Kategori: USA

Debatten om Kina är fortsatt enkelriktad, och pjäserna i DN-tidningen och annorstädes är ungefär lika propagandistiska som i Global Times på den andra sidan spektrat. Man pratar förbi varandra utan att ta varandras argument i beaktande, och därmed uppstår ingen dialog. Läsekretsen förblir oupplyst, om man inte har privilegiet att kunna verka i båda världar.

Förespråkarna för den amerikanskledda regelbaserade världsordningen tror att man är inbegripna i en existentiell systemkamp på liv och död, medan den andra sidan förespråkar pluralistisk samexistens i en multipolär ordning – monoteism mot yinyang.

Kampen sägs stå mellan västerländsk demokrati och auktoritära system som Kinas och Rysslands, men från Beijing och Moskva sker just ingen ideologisk export. Saken gäller därför nog den amerikanska hegemonin mer än något annat, lika mycket nu som tidigare.

Då, under kalla kriget, drog man upp en strategi av att innesluta Sovjetunionen och hindra kommunismens utbredning i världen. Därav sökte man motverka sådana system, och vid behov även ingripa militärt med olika förevändningar, till exempel i Vietnam.

Man lyckades till slut besegra Sovjetunionen ideologiskt genom att alliera sig med (då kommunistiska) Kina och låta det slutna landet ta plats i världssamfundet, där man steg för steg har etablerat sig sedan 1971. Men Kina är ingen naturlig allierad till USA, utan bara när det passar, som när man har en gemensam fiende i Japan eller senare Sovjetunionen.

Sedan en tid söker USA därför en strategi för att innestänga Kina på ett liknande vis, vilket är en betydligt svårare uppgift givet landets öppenhet och statskapitalistiska system, som levererar betydligt bättre än det amerikanska i termer av ekonomi och effektivitet.

Hur skulle man praktiskt kunna gå tillväga för att lyckas i ett sådant uppsåt? En möjlighet är att göra som man gjorde med Japan under 1980-talet, att tillämpa protektionistiska metoder som tariffer och tullar likväl som direkta ingripanden mot enskilda företag. Härav följer förbud mot Huawei, ZTE med flera kinesiska företag att verka i USA (och allierade, inklusive marionetter som Sverige) under olika förevändningar, som «nationell säkerhet».

Härav följer även exportförbud av halvledarteknik till Kina, men det är en metod som kan straffa sig. Ty dels kan Kina kontra med att skärpa sin export av jordartsmetaller eller annat gods av vikt, och dels innebär en sådan utveckling att Kina satsar mer resurser på att täppa till sina brister och bli självförsörjande.

Sanktioner är ett annat verktyg som står till buds, men det tenderar att bara fungera mot svagare parter som Iran, och har helt enkelt ingen effekt på en jämförbar ekonomi som Kinas. Därtill kan Kina enkelt svara, vilket man gör numera.

Sedan länge finns geopolitiska ambitioner att söka destabilisera Kina i dess oroliga ändpunkter, som i Tibet, då som i ett led i kalla kriget. På senare tid har även Hongkong och Xinjiang blivit krutdurkar, vilket har utnyttjats av USA med allierade i syfte att söka försvaga Kina.

Det är en strategi som sällan omnämns i den svenska och västerländska debatten, men desto mer i den kinesiska. Att den är verklig har i dagarna uppmärksammats av den kinesiska sidan, men har gått spårlöst förbi härstädes. Varför då?

Ändå sägs rakt ut och svart på vitt hur en sådan strategi skulle kunna te sig, ett par år innan den realiserades: Well, the CIA would want to destabilize China and that would be the best way to do it. To form an unrest and to join with those Uyghurs in pushing the Han Chinese in Beijing from internal places rather than external.

Analysen är Lawrence Wilkersons, före detta stabschef till försvarsminister Powell. Han pratar fömodligen inte strunt, utan känner utan och innan den amerikanska strategin, dess mål och dess metoder.

Uigurisk separatism har funnits sedan den kinesiska dynastin imploderade 1911, och har utmynnat i kortvariga episoder av «Östturkestan», «statsbildningar» som aldrig har erkänts av omvärlden, i likhet med femtielva andra «självständiga» provinser under krigsherretiden. Den senaste inkarnationen av en sådan upplöstes frivilligt efter förhandlingar med den nybildade Folkrepubliken, och därmed kunde Xinjiang återupprättas som en autonom region.

