US-presidenten Biden deklarerade än en gång att Amerika är tillbaka när de så kallade G7-länderna samlades under gårdagen. Hans syfte är att städa upp efter den tidigare killens bärsärkagång samt försöka återskapa en starkare allians, men frågan är om det inte är för sent.
Ty skadan är redan skedd, och det går inte att veta om det slår över åt andra hållet än en gång vid nästa val – det är inte säkert att man kan lita på USA, trots Bidens försäkringar. Europas stormakter har kanske gemensamma värderingar med USA och utbrytaren Storbritannien, men man tänker inte låta detta eller de amerikanska ansträngningarna att möta Kina stå i vägen för exporten av bilar och industriprodukter.
Det får således vara hur det vill med de rubbade anklagelserna mot Kina angående Xinjiang eller situationen i Hongkong, det får man i så fall behandla separat utanför den ordinarie handeln. Det är därför EU i december tecknade ett omfattande investeringsavtal med Kina utan att invänta Bidens tillträde och hans administrations synpunkter, för att man vill ha en stabil relation med Kina som inte beror av våldsamma skiftningar i Washington.
Den tidigare killen Trump orsakade mycket huvudbry för EU med sina tullar och sitt oborstade sätt, men det har även Boris Johnson gjort genom att helt enkelt lämna unionen. Så brukar allierade inte bete sig, och retoriken blir därför en aning malplacerad när Johnson på samma sätt som Biden nu söker stärka banden. Storbritanniens vaccinnationalism försvårar samarbetet ytterligare.
Storbritanniens och USA:s vägval att fjärma sig från EU har banat väg för ett helt annat samarbete, nämligen den signalspaningsallians i Five eyes som förenar den anglosfära världen och som nu har blivit en mer allmän politisk union av likasinnade, med ambitioner som inte är konsonanta med Europas vägval, inte minst i den offensiva aggressionen mot Kina.
Man ska således tolka utvecklingen som att Biden och Johnson har en instrumental syn på EU och Japan i de egna ambitionerna att bevara sin hegemoni och hindra Kinas vidare framfart, och att det inte längre rör sig om någon verklig och djupare vänskap, om det nu någonsin har gjort det – amerikanskt spionage mot europeiska allierade via Echeleon och andra mekanismer inom ramen för Five eyes har pågått länge.
Kontinentalplattorna har således drivit ifrån varandra och orsakat en permanent förkastning. Ekonomin trumfar samtidigt alltid annat, och utvecklingen är sådan att centrum förskjuts allt längre österut, medan USA och anglosfären riskerar att isolera sig. G7-gruppen är i den meningen en förlegad församling, en konstellation från en annan tid med andra problem, med medlemmar som nu drar åt olika håll.
Fordom var det en mäktig klubb, men den blir allt svagare med tiden, och står nu för motsvarande en fjärdedel av världens samlade bruttonationalprodukt. Tidigare har man sökt engagera Ryssland i gruppen, men det föll inte ut i god jord. Trump förslog att ta med Indien, Sydkorea och Australien i en modernare utformning, och man behöver bara kasta en blick på kartan för att förstå syftet med en sådan utvidgning.
Handelsavtal som RCEP (ASEAN + 3, Australien, Nya Zeeland) och investeringsavtal som CAI (EU, Kina) väger dock tyngre än informella politiska allianser, och det finns helt enkelt inget utrymme att forma någon starkare USA-ledd allians i syfte att ringa in Kina. G7 är i den meningen politisk teater där man ger läpparnas bekännelse att agera för en gemensam agenda som i verkligheten inte finns.
Handelsblock och politiska allianser av olika slag ger en vägledning om den geopolitiska utvecklingen. Axeln Five eyes kan inte matcha eller slå in en kil i den eurasiska bro som nu förstärks med Nya sidenvägen och en rad massiva handelsavtal.
Hangarfartyget USS Nimitz med slaggrupp (CSG-11) om fem jagare har lämnat Mellanöstern för destination Sydkinesiska havet, där man åter ska ansluta till sjunde flottan i stillahavskommandot. Där finns sedan tidigare USS Ronald Reagan (CSG-5), och syftet lär vara att visa musklerna för Kina.
Tidigare utrikesminister Mike Pompeo har ju uttalat att Sydkinesiska havet inte är Kinas «maritima imperium», och att USA avser agera för att hålla farlederna öppna, inte minst för de egna kanonbåtarna.
Kinas avsikt med att besätta rev och atoller är å andra sidan att dels göra anspråk på fiskevatten och resurser som gas och olja, men även att förlänga sin militära räckvidd för att kontra den amerikanska närvaron i Sydkinesiska havet och i baser på Guam, Okinawa med flera platser.
