Kategori: Vetenskap

Kategorier
Filosofi Vetenskap

Kvantrealism

Vår erfarenhet av vardagen förslår inte i att förstå den lilla värld som beskrivs i kvantmekaniken. Ända sedan dess rötter i början av förra seklet har man i fysiker- och för all del även filosofkretsar sökt tolka innebörden av kvantmekaniken på ett djupare plan, och förhärskande under större delen av tiden har varit den realistiska Köpenhamnstolkningen.

I den senare skiljer man den matematiska modellen från den underliggande verkligheten, och det faktum att ljus eller för den delen en materiepartikel matematiskt kan förstås som endera en partikel eller en våg innebär ingen motsvarande sådan uppdelning i den fysiska verkligheten. Faktum är här att ljus varken är en våg eller en partikel, utan en excitation i ett kvantfält som manifesteras som antingen en partikel eller en våg beroende på hur man väljer att mäta eller observera.

Våg–partikeldualiteten är således en chimär som råkar uppträda i vår makrotolkning av en kvantmekanisk händelse, likt en skugga som framträder mot en vägg när ljus belyser ett objekt – skuggan är inte verklig, utan ett följdfenomen, på samma sätt som ljus manifesteras i «färger» enbart som en psykologisk tolkning.

Det klassiska dubbelspaltexperimentet är här belysande, då elektroner som skjuts mot en skärm med två små spalter uppvisar ett för vågor typiskt interferensmönster, även om man bara skjuter en elektron åt gången. Det går inte a priori att veta genom vilken av spalterna elektronen – eller ljus för den delen – väljer att passera, och om man försöker ta reda på det försvinner interferensmönstret. Elektronen tycks alltså passera båda spalterna likt en vattenvåg genom att interferera med sig själv, och den underliggande kvantmekaniska matematiken ger att den beskrivande vågfunktionen kollapsar i en bestämd lokalitet vid mätning, varvid elektronens färd blir bestämd.

Den realistiska tolkningen är här att interferensmönstret är ett rent statistiskt fenomen, och att elektronen förblir en elektron hela tiden – det vill säga en excitation i ett kvantfält, som manifesteras som en dimensionslös punktpartikel utan utbredning – och att systemet på makronivå är behäftat med sådan osäkerhet att vågmönstret uppstår som statistisk interferens när ett flertal partiklar bombarderar väggen. Elektronen tar givetvis bara vägen genom en spalt, men exakt vilken går inte att veta, utan är förknippat med en sannolikhet som uttrycks av den kvantmekaniska vågfunktionen för systemet.

En annan populär tolkning gäller tankeexperimentet Schrödingers katt, rörande en katt som stängs in i en låda med en anordning som med femtio procents sannolikhet avger en dödlig gas inom en viss tid. Formellt är katten då i ett superponerat tillstånd (|död⟩ + |levande⟩) / √2, och först genom att öppna lådan och därmed göra en observation «kollapsar» vågfunktionen i en verklighet av att katten antingen är död eller levande. Den realistiska tolkningen är här att kattens tillstånd av död eller levande existerar oberoende av en observatör, medan den mer psykedeliska tolkningen alltså ger att katten är både död och levande tills någon tittar efter.

Den dominerande inställningen har trots allt varit att ett träd som faller i skogen gör detta oberoende av en extern observatör, och att det även genererar ett ljud av att falla även om ingen är där för att bevittna händelsen. Månens existens är inte beroende av huruvida någon observerar dess rund.

Under senare år har emellertid den så kallade flervärldstolkningen – ej att förväxla med multiversumhypotesen – vunnit terräng. I denna kollapsar inte vågfunktionen, utan varje tänkbart utfall för ett system realiseras i en klyvning i separata universa. För Schrödingers katt innebär detta ett universum där katten lever vidare, och ett annat där katten förvisso dog.

Tolkningen är förknippad med en kombinatorisk explosion som heter duga, då varje enskilt kvanttillstånd bifurkeras i nya universa. Bara av det skälet borde man rata tolkningen som psykedeliskt svammel, men av någon anledning finner man den ändå på sina håll attraktiv.

Eftersom det inte finns något känt sätt att fysiskt kopiera universum i en ny instans, innebär tolkningen även att vi överhuvudtaget inte befinner oss i en fysisk verklighet, utan snarare i något slags numerisk matris av kvanttillstånd, där excitationer i det fält som beskriver denna matris ger förnimmelse av rumtid – det vill säga ett slags hologram.