När Kina senare öppnade upp mot omvärlden sammanföll det med den iranska revolutionen och den religiösa pånyttfödelsen i regionen under 1980-talet, vilket bidrog till att radikalisera segment av den uiguriska befolkningen, en radikalisering som underblåstes av undermåliga livsvillkor och separatistiska strömningar som sedermera utmynnade i inhemsk terrorism.

Även i den konflikten har USA varit bidragande, bland annat med biståndpengar till olika självständighetsgrupper, men efter terrorangreppen mot USA gjorde man gemensam front med Kina under en tid. En rad uiguriska organisationer är således terrorklassade i både EU och USA, likväl som i Kina.

När terrorhotet sedermera har bedarrat och Kina med mer bryska metoder som omskolningsläger och deradikalisering har bekämpat den inhemska terrorismen – likväl som fattigdomen och de underliggande orsakerna –, kommer dock gamla metoder till heders igen, denna gång förstärkta med benäget bistånd av människorättsorganisationer och «forskare» av olika rang.

Med inte helt pålitliga vittnesuppgifter, «satellitbilder» och undermålig forskning har man sökt etablera en bild av att Kina är det nya Nazityskland, med «koncentrationsläger» för uigurer i syfte att anställa «folkmord», i vart fall «kulturellt» sådant, en helt förskräcklig bild som nu har fått stort moment och lever sitt eget liv, oavsett verklig grad av sanningshalt.

Med ett sådant raster av Kina som ett ondskans imperium kan man enklare förorda bojkotter av olympiska spel, ekonomiska sanktioner och andra åtgärder för att angripa och därmed destabilisera landet. Det sker under förevändning av demokrati och mänskliga rättigheter, trots den ovan beskrivna strategin av att nyttja uigurerna (med utrikes allierade) som ett vapen mot regimen.

Verkligheten tycks alltså vara aningen mer komplicerad än de enkla slagord som emanerar från medier och politiska aktivister, men ändå låter man sig duperas av dessa nidbilder och karikatyrer, utan intresse av att vilja se den större bilden eller ens beakta den geopolitiska komponenten. Allmogen och näringslivet engageras därmed i ett drev som saknar motstycke.

Även detta sker i enlighet med den strategi som tillämpades mot Sovjetunionen, men en elementär skillnad här är att Kina inte är Sovjetunionen, att Kina inte har något motsvarande Gulag eller för den delen Bergen-Belsen eller Guantánamo och att Kina inte har en ideologi eller kultur av det slag som motiverade sådana alldeles verkliga folkmord. Det är en för landet helt väsensfrämmande yttring, vilket borde stå klart för var och en som har den mest grundläggande kunskap om dess historia.

Kina har inte heller någon nytta av «tvångsarbete» eller annat slaveri, eftersom det under sådana omständigheter vore mer lukrativt att investera i mekanisering. Att sätta uigurer i arbete och utbildning har helt andra motiv och ändamål än att förslava en folkgrupp och utradera dess kultur, vilket man enkelt borde inse när man lägger ihop två och två.

Grundtipset är att även denna anstormning småningom bedarrar och rinner ut i sanden, och att Kina står pall för trycket, att man har framgång med dessa sociala reformer och lyckas integrera uigurerna bättre i majoritetssamhället. Att man gör upp med islamistisk radikalisering och istället etablerar en mer kompatibel form av islam, på samma sätt som för gruppen av huimuslimer.

De symboliska europeiska sanktionerna mot fyra tjänstemän i Xinjiang för de påstådda övergreppen mot uigurer, likväl som tidigare amerikanska sanktioner mot företrädare för styret i Hongkong, samt reciproka sanktioner från kinesiskt håll, visar att maktskiftet i USA egentligen inte har ändrat det amerikanska förhållningssättet till Kina, men att man däremot nyttjar andra metoder, främst genom att söka koordinera «allierade» i ambitionen att tackla Kina, helt i enlighet med Bidens vallöften.

Därvidlag använder man retorik som att man söker påverka Kina att följa the rules-based international order, alltså en internationell ordning präglad av att följa regelverk. Mot den tanken kan förstås ingen opponera sig, men frågan är vad det skulle vara för slags regler, vem som instiftar dem, och framförallt vem som har i uppdrag att tillse deras efterlevnad, det vill säga agera polis, åklagare och domare.

Man kan till exempel erinra sig föregående US-administrations handelskrig mot allt och alla, med tullar och tariffer som sedermera slogs ned av Världshandelsorganisationen WTO som regelvidriga, men som ändå kunde fortgå, helt enkelt med den starkes rätt. Den amerikanska exceptionalismen bjuder att USA aldrig behöver rätta sig efter sådana regler.