Det är bara genom att kontrollera farvattnen som USA kan bevara sin hegemoni i regionen, och den kontrollen fordrar hangarfartyg med stridsflyg. I händelse av väpnad konflikt mellan USA och Kina i Sydkinesiska havet kommer därför avgörandet att stå om de amerikanska hangarfartygen.
I den kapprustning som pågår i regionen har Kina numera övertaget i antal fartyg, medan USA alltjämt anses ha den bättre materielen. Femte generationens kinesiska stridsflyg i form av Shenyang J-31 och Chengdu J-20 är visserligen av världsklass, men rår kanske ändå inte på de amerikanska motsvarigheterna F-22 och F-35 – ingen vet faktiskt.
Avståndet krymper dock, och det finns områden där USA ligger efter både Kina och Ryssland. Ett exempel rör hypersoniska kryssningsrobotar som opererar i hastigheter över mach 5, där USA helt saknar vapenslag medan Kina och Ryssland har operativa enheter.
En hypersonisk glidare som DF-ZF kan således installeras på en missil av typ DF-17 eller annat slag i Dongfeng-serien och avfyras i serie mot ett hangarfartyg i hastigheter upp till mach 15.
Det finns i dagsläget inget försvar mot sådana hypersoniska missiler, och Kina kan därför oskadliggöra amerikanska hangarfartyg och andra större pjäser. En fråga rör träffsäkerheten mot ett rörligt om än långsamt mål, men man har för den skull nyligen tagit i bruk det egna navigationssatellitsystemet Beidou för precisionsstyrning – i sammanhanget 30 meters marginal.
I händelse av väpnad konflikt i Sydkinesiska havet avgår därför Kina med segern, vilket även innebär att man kan ta Taiwan om man skulle föredra invasion. Det är en ny situation som gör USA en aning skärrat, även om det geopolitiska slaget i regionen naturligtvis inte kommer att avgöras militärt utan med handel och ekonomi – och där har USA redan förlorat.
USA har givet dess roll som kolonisatör i Nordamerika en lång historia av krig mot såväl indianstammar som rivaliserande makter, som Spanien, Frankrike och Storbritannien. Man lade under sig en hel kontinent genom erövring, kolonisation, ockupation, folkmord och slaveri, och utkämpade även ett inbördeskrig 1861–1865 angående slaveriets fortsatta status.
Däremot intog man en relativt isolationistisk attityd gentemot resten av världen, och deltog bara i globala konflikter i fall man motvilligt drogs in i dem, som exempelvis under första världskriget. USA är i geopolitiska termer lyckligt lottat i så måtto att man inte (längre) har någon naturlig fiende invid sina gränser, varför man enkelt har kunnat kontrollera det egna territoriet.
Isolationismen höll i sig fram till andra världskriget, då man på sin höjd kunde tänka sig att stödja Storbritannien och allierade med lån och vapenproduktion. Angreppet mot Pearl Harbor 1941 förändrade emellertid i ett slag den amerikanska synen, och man påbörjade en omfattande rustning för att ta sig an axelmakterna tillsammans med de allierade.
Moderna transportslag hade gjort världen mindre och därmed USA mer sårbart. Amerika fann för gott att permanenta sin militära närvaro i tidigare konflikthärdar i Europa och Asien, vilket sedermera gav upphov till kalla kriget mellan USA/Väst och Sovjetunionen, ett ställningskrig med allt större mått av kapprustning.
Men det förekom även heta konflikter inom ramen för det kalla kriget, som Koreakriget 1950–1953 och Vietnamkriget 1955–1973, ställföreträdande konflikter med Sovjetunionen om världsdominans. Den amerikanska dominoteorin gjorde gällande att kommunism var en smittsam ideologi som snabbt skulle få fäste i grannländer om den slog rot någonstans, och därför måste bekämpas varhelst den uppstår (i själva verket fick den aldrig fäste i Sydöstasien).
Proxykonflikter har även uppstått i Mellanöstern, men där finns även ett antal andra komponenter, som den för amerikansk ekonomi så viktiga oljan och den religiöst motiverade konflikten kring Israel. Sovjetunionen fann det relevant att stödja parter som stred mot USA, och på motsvarande sätt har USA pumpat in vapen, pengar och logistik till Sovjetunionens fiender.
Enligt devisen min fiendes fiende är min vän finansierade USA således Mujaheddin i Afghanistan när Sovjetunionen kom till den afghanska regimens undsättning 1979, och bland de «frihetskämpar» man stödde fanns även al-Qaida och andra grupper som senare skulle ge USA visst huvudbry.
USA gick segrande ur systemkampen mot Sovjetunionen i slutet av 1980-talet, helt enkelt för att amerikansk demokrati och marknadsekonomi var överlägsna sovjetisk kommunism och planekonomi. Jeans och rockmusik var mjuka vapen i ett land av armod med brödköer och förtryck, medan den accelererande kapprustningen av hårda vapen till slut gjorde landet bankrutt.
