Kategori: USA

Kategorier
Kina Politik USA

Biden ingen Jesus

Något svårförståeligt är det trots allt att en obskyr amerikansk tidskrifts uppfattning om «årets person» får genomslag i Sverige, även med hänsyn taget till att vi huvudsakligen knarkar amerikansk kultur och knappt någon annan.

Det skulle kunna ha att göra med att vår egen Klimat-Greta har figurerat därstädes, men kan även bero på en delad ideologisk förhoppning. Årets person i Times optik är således både Joe Biden och Kamala Harris, uppenbarligen för egenskapen att inte vara Trump.

Det minner onekligen om hur Nobels fredspris tilldelades Obama för egenskapen att inte vara Dubya Bush, men sedermera blev fredspresidenten i själva verket en av de värsta krigspresidenterna någonsin. Risken finns att förhoppningen kommer på skam än en gång.

Det hindrar emellertid inte socialliberalerna från att ha våta porrdrömmar om Biden som en återuppstånden Messias, en konungens återkomst med hopp om att ställa världen till rätta och en återgång till en socialliberal guldålder i vilken sådana som Klimat-Greta, Applebaum och Soros åter sätter den politiska dagordningen med migration och klimat som givna teman.

Verkligheten är dock en helt annan. Trump kanske är uträknad, men det han representerar och är en vektor för finns kvar, och det är en rörelse som omfattar ungefär hälften av den amerikanska befolkningen. Splittring kommer att fortsätta prägla det amerikanska samhället för lång tid framöver, och Biden kommer att vara bunden av kongressen i det mesta han företar sig.

Under det första halvåret har han dessutom att släcka en rasande brand av corona, där det värsta ännu återstår. Själva crescendot sker under hans första tid vid makten, och det kommer att ta drygt ett halvår i anspråk att få denna brand under någorlunda kontroll. Läkeprocessen kommer att ta än längre tid, och de ekonomiska såren kommer att klia ett bra tag.

Friare händer har han i utrikespolitiskt hänseende, men även där har han att städa upp efter sin företrädares bärsärkagång. Trump har inte bara lyckats kvadda relationerna helt med Kina, utan även gjort USA till en paria bland allierade i Europa. Det blir många arschlen att kyssa för den nye och ålderstigne presidenten.

Det blir också en svårnavigerad kryssning, för å ena sidan avser han återupprätta den transatlantiska länken och skapa något slags enighet i relationen gentemot Kina, men å den andra kan han inte fortsätta att fjärma sig från och reta upp det Kina som är världsekonomins motor.

Kina är en given del av lösningen på de många globala problem som både USA under Biden och EU prioriterar, som frihandeln och klimatstrategier. Då kan man inte se Kina som ett problem, och man kan inte heller distansera sig från en spelare som har allt större tyngd, utan har att i kompromiss godta att Kina har en helt egen agenda och inte avser att bli en underordnad komponent i det västerländska maskineriet.

Ett första steg vore att omedelbart släppa fallet med Meng Wanzhou, som sedan 2018 sitter inspärrad i Vancouver på amerikansk begäran, då hennes Huawei misstänks ha «brutit» mot unilaterala amerikanska «sanktioner» mot Iran. Det har aldrig tidigare hänt att man på ett sådant flagrant sätt har kidnappat en företrädare för ett företag, och vore helt otänkbart för ledare för Ericsson eller Swedbank – det normala är att «straffa» företag med «böter» (i sig en absurd företeelse), inte att angripa dess ledargarnityr.

Signaler om ett sådant frisläppande har börjat sippra ut, även om det är förenat med en sorts «plea bargain», vilket i sig kan innebära omfattande böteskrav. Meng och Huawei anser sig dock vara oskyldiga, och vill inte vidkännas något sådant ansvar. Episoden har naturligtvis retat gallfeber på den kinesiska ledningen i Zhongnanhai, och är ett problem inte bara för USA utan framförallt för Kanada.

Trumps tariffer kommer Biden inte att släppa i brådrasket, utan istället nyttja som påtryckningsmedel i vidare förhandlingar. På sikt måste handelskriget dock upphöra och frihandeln återupprättas. Biden har här utsett Kateherine Tai som amerikansk handelsrepresentant, vilket borgar för en rättfram om än tuff dialog (på mandarin) och på sikt en mer stabil relation – det senare uppskattas i Beijing, även om trycket kvarstår.

