Kategori: Vetenskap

Kategorier
Hälsa Politik Vetenskap

Vi måste tala om oljorna

Vetenskapen är i princip aldrig avgjord, och inte minst gäller det paradigmet i det suddiga fältet medicin. Det går att hitta stöd för vilken favorithypotes som helst i den djungel av rapporter som föreligger, och om man som utomstående observatör ska få någorlunda rätsida på saken måste man sålla friskt bland såväl lågkvalitativa studier som sådana behäftade med kommersiella eller andra intressen – forskning bedrivs ofta av företag.

Utan inpinkat territorium att bevaka blir det lättare att förhålla sig till de störrre strömningar som gör sig gällande i medicinska slag, och man kan då tillämpa elementära vetenskapliga principer för att avgöra de mest framkomliga modellerna, nämligen de som håller måttet för en större flora observationer och som har en inneboende logik.

I fråga om diet är det uppenbarligen så att ett paradigmskifte långsamt äger rum, även om en äldre falang fortsätter att gräva ned sig i skyttegravarna och förstärka sina bastioner. Det handlar mer om prestige än något annat, eftersom man svårligen kan erkänna att man har gett alldeles fel råd i ett halvsekel.

Det går att dumma ned till en lekmannadiskussion om människans naturliga habitat, den miljö i vilken vi har utvecklats, först på den afrikanska savannen och sedermera i lokala biotoper i Europa, Asien och Amerika. Nyare lokala anpassningar gäller till exempel laktospersistens bland mjölkdrickande pastorala grupper, likväl som skillnader i insulinkänslighet bland jordbrukare – till skillnad från polyneser, som är hårdast drabbade av konsekvenser av den västerländska dieten.

Man kan notera att människan är naturligt omnivor, och således tar för sig av det som ges i form av bär, nötter och annan växtlighet, samt inte minst kött från kadaver eller jakt. Det går längre tillbaka än släktet Homo, och observeras exempelvis bland schimpanser.

Nutida jägare-samlare ger en bild av detta ursprungliga tillstånd, varvid man kan notera att sådana formligen frossar i fett när de väl lägger ned eller hittar ett byte. Av det skälet kan man svårligen förstå varför mättat animaliskt fett skulle utgöra en hälsofara, så som en falang i medicinen hävdar, och det finns heller ingen given biokemisk kedja som kan motivera påståendet – fett är inte hormonpåverkande på samma vis som socker.

Omvänt kan man observera vad som inte förelåg i den naturliga miljön, men som i dag existerar i ymnig mängd. Framförallt två ämnen sticker ut, nämligen socker i fritt tillstånd samt fleromättade oljor, ingredienser vars förekomst korrelerar synnerligen väl med utvecklingen av moderna «folksjukdomar» och därtill har en biokemisk orsakskedja som är väletablerad.

Socker i form av glukos är visserligen kroppens primära energikälla, och det förekommer naturligt i bunden form i grönsaker, oftast som stärkelse men även i mindre kvantiteter enkla monosackarider eller med fruktos i sammansatta disackarider som i frukt, då bundet av fiberhaltig vävnad som gör upptaget långsamt. Men glukos påverkar samtidigt hormonet insulin, vars uppgift är att stuva undan överskott i form av fett, en process som är naturlig och eftersträvansvärd som överlevnadsfunktion, men som ger permanent fetma när överskottet aldrig kommer till användning i en modern tillvaro.

Fritt och tillsatt socker är således en källa till insulinresistens, som är grunden för metabolt syndrom och hela raddan av välfärdssjukdomar som diabetes, högt blodtryck, alzheimers och ett flertal cancertyper. Det är sjukdomar som tidigare var sällsynta, men numera alltså är så vanliga att de benämns «folksjukdomar» eller «välfärdssjukdomar». Vad är det för slags välfärd, om vi bara blir sjukare?

Hjärt- och kärlsjukdomar blev vanliga under det tidiga 1900-talet, och det är från denna utveckling rönen om mättat fett och «kolesterol» stammar. Numera är det förstås klarlagt att tobaksrökning var den egentliga orsaken, men det för människan naturliga mättade fettet beskrivs in i denna dag som skurken i sammanhanget av relevanta myndigheter.