Sovjetunionen imploderade, Berlinmuren föll och Västvärlden utropade historiens slutstadium när den liberala demokratin hade förgjort sin fiende. Det sovjetiska hotet försvann, men av någon anledning behöll USA samma militärbudget som tidigare, som om kalla kriget alltjämt pågick.
Sant är förstås att det fanns konflikter i Mellanöstern som avlöste varandra, i Irak och i Somalia, men de utgjorde i termer av kalla krigets nivåer kaffepengar. Den amerikanska budgeten hölls på en konstant nivå efter kalla krigets slut, motsvarande lika mycket som de följande tio makternas budgetar sammanräknade.
En orsak härtill är det amerikanska militärindustriella komplexet, ett system som är självunderhållande och kräver en konstant andel av budgeten. Det är en ordning som tillkom per design under kalla kriget, och det är i budgettermer inte särskilt flexibelt, i vart fall inte i nedåtgående riktning. Man tillverkar hellre tio tusen stridsvagnar som aldrig kommer till bruk än lägger ned en enda av sina åtta hundra baser världen över.
2001 visade de forna «frihetshjältarna» som USA hade finansierat och beväpnat under kalla kriget att man kan bedriva krig på amerikansk mark alldeles utan tillgång till reguljära arméer under en statsledning. Terrorattackerna mot New York drev USA in i ett långvarigt krig i Afghanistan som pågår än i dag, och man har därvid åsamkats samma förnedring som tidigare Storbritannien och Sovjetunionen.
Även kriget i Irak 2003–2011 motiverades med att Saddams regim hade «massförstörelsevapen», vilket saknade förankring i verkligheten. Det rörde sig snarare om att slutföra uppdraget och ge Saddam en läxa, men i samma ögonblick som man förstörde den sekulära diktaturen gav man upphov till klanvälde och sekteristiskt inbördeskrig, vilket sedermera utmynnade i Islamiska staten och därmed än mer omfattande terror i såväl Mellanöstern som i USA och Europa.
Det kallas att binda ris för egen rygg, och något motsvarande gäller även för de «färgrevolutioner» man underblåste i Syrien, Egypten och andra oroshärdar i Mellanöstern. Här kan man verkligen tala om en «dominoteori», där den ena färgrevolutionen gav upphov till den andra.
Men av upproren blev ingen demokrati, utan bara mer diktatur under andra herrar. Däremot blev det en omfattande flyktingvåg till Europa, som skakades i sina grundvalar och på köpet drabbades av politisk turbulens när nationalistiska krafter växte sig starka, en rörelse som sedermera har smittat av sig på USA och tagit oss till den skakiga nutiden.
2001 var ett viktigt år även för Kina, då man anslöt till WTO och därmed fick turbofart på ekonomin. Kina hade ju under 1970-talet engagerats av USA som allierad i syfte att ringa in Sovjetunionen, och landet blev sedan man 1978 öppnade upp och införde marknadsekonomiska reformer världens fabrik, till vilken västerlandets kapital strömmade i aldrig sinande flöden.
Kina gick emellertid under radarn när Väst var helt upptaget med att bekämpa terrorismen och därtill drabbades av finanskris och flyktingkris. Man hade visserligen noterat en nära nog tioprocentig årlig tillväxt, men det började nu bli kännbart att Kina hade blivit en ekonomisk maktfaktor, och att den fortsatta utvecklingen skulle ta Kina förbi Väst i termer av inte bara ekonomi utan även forskning och utveckling.
Därmed hade Kina blivit ett «hot», naturligtvis inte i militär mening, men i egenskap av en uppstickare som kunde göra anspråk på att mäta sig med och passera USA i en rad tekniska grenar. Den amerikanska hegemoni som hade etablerats under efterkrigstiden var äventyrad, och man satte sig för att bekämpa de fortsatta kinesiska framstegen.
Härav handelskrig och protektionistiska angrepp mot Huawei och andra företag, och härav geopolitiska angrepp i Hongkong och Xinjiang under förvändning av demokrati och mänskliga rättigheter. Även tidigare har naturligtvis förekommit sådan typ av intervention, inte minst i Tibet, men de har fått förnyad kraft i ljuset av att man har skrivit upp Kinas potential som «hot».
Kina har redan passerat USA i termer av köpkraftsjusterad BNP, men samtidigt har man mer än fyra gånger så stor folkmängd, och det finns därför fortsatt utrymme för tillväxt. På samma sätt har man anpassat sin militära skrud efter sina tillgångar, varför man numera ståtar med närmare en tredjedel (i verkligheten kanske mer) av den amerikanska budgeten – 261 respektive 732 miljarder dollar (SIPRI). I termer av BNP satsar dock USA 3.4 %, medan Kinas budget uppgår till 1.9 %.