Världen post-Trump och postcorona ser helt enkelt inte ut som under den socialliberala guldåldern under Obama, utan är radikalt förändrad. USA har krympt betänkligt i förhållande till den stigande stjärnan i österled, och den processen kommer att fortsätta alldeles oavsett vad Biden tar sig före.

Tanken på Biden som en ny Jesus är därför förfelad, och han har inte makt att förändra världen eller ens USA på det sätt som många hoppas eller föreställer sig. Han kommer istället, hemmavid som utrikes, att tvingas till kompromisser som för mången socialliberal kommer att framstå som ganska svårsmälta.

Kategorier
Kina Politik Ryssland Teknik USA Vetenskap

Rymdkapplöpning 2.0

Månsonden Chang’e 5 (嫦娥) har lyft från månens yta för att småningom docka med huvudfarkosten och därefter återvända till jorden med ett par kilo månstoff, om allt går väl. Det är första gången sedan 1976 som ett sådant projekt företas, efter sovjetiska Luna 24.

Kineserna är som bekant sent tillkomna i rymdbranschen, och är för närvarande fullt upptagna med att göra om tidigare bedrifter från de amerikanska och sovjetiska programmen. Således har man tidigare skjutit upp några personer i omloppsbana, initierat ett månprogram, tagit rymdstationen Tiangong 1 (天宫) i bruk, och sedan i somras även påbörjat utforskning av Mars med Tianwen 1 (天问), beräknad att anlända i februari 2021.

I en inte avlägsen framtid blir programmet dock mer ambitiöst, med bemannade expeditioner och kanske även månbaser. USA har därför kommit ur sin dvala och åter börjat satsa på sitt rymdprogram, en verksamhet som placerades i malpåse efter att man vunnit rymdkapplöpningen och den överordnade kapprustningen mot Sovjetunionen – ur politisk synvinkel var det huvudmålet, medan de mer långsiktiga vinsterna med rymdforskning inte ryms i kvartalsbudgetarna.

USA har även förbjudit NASA att samarbeta med den kinesiska motsvarigheten CNSA (国家航天局, Guojia hangtianju) och att överhuvudtaget släppa in kinesiska medborgare i NASA:s verksamhet, ett slags personalembargo som inbegrips i den allmänna amerikanska ambitionen att obstruera Kina.

Men NASA har inte någon kunskap som Kina inte redan besitter, varför blockaden mest syftar till att polarisera och mobba ut kineserna ur internationellt samarbete. I vetenskapliga kretsar är denna politiska blockad inte särskilt populär, och den kan även få negativa konsekvenser vad det lider.

Övriga världen är nämligen öppen för att samarbeta med Kina, och speciellt Ryssland har i dagarna ingått ett fördjupat samarbete med landet. Ryssland förlorade visserligen kapplöpningen mot månen, men har den fulla kompetensen för rymdutforskning och anses även ha den bästa raketteknologin – det finns en anledning till att USA länge har behövt ta sig upp i rymden med ryska raketer, sedan man monterat ned rymdfärjeprogrammet.

Kombinationen Kina och Ryssland blir en helt annan nöt att knäcka för USA, särskilt en amerikansk nation som blöder under pandemin och lider av svåra spänningar i samhället. I fråga om en rymdkapplöpning 2.0 är det inte säkert att amerikanerna mer än kommer ur startgroparna, och man har helt enkelt inte vigören eller momentet längre, inte ens med den privata rymdsektor som växer fram.

Det blir väl mest en notis i medier om Chang’e 5, eftersom nyhetsvärdet inte är så stort. Men som med allt Kina företar sig blir dessa små steg småningom stora språng, för att nu låna en analogi från ett annat rymdäventyr. Och en dag har man gått förbi och tagit ledningen, utan att någon förstår någonting.

Chang’e 5 (嫦娥五号) på månens yta, med foto i extrem vidvinkel (CNSA).
Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik USA

RCEP

Donald Trumps allra första arbetsdag innebar bland annat ett omedelbart utträde ur Trans-Pacific Partnership (TPP), ett föreslaget handelsavtal mellan ett antal asiatiska och amerikanska länder. Syftet var bland annat att motverka Kinas dominans, men det var i Trumps ögon inte tillräckligt bra, och bar dessutom föregångaren Obamas prägel.

