Kategorier
Kina Korea

Nekrokrati i förvandling

Nekrokratin Nordkorea står inför ett tronskifte. Den strokedrabbade Gim Jeongil står i begrepp att lämna över familjeimperiet till sonen Gim Jeongeun, varvid många hoppas att den kommunistiska arvsmonarkin ska ömsa skinn och öppna upp sig mot omvärlden efter tidigare kinesiskt och vietnamesiskt mönster.

Det skulle i så fall innebära att regimen inför stora mått av marknadsekonomi och slopar stora delar av planekonomin. Det innebär i sin tur att sociala reformer och ökat utbyte med omvärlden följer, om marknadsekonomin ska kunna fungera. Redan vid en blygsam marknadsorientering blir nordkoreanerna alltså friare, och de blir efter ett tag också betydligt rikare – inte i jämlikt fördelad mening, fattigdomen kommer att bestå i de stora lagren, men svälten och den absoluta fattigdomen kan utrotas på kort tid samtidigt som en medelklass kan växa fram.

För detta skulle kunna tala att Gim Jeongeun är utbildad i Schweiz och är välbekant med det fria västerländska samhället. Vore det upp till honom personligen skulle Nordkorea förmodligen kunna omvandlas till något helt annat på mycket kort tid.

Men Nordkorea är inte en monarki i betydelsen att en kung eller annan envåldshärskare styr med järnhand över hela folket, utan det finns olika maktcentra och falanger som håller varandra i ett järngrepp med hållhakar till höger och vänster. Det är det stora problemet med Nordkorea, att egentligen ingen kan förändra landet, att positionerna är helt låsta.

För att upprätthålla diktaturen är den centrala politiska ledningen beroende av militärens stöd. Utan detta skulle befolkningen i ett nafs störta regimen alternativt fly landet som lämlar. På motsvarande sätt är militären underställd de falska doktriner landet bygger sin hjärntvätt på – myten om den store ledaren Gim Ilseong och landets förestående avancemang till supermakt och dess förväntade totalseger över ärkefienden USA.

Antag som exempel att Gim Jeongeun vid sitt trontillträde beslutar att lägga om kursen och införa marknadsekonomiska reformer samt öppna upp landet mot omvärlden, ungefär så som Kina gjorde 1976 när Mao Zedong dog. Det skulle innebära avsevärt ökade handelsförbindelser och andra utbyten med Sydkorea och Kina, varvid dels den förljugna retoriken inte längre skulle kunna trollbinda befolkningen och dels de flesta handelsresande skulle ta genvägen att stanna permanent i Sydkorea eller i Kina (vilket de redan gör, om de lyckas passera gränsen).

Nordkorea skulle då falla samman och militären omedelbart förlora sitt inflytande, vilket man inte skulle tolerera; militären skulle genomföra en statskupp och publikt avrätta Gim Jeongeun som en förrädare till den store ledaren Gim Ilseongs ortodoxa lära, och därefter tillsätta en marionett som statschef.

Av detta kan vi dra två slutsatser. Den ena är att reformer måste genomföras ganska försiktigt, med en början vid inrikes ekonomiska reformer. Den andra är att reformer måste beslutas gemensamt av alla maktcentra, främst centralregeringen och militären; man måste vara överens om att bryta dödläget och låta nationen skrida framåt i utvecklingen – en utveckling som bara kan landa i att Nordkorea småningom upphör att existera som nation vid en återförening med Sydkorea, det vill säga att makteliten i Nordkorea avsäger sig sin makt och sina positioner och ger upp femtio års meningslös kamp.

Det kan hända. Det var nämligen vad som hände i Östtyskland, och det var ungefär vad som hände i Sydafrika. Och något liknande hände i Kina, när den ledare som med sin personkult blockerade all förändring försvann för snart 35 år sedan. Det verkar även hända i Kuba, när arvsmonarkin där har sin gilla gång och Raul Castro tar över efter sin bror; man har redan antytt en modernisering. Kommunistdiktaturerna vittrar sönder och marknadsliberalismen knackar på dörren.

Nordkorea är dock ett unikum i denna klubb, en närmast patologisk regim som kanske inte går att lösa upp på fredlig väg, just för att militären har en sådan stor dominans. I kommunistdiktaturer är det vanligen proletariatet av bönder och arbetare som framhävs i retoriken, medan militärer får en mer undanskymd roll.