Man kan således skönja en ny kapprustning mellan USA och Kina, men här är förutsättningarna inte samma som under kalla kriget. För det första är Kina ett land av ungefär samma geografiska storlek som USA, men den enda angreppsytan är vid dess sydöstkust – där USA har sin enorma armada av kanonbåtar. I väster finns bara oländig öken och enorma bergsmassiv, och i norr finns Mongoliet och Ryssland, makter med vilka krig är uteslutet. Även med Indien kommer man aldrig att ha annat än skärmytslingar.
Kinas primära ambition är att kontrollera det egna territoriet (inkluive Taiwan) samt resurser av vikt för dess ekonomi, som tillgångar i Sydkinesiska sjön – myten har här att Kina är den aggressiva parten, men man är tvärtom en sent tillkommen aktör. Man har även en militärbas i Djibouti, men har utöver det ingen militär närvaro utanför sin egen domän.
Kinas militära slagkraft är således visserligen mindre än USA:s, och alltjämt mindre raffinerad, men den är i gengäld koncentrerad till moderlandet, medan den amerikanska är spridd över hela världen. Eftersom Kina inte har någon ambition att söka världsherravälde eller ersätta USA:s roll, begränsas kapprustningen till de kinesiska haven.
För det andra är Kina inte Sovjetunionen, utan en suverän aktör på den globala kapitalistiska marknaden. Man har visserligen inte samma politiska friheter som i Väst, men medborgarna lider inga brister i övrigt och är fria att ta sig vart de vill. De kan uppskatta västs kvaliteter på flera plan, men väljer ändå Kina i första hand, för att de är mer bekväma i den egna kulturen och ser en bättre framtid där än i Väst.
USA kan alltså inte tillgripa samma metoder som mot Sovjetunionen för att innesluta Kina, och faktum är att man redan har bränt sina möjligheter att nyttja handelsavtal med grannstaterna för det ändamålet – Trump drog sig ur TPP innan det såg dagens ljus, samtidigt som Kina anslöt sig till RCEP. Därtill ingick EU och Kina ett investeringsavtal alldeles i slutet av 2020, till amerikanernas förtret.
Trumps handelskrig mot Kina blev aldrig den succé han hade föreställt sig, utan tvärtom fortsatte underskottet att växa, samtidigt som amerikanska konsumenter i slutändan fick stå för notan. Lägg till det en coronapandemi som har accentuerat förloppet ytterligare, med ett Kina som går mer eller mindre oskatt ur plågan samtidigt som USA har sin största kris sedan andra världskriget.
Ödmjukhet är dock inte den amerikanska administrationens starkaste sida, utan man är fortsatt besluten att ta sig an Kina i vad man betecknar som en systemkamp (Kina ser inte saken så, utan menar att det finns plats för båda). Man hoppas fortfarande kunna bilda block med allierade, men här har utvecklingen i stort redan sprungit förbi USA – det skulle kosta alldeles för mycket att rata Kina.
Återstår så kapprustning och kanske även väpnad kamp. Kina kommer inte att skjuta det första skottet, men om USA kan engagera Kina i militär konflikt kan man dels sinka den vidare ekonomiska utvecklingen, inte minst angående Nya sidenvägen, och dels även finna fler allierade.
Kina har här en svaghet i förhållandet till Taiwan, ett territorium man av ideologiska skäl inte kan släppa eftersom det är en del av «förnedringens århundrade». Om Republiken Kina (Taiwan) ändrar sin konstitution och avsäger sig anspråk på hela Kina, det vill säga i praktiken utropar självständighet, har Kina inget annat val än att återuppta och fullfölja inbördeskriget, det vill säga invadera – det är inget tomt hot, utan ett tvingande löfte.
USA har inte förbundit sig att försvara Taiwan, utan lämnar fältet öppet. Men det är ändå troligt att man här kommer att utnyttja sina militära pjäser, inte främst för att undsätta Taiwan utan för att skada Kina och därmed vinna tid. Kina kommer även att utsättas för omvärldens fördömande, och kan gå en svår tid till mötes – precis det scenario USA vill ha.
Å andra sidan kan en vidare kapprustning utan avgörande kring Taiwan leda till att USA upprepar bedriften från 1989, fast med sig själv på den förlorande sidan. Sovjetunionens ekonomi var bara en mindre bråkdel av den amerikanska, medan den kinesiska är större och växande. Kinas ambition är inte heller att matcha USA militärt, utan bara att försvara sig tillräckligt bra, samt i övrigt investera i utveckling och forskning.
Det kommer att krävas allt mer resurser av USA för att bevara hegemonin i Asien, samtidigt som man har skenande statsskuld, polariserad befolkning och ett stort behov av att rusta sin inhemska infrastruktur. USA:s överdrivna militära skrud lär komma att ifrågasättas, och man kommer att tvingas prioritera.