Trump ville istället ha bilaterala avtal med samtliga ingående spelare, och valde samtidigt att påbörja ett handelskrig mot Kina i syfte att återskapa amerikanska jobb och reducera det amerikanska handelsunderskottet. Av detta bidde dock intet, och Trump kan i praktiken sägas ha förlorat på alla punkter.

Till yttermera visso gav han därmed Kina fritt spelrum att sätta den vidare dagordningen, vilket nu har fullbordats i ett annat handelsavtal benämnt Regional Comprehensive Economic Partnership (RCEP), omfattande Kina, Sydkorea och Japan i Östasien, Vietnam, Singapore, Malaysia, Brunei, Kambodja, Laos, Indonesien, Myanmar, Thailand och Filippinerna i Sydöstasien samt Australien och Nya Zeeland i Oceanien.

Tillsammans står de femton länderna för en tredjedel av världens bruttonationalprodukt, och blir därmed världens största handelsblock. I geopolitiska termer innebär det att Kina knyter till sig de flesta av regionens länder, vilket gör att de blir mindre benägna att ansluta sig till amerikansk fientlighet mot Kina. Även Indien, som för närvarande har en del skärmytslingar med Kina i Himalaya, har en option att senare ansluta sig.

Avtalet innebär att den ekonomiska förskjutningen mot Asien tar ett steg framåt, och att regionen som helhet gynnas. Det är på sätt och vis anmärkningsvärt att Kina, Japan och Sydkorea för en gångs skull sätter sig i samma båt, och det är i politiska termer ett dråpslag för USA och dess hegemoniska anspråk i regionen. Hur ska Biden kontra?

Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik USA

Make China great again!

Trump är bortröstad för den här gången, men med tanke på att valutgången var så jämn lär han försöka återta tronen redan nästa mandatperiod. Och om det inte blir han själv, så i vart fall någon med ett liknande program – trumpismen, som det kallas av ett antal tänkare.

Men det är förstås inte Trump som har initierat strömningen som bär hans namn, utan han är blott en budbärare för den. De som kommer att verka i hans ställe lär komma att ha en mer vårdad profil, och blir därför vassare eller farligare, beroende på vilken utgångspunkt man har.

Donald Trump själv är ju i grunden affärsman, faktiskt med bakgrund i Demokraterna. Han har ingen genuin politisk hållning, utan är en hänsynslös populist, i namnets verkliga bemärkelse. Hans enda intresse är att berika sig själv, medan de som bär fram honom står för den verkliga ideologin – vi har sett dem figurera i olika roller i bakgrunden.

En grundpelare i den ideologin är att göra Amerika stort igen. Vad det budskapet säger är att Amerika tidigare har varit större i någon mening, men sedan en tid har varit statt i förfall. Givet att USA faktiskt har en positiv tillväxt innebär det en relativ jämförelse, och vad man jämför med är ganska givet.

Betraktar man den ekonomiska utvecklingen över längre tid framstår ett intressant mönster. Vid vår tideräknings början stod Indien och Kina för större delen av världens samlade bruttonationalprodukt, medan Västvärlden började ta för sig först efter Konstantinopels fall 1453, då man sökte nya handelsrutter och råkade upptäcka Amerika.

Industrialismen från mitten av 1700-talet är det som verkligen vrider om ordningen, och de forna supermakterna hänger inte alls med i denna utveckling. Kina förfaller och imploderar småningom, medan Indien koloniseras fullt ut. Västvärlden når en topp kring 1950, varefter utvecklingen åter börjar reverseras.

Utvecklingen är fortfarande relativ, och vi i Väst har i jämförelse med 1950-talet en avsevärt bättre ekonomisk standard. Men den är ändå avstannande, och vi har nått en platå från vilken vidare utveckling sker mycket långsamt. Vi har nått en mättnad, medan ett hungrigt Asien har en betydligt snabbare tillväxt och därför successivt närmar sig. Småningom går man även förbi, om man inte når samma slags mättnad.

