel, men främst genom att riva loss den omfattande röda tejp som kringgärdar europeiskt näringsliv, gigantisk satsning på energi för att komma till rätta med den dyra el som stryper europeisk produktion samt på andra sätt stimulera europeiska entrprenörer så att de inte tar klivet över till USA.

Kategorier
Kina Politik USA

Sverige gör en Litauen

Foliehattarna på Säpo hävdar att den kinesiska journalisten Chen Xuefei (陈雪霏) Axelsson har utgjort ett «allvarligt säkerhetshot» mot Sverige i hela tio år, det vill säga att hon under all denna tid har bedrivit «systemhotande» verksamhet, som att avvika från det konforma eländesnarrativet om Kina medelst mer positivt hållna fotoutställningar och «regimtrogen» retorik på webben, samt genom att arrangera möten mellan företagsledare och officiella företrädare för de båda länderna.

För detta säger man sig ha en «gedigen utredning», vilket i dessa sammanhang betyder att man inte har tillstymmelse till bevis, och det är också därför man inte kan precisera en enda formell anklagelse om vad Chen har tagit sig för i strid med lagen. Man begraver hela saken i sekretess, och går direkt på utvisning istället för att dra kvinnan inför rätta, eftersom man då hade förlorat. Inte ens i den politiserade svenska rättskipningen kan man bygga ett fall på ingenting.

Den självklara följdfrågan är då varför hon utvisas först nu, om hon i ett helt decennium sägs ha bedrivit denna farliga verksamhet? Varför har Säpo i så fall inte agerat långt tidigare, utan låtit denna förment kriminella journalistiska verksamhet fortgå under så lång tid?

Visserligen är Säpo likt andra svenska myndigheter genomsyrad av vänsterliberal woke kring mångfald och andra plattityder, och man räknas regelmässigt till de mer inkompetenta av institutioner, med en armé av inkvoterade kvinnliga pärmbärare och skotträdda analytiker som då falsklarmet om «giftgas» ljuder vrider sig i inbillade och psykosomatiska plågor. Skir inkompetens kan således ligga bakom en sådan utveckling, och man undrar då förstås hur många fler sådana latenta säkerhetshot vi har i landet.

Men den enklare och mer troliga förklaringen är att Chens journalistik naturligtvis inte alls utgör ett «säkerhetshot», och inte heller tidigare har gjort, utan att hon är en opportun bricka i ett geopolitiskt spel. Sverige har formellt tvingats välja sida mellan USA och Kina i den förras nykalla krig, vilket är varför Sverige på Washingtons rekommendation har förbjudit Huaweis utrustning i det svenska 5G-nätet och på andra sätt följt den amerikanska mobbningstaktiken, inklusive att lista Kina tillsammans med Ryssland och Iran som främsta «hot» mot Sverige – det vill säga USA:s självutnämnda fiender.

Sverige drar en lans mot den kinesiska draken, men vi vet vem som drar i trådarna i bakgrunden.

Som nybliven medlem i Nato har Sverige ytterligare skäl att visa sig på styva linan, och då kan det passa att slänga ut en journalist med en vass penna vars skrift man ogillar. Alternativt har man tidigare helt enkelt inte vågat utmana Kina alltför mycket, utan befunnit sig i ett slags skyttegravskrig med successivt försämrade relationer. Nu när man får leka med de stora grabbarna känner man kanske att man vågar ta ut svängarna och bli mer offensiv.

Inte helt oväntat sänder regimtelevisionen SVT i samma andetag – en tillfällighet? – ännu en negativ skildring av Kina, av ett slag som aldrig någonsin balanseras med vare sig mer faktiska eller positiva berättelser, i det utstuderade syftet att smutskasta landet. Tesen denna gång är att kineserna är «kraftigt övervakade» och betygsätts med poäng för att gå ut med soporna alternativt förlorar poäng genom att gå mot röd gubbe.

Men det sociala kreditsystem man beskriver är ett småskaligt experiment i ett fåtal städer, och inget som generellt präglar Kina. Det är en karikatyr av Kina, filmad av en dissident, och därför inte av dokumentärt värde, annat än om man balanserar med verkliga fakta och sätter saken i kontext. Vilket statsteve i egenskap av regimens propagandaorgan naturligtvis aldrig gör.

