Kategorier
Kina Politik USA

I Västvärlden är ingen fri att sköta sina egna affärer

De ändrade vilkoren för Huawei är det senaste exemplet på att företagande i Västvärlden alltid är en riskabel affär. Det är inte bara så att företaget utesluts från vidare deltagande i utbyggnaden av telenäten, utan även spärras från de äldre delar där man redan har investerat kraftigt.

Man motiverar saken med «säkerhet», men om så verkligen vore fallet skulle Huawei och ZTE även tidigare ha utgjort en sådan säkerhetsrisk – ingen ansåg det, och ingen har någonsin kunnat påvisa någon sådan risk. Elektronik är inte svarta lådor, och man kan inte smyga in övervakningssystem utan att det uppdagas.

Det handlar istället om att övervakningsalliansen Fem ögon (anglosfären) vill fortsätta vara herre på täppan för att kunna fortsätta bedriva den egna övervakningen, den som per design specificeras som krav hos tillverkarna. Man behöver det övertaget för att kunna lyssna på «allierade» som Merkel och framförallt på europeiska konkurrenter inför större upphandlingar av exempelvis flygplan.

Man förändrar även villkoren över en natt för andra kinesiska bolag, som Tiktok och Weixin, även där med hänvisning till «säkerhet», samtidigt som ett flertal kinesiska telekombolag avlistas från de amerikanska börserna. «Säkerhet» säger presidenten, men de dansande tonåringarna på Tiktok är nog bara ett hot i paranoikerns fantasi – eller en direkt hämnd för att användare av appen bokade upp ett möte med Trump för att sedan inte komma, varvid Trump fick hålla tal för en närmast tom lokal.

Vad vi med säkerhet vet är att den amerikanska regimen vill förhindra Kinas fortsatta frammarsch och uppgång, eftersom man inte tål uppstickare. Man gör detta medelst tariffer och regelrätt handelskrig, men alltså även genom att direkt angripa kinesiska bolag. Man har också låtit sätta Huaweis finanschef Meng Wanzhou i husarrest, en åtgärd som helt enkelt inte förekommer under normala omständigheter – vi skulle aldrig acceptera att Ericssons chef behandlades sålunda.

Vidare ställer man upp embargon för amerikansk teknologi, och Huawei med flera företag förbjuds därmed att köpa komponenter som på något sätt kan kopplas till amerikansk produktion eller design. Det är en form av halvledarnationalism, ett fullskaligt angrepp i syfte att sinka en konkurrent som anses ha vuxit sig för stor, men det är inte ett legitimt angrepp enligt de regler som finns under WTO och andra organisationer, utan ett slag under bältet – amerikansk exceptionalism.

Angreppen förekommer inte enbart i USA, utan även i stora delar av övriga västvärlden, eftersom det amerikanska inflytandet är mäktigt. Den svenska regimen faller genast in i ledet genom att på motsvarande sätt angripa Huawei, eftersom man är en amerikansk marionett, medan åtminstone Tyskland och Frankrike är självständiga nog att avgöra saken på egen hand.

Villkoren för affärer i Västvärlden är således både skiftande och brutala, och företag som söker etablera sig på marknaden har att tampas med växlande politiska förutsättningar i labila skurkregimer som den amerikanska – enbart skifte av president kan ställa saker på ända över en natt, vilket Trumps mandatperiod har visat med eftertryck.

Kategorier
Politik USA

Dagen då USA föll

Så går ridån ner för USA, i en kombination av «färgrevolution» och pandemisk katastrof. Världens självutnämnda demokratiska fyrbåk förbyts i västvärldens skam när den sittande presidentens trupper stormar parlamentet, och USA får slutligen själv smaka på den upprorets medicin man har förespråkat i så många andra länder. It is a beautiful sight to behold.

En del tycks tro att problemet kommer att försvinna med Trump om två veckor, när farbror Biden svärs in. Men den amerikanska splittringen föregick Trump, och den kommer att fortsätta efter Trump – han var härvidlag endast ett symptom, inte en primär orsak. USA:s problem har bara börjat, och det vi bevittnar är inget mindre än början av supermaktens fall.

Trump kan även ägna sina sista två veckor i galenskapens tecken genom att bränna broar och förstöra så mycket som möjligt för sin efterträdare, inte minst genom att fortsätta mucka gräl med Kina. När han väl avhyses från Vita huset blir han för den skull inte maktlös, utan kommer att fortsätta vara en populistisk agitator i klass med Hitler.