I matrisen innebär en bifurkation i två separata universa då en gemensam underliggande grund, fast med «pekare» som hänvisar till respektive universum eller snarare till de enskilda tillstånd som skiljer respektive universum åt. Det måste då finnas en central för dessa pekare, som snabbt växer mot oändligheten – eller i vart fall långt mycket större än det totala antalet partiklar i universum –, vilket även det tycks vara en snurrighet som är svår att förena med någon som helst realism.

Kosmologi är på sätt och vis naturvetenskapens «teologiska» gren, där man spekulerar fritt och vilt, kanske i ren desperation av att inte komma ur standardmodellens fysik. Man söker med ljus och lykta efter en ny fysik, och för att göra sig relevant och publicerbar griper man efter alla möjliga halmstrån, det ena mer absurt än det andra.

Det är ett uttryck för den fysikens kris som råder, med underliga platshållare som «mörk materia» och «mörk energi» för företeelser man inte förstår men ändå infererar måste finnas för att få det att gå ihop, om än med sina egna inneboende underligheter. Men för dessa kvantmekaniska spekulationer om flera världar finns inte ens i princip någon möjlighet att verifiera eller falsifiera hypoteserna, vilket gör att de faller utanför vetenskapens ramar helt och hållet – det är möjligen filosofi, men kanske mer religion, flummiga åsikter som mest verkar bero av auktoritet hos den som företräder dem, i avsaknad av konkreta bevis.

Själv hör jag till den hårda realismens skola, och månen är ingen grön ost utan en bestämd fysisk kropp i ett enskilt universum som inte är bifurkerat ur andra tillstånd. Möjligen finns andra universa, men de är då kausalt avskilda vårt och har ingen gemensam grund, annat än möjligen Big Bang.

Min realism gör gällande att jag antingen äter en pannkaka eller inte, inte att båda tolkningarna är giltiga och att jag därmed skulle sakna vilja eller förmåga att påverka mitt vidare öde. För det är nämligen konklusionen av flervärldshypotesen, en determinism som ger att alla upptänkliga tillstånd förverkligas och därmed omkullkastar allt vad fri vilja heter. Det är en sorts fysikens relativism som inte är och inte kan vara verklig.

Kategorier
Hälsa Kultur Vetenskap

Ingen hjärnmat, inga superbär

Så kallade «experter» berättar i en artikel i en kommersiell statsunderstödd tidning att det är viktigt att tillföra kolhydrater i kroppen, eftersom de «innehåller» glukos, som är hjärnans primära bränsle. Man påpekar också att det är viktigt med ett jämnt flöde av kolhydrater, så att blodsockret inte blir för lågt.

Det är dumheter och enfaldigt nonsens. Dels innehåller kolhydrater inte glukos, utan kan omvandlas till glukos, en monosackarid som i sin tur bryts ned i flera steg i glykolys och bildar nukleotiden adenosintrifosfat (ATP), som är den egentliga energibäraren.

Dels bildar kroppen i glukoneogenes det glukos som krävs i avsaknad av kolhydrater att bryta ned, därtill i en helt jämn ström till skillnad från när kroppen måste reglera insulinnivåer till följd av intag av kolhydrater i födan. Kolhydrater är således inte essentiella livsmedel, utan kan genereras av kroppen vid behov.

Särskilt gäller under perioder av fasta att hjärnan även drivs av β-hydroxibutyrat, en karboxylsyra som bildas av fria fettsyror när vi nyttjar våra fettdepåer som bränsletank efter att korttidstanken med glukos (eller snarare glykogen) blivit tom efter ett dygn.

Vi är – som nyligen visades i statstelevisionens Vetenskapens värld – de fetaste av apor, just för att våra hjärnor är så energikrävande, och för att vi måste klara oss en längre tid utan intag av föda. Utan den mekanismen skulle vi bli hjärnskadade utan konstant tillgång på föda, vilket vore en uppenbar evolutionär nackdel.

Till yttermera visso skärps sinnena betänkligt under fasta, då hjärnan delvis drivs av β-hydroxibutyrat, bland annat med förhöjd förnimmelse av lukt och även hörsel och syn. Efter en tids fasta kan man på långt håll förnimma enskilda dofter av föda bland flera, samtidigt som doftspektrat i allmänhet skärps.

Det är så för att kroppen måste prestera som bäst när den är satt under press av hunger, medan vi tvärtom tenderar att bli dästa och lite tröga när vi är mätta och belåtna i glukoskoma. För många är denna klarhet och skärpa den primära orsaken till att fasta, när vi inte främst drivs av glukos.