En given kontrast härvidlag är hur säkert Kina är i jämförelse med sprängdådens och skjutningarnas Sverige, och i själva verket skulle vi ha stor nytta av sådan social övervakning för att komma tillrätta med våra kroniska samhällsproblem – oaktat att kineserna knappast är mer övervakade än du och jag överlag. Man får här åter påminna om att världens mest kameraövervakade stad är London, och att Echelon, XKeyscore med flera system under Five eyes inte är kinesiska företeelser.

Den här utvecklingen är samtidigt inte ny, utan har gradvis vuxit fram under närmare ett decennium. Kalabaliken kring den «store poeten» Gui Minhai ligger i fonden, förstärkt av rabaldret kring den forne ambassadören Gui Congyous mer färgstarka engagemang. Sedan denne ersattes av Cui Aimin har konflikten gått mer på sparlåga, för att nu åter blåsa upp då Sverige har tagit klivet in i Nato.

Rubriken ska tolkas som att det blir svårare för svenskar att ha utbyten med Kina, som konsekvens av att regimen Kristersson godtyckligt sparkar ut en kinesisk kvinna.

Beijings svar låter vänta på sig, men kommer i vanlig ordning att vara måttfullt, reciprokt och innebära försvårade personliga utbyten av något slag, om man får tro de kommentarer som har skrivits i ämnet. Sverige i övrigt är alldeles för obetydligt för att Zhongnanhai ska ödsla alltför mycket krut på saken, men det är för vår del ändå en tämligen olycklig utveckling, som inte alls gagnar vårt land.

I själva verket är Sverige på väg att anta samma väg som Litauen, det bångstyriga landet som valde att bråka med Beijing kring en av dess absoluta röda linjer om Taiwan, och för det har fått plikta svårt ekonomiskt. Man vill av någon anledning fäkta mot drakar på andra sidan jorden, i tron att det är en ädel kamp för det goda, medan det i verkligheten bara minskar en nations handlingsurymme.

Genom att lägga alla ägg i den bräckliga amerikanska korgen binder vi alltså ris för egen rygg, och har därmed inte längre samma frihet och svängrum som fordom. Det är en farlig utveckling för ett litet exportberoende land som Sverige, och saken kan snabbt urarta i komplikationer om Trump väljs och den europeiska recessionen fortsätter. Eller om Kina beslutar att ta i med hårdhandskarna.

Eller hur?
Kategorier
Kina Politik USA Xinjiang

Moderatregimen utvisar journalist

De hysteriska paranoikerna på Säpo, som härförleden trodde sig vara utsatta för en «giftgasattack», har sedan oktober 2023 haft i häktesförvar en kinesisk journalist, som man menar är ett «allvarligt säkerhetshot» mot Sverige. Migrationsverket har därför summariskt beslutat att hon ska utvisas på livstid, och moderatregimens Strömmer har nu undertecknat avgörandet.

Journalisten i fråga är Chen Xuefei (陈雪霏) Axelsson, som har bott och verkat i landet i tjugo år. Anklagelseakten är såvitt man kan förstå att hon har arrangerat fotoutställningar för att ge en motbild till den förljugna antikinapropagandan om Xinjiang i svenska medier, förmedlat kontakter mellan kinesiska och svenska företrädare för stat och näringsliv samt publicerat «regimtroget» material på den egna publikationen Greenpost. Så kan man också koka soppa på en spik.

Det är en märklig utveckling, givet att Sverige och Kristerssons regim har omfattande problem med att utvisa klientel med stort våldskapital, men här ger sig på en timid kvinnlig journalist på de mest grumliga anklagelser. Man anar förstås USA i bakgrunden, på ungefär samma sätt som under egyptienavvisningarna. Så mycket för «rättsstat» och «liberal demokrati».

Om man får tro det höggradigt dysfunktionella «Kinacentrum», vars chef Jerdén är portad från Kina för sin bisarra aktivistiska verksamhet, söker kinesiska «diasporamedier» ofta påverka minoriteter av olika slag, vilket av allt att döma då är vad man menar med «allvarligt säkerhetshot». Då ingen rättslig prövning förekommer lär vi aldrig få veta, men utgångspunkten är givetvis att det är ett beställningsjobb från Washington.