Explosionen av fetma och diabetes, likväl som demens, depression, bokstavsdiagnoser och andra sjukdomar, är dock av senare datum, och sammanfaller med introduktionen av industriella matoljor, vars bruk har mångfaldigats och i stora drag ersatt smör och andra mättade fetter, inte minst på myndigheters inrådan.

Fleromättade fetter anses alltså vara «bättre› än mättade, men noga räknat talar vi här om två disjunkta kategorier, eller äpplen och päron med ett mer vardagligt språk. Fleromättade fetter är verkligen essentiella, men inte som energi, utan som strukturella komponenter i mindre mängd. Stora delar av din hjärna består av sådana fetter, för att ta ett konkret exempel, men ditt kroppsfett består normalt av mättat fett – numera föreligger dock en flerfaldig ökning av fleromättade fetter även i inlagrat fett, vilket inte direkt underlättar problemet.

Essentiella fleromättade fetter är sådana som innehåller ω-3- respektive ω-6-syror, och de måste tillföras i födan. Det är inte alls så att ω-3 är «bättre» än ω-6, men däremot har bruket av ω-6-haltig matolja i allt från hemlagad och restaurangberedd mat till industriellt bearbetad färdigmat förskjutit normala proportioner av de båda syrorna från 1:1 till 20:1.

Ett första problem är att de båda fettsyrorna konkurrerar om samma enzym, och att högre halt av ω-6 därmed slår ut det ω-3 som ändå finns. Effekten blir att kroppen drabbas av ett större mått av inflammation, då ω-6 är inflammationsdrivande, medan ω-3 är inflammationshämmande. Inflammation är en nödvändig process, men i överskott är den sjukdomsgenererande, vilket är vad vi observerar.

Ett andra problem är att fleromättade fetter är instabila och lätt oxideras till skadliga ämnen, inte minst i stekning i hög temperatur. Det är här oljan kommer in i bilden, eftersom fettsyrorna upphettas kraftigt. Samma sak händer inte om man steker en fisk med riklig halt av ω-3, eftersom fettsyran då skyddas av protein, vatten och mättat fett i fiskens hölje.

Fleromättade fetter ska alltså inte användas i tillagning eller som energi, utan är strukturella fetter som erhålls med föda som fisk, ägg, nötter med mera. Animaliska ω-3-syror är EPA och DHA, medan vegetabiliska är α-linolensyra (ALA). För ω-6 är den huvudsakliga källan linolsyra (AA), som är den primära ingrediensen i industriella matoljor. För tillagning och energi används istället mättat (smör) eller enkelomättat (olivolja) fett.

Härav följer slutsatsen att såväl intaget av fritt socker och matoljor som obalans i förhållandet ω-6:ω-3 ligger till grund för fetma och lejonparten av folksjukdomar. Komplicerande faktorer är stillasittande, stress och sömnbrist, men de är inte primära. Den enkla åtgärden är således att dra ned intaget av såväl socker som ω-6 (linolsyra, vegetabiliska oljor) till absolut minimum, samt öka intaget av animaliskt ω-3.

Ändå lär det nog dröja innan den nyckelhålsmärkta rapsoljan förses med dödskalle och allra helst förbjuds. Evidensen är visserligen övertygande, men övertygelsen är lika stark hos de som förfäktar ett äldre paradigm. Ny vetenskap etableras först när en äldre tongivande generation dör ut, och innan så sker kommer halva befolkningen att vara drabbad av konsekvenserna, nämligen i den stora majoritet som inte har möjlighet att informera sig och göra rationella val.

Socker och vegetabilisk olja är roten till det metabola elände som kostar samhället hundratals miljarder kronor per år.
Kategorier
Hälsa Kultur Vetenskap

Cancer är ditt eget fel

Se där en rubrik som för en del nog fungerar som ett rött skynke, och det finns förmodligen inget bättre sätt att göra sig impopulär än att peka finger och agera wisserbesser, för övrigt en sport jag excellerar i. Icke förty är det en sanning, en viktig sådan, om än med en viss modifikation.