I exempelvis Folkrepubliken Kina har begreppet gōng-nóng-bīng (工农兵) för arbetare, bönder och soldater ofta använts som retorisk figur. Det är en variant på en mer traditionell indelning i shì-nóng-gōng-shāng (士农工商) för lärde, bönder, arbetare och handelsmän, de fyra klasser som historiskt utgjort stommen i den kinesiska kulturen. Militären har förstås alltid spelat en stor roll, men har inte setts som en klass i sig utan mer som ett redskap för att upprätthålla statens auktoritet.

I Nordkorea är militären dock den främsta av klasser, vilket uttrycks i begreppet seongun (선군, 先軍, kinesiska xiānjūn, armén först). Militären är i Nordkorea allt, medan bönder och arbetare får finna sig i en undanskjuten position. Intellektuella prestationer är mest hyllade i flaggans symboler, som brukligt i kommunistdiktaturer.

Militärens position innebär att stora delar av de offentliga utgifterna spenderas på vapen och trupp, och det förklarar även Nordkoreas desparata kamp för att skaffa kärnvapen i en tid då man inte har några andra attribut att sätta emot – Sydkorea är ljusår före i utvecklingen, inte minst ekonomiskt. Om Gim Jeongeun ska kunna förändra Nordkoreas inriktning måste han således övertyga inte bara sina politbyråkolleger, utan även den militära ledningen, att landet på sikt inte har något annat val än att reformera sig och rätta in sig i världsordningen.

Kategorier
Kina

Kinesisk huji och svensk kommunarrest

Ett intressant dilemma i Kina är att marknadsekonomin kräver stora mått av fri rörlighet samtidigt som den fria rörligheten hotar att skapa socialt kaos. Kina har likt andra länder under större delen av historien varit en bondenation, och eftersom industrialiseringen i Kina blev försenad av en rad skäl snabbspolar man nu detta historiska förlopp. Det innebär en kraftig urbanisering, där folk från den underutvecklade landsorten söker bättre möjligheter i de utvecklade och rika städerna.

I Kinas städer arbetar runt hundra miljoner migranter under usla förhållanden. De har lägre lön än den inhemska befolkningen, sover inte helt sällan i plåtschabrak eller barracker, samt omfattas inte av de förmåner som den inhemska befolkningen åtnjuter – skolgång för barnen, sjukförsäkring med mera. Ändå anses det som en betydligt bättre giv än att stanna kvar på landet. Man flyttar till staden i hopp om att småningom finna en bättre karriär eller för att spara ihop till en utbildning för sitt barn, ty en utbildning öppnar fler dörrar.

Inte oväntat innebär denna situation sociala spänningar. Den inhemska befolkningen i städerna ser ned på migranterna som en andra rangens medborgare, och det är naturligtvis helt otänkbart med social blandning dessa sociala klasser emellan. De manliga migranterna har lämnat kvar sin familj på landet och har inget egentligt liv att tala om annat än att bidra till familjens försörjning och spara till en bättre framtid. I spåren följer våldtäkt och annan kriminalitet när tålamodet och orken brister. De kvinnliga migranterna väljer ofta sexhandel, vanligen för att få residensstatus genom sin arbetsgivare efter några år.

Runt om i Kina sker årligen över hundra tusen upplopp eller andra «massincidenter», vilket är ett mått på de spänningar som finns mellan stad och land. Det är inte helt ovanligt att migranter och landsbor grundluras eller rent av körs över av både företag och lokala partipampar. I extremfallen förekommer regelrätt slaveri, där till och med bortrövade barn nyttjas som arbetskraft.

Sedan antikens första dynastier har Kina tillämpat ett folkbokföringssystem kallat hùjí (户籍) för att kontrollera befolkningsresurser och driva in skatt. I detta hùjí, där hù (户) betyder hushåll eller familj (egentligen dörr) och jí (籍) betyder bok eller register, utgör varje individs enskilda akt en hùkǒu (户口). Kǒu (口) är helt enkelt ett räkneord för bland annat personer, och betyder egentligen mun.

Hùjí-systemet är således inte en uppfinning av «regimen» i Kina, utan är av betydligt äldre datum. Det är inte heller begränsat till Kina, utan används i angränsande länder som Japan, Korea och Taiwan. Däremot har kommunistpartiet sedan 1958 byråkratiserat systemet för kontrollsyften, bland annat just att förhindra okontrollerad migration och urbanisering.