Alla krafter är dock riktade i östlig favör, och det är bara en tidsfråga innan Kina avgår med segern i denna kraftmätning. Detta även om man skulle få ett förlorat årtionde på grund av förvecklingar i Taiwan. I långa loppet kan USA inte hindra utvecklingen utan kommer att tvingas dra sig tillbaka och erkänna existensen av en flerpolig värld – mycket skulle vara vunnet om man insåg detta redan nu.
Den avgående amerikanska dårregimen deklarerar i elfte timmen genom utrikesminister Mike Pompeo att det pågår ett «folkmord» mot muslimska uigurer i Xinjiang. Syftet med utspelet är givetvis att ge efterträdaren Joe Biden en «present» i form av att ytterligare förgifta relationen med Kina, i en sista ansats av galenskap – the final madness, 最后的疯狂.
Man kunde annars tycka att en regim som under det senaste året har haft ihjäl 410 000 av sina egna medborgare genom aktiva och passiva politiska beslut borde ha lite mer finess, att en administration vars hela mandatperiod har präglats av raskravaller, rasistiska utspel och vit makt-ambitioner borde ha åtminstone en smula självinsikt och inte klampa in som en elefant i en porslinsbutik.
Det blir lite grann som att förneka att man slår sin fru, att nappa på ett trollande fulbete, men faktum är att Pompeo utnyttjar en befintlig strömning i sin retorik. Tidigare har kristna dårfinkar som Adrian Zenz och andra MR-jesuiter betecknat reformerna i Xinjiang som ett «kulturellt folkmord», men i sin strävan att ständigt överträffa sig själv har man sedermera uppgraderat fallet till «folkmord».
Man tänker sig här något typ dödens fält i Kambodja med miljontals skallar lagrade på hög, eller kanske motsvarande folkmord i Rwanda på nittiotalet. Eller åtminstone massgravar med tusentals ihjälskjutna bosniska muslimer.
Men det man finner är alltså utbildning och arbetsträning, fattigdomsbekämpning och avradikalisering, och inte en dödskalle så långt ögat når. Några dödens fält finner man inte i Xinjiang, inte heller några massgravar.
Att påbjuda mandarin i skolan anses här vara ekvivalent med «folkmord», särskilt som ickeuigurer inte behöver lära sig uiguriska (wtf?). Enligt samma logik äger i så fall ett «folkmord» rum i Sverige, där man tvingar på de stackars samerna och tornedalingarna maktens svenska språk, samtidigt som ickesamer inte behöver lära sig samiska.
På samma sätt likställer man med «folkmord» att uiguriska kvinnor erbjuds en väg ut ur muslimsk misogyni, bland annat genom pekuniära incitament att föda färre barn och ta reproduktiv kontroll över sin egen tillvaro, innefattande ett självständigt liv i arbete, hävdvunna feministiska landvinningar i vår del av världen.
Det finns naturligtvis en inneboende logik i att fattiga människor som saknar utbildning radikaliseras och hyser agg mot ickemuslimer, vilket leder till friktion i samhället, upplopp, separatism och slutligen även terror. Den enda vägen att bryta en sådan ond cirkel är att ge de förfördelade de verktyg som behövs för att bli en del av lösningen och samhället istället för att fortsätta utgöra ett problem, det vill säga utbildning och träning av lämpligt slag – att bli anställningsbar, som vi säger i arbetslinjens land.
I den processen förekommer helt säkert övergrepp av olika slag som är nog så allvarliga, men det är inte samma sak som att det skulle finns någon systematisk ambition att «utrota» en kultur eller till och med ett folk – det är en fullständigt befängd tanke, givet att Kina är mångkulturellt sedan tusentals år tillbaka.
Vad värre är urvattnar man viktiga begrepp genom dessa allt grövre överdrifter. Termen «folkmord» förlorar helt sin valör när man missbrukar den sålunda, och när det nästa gång åter anställs folkmord på riktigt någonstans i världen kommer vi att rycka på axlarna – igen, för ingen kom ju till undsättning i Rwanda.
Kinas officiella resultat för 2020 är +2.3 % tillväxt, medan världen i övrigt har siffror i illrött. Även det andra Kina på Taiwan har positiv tillväxt, och det är förstås en konsekvens av att ha bemästrat coronapandemin. Kina vann, om än med måttliga siffror, och springer nu ärevarv efter ärevarv medan övriga världen kämpar febrilt.
Man kan också se det som det avgörande moment då västvärlden slutligen «föll» och östvärlden åter blev herre på täppan. Historien känner visserligen inte så skarpa kanter, utan är mer kontinuerlig, men sådana avgränsningar kan ändå vara illustrativa.
