Australiska socialistregimens ledare Anthony Albanese har landat i Shanghai för att gjuta olja på vågorna i den konflikt som råder mellan Kina och den forna brittiska straffkolonin sedan några år tillbaka. Infektionen tog sin början 2018, då Scott Morrisons nationalistregering lydigt följde Washingtons påbud om att straffa ut Huawei från landets 5G-utbyggnad, men fick rejäl fart 2020 när samme Morrison föreslog en internationell coronakommision i syfte att peka ut det på förhand fastslaget skyldiga Kina.
Zhongnanhai svarade med strafftullar på vin, kol och en rad andra importvaror, vilket inte bara sved ordentligt i den australiska ekonomin, utan även i självuppfattningen av att vara en moraliskt överlägsen aktör i förhållande till kommunistregimen i Beijing.
Sedermera trappades konflikten upp ytterligare genom Morrisons ställningstagande kring Xinjiang och Hongkong, men framförallt då Australien beträdde krigsstigen genom att i pakten Aukus utmana Kinas ställning i Sydkinesiska sjön. Den paranoida psykosen kring Kina är allestädes utbredd i Australien, som på allvar tror att ett krig de två länderna är nära förestående.
Den skräcken förstärktes när Beijing som svar på Aukus etablerade en säkerhetspakt med Salomonöarna öster om Australien, en händelse som av Canberra tolkades som en avsikt att småningom militarisera medelst en militärbas. Det vore ju i strid med den «regelbaserade världsordningen», som stipulerar att bara USA får ha sådana baser.
Ozzie mates tappade således fullständigt fattningen, och fick plötsligt för sig att bli amerikansk vicesheriff i regionen. Men Australien hör geografiskt till Asien och har mycket riktigt ett omfattande asiatiskt inflöde, i form av dels migranter (över tio procent av befolkningen), dels studenter som göder den australiska utbildningssektorn med närmare trettio miljarder dollar per år, och dels turister.
Men viktigare än så är att Kina är Australiens största handelspartner, och därmed en garant för australisk välfärd. En wikisida upplyser om att handel och investeringar med Kina genererade drygt hundra tusen kronor per år till australiska hushåll, och det för tolv år sedan. Politiker som vill utmana den ekvationen måste vara en duktig idiot, vilket är ett passande epitet för Morrison.
Albanese har här en mer realistisk hållning om beroendet till Kina, utan att för den skull ignorera säkerhetsintressen av verklig art. Möjligen kan hans besök – det första på sju år från Canberras sida – inleda en avspänningsfas som småningom kan leda till en normalisering. Det finns för Australiens del inget att vinna på att ta strid med Kina om västliga geopolitiska intressen, utan det är att slå krokben för sig själv.
Canberra kan lära av kiwierna i Wellington, som har en mer avslappnad attityd till Kina, utan att för den skull slå en koutou för Beijing. Man kritiserar Zhongnanhai när det finns skäl, men upprätthåller i övrigt utmärkta relationer i allt från handel och kultur till utbildning. Nya Zeeland beslöt ursprungligen i likhet med övriga Fem ögon att bannlysa Huawei från 5G-utbyggnad, men upphävde sedermera förbudet – Albanese bör ta lärdom.