Kategori: USA

Kategorier
Kina Politik USA

Ingen amerikansk styrkeposition

Respektive utrikesministrar och andra höge representanter för USA och Kina har något slags inledande möte i svinkalla Anchorage, en plats som med tanke på de bottenfrusna relationerna tycks vara väl vald för ändamålet. Tanken med denna första sammankomst sedan Biden tillträdde är inte så mycket att komma överens i sak som att uttrycka respektive sidas baslinjer inför kommande förhandlingar.

Mycket riktigt inleddes symposiet med en svada förolämpningar från respektive sida, där utrikesminister Blinken förkunnade att USA avser fortsätta lägga sig i Kinas interna angelägenheter i Xinjiang och Hongkong samt anklagade Kina för cyperspionage och militarisering av Sydkinesiska havet.

Yang Jiechi svarade med att USA bryter det diplomatiska protokollet genom sin aggressiva svansföring, och man kan notera att denna sammankomst inte präglas av någon middagsbjudning utan enbart rymmer bordsförhandlingar. Han betonade vidare att USA inte är kvalificerat att tala till Kina från en styrkeposition, kanske med hänvisning till Blinkens inledande utrikestal om att USA ska konfrontera Kina just från en sådan position.

Det är således ett starkt och självsäkert Kina som tar sig an ett allt svagare USA plågat av pandemi, skuldkris och interna politiska spänningar. Det är i själva verket Kina som har styrkepositionen, med en pandemi sedan länge under kontroll, en ekonomi som växer så det knakar och med världsledande roll i allt fler områden.

Kina har meddelat att man inte har några förväntningar alls på mötet, men att det ändå är viktigt att träffas ansikte mot ansikte. Den dementa amerikanska administrationen under Biden behöver spela en del bluffpoker för att inte framstå som veklingar, men förr eller senare ligger det nog ändå i USA:s intresse att nå konkreta resultat i förhandlingar om handel och annat, och därvidlag måste man nog ge upp MR-problematiken som angreppsvinkel – för Kina tänker inte ge upp sin ambition.

Kategorier
Asien Indien Japan Kina Politik USA

Kvadrilateral dynga

Strategiska diskussionsklubben Quadrilateral security dialogue (Quad) har återupplivats, efter att ha legat vilande under en tid. Forumet initierades 2007 på japanskt initiativ, under en tid då Japan och Kina hade en häftig dispyt kring de obebodda öarna Diaoyu (Senkaku), och man behöver bara slänga en flyktig blick på kartan för att inse vad syftet är: att innesluta och utgöra en motvikt till Kina.

Det stöp den gången på regimskifte i Japan, samtidigt som Indien inte ville bli del i en sådan aggressiv strategi mot Kina. Men gränsgruffet mellan Kina och Indien i Himalaya och det åtföljande politiska bråket har gett nytt bränsle åt tanken att bilda en enad front mot den framväxande supermakten, den här gången på initiativ av Trump, som såg koalitionen som ett möjligt asiatiskt Nato.

Även Australien har för närvarande skakiga relationer med Kina, efter att ha föreslagit en coronakommission under australisk ledning, bannlyst Huawei och på andra sätt rest ragg mot Kina. Men Australien är i sammanhanget en lättviktare, ett «tuggummi under Kinas sula» och alldeles för beroende av kinesisk handel för att kunna mopsa upp sig.

Quadländerna tonar visserligen ned Kinas roll för samarbetet, men samtidigt är de avhandlade ämnena av just sådant slag som berör Kina. Således har man diskuterat samarbete kring 5G, det vill säga i syfte att fortsatt motverka Huawei, samt föreslagit ett «kvadrilateralt vaccinpartnerskap», även det naturligtvis i syfte att balansera Kinas «vaccindiplomati».

Man kan här notera att USA sitter på Astras vaccin och vägrar släppa det till EU, trots att det inte är godkänt i USA. Samtidigt vaccinerar Kina betydligt fler utanför sina gränser än inom landet, som ett resultat av att man sedan länge har pandemin under kontroll. Bland mottagarna finns Förenade arabemiraten, som har vaccinerat 65 % av befolkningen, Chile (32 %) och Serbien (27 %). Detta är en ordning som väcker ont blod på sina håll och ger Kina pluspoäng, samtidigt som det fördjupar den transatlantiska klyftan.