Sedan Kina övergav planekonomi och kommunism efter Mao Zedongs död 1976 har systemet luckrats upp i omgångar. Det är numera inte olagligt att söka sig till andra delar av landet, utan man får vanligtvis tillfälligt «uppehållstillstånd» mot en måttlig avgift om man har en arbetsgivare. Polisen struntar vanligen i dem som helt saknar tillstånd, men det var annars den typen av migrantförsäljare som städades undan inför olympiska spelen i Beijing 2008.

Det tillfälliga tillståndet medger inte sociala förmåner på uppehållsorten, utan sådana är alltid begränsade till den ort där man är formellt registrerad. Med en universitetsutbildning eller med en arbetsgivares hjälp kan man byta hùkǒu, och man kan naturligtvis också fiffla till sig residensstatus genom mutor och guānxi (关系, kontakter). Problemet är att fattiga migranter sällan har möjlighet att nyttja sådana utvägar.

Man kan jämföra med personer satta i utanförskap av svenska myndigheter. Exempelvis personer som uppbär socialbidrag befinner sig i praktiken i kommunarrest och har inte möjlighet att flytta fritt – socialtjänsten har nämligen ingen skyldighet att bistå personer som inte är folkbokförda i kommunen, vilket leder till en moment 22-situation.

Man kan också jämföra med de propåer som lagts av främst den borgerliga alliansregeringen om att begränsa invandrares och papperslösas rörelsefrihet, att de inte ska få bosätta sig fritt, i syfte att motverka ghettoisering och framväxten av etniska enklaver och parallellsamhällen. Samma strukturer som finns i Kina finns alltså även hos oss, men i mindre skala och på något andra grunder.

Det är inte så att man är omedveten om problemet i Kina. Tvärtom medger man att det är en form av diskriminering. Problemet är som sagt man inte bara kan skrota systemet rakt av, ty då skulle alla andra system braka samman. Systemet är vidare ett bromsande hinder för Kinas fortsatta ekonomiska utveckling, men samtidigt ett verktyg för att förhindra socialt kaos.

Det är detta dilemma Kina har att lösa, och det kan uppenbarligen bara ske gradvis, samtidigt som satsningarna på att driva den ekonomiska utvecklingen in mot landsbygden fortsätter.

Migrantarbetare i Shanghai
Kategorier
Kina Politik Xinjiang

Riksdagen bjuder in separatistisk terrorist

«Mellan 1999 och 2005 fick hon som fånge uppleva brutalitet, isolering och tortyr, dömd för att ha röjt statshemligheter.» (Svenska dagbladet, 2009-12-02)

«‘The hell in this world is Chinese prison,’ she says, though she says the prison guards ‘didn’t dare’ torture her because her case was too well-known in the international community.» (Far Eastern Economic Review, 2009-07-08)

Rebiya Kade’er (热比娅·卡德尔) tycks inte ens för sig själv kunna hålla reda på huruvida hon torterades eller inte, men det är klart att det finns ett givet syfte i att framställa en motpart i dess grymmaste dager – ett vanligt fenomen med så kallade dissidenter från Kina.

Alternativt kan Kade’ers försäkran om att hon inte tillhör den terrorstämplade organisationen Östturkestanska islamiska rörelsen (ETIM) komma i ett helt annat ljus i denna mytomana framställning – om hon uppenbart ljuger om det ena kan det tänkas ligga nära till hands att hon ljuger även om andra och viktigare saker.

Klart är i alla fall att hon fängslades för att ha försett sin separatistiske man i USA med information samt hållit kontakt med andra ledande separatister i Xinjiang. Man kan ha synpunkter på detta, särskilt som västerländsk liberal, men hon dömdes enligt gällande lag.

Klart är också att hon sedan hon utvisats till USA även har tagit ställning för ett fritt «Östturkestan», en frihet som aldrig någonsin förelegat. Xinjiang (新疆), eller det nya gränslandet, har under historien växelvis tillhört Kina och Ryssland, och sporadiskt även lydit under andra regimer, som det brittiska imperiet.

Ryssland hade som princip under ett par hundra år att roffa åt sig kinesiskt territorium, en företeelse som senare gick i arv till Sovjetunionen. Den «självständighet» som Turkislamistiska republiken Östturkestan hade 1933–34 kom således till genom en rysk kupp, och «landet» kontrollerades även av Ryssland.