När Biden väl tillträder är det som marskalk för ett försvagat USA, och han har en lång uppförsbacke. Dels har han att reda ut pandemin, och dels har han mycket att stå i för att återställa forna allianser. Därtill måste han stabilisera relationen med ett Kina vars position har stärkts betänkligt under pandemins verkningar.

Men allra tyngst blir uppdraget att försöka hela nationen och läka alla sår, en uppgift som kan visa sig vara omöjlig givet polariseringen mellan globaliseringens vinnare och förlorare respektive stad och land. Hans omfattande reformagenda av att dubblera minimilönen och utöka obamacare innebär omfattande skattehöjningar och därmed på sikt ett ekonomiskt försvagat USA.

Att förutsäga framtiden går inte, och det är för all del möjligt att Biden lyckas stabilisera situationen – men det mesta talar emot, och att det kommer att bli fortsatt stökigt även under hans mandatperiod. Inhemska uppror av alla de slag i kombination med en avgrundsdjup konkurrens med ett allt vassare Kina borgar för fortsatt kaos, även efter pandemin.

Kategorier
Hongkong Kina Politik USA

Stormning av parlament i USA och Hongkong

Stormningen av Kapitolium i Washington är på det hela taget identisk med stormningen av Legco i Hongkong för halvannat år sedan. När Kapitolium stormas är det svårt att kalla förövarna något annat än «terrorister», menar en DN-skribent. Motsvarande pack i Hongkong benämns istället regelmässigt «demokratiaktivister» i pressen, vilket minner om devisen att den enes frihetshjälte är den andres terrorist.

Både USA och Hongkong är «flawed democracies» enligt relevanta demokratiindex, och Hongkong är helt enkelt inte Belarus, så som man gärna försöker framställa saken i medier, utan en demokrati under starkt lagstyre. Ändå blir rapporteringen så fundamentalt annorlunda, för att Hongkong råkar vara en del av den förmenta ärkefienden Kina.

På samma sätt använder man inte alls samma språkbruk kring myndigheternas svar på respektive plats. I Hongkong heter det att man använder «brutalt» polisvåld, trots att man mestadels tittar på istället för att agera (exempelvis under stormningen av Legco). I Hongkong kom aldrig några tyngre styrkor till förstärkning, medan man i USA tidigt satte in nationalgardet och kunde bevittna helt besinningslöst våld med omfattande antal dödsfall.

Även efterspelet, att Kina genom dekret instiftar en säkerhetslag för Hongkong, sätter man i rapporteringen inte i samband med ockupationen av parlamentet eller «demokratiaktivisternas» ambition kring ömsesidig förstörelse om man inte får sin vilja igenom. Man ser istället sådan subversiv verksamhet som något slags ädel kamp för «demokrati» eller till och med någon fullständigt sinnesrubbad förhoppning om att Hongkong ska bli ett självständigt «land», medan myndigheternas svar beskrivs i termer av att «utplåna» de sista spåren av demokrati.

Senast under gårdagen skedde gripanden av ett femtiotal «aktivister» i vad man betecknar som representanter för «demokratirörelsen», i själva verket figurer som har varit verksamma i planering och exekution av förödelse i staden, stormning av parlamentet, belägring av polishögkvarter med flera subversiva aktioner. Trumps subversion av den amerikanska demokratin ser man rätteligen med avsmak, medan man närmast hyllar motsvarande beteende i Hongkong som en nobel frihetskamp – fenomenen är i grund och botten ändå identiska.

I inget annat land hade man tolererat ett angrepp på parlamentsbyggnaden skrev jag då stormningen av Legco ägde rum, men anade då kanske inte att samma öde småningom skulle drabba demokratins och de mänskliga rättigheternas självutnämnda högborg USA. Kanske tog man intryck av Washingtons uppmuntrande tillrop till aktivisterna i Hongkong?

När det nu ändå sker visar det med eftertryck att journalister inte är något annat än aktivister, som inte har till uppgift att neutralt och objektivt beskriva vad som sker i omvärlden, utan att istället göra sig själva till en del av skeendet, att kontrollera narrativet och färga och filtrera det i egen favör. Det är så vidrigt.