Västvärlden som vi känner den i dag kan sägas ha bildats 1453, året då Östrom gick under. Osmanska riket kontrollerade därmed handeln mot Kina och Indien, vilket fick väst att söka nya rutter till havs. Som ett resultat upptäckte man Amerika och den dittills förborgade världen i övrigt, samtidigt som flödet av lärde från Konstantinopel utmynnade i renässans och medeltidens slut.
Kolonisation, nationalism, kapitalism och renässans övergick sedermera i vetenskaplig revolution, upplysning och slutligen industriell revolution, vilket fick pendeln att tippa över helt i västs favör. Fram till dess hade Kina och Indien självklart stått för huvuddelen av världens produktion i kraft av sina stora befolkningar, men när maskiner kunde göra flera personers arbete tog västvärlden kommandot helt.
Indien koloniserades, medan Kina och Japan inte ville lära och inte heller ville ha med västvärlden att göra, utan slöt sig i sina skal, övertygade om att ha uppnått det högsta stadiet av civilisation och inte ansåg sig vara i behov av tekniska eller filosofiska nymodigheter. Båda länderna fick öppnas upp med kanonbåtsdiplomati och tvingas till handel under förnedrande omständigheter.
För Kinas del utgjorde opiumkrigen i mitten av 1800-talet den omständighet som blev början till kejsardynastins fall, som sedermera inträffade 1911. Den republik som kom i dess ställe 1912 blev kortvarig och landet drabbades istället av splittring. Japansk invasion och ockupation från 1931 och sedermera inbördeskrig från 1945 lade Kina i ruiner, och ur askan föddes Folkrepubliken Kina 1949. Nationalisterna tog sin flykt till Taiwan, där de i omvärldens ögon representerade hela Kina fram till 1971.
Folkrepublikens första årtionden blev tumultartade, med ett antal huvudlösa reformer som decimerade ekonomin brutalt. Bonderevolutionären Mao Zedong och hans kommunistiska parti hade visserligen erövrat makten, men förstod inte att regera ett land. I termer av tillväxt ökade man i medel med måttliga 2.9 % per år under de första två decennierna, vilket givet den ökade folkmängden närmast motsvarar negativ tillväxt.
Västvärlden hade å andra sidan fördärvat sig själv med två världskrig, och även om man skulle komma att åtnjuta god ekonomisk tillväxt länge än, kan man skönja en en platåfas kring 1950, då västvärlden stod på topp i termer av andelar av världens samlade bruttonationalprodukt.
Västvärlden hade blivit rik inte bara på industrialisering utan även kolonisation, slaveri och plundring av andra länders tillgångar, men efter andra världskriget skedde en omfattande avkolonialisering. Västvärlden hade fått ett samvete och skämdes över vad man hade ställt till med, och ville nu ställa saker och ting till rätta. Mänskliga rättigheter blev den nya ledstjärnan i politiken.
Samtidigt övergick det varma kriget mot axelmakterna i ett kallt krig mellan USA och Sovjetunionen, eller i vidare mening mellan den kapitalistiska västvärlden och den kommunism som erövrade stora delar av den värld som hade frigjorts efter kolonisationen.
USA hade en paranoid «dominoteori» om att när länder föll till kommunistiskt styre, skulle angränsande länder följa efter som fallande dominobrickor, vilket man såg sig föranledd att förhindra med vapenmakt, till exempel i Vietnam, och med andra metoder, till exempel i Kuba och Chile.
Även Kina ingick i den teorin, vilket är varför USA stödde nationalisterna i inbördeskriget. Men trots omfattande amerikanskt materiellt och logistiskt stöd avgick kommunisterna med segern, och USA lät saken bero. Man ansåg att det bara var en tidsfråga innan fastlandet skulle ta Taiwan och slutligen avgöra kriget.
Men Nordkoreas plötsliga anfall mot Sydkorea 1950 förändrade saken. FN-förband med USA i spetsen hade drivit nordkoreanerna mot den kinesiska gränsen, och det var bara en fråga om tid innan Sydkorea skulle kunna utropa fullständig seger. Kina fann det dock mindre lustigt att ha amerikansk trupp vid sin gräns, och gick in i kriget på Nordkoreas sida, varvid man drev tillbaka USA med flera till den ursprungliga gränsen mellan de två koreanska staterna.
Därmed cementerades den koreanska situationen, och som en konsekvens blev USA förargat och alarmerat över Kinas ingripande. Kinas militära styrka vid tiden var föga imponerande, men ändå lyckades man tränga tillbaka världens mest avancerade vapenmakt, inte helt olikt den senare situationen i Vietnam. Som ett resultat permanentade USA sin närvaro i regionen och beslöt att ta Taiwan i försvar, vilket blev ännu en geopolitisk bricka som är med oss in i denna dag.