Den andra perioden av självständighet inträffade under det kinesiska inbördeskriget 1944–1949, då centralmakten i Kina var otydlig och saknade resurser att kontrollera alla delar av riket. Denna självständighet var begränsad till några enstaka distrikt i norra Xinjiang och kom till genom en sovjetstödd kupp. Kina återtog kontrollen efter kommunisternas seger mot nationalisterna 1949, på samma sätt som i Tibet.

Före modern tid existerade i Xinjiang överhuvudtaget ingen självständighetsrörelse, och det fanns knappast heller någon föreställning om regionen som ett «land» – befolkningen bestod företrädesvis av inflyttade nomadstammar utan central ledning.

Precis som i Tibet bygger dessa separatistiska självständighetsrörelser på utländsk inblandning. Amerikanska CIA tränade och bidrog ekonomiskt till militär separatism bland exiltibetaner som ett led i kalla kriget och på grund av Tibets geopolitiskt strategiska läge. Den politiken övergavs när USA och Kina närmade sig varandra 1970.

Under Reagans period som amerikansk president följde emellertid en förnyad strategi av mer öppet slag, främst genom installationen av National endowment for democracy (NED) 1984, en privat stiftelse som huvudsakligen finansieras av amerikanska kongressen och vars syfte är att verka för demokrati i andra delar av världen.

NED ger exempelvis bidrag till Reportrar utan gränser, en organisation som förra året gick i täten för att svärta ner Kina inför de olympiska spelen i Beijing. NED har också finansierat lämpliga kandidater i olika länder för att öka vinstchanserna – även en så stabil demokrati som Frankrike har fått smaka på detta slags imperialism, då USA tyckte illa om Mitterands socialistregering; demokratin behövde en puff i rätt riktning (mot höger), som så ofta när USA lägger näsan i blöt.

Framförallt har NED återupptagit CIA:s verksamhet kring Tibet, med ekonomiskt och annat stöd till tibetlaman och separatistiska organisationer i exil.

Kan man tänka sig att NED återfinns även i Xinjiang? Jo, World Uyghur Congress (WUC) stöds finansiellt av NED, och i WUC sitter som president ingen mindre än Rebiya Kade’er. WUC är en paraplyorganisation för olika självständighetsrörelser, och alltså per definition ett separatistiskt organ – man driver med amerikanska pengar frågan om självständighet för Xinjiang gentemot Kina.

Huruvida Rebiya Kade’er i egenskap av president för en separatistisk organisation hade något att göra med de etniska kravallerna i Ürümqi i somras återstår att bevisa. Kina påstår sig ha bevis för att så är fallet, medan Kade’er själv tillbakavisar påståendena. Så mycket står i alla fall klart att kravallerna initierades och eldades på av just utländska separatiströrelser (om någon undrar varför Kina stängde av internet och mobilnätet i Xinjiang), separatiströrelser som står under WUC:s inflytande.

Det är en sak att i egenskap av medborgarrättskämpe verka för bättre villkor för minoriteter och mot orättvisor av olika slag, men en helt annan att förespråka separatism och underblåsa etniskt våld så som i Tibet och Xinjiang; vare sig tibetlaman eller Kade’er har någon befolknings mandat att verka på detta sätt, även om de båda ofta framställs som folkliga hjältar i västliga medier.

Att Sveriges riksdag på kristdemokratiskt initiativ bjuder in Rebiya Kade’er ter sig i ljuset av detta mycket märkligt, liksom det är märkligt att samma riksdag årligen har «manifestationer» för folket i Tibet. Det är märkligt för att det sänder dubbla budskap till omvärlden och skadar relationerna med Kina – Sveriges officiella hållning är nämligen den rakt motsatta, att båda de autonoma regionerna är en del av Kina.

Med den hållningen kan man helt enkelt inte låta en terrormisstänkt separatist orera i landets beslutande församling. Man kunde då lika gärna bjuda in Osama bin Laden, vars al-Qaida för övrigt är associerat med östturkestanska separatistorganisationer.

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Obamas Asien

I Shenzhen, en grannstad till Hongkong i södra Kina, har Obama haft sitt hem i närmare sju år. Nyligen kom han ut med romanen «From Nairobi to Shenzhen», ett fiktivt verk med inslag av den verklighet som har omgärdat en afrikans resa ut i världen och upp i hierarkin. När Obama inte författar skrifter förkovrar han sig i kinesisk kalligrafi och litteratur, och man kan föreställa sig att hans namn har fått en liten skjuts av hans betydligt mer kände namne – Förenta staternas president.