Kolhydrater i form av fibergrönsaker och frukt är förvisso bra föda i komplement, men de är inte essentiella för hjärnans energitillförsel, och inte heller för dess funktion, så länge essentiella makro- och mikronutrienter tillförs i erforderlig mängd. Det spelar ingen som helst roll i vilken form dessa nutrienter kommer, och det finns därför inga «superbär» eller andra livsmedel som är särskilt nyttiga (som «kakao») – det är trams, strunt och skräpvetenskap.

Denna pseudovetenskapliga noja om att vi ständigt («jämnt flöde») måste stoppa i oss en massa saker är det verkligt skadliga, och saken förefaller drivas framförallt av kommersiella intressenter i livsmedelsbranschen med omnejd (som «dietister»), som vill pracka på oss dess produkter.

Det är då betydligt bättre att inte äta alls i intervall, och att när man äter främst välja ickeprocessad mat av god kvalitet, rik på både makro- och mikronutrienter. Det ger kroppen det utrymme den behöver för att underhålla sig själv, vilket bara kan ske när den inte måste processa och reglera det «jämna flödet» av kolhydrater vi konstant tenderar att mumsa i oss – alltså under någon form av fasta.

Vetenskapens världs program «Fett – vän eller fiende» tog dessvärre inte alls upp fasta som metod att komma tillrätta med metaboliska störningar och den grasserande fetmaepidemin, utan presenterade mest gammal skåpmat. Bland annat konstaterade man att motion inte hjälper i längden, utan att kroppen anpassar sig, och att man därför framförallt måste äta mindre.

Men det finns olika sätt att äta mindre, och med generell kalorirestriktion sker en motsvarande anpassning, varför man i längden inte kan upprätthålla dieten lika enkelt. Det inträffar inte med fasta, utan man behåller sin grundläggande metaboliska hastighet genom att äta normalt och lite till under ätfönstret. Viktnedgången under fasta är inte bara supersnabb, utan bestående, utan att man behöver försaka något alls av det goda som livet erbjuder.

Kategorier
Politik USA Vetenskap

Platta ut och böja befolkningskurvan

Den årliga åminnelsen i USA av terror­attackerna den elfte september 2001 gick nästan spårlöst förbi i år, för att såväl corona­epidemin som våldsamma skogsbränder överskuggar allt annat. I kombination med en president som löpt amok kan man se utvecklingen under det tjugoförsta århundradet som en amerikansk apokalyps, en omtumlande tid då det amerikanska imperiet går under i pest, brand, terror och diktatur.

Man kan också se det i ett längre perspektiv, och konstatera att USA är upphovet till de flesta moderna pandemier, som spanska sjukan 1918 och aids 1980, samtidigt som man 2020 är närmare två hundra gånger hårdare drabbat av corona än det Kina där viruset först sågs. Även fetma­epidemin har sina rötter i USA och dess majs­siraps­baserade kost, en sockerdiet som har gjort landet och stora delar av världen allvarligt sjuka.

USA göder resistensen hos mikro­organismer med omfattande bruk av antibiotika i dess storskaliga boskapsindustri, och till yttermera visso har man även länge drivit den antropogena uppvärmningen med sina omfattande utläpp. Det är kanske inte helt orättvist att USA brinner upp och drabbas särskilt hårt av pandemin.

Men problemet är trots allt globalt, med nyligen avtäckta rön om att bestånden av ryggradsdjur har krympt med 68 % sedan 1970. För något år sedan visade en annan rapport att bortåt en miljon arter står på tur att dö ut under människans vidare utbredning och exploatering, och en del menar att den föreslagna geologiska epoken antropocen – sedan den industriella revolutionens början 1780 – innebär det sjätte massutdöendet.

För att råda bot på problemet har man fyndigt kopierat coronapandemins lösningsstrategi om att «platta ut» kurvan genom att föreslå att «böja» motsvarande kurva för koldioxidutsläpp. Vidare har man föreslagit en växtbaserad «planetär diet» för att kunna föda tio miljarder människor och hålla ekosystemen intakta.

Lösningsförslaget innebär att alla människor i hela världen måste ned på indisk nivå av såväl koldioxidutsläpp som konsumtion av kött (14 gram per dag), något som helt enkelt inte kommer att hända. Det skulle innebära en trettiofaldig reducering av amerikansk konsumtion av kött eller en tjugofaldig av svensk. Trenden för koldioxidutsläpp visar på samma sätt inga tecken på att avta.

