Kategorier
Asien Indien Kina

Indisk elefant mot kinesisk drake

Indien är ju en demokrati och därmed ett föredöme, till skillnad från diverse regimer i grannskapet. I alla fall är det så på pappret, medan verkligheten talar ett helt annat språk. Man kan exempelvis ta frågan om kvinnans ställning och konstatera att våldtäkt är och förblir ett endemiskt problem i Indien, särskilt som våldtäkt används som ett vapen i de många etniska oroligheter och konflikter som präglar landet.

Det är ju inte bara så att Pakistan och Bangladesh har knoppats av från den indiska modernationen, utan olika etniska och religiösa spänningar är en del av vardagen i Indien, med inslag av sådant som kravaller, upplopp och självbränning. UD varnar således för att åka till demokratin i fråga.

Motsvarande spänningar finns även i Kina, men där har man betydligt bättre kontroll över fenomenet, och man tillåter inte att proponenter för balkanisering, splittring och separatism får något större utrymme. Säkerheten är överlag oerhört mycket bättre i Kina, och kvinnor är inte rädda för att gå ensamma om natten.

Indien och Kina är grannländer med samma slags klimat och förutsättningar i stort, och man har samma storleksordning på befolkningen. Indien hade visserligen planekonomi fram till 1991, då man påbörjade marknadsreformer. Med en tillväxt runt 7–8 % per år skulle man således kunna tro att Indien bara ligger något decennium efter Kina och småningom kommer ikapp.

I själva verket finns ingenting som talar för det. Indiens ekonomi verkar i stora drag på en inre marknad med nettoimport och liten export. Stora delar av tillväxten drivs av befolkningstillväxt och urbanisering, och i avsaknad av en motsvarighet till Kinas ettbarnspolitik kommer Indien småningom att bli världens mest folkrika stat, bestående främst av yngre människor – en hord av sysslolösa människor som dras till fundamentalistiska och separatistiska organisationer.

Förutom att Kina växer snabbare pekar alla indikatorer åt än större marginaler i framtiden. Kina konsumerar närmare tio gånger mer stål än Indien, vilket visar var byggnationen och produktionen är som mest intensiv. Även elförbrukningen är en sådan indikator, där Kina har en nettoeffekt av i runda tal sex gånger högre än Indien. Indien kan här kanske trösta sig med att man därmed inte ses som en lika stor klimatbov.

Riktigt intressant blir det när man betraktar andra parametrar, som liv och hälsa. Medellivslängden i Indien är 65 år, medan den är 75 år i Kina. Denna diskrepans lär inte minska givet att Kina satsar fem gånger mer på sjukvården än Indien. Kina har också omfattande vaccineringsprogram, medan epidemiska sjukdomar fortfarande är en plåga i Indien. Spädbarnsdödligheten, mängden undernärda barn och slummen i de indiska storstäderna är ytterligare faktorer som ger fördel Kina – de fattiga delar man ser i Shanghai och Beijing går helt enkelt inte att jämföra med den omfattande misär man ser i Mumbai och Delhi.

Det som skiljer Indien och Kina är inte stål, järnvägar och infrastruktur. Allt sådant är istället resultatet av en effektiv ledning och graden av humankapital, vilket är Indiens verkliga bekymmer. I Kina och Östasien finns en urgammal konfuciansk bildningskultur som helt saknas i Indien, som istället i mångt och mycket plågas av religionens gissel. Indien är ett mer ojämlikt samhälle med religiösa kastsystem och en mer differentierad över- och medelklass, och man har inte den bredd Kina har i exempelvis utbildning. Man har därför inte heller samma spets, vilket trivialt kan konstateras genom att räkna patent eller vetenskapliga artiklar.

Vidare är korruptionen i Indien högre än i Kina, liksom arbetslösheten och inflationen. Tillsammans med sociala spänningar och andra negativa faktorer gör detta att ingen utomstående vill investera i Indien, och faktum är att inte ens indierna själva vill det.