Mark Okoth Obama kan idag hälsa sin halvbror Barack välkommen till Kina för ett längre besök, det första en amerikansk president har gjort under sitt första ämbetsår. Symptomatiskt nog landade Obama igår i Shanghai, en rivaliserande metropol som länge har utmanat Beijing om den verkliga makten – Kinas största och mest moderna stad har länge haft en särställning som ett ekonomins centrum i Kina och Asien, och det är Shanghai som utgör Kinas avantgarde på den ultrasnabba kinesiska resan mot framtiden.

Tvenne Obama i Kina bär syn för sägen på ett märkligt symboliskt vis. Barack själv är ju uppvuxen på Hawaii, som geografiskt ligger längs en linje mellan USA och Kina, och som kulturellt är en blandform av asiatiskt och västerländskt. Mer viktigt är att Kina snabbt är på marsch mot en dominerande position i världen, en utveckling som påskyndats i kraft av den kris som världen har upplevt den senaste tiden. Medan USA och europeiska länder under innevarande år har en negativ tillväxt om runt fem procent och en tillhörande strukturkris med arbetslöshet och elände, växer Kina som vanligt med de nio procent som har utgjort snittet de senaste trettio åren.

Med uppköp av Hummer och Volvo och andra varumärken påskyndas förloppet ytterligare, i det att marknader öppnas, teknik förvärvas och exporten skiftar karaktär från plastleksaker och hantverk till högteknologi och tjänster. Till detta ska läggas att medan i princip samtliga västländer är belånade upp över öronen – särskilt USA har ett akut farligt budgetunderskott – sover Kinas regering på en bädd av drygt 2 200 000 000 000 dollar i valutareserv. Två tredjedelar av dessa pengar är i amerikansk valuta.

I politisk mening är Kina till yttermera visso drivande i frihandelsfrågor, medan Obama trilskas med importrestriktioner för däck och annat kinesiskt gods. Kina är å andra sidan ovilligt att släppa valutan fri för ögonblicket, även om en helt flytande och konvertibel valuta under marknadens nycker inte är alltför avlägsen i tid – faktum är att det finns storvulna planer på att skapa en gemensam asiatisk valuta i konkurrens med framförallt euron; dollardöden rycker allt närmare.

Den balanserade valutan ger Kina vissa fördelar, vilket är en källa till irritation hos flera intressenter i Väst, inte minst USA. Irritation finns även kring mer principiella frågor som mänskliga rättigheter, den tryckta stämningen i Tibet och så vidare, men Obama har härvidlag vare sig råd eller mandat att komma med mer än symboliska synpunkter.

Mycket står således på spel för USA när Obama i dagarna ska omformulera den amerikanska kinapolitiken. Det blir framgent än mindre av upprört käbbel och betydligt mer av samarbete och raka rör. Inte minst de båda ländernas nyvunna intresse för klimatproblemet fordrar ett sådant samarbete – de båda länderna är jämngoda kålsupare i toppen av utsläppsstatistiken, men då förstås med den skillnaden att USA:s folkmängd bara är en femtedel av Kinas och att USA har bidragit fem gånger så lång tid i att ackumulera utsläpp; detta är en omständighet som Kina kommer att utnyttja i alla förhandlingar kring utsläppsrätter och förpliktelser.

Obamas något begränsade handlingsutrymme gör att hans profil kommer att vara ödmjuk och inställsam. Viktigast för Obama är frågorna på hemmaplan, frågor som beror av en gynnsam utveckling i ekonomin. Utan Kina uteblir denna utveckling. Även i andra avseenden är USA beroende av Kina, exempelvis vad gäller konflikthärden i Nordkorea eller försöken att bryta förtrycket i Myanmar – USA har övergett sanktionspolitiken och vill nu förhandla direkt med juntan.

Dragningen åt Asien i realpolitiskt och privat avseende har gjort att Obama häromdagen i Tokyo kallade sig för «America’s first pacific president», men hans vision omfattar egentligen inte ett starkt och välutvecklat Kina, utan snarare att hålla Kina i schack, att inte låta Kina dominera för mycket i regionen. Genom inneslutning kan Obama försöka begränsa Kinas inflytande.