Geopolitiska spänningar förekom även i Tibet, där USA tränade gerillatrupp och gav understöd åt separatistiska krafter. Tibet hade som en rad andra provinser slitit sig loss från Kina efter dynastins fall, men återtogs 1950 utan att ha erkänts som en självständig stat av något annat land. Samma sak hade förstås hänt om nationalisterna hade vunnit kriget, men då hade USA inte haft anledning att komma till tibetanernas undsättning och lägga sig i utvecklingen – det var en effekt av kalla kriget, som lever kvar än i dag som en restpost, och har inget med Tibet i sig att göra.
Kommunismen var dock inte den monolit man gärna föreställde sig, och Kina bröt med Sovjetunionen 1956. Enligt devisen min fiendes fiende är min vän gav detta incitament till ett närmande mellan Kina och USA, vilket 1971 ledde fram till hemliga möten mellan utrikesminister Henry Kissinger och premiärminister Zhou Enlai.
Det politiska tövädret innebar att USA – och därmed världen i stort – bytte fot i frågan om vem som är legitim företrädare för Kina, naturligtvis som ett krav från Folkrepublikens sida. Folkrepubliken Kina är därför sedan 1971 företrätt i FN, medan Republiken Kina på Taiwan fick omvandla sina ambassader och konsulat till kulturföreningar världen över. Enligt resolution existerar bara ett Kina, och konflikten mellan fastlandet och Taiwan måste lösas bilateralt på fredlig väg, en situation som ännu är förhandenvarande.
1972 är här ett synnerligen viktigt årtal, då Richard Nixon avlägger statsbesök i Beijing. Den amerikanska strategin var att nyttja Kina för att ringa in Sovjetunionen och slå in en kil i det kommunistiska blocket, medan Kina sökte erkännande. Ekonomin hade under den pågående kulturrevolutionen stagnerat helt, och Kina befann sig på den absoluta botten – politisk stabilitet med USA innebar att handelsvägar och möjligheter plötsligt öppnades.
Mao Zedong dör 1976, och med honom den vansinniga epoken i Folkrepublikens historia. Deng Xiaoping griper småningom makten 1978, och därmed påbörjas Kinas väg till toppen. Marknadsekonomiska reformer – «socialism med kinesiska kännetecken» – samt fullständig normalisering med USA 1979 leder till att ekonomin fortsättningsvis växer med i medeltal 9 % fram till i dag – en trettiodubbling av ekonomin.
1979 är ett viktigt årtal av flera andra skäl, då islamisk revolution i Iran äger rum och då Sovjetunionen invaderar Afghanistan för att undsätta regeringen mot mujahedin. Enligt devisen min fiendes fiende är min vän griper USA åter in i skeendet för att såra ärkefienden Sovjetunionen. Man beväpnar således mujahedin och den nybildade gruppen al-Qaida till tänderna, och Sovjetunionen får dra sig tillbaka med svansen mellan benen.
Den islamiska revolutionen i Iran har även betydelse för Kina, i så måtto att uiguriska muslimer i Xinjiang börjar radikaliseras vid den här tiden, som sammanfaller med Kinas öppnande mot omvärlden. Även den historiken har sitt efterspel i dag, men med en annan utgång än den i väst.
Den amerikanska strategin bär samtidigt frukt, och man lyckas innesluta Sovjetunionen, som upplöses 1990 efter revolution i Östeuropa 1989. Francis Fukuyama utropar «historiens slut», och de flesta tror att samma utveckling ska ske i Kina. Besvikelsen blir stor när den prematura demokratirörelsen slås ned 1989, men man när ändå en förhoppning om att Kina småningom ska rätta in sig i ledet och kineserna välja den överlägsna västliga modellen med demokrati och frihet.
Men Kina är vid det laget en i stora delar marknadsekonomiskt driven nation med stor årlig tillväxt. Det finns inga brödköer som i Sovjetunionen, och inte heller brist på något annat, utan tvärtom ett allt större överflöd. Befolkningen har tillförsikt och är optimistisk, även om man inte har de västliga friheterna i samma utsträckning.
De av USA beväpnade islamistiska grupperna vänder sig samtidigt snart mot USA och västvärlden, där man bedriver terror i allt större omfattning. 2001 skickar man chockvågor genom världen när man lyckas demolera tvillingtornen WTC i New York, vilket föranleder USA att inleda ett omfattande krig mot terrorismen, med invasioner i både Afghanistan och Irak. Som en följd skalas även de demokratiska friheterna ned, massövervakning sker och flyktingar börjar strömma till Europa, vilket i sin tur skapar politiska förvecklingar och ekonomiska påfrestningar.
2001 skulle kunna sättas som sludatum för västvärlden på grund av dessa händelser, men även för att Kina detta år blir medlem i världshandelsorganisationen WTO, bland annat som en följd av att USA behöver Kina som allierad i kriget mot terrorn. Närmare en miljard arbetare ställs plötsligt till världens förfogande.