Det gör inte heller världens befolkning, som fortsätter att öka. I slutet av århundradet kommer vi främst att ha fått tillskott av tre miljarder afrikaner, som alla ska flyga jorden runt i turism, äta mer kött, ha telefon, kylskåp och till viss andel bil samt i övrigt närma sig västerländsk levnadsstandard. En tredjedel av dem kommer för övrigt att ha emigrerat till Europa.

De lösningar som föreslås utgår från fortsatt befolkningsökning istället för att se att det är befolkningen som är grundproblemet. Den kurva man bör platta ut och småningom böja är således istället den för världens befolkningsmängd, genom någon lämplig global ettbarnspolicy.

Ju fler människor, desto mer areal måste nyttjas för jordbruk och uppfödning, desto mer utfiskas haven, desto mer trängs naturen i övrigt undan, desto mer kontaktyta för nya virus att bryta ut i pandemier, desto mer utsläpp av växthusgaser och desto mer tryck på jordens ekosystem.

Initiativen att med teknik och andra medel göra oss mer miljövänliga är förvisso bra och välkomna, men de kommer inte att lösa grundproblemet. Istället måste världsbefolkningen ned på en hållbar nivå om kanske en miljard eller i vart fall högst två miljarder. Jag skulle vilja kalla det för miljardmålet.

Vi kan då tillsammans med en mer hållbar livsstil leva så som det anstår människan, med kött som en naturlig del av kosten och med en livsstil som erbjuder utrymme. Kvalitet framför kvantitet, och det finns inget försvar för att vi ska fortsätta vår exponentiella tillväxt som ett virus. Vi kan välja att reducera oss själva på ordnat vis, eller bli reducerade av naturen på ett mer brutalt.

Every mammal on this planet instinctively develops a natural equilibrium with the surrounding environment but you humans do not. You move to an area and you multiply and multiply until every natural resource is consumed and the only way you can survive is to spread to another area. There is another organism on this planet that follows the same pattern. Do you know what it is? A virus. Human beings are a disease, a cancer of this planet.

Agent Smith (The Matrix, 1999)
Kategorier
Kultur Vetenskap

Civilisationens vagga

Ursprung tenderar att fascinera mig, vare sig det gäller skriften, språket, livet, människan eller för den delen universum, och jag lägger gärna tid på att bilda mig och i förekommande fall även att hjälpa bilda andra.

Källor härvidlag är i internets tidevarv förstås bland annat tuben med flera liknande videosajter, massiva depåer av högst blandad kvalitet som paradoxalt nog ändå håller segment av en klass som inte ens överträffas av professionella nätverk – det här är public service broadcasting på riktigt, till skillnad från det doktrinära skräp som statstelevisionen utgör.

Bland godbitar jag inte kan avstå från att dela härstädes finns ett par måste se-dokumentärer om den första mänskliga civilisationen i Sumer samt den senare bronsålderskollapsen i samma område, presentationer man kunde tro härrör från någon mediejätte i historiefacket, men som i huvudsak är en mans enskilda verk – även det en funktion av modern teknik.

Det rör ett par kritiska ögonblick i människans historia, som bara flyktigt berörs i skolan och för många är ganska okänd materia, trots att det är själva fundamentet för senare civilisationer under antiken – sådan historia som exempelvis Skolverket inte anser är intressant att lära ut. Ändå är frågan om var vi kommer ifrån helt central för människan, och i en mening är landet mellan floderna – Mesopotamien – svaret.

Kategorier
Hälsa Kultur Politik Vetenskap

Är grönsaker nyttiga?

Den förhärskande uppfattningen är att grönsaker är nyttiga och essentiella för god hälsa, och man rekommenderar oss således att äta några «rejäla nävar» grönt varje dag. I den mer extrema varianten uppmanas vi att överhuvudtaget inte äta annat än växter, men då mest för «klimatets» skull snarare än hälsoskäl.

De som sprider dessa rön är samma skock som tidigare berättade för oss att fett gör oss feta och därför föreslog ett större intag av kolhydrater, med resultat att vi numera har en galopperande fetmaepidemi. Det är samma kollektiv som menar att frukosten är den viktigaste måltiden under dagen, och som uppmanar oss att äta tre mål mat om dagen samt några mellanmål – ständig tillgång på föda! En skara fackmän som oftast sitter i livsmedelsindustrins klor, ska tilläggas.