Nämligen för att genetiska faktorer står för enstaka procent av cancer, diabetes och andra sjukdomar, medan den förkrossande majoriteten av fall för kroniska så kallade välfärdssjukdomar beror av främst livsstil samt en mindre mängd miljöfaktorer. Genetiken är i en del fall obönhörlig, exempelvis avseende diabetes typ 1, medan den i andra fall behöver uttryckas epigenetiskt, vilket är en funktion av det egna levernet.

Kroppen är inget annat än en komplex kemisk fabrik, och utsätter man den för stress och felaktigt intag av näring, kommer den att prestera sämre och ha kortare livslängd. För den moderna människans del kan de så kallade folksjukdomarna härledas till en handfull enkla faktorer, som samtliga går att påverka med omläggning av dieten.

Det rör sig om alldeles för stort intag av fruktos och fritt socker samt inte minst fleromättade strukturella fettsyror som felaktigt nyttjas för energi, därtill i kraftig obalans av omega-6-baserade oljor som i tillagning omvandlas till transfetter och ger upphov till oxidativ stress i mitokondrier.

Resultatet blir insulinresistens, rubbad ämnesomsättning, störd hormonbalans och metabolt syndrom, som leder vidare till fetma, diabetes, högt blodtryck, cancer, demens och en rad andra vanliga åkommor. Därmed utsätts kroppens kemiska maskineri för konstant stress, med resultat att den småningom havererar, långt tidigare än vad genetiken medger.

Här kan man flika in att allmänheten egentligen inte har en realistisk möjlighet att ta eget ansvar, nämligen för att ansvariga myndigheter ger fel slags råd och för att de kommersiella krafterna är alldeles för starka. En majoritet av livsmedel är bearbetad skräpmat, bestående av just de komponenter (socker och «vegetabiliska» oljor) som ger metabolt syndrom och som förstärker suget efter mer av samma gift.

Individuell frihet i egentlig bemärkelse finns alltså inte, och allmogen har inte förmåga att göra ett rationellt val, ty för ett sådant behövs rätt slags kunskap. Att du lider av fetma, diabetes och kanske till och med cancer är därför egentligen inte ditt eget fel, utan politikens och näringslivets. Men även om det inte är ditt fel, är det ändå ditt ansvar, och bara du kan göra något åt saken när du väl blir uppmärksammad på problemet.

Det handlar för övrigt inte bara om kvalitet, utan som en följd även om kvantitet. Den som lever med minimal inflammation och oxidativ stress kommer också att leva längre, och vinsten blir således dubbel. Hellre ett långt och friskt liv än ett kort och sjukt! Tanken att man måste äta allt fler mediciner på ålderns höst är förfelad, och det naturliga är istället att behålla hälsan intakt tills man dör fall och knall vid hundra eller så.

Allt mer forskning visar hur epigenetiska faktorer – som beror av livsstil – avgör det faktiska utfallet i fråga om sjukdomar och åldrande, och avgörande beståndsdelar i att hålla kroppen frisk är kalorirestriktion och tidsbegränsat ätande, det vill säga att ge kroppen metabol vila samt inte låta den stå på ständig tillväxt. Det är den gemensamma faktorn för samtliga blå zoner med långlivade populationer, exempelvis Okinawa och Sardinien.

Här är autofagi (nobelpris i medicin och fysiologi 2016) den primära antioxidativa processen, en typ av kemiskt reningsbad som äger rum i frånvaro av föda och glukos i blodet, det vill säga en mekanism som städar ut zombieceller och annat skadligt gods som kan leda till sjukliga tillstånd.

Men i den moderna tillvaron äter människan ständigt och jämt, och någon större grad av autofagi äger därför inte rum. Mängden socker i födan är dessutom så stor att insulinnivån aldrig kommer ned på tillräckligt låg nivå, och det sker aldrig någon cellulär storstädning. Skräpet samlas på hög, och ger småningom avtryck i metabolt syndrom med följdsjukdomar.