It is a beautiful sight to behold. We stand with the people of the USA?

Hur DN-filtret och statstelevisionsrastret ter sig i olika men identiska situationer
Kategorier
Kina Liberalism Politik USA

Meng Wanzhou måste friges

Under gårdagen meddelade en brittisk domstol att Julian Assange inte ska lämnas ut till USA, av skäl som har att göra med hans psykiska hälsa. Han har varit jagad, isolerad och fängslad under tio års tid, och är nu en bruten man, en skugga av sitt forna jag. I praktiken har man uppnått det mål man hade, att krossa den obehaglige journalisten och visselblåsaren, utan en fällande dom.

Beslutet kunde man annars ha tagit på en kafferast, eftersom hans psykiska status var känd redan då, och därtill föremål för en FN-utredning om mänskliga rättigheter. Vad är det egentligen som kräver tjugo månaders utredning i fallet, om alla omständigheter är kända och det avgörande skälet redan är uppenbart? Sådant tjänar bara till att bryta ned en person ytterligare, oavsett om han «förtjänar» det eller ej.

En återkommande kritik mot Sverige gäller samma slags i tid obegränsade häktning, ett veritabelt limbo i vilket en person kan hållas inspärrad ad infinitum i väntan på att en sölande åklagare ska driva sin utredning. Det finns exempel på hur personer har utvecklat sjukdomstillstånd efter flera års isolering i häkte, men Sverige föredrar att ideligen peka finger mot andra vad avser «mänskliga rättigheter» framför att tvätta sin egen nedbajsade byk.

För det kan knappast vara kompatibelt med «mänskliga rättigheter» att under lång tid frihetsberöva en «misstänkt» person, oavsett omständigheter i övrigt. Det är då ett straff utan dom, en tillvaro utan känt slut. Antingen har man på fötterna redan från början, och kan då låta saken avgöras omedelbart i en prövning, eller så låter man vederbörande gå till dess att man har ansamlat de bevis som krävs.

Tanken att man inte kan låta en potentiell brottsling slippa undan är inte giltig, för det omvända är nämligen mycket värre: att man kvarhåller och därmed straffar en potentiellt oskyldig person under oskäligt lång tid. Devisen oskyldig tills motsatsen har bevisats äger helt enkelt inte alltid giltighet i «rättsstatens» och «de mänskliga rättigheternas» förlovade länder.

Detta är särskilt uppenbart då det gäller så kallade utlämningar, det vill säga då en främmande makt begär att ett annat land ska räcka över en person misstänkt för något brott. Exempelvis befinner sig Huaweis finanschef Meng Wanzhou (孟晚舟) i husarrest i Kanada sedan drygt två år tillbaka, begärd utlämnad av USA under misstanke om att företaget har brutit mot landets unilaterala så kallade «sanktioner» mot Iran.

Det förekommer helt enkelt inte att man under sådana omständigheter häktar företrädare för företaget i fråga, utan det är en del av ett geopolitiskt pajasspel där USA med alla upptänkliga medel söker sinka Huawei och andra kinesiska företag från vidare avancemang. Ett spel som Kanada, Storbritannien och Sverige deltar i i egenskap av amerikanska marionetter, sprattelgubbar som lyder Washingtons minsta vink istället för att fatta självständiga rationella beslut.

Meng sitter visserligen inte inspärrad i en trång cell likt Assange, utan rör sig fritt i Vancouver med elektronisk fotboja, beslagtaget pass och en borgen om 75 miljoner kronor, men hennes rörelsefrihet är ändå kraftigt beskuren, då hon inte kan åka hem eller leva som vanligt. Om hon utlämnas kan hon dömas till tio års fängelse för stöld av «affärshemlighet» – som om hon personligen eller i egenskap av företagets kassör skulle ha något ansvar för det, om det hade inträffat – utöver de två år hon redan har suttit i husarrest.

För Kanada är saken en black om foten och en besvärande omständighet i förhållandet till Kina, men Justin Trudeau äger faktiskt situationen och kan på egen hand frige Meng genom dekret. Han kan göra den rationella bedömning som krävs, nämligen att syna USA:s smutsiga hand och förkasta den som missbruk av de internationella utlämningsavtalen – det är inte så här det ska gå till.