Något «asiatiskt Nato» lär det inte bli tal om, men däremot kan man förvänta sig en viss militär samordning. Syftet sägs vara att hålla «farlederna öppna» (vem vill stänga dem?), och i den ambitionen har man även samlat ett gäng externa spelare som Storbritannien, Frankrike och Tyskland, som alla har återupplivat sina koloniala ambitioner genom att skicka kanonbåtar till Sydkinesiska sjön.

Men frågan är hur samspelta länderna är, då de samtidigt har Kina som största handelspartner. Det finns gott om utrymme för kinesisk vedergällning, och man kan vid behov manövrera ut dem en efter en med påtryckningar av olika slag, ungefär så som man hanterar det tykna Australien. Kvar blir bara USA, som inte längre är stort nog att kunna köra med sina vanliga mobbingfasoner.

I slutändan är det pengarna som talar, och det är då handelsavtal som RCEP som fäller det pragmatiska avgörandet. Det går så att säga inte att ha goda handelsförbindelser med Kina samtidigt som man medverkar i aggressiva operationer för att sinka och obstruera landet, utan man får vara så god att välja sida.

Med USA vet man inte hur det förhåller sig efter nästa val, eller hur stabil relation man kan ha med ett land som ständigt ändrar hållning och allianser. Kina är kanske buffligt, men på en och samma gång förutsägbart och pålitligt. Därför finns ingen förutsättning att få till någon hårdare allians mot landet, och de fyra ländernas klubb är samma kvadrilaterala dynga nu som 2007.

En ondskans axel tornar upp sig i bortre Orienten…
Kategorier
Kina Politik USA

Kriget

En historisk observation är att när en hegemonisk makt utmanas av en uppstickare, så blir resultatet ofta krig. Stridhandlingarna initieras antingen av den dominerande makten, som vill behålla sin hegemoni, eller av uppkomlingen, som vill ta över den.

Hegemonen sedan kalla krigets slut heter som bekant USA, medan den nya uppstickaren är Kina. I retoriken är det vanligen Kina som framställs som det stora «hotet», med ambition att «dominera» världen. Men stämmer det?

En flyktig titt på världshaven ger att Kina inte har några krigsskepp stationerade någonstans utanför Kina, med undantag för en militärbas i Djibouti – den enda man har. Som kontrast är Kina fullständigt omringat av amerikanska baser, som globalt räknar närmare 800 stycken. I Beijing har man nog en helt annan uppfattning av vem som egentligen hotar vem.

Man kan också göra ett nedslag i historien och konstatera att Kinas mest berömda arkitektoniska verk är Kinesiska muren, ett företag initierat i syfte att försvara sig snarare än att angripa. För ändamålet var muren dock inte tillräcklig, och Kina invaderades således av både mongoler (dynastin Yuan, 1271–1368) och manchuer (dynastin Qing, 1644–1911), som båda slukades av den kinesiska kulturen istället för tvärtom.

Även Kinas expansiva faser sammanfaller med sådana invasioner, medan man i övrig tid har konsoliderat riket och tenderat till isolationism. Grannar har med något undantag utgjort tributstater och suveräna handelspartner snarare än invaderats, medan Kina däremot i modern tid har invaderats av Japan – en form av imperialism man lärde från väst – och västmakter som Storbritannien och Tyskland.

Tankefiguren att Kina skulle utgöra en expansiv makt som söker världsherravälde är i själva verket befängd, och det är uppenbart att det snarare handlar om att USA vill bevara sitt, även på regional nivå i Asien. Kina vill naturligtvis vara en regional hegemon, som det anstår en sådan stor nation, och som är det historiskt normala.

Ett krig mellan USA och Kina skulle således med nödvändighet påbörjas av USA, och syftet skulle inte vara att ta territorium eller kontrollera råvaror, utan att helt enkelt sabotera för Kina, att obstruera landets vidare tillväxt och utveckling.

Ty det är det enda medel som kvarstår för USA att behålla sin hegemoniska ställning, för ännu en tid. Givet allt lika kommer Kina att segla förbi på område efter område, och det är helt omöjligt att försöka «innesluta» Kina på samma sätt som man gjorde med den betydligt svagare Sovjetunionen.