Indien är kanske i kraft av sin blotta storlek en kraft att räkna med, men det är och förblir en klumpig elefant i jämförelse med den kraftfulla kinesiska draken. Men man har ju i alla fall demokrati – frågan som här kräver sitt svar är huruvida det är mer effektivt att införa demokrati på ett tidigt eller ett senare stadium. Själv tror jag bestämt inte alls på Indien.

Kategorier
Asien Kina Korea

Gims missiler

En naiv fråga är varför Nordkorea sätter missiler, raketer och satelliter före mat åt landets befolkning. Svaret är naturligtvis att varje nation sätter den yttre säkerheten framför allt annat, och Nordkorea är formellt i krig med såväl Sydkorea som USA. Framförallt ligger svaret i historien.

Det var japanernas fel, i vanlig ordning. Före och under andra världskriget fick den japanska regimen för sig att invadera Korea, Kina och flera andra länder i ett försök att dominera hela Asien. När japanerna väl hade atombombats till lydnad återstod att slicka såren för de drabbade. Exempelvis Nanjing firade igår 75-årsminnet av den massaker japanerna ställde till med och som kostade 300 000 människor livet.

Korea fick dock aldrig möjligheten att läka ihop, utan delades mellan segrarmakterna USA och Sovjetunionen i två delar. Ingen av supermakterna stannade särskilt länge, men istället för att ena landet kort efter kriget lät man Korea bli en bricka i det kalla krig som följde, och Nordkorea är en återstående rest av denna period.

Sunda förnuftet säger naturligtvis att Nordkorea inte har något att hämta i vidare kamp, att kriget är över sedan länge, och att den ideologi Nordkorea rättar sig efter är en död och illaluktande råtta. Men i en paranoid militärdiktatur råder inget sunt förnuft. Nordkorea har imploderat under trycket av sin egen säkerhetsstruktur, och det finns ingen enskild person i Nordkorea som kan bryta loss landet ur dess djupa psykos.

Ur Nordkoreas synvinkel har man därför en situation som påminner om den Iran befinner sig i, nämligen ett utsatt läge som kan mildras genom att ha tillräckligt avskräckande militär slagstyrka. Även om man hotar grannar till höger och vänster är det mest för att spänna muskler och visa att man nog inte ska attackera Nordkorea. Inte för att någon har planerat att göra detta, men med hänsyn tagen till Nordkoreas labila tillstånd är detta således ändå ett rationellt beteende.

Dilemmat kan lösas på väsentligen tre sätt. Det ena är att Nordkorea får fart på de ekonomiska reformer i kinesisk anda man påbörjat i speciella ekonomiska zoner. Problemet här är att de reformerna är alldeles för få och för blygsamma och därför aldrig kan få önskat resultat, och Nordkorea kan därför inte friskna till på naturlig väg så som Kina gjorde efter Mao.

Det andra är att omvärlden gör Nordkoreas mardröm verklig och en gång för alla invaderar och bombar landet sönder och samman och gör slut på folkets plågor. Nackdelen här är att Pyeongyang skulle sätta in all sin konventionella slagkraft mot Sydkorea och främst Seoul, ett offer man nog inte kan tillåta sig.

När Gim väl skaffat sig kärnvapen är för övrigt den lösningen inte längre möjlig, för då kan Nordkorea skicka stridsspetsar till flera länder i regionen i ren revansch om man pressas. Men här ligger också den paradoxala tredje formen av lösning, nämligen att låta Nordkorea hållas. Om man kan uppnå en trygghetskänsla med kärnvapen, så för all del: om det sedan leder till reformer och omprioriteringar vore problemet löst, och allt blir en fråga om tid.

Kategorier
Asien Indien Kina Politik Tibet

Brinn för Telangana!