Kategorier
Kina Kultur Språk

Kinesiska siffror och bröllop

Brudpar i Shanghai lär spendera i genomsnitt 200 000 på sina bröllop, vilket motsvarar fem medelårslöner. Detta låter i förstone orimligt, men låt oss reda ut begreppen. I Kina finns en kollektiv social samvaro som nästan helt har avvecklats i vår individualiserade del av världen. Den stora tjocka släkten är i Kina alltjämt verklighet, med omfattande relationer mellan syskon, kusiner, sysslingar och så vidare, och relationerna spänner över alla generationer, från barn till gammal.

Utöver detta finns en likaledes horisontell relationskarta för vänner, arbetskamrater med mera, det kineser gallar guanxi (关系) eller relationer. Detta manifesteras således även vid bröllop, och gästlistan kan uppgå till hundratalet eller fler personer. Räknar man med ett snittpris på 2000 per skalle för två fulla middagar (inte luncher) och fri tillgång till sprit och cigaretter hamnar man således mycket lätt på totalkostnaden 200 000. (Vi exkluderar här den mer privata middagen och karaokefesten efteråt för enkelhets skull.)

Kostnaden för brudparet är dock ingen alls, eftersom de presenter i form av pengar som förväntas av gästerna med råge överstiger denna utgift. Uttrycket «många bäckar små» får här klar mening, och själva bröllopsceremonin är en gratis lunch. Utöver själva ceremonin tillkommer kostnader för fotografering och klädsel, men det är småpengar i en jämförelse, och täcks av överskottet från ceremonin.

Men man kan räkna på ett annat sätt också. För att överhuvudtaget kunna fånga en attraktiv shanghainesiska bör eller måste man (om man inte är utlänning) ha lägenhet och bil fixad, alternativt ha medel för detta i beredskap. Säg två miljoner för en trerummare och kanske 40 000 för en billigare bil. Oftast får åtminstone den äldste sonen dessa nödvändigheter gratis av föräldrarna, medan det kan vara mer knapert för yngre syskon och personer med mindre ekonomiska resurser. I sådana fall får man spara en längre tid eller ta lån.

Till själva bröllopet hör också smekmånad, diverse inköp och eventuellt en brudgåva – jag har själv bevittnat hur en egenföretagares gåva på 80 000 orsakade tårar och gräl. Dessa kostnader måste man i regel själv stå för, men detta är de egentliga utgifterna. Bröllop i Kina handlar inte särskilt mycket om kärlek, utan är ett sätt att positionera sig socialt, en affärsuppgörelse – precis som det har varit även i Väst under större delen av historien; kärlek är en mycket modern uppfinning i detta sammanhang.

Om själva ceremonin i Kina är traditionell och patriarkal, om än väldigt intressant och vacker, så är giftermålet som konstruktion i Kina föredömligt modern. Man har registrering av civiläktenskap och lämnar allt tingeltangel i övrigt till brudparet att själva bestämma över; det finns ingen statskyrka eller liknande som har något som helst inflytande i dessa spörsmål. Fast familjens vilja är å andra sidan lag.

Bröllop i Shanghai

Avslutningsvis ska vi reda ut det här med att extra många i Kina gifter sig i detta år 2009 allmän tideräkning, speciellt den nionde september. Det beror på att tecknet för siffran nio (九, jiǔ) låter exakt likadant som tecknet för «lång tid» (久, jiǔ). Det är nu inte den enda siffran som förknippas på ett vidskepligt sätt. Även siffran åtta (八, bā) har en lyckosam innebörd, eftersom det i alla fall rimmar på uttalet för tecknet för att bli rik (发, fā). Således var det extremt många som gifte sig 2008-08-08, av en händelse också öppningsdagen för de olympiska spelen i Beijing.

På motsvarande sätt utgör tecknet för siffran fyra (四, sì) ett olyckstal, eftersom det låter hyfsat likt tecknet för att dö (死, sǐ). I Kina saknas ofta fjärde våningen, och 40-årskalas är sällsynta. Förmodligen är det lågsäsong för bröllop varje år som slutar på siffran fyra.

Bruket finns även i Japan, Korea och Vietnam på grund av kinesiskans historiskt starka inflytande, och motsvarar en lite starkare version av vårt kristet inspirerade oturstal 13. På sino-japanska uttalas de båda tecknen för fyra och död «shi», i Korea «sa» (사) och i Vietnam «tứ». Motsvarande likheter finns också för de övriga tecknen.