USA har alltjämt ledningen i många avseenden, men den är knapp och snabbt krympande, kanske ett till två år på sin höjd. I flera discipliner har Kina redan passerat, en trend som kommer att fortsätta. Härav angreppen mot Huawei, ZTE och andra kinesiska techbolag, och härav den amerikanska halvledarnationalismen, ansatsen att försöka strypa Kinas tillgång på chips – med resultat att Kina lägger allt krut på att komma i kapp och gå förbi även där.

Krafterna är sedan länge riktade mot allt större asiatiskt inflytande, först genom Kina, senare genom Indien, och västvärlden krymper för varje år. Krig kan inte hindra den utvecklingen, men möjligen sinka den en tid, vad det nu skulle vara värt – för USA är kriget förlorat innan det har påbörjats, och det inser nog även amerikanerna, i vart fall under en stabil administration.

Kategorier
Europa Kina Politik USA

Vägval i utrikespolitiken

Den utrikespolitiska deklarationen har presenterats och debatterats i riksdagen, och man kan notera att det är det gamla vanliga tugget både i pamfletten och den efterföljande pratstunden. Alliansfriheten kvarstår således, samtidigt som kritiken av andra makters handel och vandel hålls på en rimlig nivå, i motsats till den efterföljande debattens tonläge i falsett.

Exempelvis moderaten Hans Wallmark har inte ändrat skiva sedan föregående år, utan dillar fortfarande om att «Gvi» måste nämnas vid namn på det att regeringen ska ta sig an hans ärende med större kraft. På det svarar utrikesminister Linde att regeringen visst arbetar för «Guj» och andra svenska medborgare fängslade utomlands, men i själva verket är fallet «Gwej» (det vill säga Gui Minhai) avslutat och inte längre öppet för diplomatiska påtryckningar.

Sagde Wallmark nämnde även «Ksinjang» (Xinjiang, som i «tjinndjiang») som exempel på hur regeringen borde sätta hårt mot Kina, och det är uppenbart att moderatens världsbild har formats av att läsa Expressens ledarsidor och liknande alster. Även en del andra ledamöter efterlyste «sanktioner» mot Kina och kinesiska företrädare, även om man inte tycks vilja lägga sig i bottenslammet på Trudeleaus nivå.

Den officiella hållningen mot Kina i utrikesdeklarationen är då avsevärt mer måttfull och genomtänkt, och man säger sig bland annat välkomna överenskommelsen mellan EU och Kina om ett investeringsavtal. Därmed lägger man sig på en EU-gemensam nivå istället för att ensidigt ansluta sig till amerikansk geopolitik, i vart fall i den officiella retoriken.

Man inser också att ett flertal globala frågor bara kan lösas i samarbete med Kina, och att det därför vore kontraproduktivt att söka systemkamp, särskilt för en lillepluttnation som Sverige. Man säger sig föra en rak dialog med landet om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, och den enda egentliga kritik som framförs gäller Hongkong och det därstädes förment krympande demokratiska utrymmet.

Tonläget är då desto hårdare mot Ryssland, som finns i vårt närområde och är ett potentiellt militärt hot. Det är efterkrigstidens geopolitisk som alltjämt spökar, och även om kalla kriget är slut lägger man stor vikt vid «alliansfrihet» samtidigt som man vill värna en allt svagare «transatlantisk länk».

Storbritannien har ju lämnat EU och är inte längre lika närstående som fordom, samtidigt som hennes barn USA har fjärmat sig än mer under Trumps fyra tumultartade år. Separationen har redan skett, och sprickan kommer troligen bara att fördjupas med tiden. Biden säger visserligen att America is back och att han vill reparera forna allianser, särskilt för att bilda en front mot den strategiska huvudfienden Kina.

Problemet är emellertid att han samtidigt säger sig vilja förhandla med Beijing i frågor som gynnar USA, och därmed står det klart att han bara vill nyttja sina allierade som pjäser för att uppnå de egna målen. Det rör sig inte om en djupare värdegemenskap, utan är det vanliga amerikanska schackrandet, och härav väljer EU att ha en självständig linje gentemot Kina.

Nato som försvarsallians fyller därför inte längre något syfte, annat än som substitut för en obefintlig europeisk sådan. Det finns således ingen anledning för Sverige att söka medlemskap i organisationen, särskilt inte så länge det folkliga mandatet uteblir – hälften är för, den andra emot. Därför förblir Sverige «alliansfritt», även om vi som vanligt spelar under täcket med jänkarna, i utbyte mot underkastelse och lojalitet (exempelvis genom att kasta ut Huawei).