Saken kompliceras av att Kina i förväntat reciprok handling har fängslat två kanadiska medborgare, för att ytterligare lägga börda på Trudeau. Denne säger dock att han inte vill lägga sig i det «oberoende» rättsväsendet, och att det dessutom kan ge incitament till framtida utpressning om han agerar. Vidare vill han nog inte ådra sig amerikansk vrede genom att gå emot Washington.

Å andra sidan tillträder en ny president i USA den 20 januari, och det finns indikationer på att amerikanska justitiedepartementet nu försöker nå en snabb uppgörelse i fallet. Meng skulle kunna gå fri i utbyte mot att «erkänna» i en så kallad «plea bargain», vilket av många har tolkats som en fälla som kan stå Huawei – och även Meng – dyrt. Meng har avvisat propositionen och fortsätter bedyra sin oskuld.

Joe Biden har å andra sidan att reparera vad hans företrädare har ställt till med i utrikespolitiska relationer, inte minst vad gäller Kina. Att lägga ned fallet Meng Wanzhou skulle därmed vara en gest om försoning som skulle kunna lösa upp många knutar.

Meng Wanzhou måste hur som helst friges, ju fortare desto bättre. Trudeau äger ännu bollen och kan på egen hand reparera en del av skadan som har uppstått. Om han väljer att inte agera sålunda kan Biden visserligen förlösa honom, men det betyder inte att relationen med Kina därmed är reparerad eller att de två «Michael» i kinesiskt förvar kommer att friges.

Kategorier
Kina Politik USA

Lyssna på näringslivet om Huawei

Ericsson och Wallenberg tycker inte att det är en bra idé att regimen Löfvén utestänger Huawei från det svenska 5G-nätet. De tycker så dels för att den typen av protektionism inte är förenlig med den konkurrens och frihandel som har gynnat dessa företag och därmed Sverige, men även för att det främst är Ericsson och Sverige som drabbas genom reciprok kinesisk aktion.

Sverige är inte viktigt för Kina och Huawei, men Ericsson har tio procent av den kinesiska marknaden, en andel som nu kan komma att äventyras. För regimen är det emellertid viktigare att gå i USA:s ledband och följa direktiven från Washington. USA hotar nämligen med att inte lämna hemlig information till regimen samt andra konsekvenser om Sverige inte deltar i den rubbade amerikanska geopolitiska strategin mot Kina.

Det «hot» som Huawei sägs utgöra är således indirekt, nämligen i form av amerikanska repressalier om vi inte följer Washingtons linje. Vi har här under lång tid gjort oss helt beroende av USA för vår säkerhetspolitik, enkannerligen visavis Ryssland, men även med avseende på export av högteknologi – vi äger inte vår egen utrikespolitiska inriktning, utan är en marionettstat som dansar efter andras pipa.

Det återstår att se huruvida Biden fullföljer den konfrontativa amerikanska utrikespolitiken som har präglat Trump och Pompeo, men det troligaste är att en mer rationell ordning småningom infinner sig. I den rationaliteten ingår att inte idka utpressning mot Sverige och andra stater att delta i ett nytt amerikanskt kallt krig mot Kina.

Det är en metod som har försvagat den transatlantiska länken och gjort EU irriterat, så till den grad att man struntade i den tillträdande amerikanska administrationens vilja att lägga sig i det omfattande investeringsavtal mellan EU och Kina som nyligen förhandlades klart.

Det står därmed klart att USA har försvagats under Trumps mandatperiod, och att EU söker sig mot en roll som en självständig makt gentemot både USA och Kina. Vi har visserligen en större kulturell och politisk samhörighet med USA än med Kina, men snart en större ekonomisk med Kina. Vi har helt enkelt ingen anledning att välja sida, särskilt inte den förlorande.

Det ligger inte i vårt intresse att kvadda vår egen välfärd för att blidka USA och delta i den aggressiva supermaktens desperata försök att bevara sin hegemoni, utan vi bör orientera oss mer mot den union vi är en del av och slutgiltigt lämna den gamla säkerhetsordningen från kalla krigets dagar.

När näringslivets verkliga tungviktare yttrar sig sålunda ska man ta det på allvar, och begrunda vad de mer långsiktiga konsekvenserna blir. Kinas inflytande och betydelse kommer nämligen inte att bli mindre med tiden, och USA har ingen realistisk möjlighet att förverkliga sin ambition av att innesluta Kina.