Kategorier
Hälsa Kultur Vetenskap

Oxymorösa paradoxer

Fransmännen (franspersonerna?) är kända för att vara livsnjutare, och är det något man förknippar med Frankrike är det väl god mat. Det är feta ostar, fet mjölk, fet fisk och annan fet mat, men å andra sidan mindre tillsatt socker. Det senare en direkt konsekvens av det förra, och i diametral motsats till lätt- och skummjölk, där man har eliminerat fettet och ersatt med socker.

Därtill dricker man ordentligt med rödvin, samt röker i större utsträckning än andra européer eller amerikaner. Enligt det paradigm som hälsovårdande myndigheter rättar sig efter, borde fransoserna falla som furor och dö i unga år av allt detta mättade fett, men i verkligheten har man därstädes ingen förhöjd incidens av hjärt- och kärlsjukdomar i jämförelse med andra länder. Detta går under benämningen den franska paradoxen.

Med judar i Israel förhåller det sig tvärtom, och man har en vansinnigt förhöjd incidens av hjärt- och kärlsjukdomar, samtidigt som man har en låg konsumtion av mättat fett. Även detta går stick i stäv med hävdvunna föreställningar om det mättade fettets farlighet, och benämns således den israeliska paradoxen.

Dessa inte helt fromma judar konsumerar för övrigt en huvudsakligen växtbaserad kost, och särskilt får man i sig mer än andra av linolsyra (LA), en omega-6-fettsyra som av Livsmedelsverket och andra nationella hälsomyndigheter anses förebygga hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och andra sjukdomar. Paradoxen är således dubbel.

Men egentligen är det inte en paradox, utan snarare en oxymoron. Vad de två «paradoxerna» berättar är nämligen inget annat än självklara evidens för att de korrupta och köpta elementen i de nationella hälsoagenturerna har fel, och har haft fel i snart ett sekel angående det mesta om kost och diet.

Alldeles särskilt kan man inte släppa taget om det mättade fettet, utan fortsätter att rekommendera allt annat än just mättat fett. Särskilt slår man ett slag för fleromättade fetter, inte minst rapsolja, tillsammans med rikligt intag av kolhydrater, som i de flesta fall är bearbetade bortom igenkännlighet från den säd som ligger i grunden.

Det rör sig om en samverkan mellan socker och omega-6, och det är av denna anledning bearbetad skräpmat i allt från flingor och färdigmat till chips och kakor är den största boven i den kontinuerligt förhöjda sjukligheten och fetman hos befolkningen världen över. I princip all sådan processad «mat» har nämligen tillsatt socker, samt tillagas med rapsolja och andra fetter fullproppade med linolsyra.

Rapsolja är alltså en «nyckehålsmärkt» produkt, men borde istället märkas med en dödskalle, eftersom det är ett veritabelt gift. Kanske inte främst på grund av omega-6, utan för att det är en olja med hög halt av fleromättat fett, som lätt oxideras till transfett vid tillagning. Kroppen har inga lämpliga enzym för att bryta ned transfetter, som därmed korkar igen artärerna.

Industrialismen gav oss processade oljor, processad mat och rubbad ämnesomsättning.

Under förindustriell tid förhöll sig intaget av omega-6 och omega-3 i jämbördig proportion 1:1, men har under det senaste seklet divergerat betänkligt, så att kvoten numera kan uppgå till 20:1 i favör till omega-6. Båda dessa fettsyror är essentiella, men eftersom de konkurrerar om samma enzym, blir effekten brist på omega-3.

Det är inte heller så enkelt att man kan balansera växtbaserat omega-6 med enbart animaliskt omega-3, utan man måste även ha någorlunda balans mellan de växtbaserade linolsyra (LA, n6) och alfalinolensyra (ALA, n3). Det är främst LA som driver adipogenes och fettbildning, vilket är enkelt att demonstrera i djurförsök.

För att hårdra saken är det linolsyra plus socker som driver den sekellånga trenden med metabolt syndrom och associerade tillstånd och sjukdomar som fetma, diabetes, alzheimers, cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, depression, hyperaktivitet och snart sagt varenda större kronisk sjukdom. Det finns andra bidragande faktorer, som mindre motion med mera, men det är i förhållande marginellt – det stora problemet är just dessa två faktorer i kosten.