När EU i allt större grad fördjupar samarbetet österut med Kina och Östasien via allt större handel på Nya sidenvägen och andra rutter, måste Sverige småningom göra ett vägval, nämligen om man vill vara en del av den europeiska kontintenten eller ett drivande isflak på Atlanten. Konturerna av en ny ordning är redan väl synliga, men i Sverige tycks man leva i det förgångna.

Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

2001: 9/11 gav 12/11

al-Qaidas angrepp mot World trade center i New York den elfte september 2001 blev faktiskt en symbol för Amerikas fall, även om Osama bin Laden inte riktigt kunde föreställa sig hur och varför. Terrorattacken förde nämligen USA och Kina betydligt närmare varandra, och de tidigare frostiga förbindelserna blev närmast hjärtliga.

En direkt konsekvens blev därför att USA stödde Kinas inträde i WTO, vilket beslutades om en månad efter attackerna och förverkligades den elfte december 2001. Kina hade sedan 1986 arbetat för att bli medlem i föregångaren GATT, men hindrades av USA, EU och Japan med hänvisning till att Kinas ekonomi först måste liberaliseras.

Givet att Kina 1978, då man beslöt öppna upp och reformera, var en sluten kommunistisk kommandoekonomi av ringa betydelse för världsekonomin, hade det ändå gått snabbt och smidigt att ställa om en dysfunktionell ekonomi till en mer marknadsorienterad. Vid sekelskiftet hade man i princip uppnått kraven, men hade politiskt ansträngda relationer med inte minst USA.

Kina hade med säkerhet blivit medlem i WTO förr eller senare ändå, eftersom det är en lockelse västvärlden inte hade velat gå miste om. Men elfte september-attackerna skyndade på förloppet dramatiskt, samtidigt som det efterföljande kriget mot terrorn gav Kina en plats i skuggan, där man kunde operera utan större motstånd och med flygande fart hämtade in västvärldens försprång. 12/11 blev i praktiken USA:s fall som hegemon, men det faciliterades av 9/11.

Export av gods och tjänster i världen 1970–2021. Observera hur Kina drar iväg 2001-12, då man blir medlem i WTO, och sedan hur världen utom Kina backar under pandemiåret 2020.

I den utvecklingen finns egentligen inget problem, eftersom det inte är fråga om ett nollsummespel. Samtidigt som Kina har växt niofaldigt sedan 2001, har västvärldens tillväxt fortsatt som tidigare, men särskilt i USA fick den tillväxten en annan profil. Pengarna hamnade huvudsakligen i det allra rikaste skiktet, medan den fattigare halvan inte såg någon som helst förbättring i reella termer – bostadskraschen 2008 vittnar om hur the American dream gick i kras och ersattes av motsvarande zhongguomeng (中国梦).

Det senare är en konsekvens av att amerikanska industrijobb hamnade i Kina, för att det var mer lönsamt att producera där. Rostbältet av städer med nedlagda industrier växte fram, men till skillnad från i EU skyddade regeringen inte den egna arbetskraften. Det är ändå inte Kinas fel att USA inte kan fördela kakan vettigt.

Största tillverkningsekonomierna. 2001 blir Kina världens fabrik genom inträdet i WTO, då omvärlden utlokaliserar industrin till Kina.

Härav har vi alltså den efterföljande utvecklingen med djup splittring och polarisering mellan kustområdenas globalister och de förfördelade nationalisterna i inlandet. Trump kom till makten genom att utnyttja denna spricka och ta de svagas parti, bland annat med löften om att ta jobben tillbaka från Kina samt att sätta Amerika först.

Där är vi i dag, med politisk instabilitet i ett USA som dessutom är svårt sargat av en pandemi som bröt ut i Kina. Av de amerikanska intentionerna blev intet, utan Kina har ryckt ifrån ytterligare, samtidigt som mattan har ryckts undan för efterträdaren Biden att skapa allianser för att innestänga Kina.

Det är tvärtom fortsatt fördel Kina via handels- och investeringsavtal med övriga världen, samtidigt som man har ställt om sin ekonomi för «dubbel cirkulation» med tonvikt på den inre marknaden och högre grad av självförsörjning av kritiska produkter och råvaror.