Det är då en del i den amerikanska regimens kontinuerliga arbete i att innesluta och utestänga Kina på alla upptänkliga vis, dels medelst tariffer och exportkontroll men även riktade angrepp mot akademiker och journalister, där den senare yrkesgruppens arbetsgivare betraktas som «främmande beskickningar» snarare än medier. En fullkomligt bisarr verksamhet som Sverige i egenskap av nybliven amerikansk vasall nu är en given del av.

Huruvida Kina svarar och på vilket sätt är oklart, men detta lär knappast gagna fallet Gui Minhai eller andra dispyter länderna emellan. För detta nålstick kanske man nöjer sig med att utvisa någon svensk qui pro quo, och man kunde ju då börja med statstelevisonens Tilde Lewin, som säkerligen har «kontakter» med svenska ambassaden samt uttrycker regimtrogna åsikter i sin rapportering.

Kristerssons regim lyder villigt Onkel Sams kommandon.
Kategorier
Politik Ryssland Teknik USA Vetenskap

Havannadårarna

Aftonbladets särskilda idiotskribent Jonna Sima hör till de lättpåverkades och efterblivnas skara. Hen har sett US-programmet «60 minutes» om «havannasyndromet», och är numera övertygad om att ryssarna till sitt förfogande har ett «ljudvapen», med vilket man kan angripa utländsk underrättelsetjänst och andra entiteter.

Men för bara ett år sedan avfärdade inte mindre än sju amerikanska säkerhetstjänster «syndromet» som inbillning med psykosomatiska följdbesvär, liknande hur medarbetare vid det paranoida Säpo nyligen trodde sig ha utsatts för en «giftgasattack», även det med förmodade kopplingar till Ryssland.

Det är en del av krigspsykosen, och i de tokreligiösa amerikanska foliehattarnas fall ett utslag av en mer allmän paranoid sinnessjukdom där inte bara Ryssland och Kina framställs som «hot», utan även utomjordiska entiteter.

Man spekulerade länge i att det dröjde sig om ett «mikrovågsvapen» som kunde riktas med precision mot enskilda personer på avstånd, därtill inomhus bakom tjocka väggar på ambassader och andra kontrollerade beskickningar. Sedermera har hypotesen kompletterats till att omfatta ett «ljudvapen».

Amerikansk agent utsatt för de egna sinnenas spratt.

Här rekommenderas således en grundläggande kurs i fysik, då varken en «saser» eller en maser kan tränga igenom väggar på avstånd med bibehållet fokus, och än mindre nyttjas för att precisionsfölja och kontinuerligt rikta in sig mot enskilda individer vid beskickningar, det vill säga att man även har insyn i byggnaden i fråga via IR-ljus eller någon sådan mekanism.

Jonna Simas påfallande bildningsbrist kompletteras yttermera av politiskt kunskapsglapp, i det att hen inte tycks förstå hur amerikanska beskickningar är inrättade. Det är veritabla signalspaningsstationer fullpackade med elektronik, utrustning som enkelt skulle kunna snappa upp alla former av onormal elektromagentisk strålning, eller i förekommande fall ljud. Ändå har inte ett enda fall registrerats av oberoende mätutrustning.

Till yttermera visso har jänkarna kontroll över närområdet i stor utsträckning, och det skulle därför krävas någon form av «portabel» utrustning som opereras från markhöjd via något fordon som vid behov kan flyttas. Amrisarna själva har inte någon sådan science fiction-teknik, och naturligtvis inte heller ryssarna – för att sådan bara finns i fantasin.

Påståendet blir alltså inte sant bara för att medier än en gång försöker framställa saken, på samma sätt som historier om «aliens» inte blir mer trovärdiga bara för att de upprepas. Det spelar ingen roll hur «övertygade» enskilda personer är, när de fysiska beläggen lyser med sin frånvaro. Det finns inte tillstymmelse till oberoende bevis, och därför hör fenomenet till samma klass som «Elvis lever» eller den bombastiska smörja som emanerar från Aftonbladets ledarsida.

The Russkis are a-coming!