Historien är full av liknande exempel, varav ett av de mer flagranta kanske är invasionen av Irak 2003, i det förmenta syftet att avväpna Saddam Hussein från de «massförstörelsevapen» man påstod fanns i regimens besittning, men som sedermera visade sig vara ett svepskäl utan förankring i verkligheten. Det fanns inga sådana vapen.

Det verkliga motivet var regimförändring, att i strid med folkrätten invadera ett land och inrätta en för USA mer behaglig regim, en amerikansk tradition som har långa anor av mer eller mindre befogat slag. I verkligheten blev konsekvensen än mer terrorism, en flyktingkris samt långvarig destabilisering av regionen, sviter som vi fortfarande dras med i Europa.

Den amerikanska exceptionalismen blir fullt synlig även i hur man i strid med Genèvekonventionen låter husera «illegal combatants» i fångläger på Guantánamo, utanför den amerikanska juridikens räckvidd; hur man i strid med ett flertal internationella konventioner nyttjar skendränkning och andra tortyrmetoder; hur man åter i strid med ett flertal konventioner låter transportera sådana «illegal combatants» från ett flertal länder i världen, inklusive Sverige (egyptenavvisningarna 2001).

Här prioriterades inte längre de mänskliga rättigheterna, utan helt andra faktorer fick företräde. Några sanktioner delades naturligtvis inte ut mot USA, eftersom det inte är möjligt att angripa den makt som kontrollerar systemen. International law? I’d better call my lawyer!, som Dubya Bush sade när saken fördes på tal.

Den regelbaserade världsordningen är alltså i själva verket en godtycklig uppsättning regler som USA självt drar upp, men som man inte själv behöver rätta sig efter. De är ständigt föremål för förändring och nytolkning av sittande administration, och övriga världen har därmed bara att rätta sig efter direktiven.

Kina och Ryssland ifrågasätter naturligtvis denna ordning, och menar att de enda regler av relevans är de som instiftas av internationella organisationer, som FN, WTO med flera, och att enskilda nationer eller grupper av nationer inte har någon rätt att göra sig till företrädare för en sådan ordning, samt allra minst ikläda sig rollen som åklagare och domare med rätt att portionera ut sanktioner.

Traditionellt har förstås den starkes rätt gällt här, och det är meningslöst att protestera när USA eller för den delen EU tar sig för att sanktionera svagare parter, som Syrien, Libyen eller Ryssland. Den amerikanskledda regelbaserade liberala världsordningen blir ett faktum när den implementeras sålunda.

Men mobbning fungerar bara när man har styrkan och angriper en svagare part. Även Kina har länge varit svagare i förhållande till både USA och EU, varför man inte kunde göra så mycket åt (de rättvisa) sanktionerna efter incidenten vid Himmelsfridsportens torg 1989. Det vapenembargot gäller fortfarande, även om det numera är meningslöst med tanke på att Kina är en ledande vapentillverkare.

På senare tid har Kina emellertid svarat på sanktioner och andra förolämpningar med motsvarande medel, vilket har lett till viss förvåning på sina håll. Bland annat Australien menar att man har full rätt att kritisera Kina för människorättsbrott, men att det omvända är «oacceptabelt». Även EU har fortfarande den högdragna attityden, vilket den senaste salvan av sanktioner och motsanktioner visar, och även där visade sig förvåningen bli stor när Kina inte längre tar emot piskrappen utan tvärtom säger emot.

Det är för att Kina inte är Syrien och inte heller Libyen, som utrikesministeriets Hua Chunying med viss retorisk finess inskärpte, utan en med USA och EU jämförbar storhet som inte längre tolererar amerikansk, europeisk eller annan västlig – allra minst australisk – mobbning av det slaget, utan avser slå tillbaka med full kraft när man anser att man blir orättvist behandlad och när det inte finns fog för kritiken eller det regelverk man hänvisar till.

Och orättvist behandlad anser man att man blir i fråga om såväl Xinjiang som Hongkong. Kina anser att man i Xinjiang tillämpar sociala reformer i syfte att motverka terrorism, nämligen i grunden genom att gå till roten av problemet och utrota fattigdom, angripa radikalism och «motivera» ett passivt klientel att lämna källarmoskéerna för ett liv i arbete och deltagande i majoritetssamhället, nämligen under en helt annan och lika giltig tolkning av de mänskliga rättigheterna.