Medlemskapet innebar för Kinas del att man tvangs anpassa sig efter en ny regelbok, vilket ledde till omfattande liberaliseringar. Det i sin tur gjorde att Kina så att säga kopplade på en efterbrännkammare på ekonomin och blev en magnet för än mer produktion, samtidigt som den privata sektorn fördubblades på några få år. Så länge terrorkriget pågick befann sig Kina under radarn, och man såg inte den omfattande tillväxten som något problem.
Men utlokaliseringen av företag från västvärlden till Kina innebar i praktiken att man flyttade «produktionsmedlen» och know-how dit, vilket gav upphov till nedläggningar och arbetslöshet i västvärlden. Visserligen kunde man lösa saken tillfälligt med «utbildningreformer» och andra medel, men faktum är att den fattigare hälften av den amerikanska populationen sammantaget inte har haft någon reallöneökning sedan 1990.
Detta har i sin tur banat väg för den så kallade högerpopulismen och splittringen i USA, medan invandring och motsvarande utlokalisering i Europa har skapat samma slags strömningar och schismer. Finanskrisen 2008 accentuerade problemen, och Kina kunde segla iväg ostört medan övriga världen tvangs bita i det sura äpplet.
I köpkraftsjusterad bruttonationalprodukt räknat passerade Kina år 2013 USA, och blev därmed världens största ekonomi, med fortsatt hög tillväxt. Det är vid det här laget man börjar oroa sig för att Kina har blivit för framgångsrikt på alltför många områden, och man börjar formulera strategier för att innesluta Kina på olika vis.
Donald Trump väljs till president 2016 för att han lyckas mobilisera de massor som inte har gynnats av globaliseringen. Han lovar att gå hårt åt Kina, återföra produktion till USA samt att göra landet «stort igen». Trump inleder ett fullskaligt handelskrig mot Kina och angriper med illegitima medel Huawei, ZTE och den kinesiska telekomindustrin, och senare även IT-industrin i stort i vad som inte kan betraktas som annat än protektionistiskt vansinne.
Problemet med strategin är att Trump även angriper EU och andra allierade, och därmed minskar möjligheten att kunna angripa Kina med största möjliga samordnad kraft. På sin första ämbetsdag drar han sig även ur handelsavtalet TPP, som var avsett just att innesluta Kina.
2020 briserar så coronapandemin, och västvärlden visar en paradoxal oförmåga att handskas med utbrottet, på alla nivåer. Samtidigt tar Kina och Östasien sig an problemet med bravur, och lider betydligt mindre skada på alla sätt och vis, inte minst med avseende på antal sjuka och döda. Det är en uppvisning i både regeringsduglighet och tillämpning av teknik för att bemästra ett hälsoproblem.
2021 avslutar Trump sin mandatperiod med ett resultat motsvarande fler döda än under andra världskriget i kampen mot corona. Hans ambition att betvinga Kina har gått i baklås, och handelsbalansen fortsätter att vara kraftigt negativ för USA:s del. Den amerikanska ekonomin blöder, arbetslösheten skjuter i höjden och till råga på allt utsätts Kapitolium för en veritabel statskupp på Trumps inrådan – 6 januari 2021 blir symbolen för USA:s och därmed västvärldens slutliga fall.
EU struntade samtidigt i USA och gick sin egen väg genom att teckna ett investeringsavtal med Kina alldeles i slutet av 2020. Även världens största handelsavtal RCEP ingicks av femton nationer i Östasien, Sydöstasien och Oceanien, och därmed har den amerikanska ambitionen att lägga krokben för Kina försvårats betänkligt.
Coronapandemin har snabbat på förloppet, och Kina beräknas nu även i absoluta termer bli världens största ekonomi framför USA år 2025. Fyrtio års obruten tillväxt kommer därefter att fortsätta på hög nivå, eftersom stora delar av Kina ännu är relativt outvecklat och man har en expansiv plan i Nya sidenvägen.
Det är ett moment som inte plötsligt kommer att ändras, och det finns i princip inget man kan göra för att hindra förloppet, möjligen med undantag av väpnad konflikt. På samma sätt kommer de krafter som representerar trumpism och annan populism inte plötsligt att försvinna, utan problemen kommer snarare att accentueras.
När jag säger att västvärlden har fallit innebär det således att dess flerhundraåriga hegemoni är över, och att man hädanefter får finna sig i en mer multipolär ordning – i synnerhet USA. Kina har ingen ambition att axla USA:s roll, men kommer att vara ett självklart centrum i denna nya ordning, som vi gör bäst i att godta istället för att streta emot i tron att vi kan ändra förloppets riktning. Quand la Chine s’éveillera, le monde tremblera, som Napoleon visste att berätta.