Om de har rätt angående grönsakernas vikt för hälsan skulle man kunna extrahera de vitala ämnena och sälja på burk. Det gör vi, och det kallas vitaminer och mineraler i form av tillskott, men det visar sig att den välgörande effekten försvinner i denna form!

Det finns alltså något «magiskt» med ogräset som gör att det befrämjar hälsa, och i brist på annat har man föreslagit ad hoc att det är «kombinationen» av näringsämnen i en riktig måltid samt «fibrer» som knådar magtrakten som gör susen, alternativt att det är «antioxidanter» som reparerar cellerna.

Den exakta mekanismen för denna magi är fortsatt okänd, och kommer så att förbli. Eller rättare sagt är den faktiskt känd, men den är mer banal än man kunde tro, och därför inte kommersiellt intressant. Industrin vill ju sälja, och man kan inte sälja ingenting.

Grönsaker är nyttiga, i mindre mängd, nämligen såtillvida att de ger vissa mikronutrienter som är mindre vanliga i animaliska livsmedel, främst C-vitamin och kanske även en del mineraler. Den allra största nyttan med ogräset är dock indirekt, nämligen att det i all dess näringsfattighet fungerar som bukfylla och därmed hindrar dig från att äta mer närings- och energirik föda. Fibrerna i grönskan har samma funktion, att ge dig en känsla av mättnad och därmed få dig att äta mindre av annat.

Det är det här med att inte äta som är nyckeln i det hela. När vi ständigt tillför kroppen föda drivs vi av en aldrig sinande ström av glukos, som produceras av de kolhydrater vi tillförs i födan. Det är kroppens primära bränsle, och det nyttjas så länge tillförsel av kolhydrater sker. Överskottet lagras som fett, för att fett har högre energidensitet – och överskott blir det så länge vi hela tiden äter; härav fetmaepidemin.

Den enda vila kroppen får från detta förlopp är under natten, då vi sover. Med lite tur kan vi gå tolv timmar utan föda, och kroppen får då ett litet andrum från glukosförbränningen. När kroppen inte bränner glukos, vad gör den då?

Jo, den bränner då fett, som utgör kroppens sekundära bränsle och finns lagrat i stor mängd i celler. Fettceller poppas sönder, och fria fettsyror utsöndras i blodet. Fettsyrorna kan inte förbrännas direkt, varför de omvandlas till karboxylsyror (ketonkroppar) i levern, främst β-hydroxibutyrat. Detta är ett betydligt bättre bränsle, men kroppen producerar även en viss mängd glukos (glukoneogenes), för att hjärnan inte enbart kan fungera med β-hydroxibutyrat.

Även under fasta har kroppen behov av att nybilda celler och upprätthålla ämnesomsättningen. I brist på tillskott från föda får den hålla till godo med vad som finns, och den skrider därför till verket att prioritera materialet. Autofagosomer bildas med uppgift att konsumera och sönderdela trasiga och sämre fungerande organeller i cellerna, i ett renhållningsarbete som benämns autofagi.

Organellerna sönderdelas i dess beståndsdelar, det vill säga aminosyror, kolhydrater, fettsyror och fria mineraler, som nyttjas för nybyggnation. Det är denna cellulära renovering som håller kroppen fri från välfärdssjukdomar som diabetes, cancer och alzheimers, inte några «superämnen» i grönsaker. Möjligen kan antioxidanter i grönsaker bidra något, men autofagin är i grunden den antioxidativa processen.

Under den ständiga tillförseln av föda får vi kanske en liten släng av autofagi under natten, men i princip kommer arbetet aldrig i gång på riktigt. Den väsentliga nyttan med närings- och energifattiga grönsaker är således att minska intaget av energi och därmed snabbare få igång den autofaga processen.

Ett bättre sätt är dock att fasta för att låta autofagin verka mer intensivt, kanske i perodisk fasta 5:2 eller 18:6, eller ännu hellre varannan­dagsfasta 36:12 samt någon enstaka gång med fasta i 72 timmar eller mer, i kombination med en huvudsakligen animalisk diet med tonvikt på fett och proteiner samt en mindre mängd fibergrönsaker.

Den förhärskande uppfattningen är alltså fel, och du gör bäst i att inte bara strunta i frukosten utan att helt enkelt inte äta någonting varannan dag. Det är inte nyttigt att ständigt tillföra kroppen energi, även om industrin gärna vill få dig att knapra konstant. Och det är alltså inte nyttigt med «nävar» av grönsaker, givet fasta och intag av näringsrik animalisk föda.