Här brukar betonas att man måste ha historien klar för sig när man analyserar händelser som annars ter sig rätt obegripliga, till exempel strider om obebodda ögrupper mellan å ena sidan Kina/Taiwan, Sydkorea och Ryssland, och å den andra sidan den forna imperialistmakten Japan, som även genom sitt handlande långt efter kriget – vägran att kompensera «tröstekvinnor», tendens till historierevisionism i undervisningen, besök vid Yakusuni-templet, ambitionen att åter bli militaristiskt – retar upp samtliga grannländer.
För den historiskt okunniga omvärlden ser man istället att Japan är en demokrati och därmed axiomatiskt anses ha större legitimitet än diktaturer som Kina, auktoritära regimer som Ryssland och till och med nysprungna demokratier som Sydkorea och Taiwan. Man negligerar alltså fullständigt historien, något som man knappast skulle göra om det gällde Tyskland.
Något liknande gäller för en av de otaliga konflikterna i Myanmar, nämligen den mellan företrädesvis muslimska rohingya och vanligen buddistiska arakan. Rohingya är här att betrakta som en förföljd minoritet, men egentligen är det riktigare att säga att de båda grupperna sedan länge träter inbördes.
Orsaken till förtrycket mot rohingya är i botten historiskt, nämligen för att rohingya allierade sig med den brittiska kolonialmakten under andra världskriget. Myanmar i övrigt valde att alliera sig med det fascistiska Japan för att driva ut britterna, även om det japanska imperiet förstås inte nöjde sig med det utan helt enkelt ockuperade nationen i sin ambition att lägga under sig hela Östasien.
Andra etniska grupper ser helt enkelt rohingya som förrädare i kampen för ett fritt Myanmar, vilket också återspeglas i tidigare jihadistiska ambitioner att upprätta en muslimsk stat i Arakan, liksom i motsvarande muslimsk förföljelse och tvångskonvertering av buddister när styrkeförhållandena var annorlunda. Än idag har muslimer i regionen en ambition att tvinga på andra sin abrahamitiska religion, något som inte har en motsvarighet i de mer lokala religionerna som buddism.
På ytan kan det därför möjligen te sig som en konflikt mellan religioner, och många ser det som underligt att buddister deltar i våldsamheter mot andra grupperingar. Men givet den historiska kontexten och den större bilden kan det ses som helt logiskt att buddister går i försvar mot vad som kan förstås som en aggression mot nationen och kulturen.
Buddism har annars inga som helst problem att fredligt samexistera med islam och andra religioner; det är ju en egenskap som särskiljer östliga vishetsläror, att de inte som abrahamitiska religioner kräver monopol och blind åtlydnad under en enda gud (man har överhuvudtaget inga gudar i buddism). Kinesiska hui-muslimer är därvidlag ett mönster som skiljer sig från de mer aggressiva muslimerna i det att man inte försöker pracka på omgivningen sin livsåskådning.
Det ligger således inte i buddismens natur att anstifta våld; historien i fallet är ungefär lika snårig som den för forna Jugoslavien, och kan inte användas som ensamt rättesnöre. Som tibetlaman Dainzin Gyaco påpekar handlar buddism om tolerans, medkänsla och förlåtelse – det ligger inte i den buddistiska naturen att vara långsint, eftersom det är en form av lidande att ideligen hysa hat.
Å andra sidan har laman motsvarande problem att fördöma tibetanskt etniskt våld som riktas mot hankineser i Lhasa, och laman ser heller inget problem i att buddistmunkar indoktrineras i att släcka sina egna liv i självbränning för lamans orealistiska politiska anspråk. Att laman lever i exil i Dharamsala beror för övrigt på att hans CIA-stödda revolution mot kinesisk överhöghet misslyckades, och han har således själv deltagit i motsvarande slags etniska strider i väsentligen samma syfte. Att laman är en hycklare av rang får således anses vara bevisat.
Konflikterna i Myanmar kommer inte att lösas över en natt, utan kommer att vara ett öppet sår i nationen under lång tid framöver; det blir ofta så med en kulturstat som invaderas, ockuperas och koloniseras av andra makter, det tar förfärligt lång tid att hitta tillbaka till en egen identitet. Religion är ett element i dessa konflikter, men man kan inte på något vis hävda att det är en konflikt mellan huvudsakligen muslimer och buddister – det är inte främst en religiös konflikt, utan en etnisk, territoriell och historisk.