Sådana reformer innebär en viss form av tvång, nämligen att studera, praktisera och arbeta, och en del obehagligheter i form av religiös avprogrammering, men naturligtvis inte i syfte att «utrota» en kultur eller få muslimer att dyrka kommunistpartiet, som vulgärretoriken lyder, utan för att få folkgruppen i fråga att bli en produktiv del i samhället snarare än ett ständigt socialt problem – knappast en ambition som är unik för Kina, utan en skyldighet för varje stat.

Ur Kinas synvinkel är dravlet om «folkmord» därför groteskt, för att det inte finns någon sådan ambition, och för att ett sådant projekt inte är konsonant med kinesisk kultur och politiska doktriner. Man avvisar det som «århundradets lögn», och ser det som ytterligare ett illegitimt sätt att utöva påverkansoperationer mot Kina och dess politiska ledning, av samma slag som har förekommit från väst sedan opiumkrigens dagar.

Då, för snart två hundra år sedan, ville man tvinga Kina att bli en del av den tidens regelbaserade världsordning, den som drogs upp av det brittiska imperiet och förkunnade att frihandel utgör en del av ordningen, och att Kina måste godta såväl det västliga knarket som den kristna missionen, samt att avträda ett antal städer som «fördragshamnar» som pris för sin ovilja att lyda reglerna. Sommarpalatset jämnade britterna och fransmännen också med marken, i egenskap av den tidens talibaner.

Kina var vid den tiden inte i det bästa av skick, och kanske var man rent av betjänta av en spark i ändalykten för att vakna upp ur sin törnrosadröm och modernisera. Efter många sorger och bedrövelser har man nu gjort just det, och står nu i begrepp att åter bli världens självklara ekonomiska dominant.

I egenskap av världens fabrik och logistiska centrum, och i allt större utsträckning världens kunskapscentrum, har man makt att sätta bakom sina ord, och kan således kontra när ett försvagat väst svingar sanktionspiskan för påstådda övertramp. Inte bara mot enskilda stater, utan man kan även mobilsera nationalistiska krafter att angripa företag som lägger sig i Kinas interna angelägenheter.

Exempelvis fick H&M med flera företag häromdagen en uppsträckning i att inte uttala sig om «tvångsarbete» i Xinjiang eller på annat nedsättande vis, i vart fall inte om man vill verka på den kinesiska marknaden med sina fyrahundra butiker och sin mångmiljardomsättning.

Kläder tillverkas av bomull, och Xinjiang är bomullens centrum. Den mesta av produktionen är mekaniserad, men det förekommer fortfarande en del manuellt arbete, inte minst av uigurer. H&M måste här förhålla sig till de högt uppsatta principerna om «hållbarhet» och «mänskliga rättigheter» när västliga konsumenter görs till del av geopolitiken, och det blir en delikat balansgång.

Men samtidigt är det svårt att förstå hur uigurer i Xinjiang skulle gynnas av att deras produkter och arbete bojkottas av värdegrundsmarinerade företag i väst. Kina tänker givetvis inte ge upp sina sociala reformer, eftersom man menar att påtryckningarna är helt vettlösa och baserade på lögner och fabrikationer. Kvar står den uiguriske bonden med nitlotten, som ett offer för den regelbaserade världsordningen.

Bidens ambition att samla allierade är förstås rätt tänkt, i vart fall om man vill fortsätta på den inslagna vägen av att försöka innesluta Kina och påtvinga det en amerikansk världsordning. Ty Kina får naturligtvis betydligt svårare att motstå en koordinerad attack, även med egna allierade som Ryssland.

Men samtidigt vidhåller USA sina tariffer och tullar mot EU, och man har dessutom hamnat i en vaccinträta som förgiftar de «allierades» samarbete i grunden, för att inte tala om den regelbaserade världsordningen och dess betydelse när ett nytt handelskrig tornar upp sig mellan västländer och kanske även det svagt allierade Indien.

Både Europa och USA är svårt sargade av pandemin, och båda parterna präglas av svåra inre motsättningar som gör det svårt att enas i en ny transatlantisk axel, särskilt som Storbritannien är en tredje part som nyss har frigjort sig från EU och erbjuder egna problem till smeten.

För EU kommer ekonomin slutligen att väga tyngre än MR-problem och amerikanskt samarbete, av det enkla skälet att man inte har råd att avvara Kina. Detta är Kina medvetet om, och därför tvekar man inte att agera mot unionens underliga sanktioner. Investeringsavtalet kommer därför småningom att undertecknas, för att det är helt nödvändigt, och MR-tomtarna får stå tillbaka.