Vän av ordning minns säkert att Japan nådde en sådan mättnad redan 1990, efter en lång «mirakeltillväxt» efter kriget. Under en tid köpte man upp företag överallt i USA och Europa, och åtminstone USA fann sig nödgat att dra i bromsen med ett antal protektionistiska instrument – samma slags utveckling som vi nu ser med Kina.

Kina är dock mycket större och har inte alls nått en sådan mättnad. Xi Jinping har slagit fast att Kina ska dubbla ekonomin än en gång fram till 2035, då man ska utgöra en avancerad välfärdsstat. Givet att Kina dubblade på 7 år 1997–2003, på 8 år 2003–2010, och på 11 år 2010–2020, är det ändå en ganska beskedlig målsättning. Den grundar sig i att Kinas tillväxt har kroknat en smula, och inte längre antar tvåsiffriga tal.

Med ränta på ränta innebär det att Kinas ekonomi kommer att ha åttiodubblats sedan 1980, medan EU och USA under samma tidsram kommer att stanna under det femdubbla – förvisso en god tillväxt, men relativt Kina alltså ytterst blygsam. Givetvis sker den kinesiska utvecklingen från väldigt låga nivåer, men nästa dubbling kommer att utmana och i en del fall även passera västerländska nivåer.

Med den ekonomiska styrkan följer även tekniskt och vetenskapligt ledarskap. Kina har ingen ambition att överta USA:s politiska ledarroll i världen, men det är givet att man kommer att ha allt mer att säga till om i olika internationella sammanhang. Det innebär att USA inte längre ensamt kan ställa villkor och begära att andra rättar sig efter dem, utan att det blir en multipolär ordning med flera centra och olika system i konkurrens.

Detta uppskattas inte av alla, och särskilt inte av ett USA som har vant sig vid att vara världens enda supermakt. Ambitionen att innesluta Kina startade långt innan Trump, och är ett projekt för att sakta ned den kinesiska utvecklingen. Men med Trump har den ambitionen accelererat, nämligen med handelskrig och ett antal orättfärdiga politiska beslut kring Huawei, ZTE, Tiktok och andra företag, åtgärder som sedan har spridit sig i Five eyes och en del andra länder, faktiskt även Sverige.

Trump hade hoppats att åtgärderna skulle reducera det amerikanska handelsunderskottet med Kina och ta hem jobb från Kina till USA. Båda ambitionerna har dock kommit på skam, och det är helt enkelt inte möjligt att upplösa den ordning som har gällt sedan Kina öppnade upp i slutet av 1970-talet.

Kina engagerades då för att innesluta huvudfienden vid den tiden, Sovjetunionen, och för att stimulera ett näringsliv som hade uppnått en mättnad. Kina kunde erbjuda oerhört billig produktion, och således påbörjades utlokaliseringen av företag i USA och Europa till Kina. Samtidigt pågick redan en sådan ekonomisk utveckling i tigerekonomierna Sydkorea, Japan och Taiwan, som fick industrier i väst att gå under – exempelvis varvsindustrin i Sverige.

Realekonomin har således förflyttats till Asien i allt större utsträckning, och det är det som nu gör allt fler i Väst kallsvettiga. Taiwan, Japan och Sydkorea kanske producerade billigt, men man tog också till sig know-how för att småningom utveckla egna industrier, som numera är världsledande. Samma utveckling sker nu i det avsevärt större Kina.

Tanken att Trump eller någon annan skulle kunna vrida tillbaka klockan och motverka det moment vi ser är inte bara absurd, utan direkt infantil. Det är mycket större krafter som är i omlopp här, och de går inte att påverka i någon nämnvärd utsträckning – om man inte hade tänkt sig att initiera ett nytt världskrig.

I själva verket accelererar Trumps åtgärder bara utvecklingen, och Kinas ledning i Zhongnanhai har således beslutat att satsa alla resurser på att bli helt självförsörjande, speciellt i sådana delar man lider brist, som exempelvis processorer. Det är inte USA Trump gör stort igen, utan Kina – och av detta kunde vi faktiskt lära ett eller annat, om vi kan förmå oss att ta oss ur vårt eget navelskåderi.

Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik USA

Med Biden vid rodret

Donald Trump kom till makten genom att utlova globaliseringens förlorare revansch. Jobben som hade utlokaliserats till Kina skulle tas hem till USA, och industriarbetarna i rostbältet skulle få en ny guldålder. Samtidigt skulle hårda tariffer mot och småningom ett regelrätt handelskrig med Kina reversera det kraftiga handelsunderskottet, och amerikanska bönder skulle därmed få mer betalt för sina ansträngningar.

Visserligen lyckades Trump åstadkomma en mer dynamisk ekonomi, och en del av tarifferna mot Kina fick avsedd effekt. Fracking och andra metoder gav en föråldrad industri en viss respit, men näringslivet i stort har gått i otakt med presidenten och satsat mer på förnybart.

I det stora hela har presidenten misslyckats fullständigt, och handelsobalansen med Kina är fortsatt hög. Pandemin har även åstadkommit det värsta handelsunderskottet sedan finanskrisen 2008, och den amerikanska statsskulden fortsätter växa. Börsen har inte gått bättre än under föregångarnas tid vid makten.

Till yttermera visso har Trumps höger- och vänsterkrokar mot allt och alla gynnat Kina politiskt, i det att man inte enat har kunnat angripa supermakten i vardande. Trump har ju som bekant infört tullar även mot Europa och tagit fram ett nytt handelsavtal i Nordamerika istället för Nafta, och traditionella allianser har skakat i sina grundvalar. Samtidigt har även kritiker slutit upp bakom Xi Jinping för att visa enad front mot ett aggressivt USA.

Det som hade kunnat ha effekt för att minska Kinas fortsatta inflytande var Trans-Pacific Partnership (TPP), men eftersom detta var Obamas verk kunde Trump inte förlika sig med idén – han drog sig ur avtalet på sin första ämbetsdag.

Många amerikaner anser ändå att Trump har varit nyttig för den egna plånboken, vilket är vad saken kokar ned till. Trumps koleriska och maniska beteende till trots skulle han kunnat ha åtnjutit ytterligare fyra år vid makten, om det inte vore för att ett virus pajade hans plan.

Istället kommer av allt att döma Joe Biden i hans ställe, även om räkningen fortfarande pågår. Sleepy Joe blir därmed USA:s äldsta president någonsin, och man kan kanske mer se honom som en torped för att småningom kunna låta installera Kamala Harris som första kvinnliga president, därtill med curryartade etniska attribut som kan tillfredsställa den identitetspolitiska grenen av den amerikanska vänstern.

Med Biden vid rodret kan man förvänta att en del saker kommer att återställas, men i det stora hela handlar det mer om justeringar. Han kommer inte nödvändigtvis att ta bort alla tariffer mot Kina, i alla fall inte med en gång, men han kommer att försöka ha en mer sansad dialog och få till stånd ett långsiktigt avtal. Han kommer även att söka bilda det TPP som skrotades, för att fortsätta Obamas asienstrategi.

Han behöver dialogen med Kina för att kunna uppnå framgång i fråga om klimat och andra gemensamma spörsmål, och han inser även att den amerikanska ekonomin är ohjälpligt sammanlänkad med den kinesiska – någon «frånkoppling» är inte möjlig.

För Kinas del föredrar man stabilitet framför oreda, och Zhongnanhai välkomnar därmed Biden, även om det innebär att man får ett mer samlat tryck emot sig från EU–USA angående frågor kring exempelvis MR-religion. Biden kommer nämligen söka förbättra traditionella allianser och återta sin ledarroll i det internationella samfundet – USA kommer omedelbart att återinträda i WHO och Parisavtalet.

Men någon fullständig återgång till Obamas regim är inte möjlig, och USA har försvagats ytterligare gentemot Kina under Trumps fyra år vid makten. Maktbalansen är förskjuten, och den amerikanska slagkraften är därmed förminskad.

Inrikespolitiskt blir det betydligt större skillnad med fler inslag av vad vi i Sverige skulle kalla socialdemokratiska reformer kring vård och utbildning för alla, det man i USA ofta benämner socialism.

Fördubblad minimilön till femton dollar i timmen, utökad obamacare samt fri universitetsutbildning fordrar dramatiskt ökade skatter, vilket i sin tur får negativa effekter på makroekonomin och marknaden, inte minst den växande statsskulden. Börsens reaktion på det amerikanska valet tycks härvidlag vara prematur.