Det blev en ny cop-out för «klimatet», denna gång då intressenter från världens alla hörn samlades i Belém för att diskutera frågan för trettionde gången. Fast det är å andra sidan så det brukar se ut. Det bar sig inte heller bättre än att en konferenslokal fattade eld, vilket så att säga fick symbolisera hela evenemanget.
I förstone kunde man ju tänka sig att man borde göra som ledare för stormakterna, det vill säga låta underhuggare utmejsla detaljerna under mindre glamorösa former, bara för att därefter träffas och skriva under avtal då allt redan är färdigförhandlat.
Man kunde också tänka sig att klimatvurmare skulle inse nyttan av att konferera per distans via skärm istället för att pytsa ut koldioxid på tiotusentals flyg- och taxiresor alldeles i onödan. Men man lever naturligtvis inte som man lär.
Samtidigt är tanken med klimattoppmötet förfelat redan från början, då man aldrig kan jämka samman världens alla länder i ett dylikt projekt utan att det blir minsta gemensamma nämnaren som blir utslagsgivande. I praktiken blir eventuella avtal därför extremt urvattnade, då de måste antas med acklamation.
Man skyller på att oljeländerna drar i bromsen, men vad har de egentligen för alternativ? Det är oljan man bygger sin välfärd och framtid på, och när den småningom sinar måste man ha nått ett fullt utvecklat stadium och transformerat till andra näringar. Det hindrar inte att ökenländerna samtidigt kan bli gigantiska reservoirer för solenergi.
Samma slags motiv föreligger för Brics och det globala syd i övrigt, som anser sig ha rätt att smutsa ned i samma utsträckning som tidigare Västvärlden för att nå någorlunda paritet i utvecklingen. Ty när allt kommer omkring är det USA och Europa som står för den absoluta lejonparten av de kumulativa utsläppen sedan industrialismens början.
Kina är på god väg att komma ikapp, men anser sig behöva all energi man kan få ut av kolkraften för att bygga den gröna infrastrukturen. Beijing har korrekt insett att tillgången på energi står i direkt proportion till utvecklingsgraden, medan Bryssel och en rad europeiska länder med Tyskland och Sverige i spetsen istället har avvecklat sin rena känkraft… man måste ta sig för pannan över denna jubelidioti.
Länder som Ryssland kan till och med se en fördel i klimatförändringarna, då fortsatt uppvärmning skulle tina upp Sibirien och frigöra enorma arealer odlingsbar mark. Både Ryssland och Kina har för övrigt intresse av att farvattnen kring den arktiska rutten mellan Asien och Europa blir isfri, eftersom det bantar transportsträckan med en femtedel.
Fram till sekelskiftet kommer Afrika att växa med tre miljarder människor, vilket i princip motsvarar hela ökningen i en i övrigt demografiskt mättad värld. Denna i stort underutvecklade kontinent kommer samtidigt att göra ungefär samma resa som Kina och andra länder i Asien, nämligen att transformeras till industrialiserade tillväxtländer med enorma behov av betong, stål och infrastruktur.
Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att inse vad det kommer att medföra i form av fortsatta och accelererade utsläpp, och att vi därmed högtidligen kan kyssa både 1.5-graders- och 3-gradersmålet adjö med marginal. Det spelar då helt enkelt ingen som helst roll vad duktiga Sverige och Europa gör för att yttermera späka sig själva.
Den största klimatboven av dem alla, USA, fanns samtidigt inte närvarande vid toppmötet, och har inte riktigt ambition eller stabila förutsättningar att bidra konstruktivt till klimatindustrins mål. De som håller i taktpinnen är således inte de superduktiga tjejerna i Europa, utan de slappa killarna i USA, Kina och Ryssland.
«Klimatkrisen» är därmed officiellt död, och i dess ställe har klimatrealismen sakta börjat etablera sig. Den realismen håller för sant att klimatförändringarna bara kan angripas med teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt, på det att de regioner som främst kan komma att drabbas får resurser att hantera effekterna.
Den tekniska utvecklingen innefattar även att innovera fram alternativ till de fossila och nukleära energikällor som är stadda i sinande, och här har Kina tagit en helt överlägsen ledning genom satsning på grön teknik, fusionsenergi, materialteknik och andra forskningsgrenar. Medan Sverige istället grävde ned sig i ekofascismens rödgröna kärr, med «tankeförbud» och andra mekanismer för att förhindra sådan utveckling.