Under bara de senaste tre åren har 600 ungdomar tagit sina liv i protest mot den indiska regeringens sammanslagning av Telangana med Andrah Pradesh, de allra flesta genom att sätta eld på sig själva. Nu är det inte bara i kampen för ett fritt Telangana man bränner ihjäl sig själv, utan praktiken är tämligen vanlig i hela Indien för allehanda syften. Exakt hur många som fallit offer för självbränning i Indien är okänt av en rad skäl, men vi vet att minst 3000 personer satte eld på sig själva bara under åren 2000–2001.

Man kallar det Chinnasamy-effekten, eller copycat-effekten som vi skulle säga på klingande svenska. Publicering av sådana självbränningar – eller skolskjutningar, när aggressiviteten är riktad utåt – är ofta vad som avses, vilket ger incitament och bränsle för andra med liknande tankegångar. Som för självmord rapporteras vanligen fenomenet sparsamt i pressen, för att undvika att personer i riskzonen ska ta efter.

Det är också av den orsaken västerländska medier är relativt återhållsamma med att rapportera om tibetanska munkar som sätter eld på sig själva i något slags protest. Ty om man rapporterar underblåser man metoden och ger upphov till fler helt meningslösa vansinnesdåd, eftersom Kina inte kommer att ge efter så mycket som en millimeter oavsett hur många som bränner sig själva, utan snarare tvärtom bara skruvar åt än hårdare mot separatistiska krafter. Förmodligen har man här insett att man överträder pressetiken om man indirekt uppmanar till fler självmord genom att förhärliga kampen (oaktat att ingen läser svenska tidningar i Kina), och därför lägger man band på sig själv.

Bortsett från detta har vi också det faktum att självbränning har väldigt gamla anor, även i kinesisk buddism. Detta hindrar inte att man inom olika skolor i buddismen är tämligen oense om huruvida det är en försvarlig handling. Samtidigt kan man konstatera att eftersom munkar alltid har brunnit för den och den anledningen finns egentligen inget nyhetsvärde när denna praktik åter flammar upp – de nuvarande protesterna kan enkelt härledas till jasminrevolutionen och dess medialt lyckade självbränning, det är något liknande man söker åstadkomma. Dock med andra motiv; Tibet har till skillnad från Nordafrika inte stagnerat utan tvärtom blomstrat ekonomiskt i samma utsträckning som resten av Kina.

Och om man ska rapportera om en handfull sådana självbränningar i Tibet, varför ska man då hålla tyst om tusentals självbränningar i Indien? Om människor bränner sig till döds i en demokrati, vad finns det då för skäl att reagera på att samma sak händer i en diktatur, därtill i mycket mindre omfattning?

Kategorier
Kina Kultur

Äntligen kinesiskt litteraturpris

Som förutsett fick Kina i Mo Yan sin första nobelpristagare i litteratur. Man tänker då på Mao Dun (矛盾), Lao She (老舍), Bei Dao (北岛), Lu Xun (鲁迅) och en drös andra förstklassiga kinesiska författare som aldrig fick och aldrig kommer att få priset. För att det är ett eurocentriskt pris, för att det är ett politiskt pris, för att det är ett pris vars utdelare på fullt allvar tror att de sju svenska författare som erhållit priset i någon som helst mening kan mäta sig med världens äldsta kontinuerliga kulturnation och världens folkrikaste nation. Kineserna är inte bara 160 gånger fler, utan har av en rad olika skäl också motsvarande övervikt i kulturskapande. När vi har sett tusen kineser ta hem priset har vi möjligen uppnått en viss balans med svenskchauvinismen.

Så kommer förstås inte att ske, men däremot tror jag att ett tabu nu är brutet och att kulturvärlden kommer att rikta viss nyfikenhet mot den kinesiska litterära skatten, som är så stor och väldig. Det kan ge vågeffekter, även om slussarna kanske inte kommer att öppnas på vid gavel. I sanningens namn har Kina även att öppna upp för ett helt fritt kulturskapande innan fördämningarna kan brista helt.