Och det är precis vad de två «paradoxerna» berättar. De israeliska judarna drar i sig inte mindre än 30 gram LA om dagen, samtidigt som de inte får i sig DHA, EPA eller andra animaliska omega-3-syror eller ens ALA från växtriket i tillräcklig mängd. Som jämförelse ligger min konsumtion i snitt på 7 g LA och 0.5 g AA (n6) i förhållande till 7 g DHA/EPA och 6 g ALA (n3), det vill säga en kvot n6:n3 under ett och även en sund kvot LA:ALA.

Omega-6 och socker rubbar ämnesomsättningen och ger upphov till sjukdomar.

På samma sätt är den franska kosten rik på n3-syror på grund av konsumtionen av fisk, samtidigt som man äter mättat fett för energi istället för att hälla i sig n6-oljor. Därför blir kvoten n6:n3 jämbördig, och därför håller sig fransmännen friska och fransyskorna smala och snygga.

Omegafettsyror är avsedda för strukturella mekanismer, som att bygga ögon, hjärnvävnad med mera, och inte primärt för energi. Studerar man fettvävnaden hos israeliska judar ser man att den består av cirka en fjärdedel LA, medan en mer normal halt är en tiondel eller mindre. Fettvävnad består normalt av mättat fett, vars primära funktion är att förse kroppens med energi.

Kategorier
Teknik Vetenskap

Raketekvationen sätter stopp för utomjordingar

Antag att vi vill skicka en farkost till ett annat stjärnsystem, av vilka det närmaste befinner sig drygt fyra ljusår bort från oss. Farkosten ska transportera ett antal människor samt förnödenheter i form av vatten och föda som ingår i ett kretslopp under resan. Därtill kommer ett antal instrument.

Massan m för en sådan farkost är minst hundra ton, men därtill kommer bränsle för att accelerera till en viss hastighet v, och småningom även decelerera vid ankomsten. För enkelhetens skull bekymrar vi oss här bara om accelerationen, med caveat emptor att det verkliga problemet fordrar mer bränsle. Vi antar vidare att accelerationen sker utanför en starkare gravitationspotential i tomma rymden, vilket i praktiken kan ordnas med hjälp av gravitationsslungor.

Antag således att vi har farkostens massa m₀ = 10⁵ kg, samt en bränslemängd m₁ kg. Vi vill här nå hastigheten ∆v = 0.1c eller en tiondel av ljushastigheten, vilket ger en restid om fyrtio år, inom mänsklig livslängd. Accelerationen måste vara bekväm för mänskligt vidkommande, vilket ger a = g = v/t, motsvarande en tid t = v/g = 0.1c/9.82 = 0.1·300 000 000/9.82 = 35 dygn.

Tsiolkovskijs raketekvation ger att m₀ + m₁ = m₀e∆v/v, där v är hastigheten hos raketens avgaser. Det mest effektiva bränsle vi känner har v = 4 498 m/s. Om vi vill nå flykthastigheten för jordens gravitationspotential, motsvarande 40 270 km/h = 11 186 m/s, har vi att bränslemängden m₁ = m₀(e∆v/v – 1) = 10⁵·(e11186/4498 – 1) = 10⁵·(e11186/4498 – 1) ≈ 11m₀ = 1 100 000 kg.

Den hastigheten motsvarar emellertid bara 0.000037c, vilket skulle ge en restid om 107k år, vilket uppenbarligen är meningslöst. Men om vi tillämpar samma räkning för ∆v = 0.1c har vi att m₁ = m₀(e∆v/v – 1) = 10⁵·(e30000000/4498 – 1) ≈ 10⁵·e6670 ≈ 102900 kg. I jämförelse är massan av det observerbara universum i ordningen 1053 kg.

Slutsatsen är att vi inte har möjlighet att nå ens närliggande stjärnsystem med nuvarande teknik, givet ovanstående kriterier. Givet nukleär drift medelst atombombsexplostioner skulle man kunna effektivisera tiofalt, men det uppväger emellertid inte obalansen i raketekvationen på långt när.

