Kolonialismen i Afrika och Asien möjliggjordes av den industriella revolutionen. Med överlägsen teknik och kanonbåtsdiplomati kunde Europa och USA tvinga på tekniskt underlägsna makter ojämlika fördrag, som gav västmakterna territorium och oproportionella fördelar.
Sedan 1600-talet hade ostindiska kompanier i Västeuropa bedrivit handel på Kina, nämligen i Guangzhou («Kanton»). Europa importerade te, siden och porslin, och man betalade i silver. Silvret kom i sin tur från handel med Sydamerika, men mängden var otillräcklig för att understödja en kontinuerlig handel, och småningom uppstod ett handelsunderskott till följd av silverbrist.
Samtidigt var Kina under dynastin Qing ett slutet land, som enbart tillät handel i Guangzhou, under strikta förhållanden. Den lukrativa handeln på Kina hade således sina begränsningar. Men underskottet kunde begränsas genom att nyttja Indien som mellanhand. Man köpte således opium i Indien för silver, och exporterade opiumet till Kina, vilket fördubblade vinstmarginalen.
Inledningsvis tolererades triangelhandeln av Qing, men då effekterna framstod som negativa förbjöd kejsardömet handel med narkotika. De profithungriga britterna lät sig inte nöjas med detta, utan inledde en fullskalig attack mot Kina under förevändning av «frihandel», vilket resulterade i det första opiumkriget 1839/1842, som blev inledningen på vad kineserna kallar förödmjukelsens sekel.
De tekniskt överlägsna britterna krossade den numeriskt överlägsna kinesiska hären, och det ojämlika fördraget vid Nanjing 1842 stipulerade att fördragshamnar vid Guangzhou, Shanghai, Hongkong, Ningbo, Fuzhou och Xiamen skulle öppnas för brittisk handel, inklusive opium. Hongkong överläts som krigsbyte till britterna, och britter i fördragshamnar blev immuna mot kinesisk lag.
Ytterligare ett opiumkrig 1856/1860 ledde till fördraget vid Tianjin, som öppnade upp ytterligare tio hamnar för handel, och medgav västmakter fri transport inom Kina. Storbritannien, Ryssland, USA och Frankrike tilläts skapa legationer i huvudstaden Beijing, och kom i fördragshamnar att ta kontroll över delar av städerna i så kallde koncessioner.
Motsvarande aggression bedrevs mot Japan, som tvangs öppna upp för handel 1854 under fördraget vid Kanagawa. Shogunväldet krossades, och kejsardömet Japan återinförlivades under Meijirestaurationen 1868, under en period som kom att se Japan imitera västerländsk kutym och slutligen imperialism. Den påföljande industrialiseringen gav upphov till en motsvarande militär upprustning, som sedermera ledde till militära ambitioner.
Västmakterna lyckades inte förmå Korea att öppna sina hamnar för handel så som Kina och Japan, men Japan i sin tur kopierade västmakternas recept och slöt ett antal ojämlika fördrag med Korea, som sedermera blev en japansk vasallstat 1905 och småningom också annekterades 1910 som en del av det japanska kejsardömet.
Norr om Korea ligger Manchuriet, som är en naturlig angreppspunkt mot Kina. Manchuriet var ursprungligen en egen nation, men då man 1644 angrep Kina och besteg tronen under dynastin Qing, blev territoriet en naturlig del av Kina, precis som Mongoliet under den mongoliska erövringen under 1200-talet. Ryssland erövrade dock yttre delarna av Manchuriet 1860, och Kina förlorade därmed tillgång till Japanska sjön.
Japan och Kina mätte sina krafter första gången i det första sinojapanska kriget 1894/1895, som ett led i kontrollen över Korea. I fredsfördraget lät Kina Korea bli självständigt, och överlät Taiwan, Penghu och de idag omstridda Fiskeöarna (Diaoyudao) till Japan som krigsbyte, att ingå i det japanska imperiet, sedermera tillsammans med det annekterade Korea. Därmed hade Japan skaffat sig flera angreppspunkter mot Kina för en vidare invasion av hela Östasien.
Den kom 1931, då Manchuriet invaderades. Kinas sista kejsare Xuantong (宣统), innan abdikationen 1911, mer känd som Puyi (溥仪), installerades 1934 i Manchuriet som kejsar Kangde (康德), en politisk marionett som gav legitimitet åt japansk överhöghet. Japan uteslöts småningom ur världssamfundet, men gav samtidigt inspiration till expansionism bland europeiska fascister och nazister.
Med tillgång till råvarurika Manchuriet hade Japan säkrat en bas för vidare expansion över hela Asien. Invasionen av Kina påbörjades 1937, två år före det traditionella datumet för första världskriget. Huvudstaden Nanjing intogs samma år, och i rask följd invaderades Shanghai och större delen av Östra Kina, samt Hongkong och andra viktiga sydliga fästen. Massakern i Nanjing 1937 resulterade i en veritabel slakt av 300 000 civila.
Under kriget rådde vapenvila mellan Nationalistpartiet (Guomindang, 国民党) och Kommunistpartiet (Gongchandang, 共产党), som tillsammans stred mot den japanska invasionsmakten. Först efter Japans kapitulation 2 september 1945 återupptogs de inbördes stridigheterna, som utmynnade i seger för Mao Zedong (毛泽东) och hans Kommunistparti.
Oavsett vem som hade gått segrande ur striden kvarstår emellertid faktum att Kina efter drygt ett sekel av kränkt territoriell integritet slutligen hade skakat av sig inkräktare från väst och öst, och man svor heligt och dyrt att aldrig mer låta sig våldtas av främmande makt.
Detta är hela upprinnelsen till den kinesiska nationalismen, och att Kina den 3 september firar segern i andra världskriget mot Japan. Årets jubileum blir extra påkostat, med anledning av att det har gått jämna sjuttio år sedan befrielsen. Massiva militärparader äger således idag rum i Beijing, och hela landet sluter upp i denna manifestation.
Medier i Väst vill på sitt vanliga stolliga vis tolka detta som att Kina skulle ha militära ambitioner mot Japan och andra länder i Asien, när sanningen alltjämt är att Japan efter sjuttio år ännu inte har lyckats prestera en ursäkt som kan accepteras av Kina, Korea och andra nationer som drabbades av den japanska fascismen.
När Japan samtidigt återmilitariserar, avvecklar sin pacifistiska grundlag, har en premiärminister i Abe Shinzo som tillsammans med kabinettmedlemmar ger tribut till krigsförbrytare vid Yasukunihelgedomen och som står bakom en våldsam historierevisionism, kan man inte annat än förstå det kinesiska sentimentet, som är sprunget ur en historisk verklighet som allt för ofta har negligerats.
Tjugo miljoner kineser fick sätta livet till under den japanska aggressionen, en händelse som man aldrig kommer att tillåta upprepas. Inte heller kommer man att låta andra makter göra anspråk på så mycket som en centimeter av kinesiskt territorium, en inställning som fullständigt bottnar i det förödmjukelsens sekel som huvudsakligen varade mellan 1839 och 1945. Utan denna insikt kan man inte tillgodogöra sig full förståelse för den manifestation som nu äger rum.