Kineserna själva sticker inte under stol med att priset är viktigt. Det är av samma skäl som man blir så sårad när en politisk dissident kammar hem fredspriset, man ser allvarligt på prisets status, både i med- och motvind. Man gör ingen hemlighet av att man traktar efter detta pris, man är helt ärlig med sina ambitioner, man sticker inte under stol med att man är ärelystna. Folkets dagblad skriver så här:

Mo Yan har äran att tilldelas Nobels litteraturpris! Detta är den första personen av kinesisk nationalitet som vinner priset, och på denna dag har kinesiska författare väntat väldigt länge, har kinesiska folket väntat i evigheter. Vi uttrycker våra gratulationer till Mo Yan!

En stor kulturnation som genomlevt traditionen av diverse skolor före Qin-dynastin, den kvardröjande ståten från Han och Tang, samt prakten under Song och Ming, en kulturnation som fött fram Konfucius, Qu Yuan, Li Du och Cao Xueqin, har idag äntligen fått en av sina medborgare inskriven i litteraturprisets rullor. Vi behöver en litteraturprisvinnare. Nobelpriset i litteratur är en tröst, ett bevis, och även en bekräftelse, men är främst en ny startpunkt.

Oavsett om man erkänner priset eller inte utövar det ett stort inflytande och har stor prestige världen över. Nobels litteraturpris är en symbol, med ett omistligt värde. Att kinesiska medborgaren Mo Yan erhåller Nobels litteraturpris berättar att hans verk håller en hög klass och har djupa dimensioner, och det är även en sorts acceptans och erkännande, liksom en kulturell dialog. Den kinesiska litteraturen tar sig ut i världen, den måste korsa gränserna; kinesiska författare ska erövra världen, och måste ta sig an världen.

Priset är ytterligare en signal om att Kinas storhetstid är på väg, att man har tagit sig upp ännu ett steg i näringskedjan och nu åtnjuter större socioekonomisk status. Ty om det inte bara är litteraturens kvaliteter i sig man mäter (och det gör man inte), så måste det förhålla sig på det sättet.

Kategorier
Kina Kultur

莫言

Det är den tid om året då akademierna meddelar vilka pristagare man valt. De rent vetenskapliga priserna går sin gilla gång, medan det finns en mer politisk spänning rörande litteraturpriset. Ty det är ett politiskt pris, givet den våldsamma eurocentrismen och den skamlösa behandlingen av världens största kulturnation, nämligen Kina.

Men i år viskar en fågel i mitt öra att en kinesisk författare, som inte är utlandsboende dissident, för första gången kan komma att erhålla priset. Det vore då inte en dag för tidigt, men möjligen femtio år för sent.

Mo Yan (莫言 = tala inte), eller mer korrekt Guan Moye (管谟业), är för all del tillräckligt uppkäftig och rebellisk inom Kina för att kunna komma i fråga som självständig författare, och hans författarskap är tillräckligt omfattande och av tillräckligt hög kvalitet för att komma i fråga för priset.

Mo Yans stoff föreligger naturligtvis i filmens format, nämligen i 红高粱 / Hong gaoliang (Det röda fältet) (1987) i regi av Zhang Yimou (张艺谋). I grunden ligger här Mo Yans roman 红高粱家族 / Hong gaoliang jiazu (Den röda durrans klan).

För att Svenska akademin ska kunna återupprätta en smula av sitt sargade förtroende krävs helt enkelt att Mo Yan eller möjligen Bei Dao föräras priset. I annat fall stärker man bara den provinsiella stank priset kommit att få på senare tid. Akademien är å andra sidan kanske inte självständig nog att ge priset till en kines. Man är förmodligen vansinnigt rädd för att anklagas för att stödja «regimen» om man belönar en av nationens litterära portalfigurer.