En given följd är att inte heller andra civilisationer skulle kunna övervinna denna tröskel, som är ett fysikaliskt snarare än ett teknologiskt hinder. Att förflytta en given massa i rumtiden fordrar en energi som ytterst bestäms av higgsfältet, som inte kan åsidosättas med tekniska lösningar. En övre gräns ges av termonukleära explosioner, motsvarande den atomära bindningsenergin i U eller Pu, energier som inte är tillräckliga för att övervinna den kosmiska barriär som skissas ovan.

Ytterligare en följd är att det inte finns några UFO, UAP eller andra fenomen som har utomjordiskt ursprung, utan det är i samtliga fall per automatik högst jordiska fenomen, optiska illusioner eller den mänskliga hjärnans konstruktioner. Samtliga fall, även de som saknar förklaring, nämligen för att raketekvationen sätter effektivt stopp för utomjordisk närvaro av sådant slag.

Därtill kommer problemen med samtidighet och avstånd, och det är alltså inte troligt att det finns någon civilisation i vår omedelbara närhet, och inte heller under den ultrakorta tid som vi har existerat som teknologisk civilisation (200 av 300 000 år av mänsklig existens, eller 0.000004 % av jordens existens).

Att det troligen finns sådana civilisationer, även samtidigt med oss, kan man på ganska enkla grunder slå fast, men de är alltså inte kausalt förbundna med oss, och vi kommer sannolikt aldrig att kommunicera med varandra. Människan har inte mental kapacitet att förstå de avstånd i tid och rum som gäller för problemet i fråga, och det är bara med matematikens hjälp man kan bilda sig en rimlig uppfattning.

Varför människan tror på utomjordisk närvaro är mer ett psykologiskt problem, och har kanske att göra med science fiction-filmens slagkraft. Typiskt har vi bara observerat sådana fenomen sedan människan lärde sig kontrollera luftrummet, och det är och förblir därför en illusion. Sorry alla miljöpartister och andra rubbade typer!

Kategorier
Hälsa Kultur Vetenskap

Sjuklig veganism

Näringslära är svåra saker. Fröer är exempelvis bra ur flera aspekter, men har även fytinsyra som förhindrar upptaget av zink, magnesium, järn och kalcium. Av den anledningen lider veganer ofta av benskörhet, depression och andra åkommor till följd av näringsbrist, trots att man proppar i sig kopiösa mängder växter.

Fytinsyra finns nämligen även i spannmål, fullkorn, grönsaker, nötter och baljväxter, det vill säga hela konkarongen av vegetarisk föda. Därtill får man i sig mindre zink, järn och kalcium än eljest, eftersom man undviker animalisk föda med rikt innehåll på sådana mineraler. Man åker på en dubbelsmäll, och måste därför bristfälligt supplementera med piller.

Bristen omfattar även vitaminer, särskilt fettlösliga ADEK samt B₆, B₉ och B₁₂, som förekommer rikligt i animaliska livsmedel men knappt alls i växter. Därtill kommer brist på de essentiella ω-3-fettsyrorna DHA och EPA, som man också måste få via tillskott. Den i grönsaker förekommande ω-3-fettsyran α-linolensyra kan nämligen bara i ringa utsträckning omvandlas till DHA och EPA.

Grönsaker ger förvisso en del mineraler och vitaminer av vikt, men födogruppens huvudsakliga fördel är att den ger ett naturligt kaloriunderskott, vilket är det väsentliga för hälsan. Det är en subtraktiv effekt snarare än att man skulle tillföra en rad magiska ämnen, som påhittade «antioxidanter» eller «flavonoider».

Men givet att man samtidigt utesluter andra essentiella ämnen genom en så extrem diet, blir hälsovinsten ringa eller direkt negativ. Underskotten ger upphov till en kedjeeffekt, och påverkar därmed en rad reglersystem, inte minst det hormonella.

Det visar sig nämligen att veganer och andra extrema växtätare även har lägre halter av testosteron till följd av dieten, nämligen som en konsekvens av bristen på zink, kalcium, vitaminer D och B₁₂ samt DHA och EPA, men även för att man inte får i sig mättat fett i någon större utsträckning.

Testosteronhalten korrelerar med intag av makronutrienter på en rad olika sätt.

Mättat fett anses alltjämt vara den stora boven i fråga om uppkomst av hjärt- och kärlsjukdom, trots ytterligt klena bevis för påståendet. Tesen stammar från Ancel Keys fuskrapport från 1950-talet, och har hängt med sedan dess, även om mängder av nya rön har vederlagt skrönan.

Till yttermera visso varierar intaget av mättat fett (samt enkelomättat fett som olivolja) proportionellt mot halten av testosteron samt inverst proportionellt mot kortisol. Korrelationerna förklarar omedelbart varför ketogen eller karnivor diet fungerar så bra för vikminskning, nämligen för att stresshormonet kortisol ger fettbildning kring midjan samtidigt som testosteron verkar i den andra riktningen.

Testosteron brukar benämnas det «manliga» könshormonet, men det förekommer på samma sätt som östrogen hos båda könen, om än i olika proportioner. Hormoner brukar också få skulden för manlig aggressivitet, men det senare är i själva verket en självständig företeelse som kan förstärkas av testosteron i kombination med höga nivåer av framförallt stresshormonet kortisol – stressade människor är farliga, medan enbart testosteron snarare förknippas med självsäkerhet och ledarskap.

För att höja nivån av (fritt) testosteron bör man således anta en diet som ger ω-3-fettsyrorna DHA och EPA (fet fisk, skaldjur, ägg) i stor mängd; fettlösliga vitaminer ADEK (ägg, kött, fisk); mineraler Mg, Zn, Ca, Fe, Se, Cu (ägg, kött, fisk, spenat, grönkål, kakao, avocado); vitamin C (bär, grönsaker), det vill säga exakt vad som brukar rekommenderas härstädes. Även motion bidrar, ju mer desto bättre, samtidigt som sömnen är vital.

Men samtidigt måste man, enligt det inledande resonemanget, undvika föda med stora mått fytinsyra, som sojaprodukter, fullkorn, nötter, vegetabilisk olja och bearbetad skräpmat. Det visar sig nämligen att testosteronhalten minskar proportionellt mot de ω-6-fettsyror som är den huvudsakliga ingrediensen i de fleromättade industriellt framtagna oljorna.

En viss mängd ω-6-fettsyror är essentiell, men det är en fråga om balans, där den västliga standardkosten med rapsolja, färdigmat och skräpmat i dag helt har rubbat ett idealt förhållande 1:1, och snarare ger 25:1 i ω-6 favör. Man kan alltså visa att även kvoten av mängden fleromättat fett och mängden mättat fett ger lägre halter av testosteron som resultat.

Sojapojkar kallas så för att soja sägs ha östrogena egenskaper på grund av fytinsyran, men vi ser här att det snarare är minskad halt av testosteron som leder till effeminiseringen och den minskade potensen bland veganer. Den hormonella balansen rubbas av extremdieten, samtidigt som näringsbrist i övrigt ger det typiskt sjukliga veganska utseendet.

Stresshormonet kortisol ökar på samma sätt av fleromättade vegetabiliska oljor, socker, enkla kolhydrater, läsk (även konstsötad), alkohol och kaffein – den som dricker mycket kaffe, som tidigare jag, gör bäst i att reducera till högst ett par koppar om dagen. Man kan emellertid minska halten av kortisol på samma sätt som man ökar testosteron, genom en omnivor föda med animaliskt protein och fet fisk, samt även probiotika som kimchi, filmjölk med mera.

Fasta och motion minskar halten av testosteron och ökar halten av kortisol temporärt, men ger på lång sikt önskvärt resultat. Det är naturligt att en stressituation framkallar ökad mängd av stresshormon, på samma sätt som motion tillfälligt höjer pulsen för att senare ge en lägre vilopuls.

Även protein kan ge ökad halt av kortisol och tillhörande inflammation, samtidigt som testosteronhalten kan sjunka, men det är en balansgång givet att protein är essentiellt. Med fett som huvudsaklig makronutrient minimerar man problemet.