Fru Birgersson är rädd. Ja, inte bara rädd, utan faktiskt livrädd. Tanten skakar in i benmärgen av fruktan, och är därför beredd att ta till vapen för att försvara sig mot angripare från alla håll och kanter. Vi i de fria länderna – the good guys – måste ta värn mot alla de onda krafter – the bad guys – som omringar oss och vill oss så illa!
Ledarskribinnan i den västsvenska pamfletten är mer specifikt «livrädd för ett Kina vars hunger efter inflytande saknar gränser», men hur fru Birgersson har kommit att omfattas av den tanken är inte gott att veta. Nog för att det finns gott om lektyr med avsikt att svartmåla Kina i alldeles verklighetsförvrängda kulörer, men politiska skribenter brukar ha någorlunda förmåga att sålla bort skräpet och emellanåt konsultera mer vederhäftigt material. Så icke fru Birgersson.
Den besvärliga verkligheten är här att Kina förvisso söker inflytande, men i adekvat proportion till dess storlek, kraft och förmåga. Varken mer eller mindre, och det skiljer inte ut Kina från världens övriga länder. Det är en trivial ambition. För Kinas vidkommande handlar det vidare mer om att återupprätta sin storna fornhet, efter ett «förnedringens århundrade» av västerländsk imperialism, fördragskolonialism och invasion, även det en ambition man kan sympatisera med.
Det innebär i praktiken att Kina åter blir Asiens centrum, småningom tillsammans med Indien, så som var fallet i ett par tusen år innan de västerländska kanonbåtarna anlände i syfte att underkasta de asiatiska länderna en västlig kolonial ordning, med kvardröjande effekter in i nutiden.
En sådan flerpolig ordning är den för världen normala, och fru Birgersson kan 高枕无忧了 (gaozhen-wuyoule, det vill säga sova på hög kudde utan fruktan, som ordspråket lyder). Kina kommer alltid att vara på betryggande avstånd från oss, och dess inflytande huvudsakligen av benägen karaktär, nämligen i form av vetenskapliga och tekniska landvinningar och kanske även en del kultur.
Fru Birgerssons rädsla stannar emellertid inte där, utan hon är även «livrädd för Putins imperialism». Detta är förstås det gängse narrativet som för närvarande kopieras dagligen i den mediala filterbubblan, men det betyder inte att det har med verkligheten att göra.
Visst, Putin anföll Ukraïna i en «fullskalig» invasion, som det helt papegojlikt heter i den mediala framställningen, men det skedde efter omfattande expansion österut av Västs militärallians, och efter upprepade varningar sedan 2008 om att Kreml drar röda linjer vid Ukraïna och Georgien. Väst visste vad som skulle komma om man insisterade, och så skedde när man synade Putins hand.
Ett Ryssland som under historien har smakat västerländsk imperialism i form av Karl XII, Napoleon och Hitler men själv inte har marscherat mot Stockholm, Paris eller Berlin har goda skäl att frukta ytterligare en västlig expansionsfas, oavsett hur mycket Nato säger sig vara fredens apostlar och the good guys. Det är till skillnad från fru Birgerssons fantasier en reell fruktan med historisk verklighetsförankring.
Putin är nu inte imperialist, och han har inte för avsikt att återupprätta ett nytt Sovjetunionen. Den som förfäktar den tanken får nog motivera det med något av Putins tal eller andra uttryck, alster man får leta förgäves efter. Ambitionen är mer modest, nämligen att upprätthålla den säkerhetsdoktrin som har varit förhandenvarande sedan kalla krigets slut, och att inte underkasta sig en västlig ordning under amerikansk hegemoni.
Vladimir kommer alltså inte heller denna gång att tåga mot Stockholm, Paris eller Berlin, ett företag som för övrigt är helt omöjligt givet de relativa styrkeförhållandena. Fru Birgersson kan därför även i detta avseende stilla de oroliga nerverna med en smula logiskt tänkande och fakta från den historiska verkligheten.
Till yttermera visso är fru Birgersson «livrädd för den globala islamismen som vill utplåna ‹sionismen› och få västerlandet på knä», vilket får sägas vara en underlig tanke i dessa dagar då den sionistiska ockupationsmakten jämnar Gaza med marken, som komplement till det mer långsamma palestinska folkmord som har timat under decennier av illegal bosättarpolitik.
Nog för att islam, i likhet med kristendom, är en expansionistisk ideologi, nämligen som en funktion av monoteism i kombination med mission och annan ambition att «frälsa» världen med svärdets makt. Men i vår del av världen hejdades islams expansion efter reconquistans fulländande 1492, och punkterades alldeles efter första världskriget med Osmanska rikets upplösande 1922. Det senare är för övrigt den omständighet som har lett till sionism och Israels bildande, och som en konsekvens islamisk antisemitism.
Islams expansion österut gör halt på samma sätt av ett effektivt dharmiskt värn, och den enda jordmån som står till buds är i det underutvecklade Afrika, där sådant medeltida tankegods alltjämt kan frodas, i kamp med motsvarande kristna expansion.
För Västs vidkommande är islam numera ett importerat hot, i det att vi har låtit stora skaror muslimska invandrare bosätta sig i Europa, omfattande närmare fem procent av befolkningen, eller femtio miljoner muslimer. Det har skett inte minst på grund av den israeliska sionismen, men framförallt genom amerikanska krig i Irak, Afghanistan och Syrien.
Ytterligare en omständighet härför är den naiva mångkulturalism som har omhuldats av europeiska politiker och mediala krafter (inte minst fru Birgerssons tidning), och för övrigt även av den vokala judiska minoriteten, varvid muslimsk antisemitism har fått fäste i vår del av världen. Snacka om att binda ris för egen rygg!
Sådan islamism kan förstås utvecklas till en särdeles svår cancer på samhällskroppen om metastaserna får fortsätta växa, men givet nuvarande politiska omprövning stannar hotet vid låggradig terrorism och sporadisk antisemitism. Väst kan således inte bringas «på knä» av islam, och Israel kan inte «utplånas» med mindre än att man provocerar ett kärnvapenbestyckat Iran i sådan riktning.
Israels plats i Mellanösterns gemenskap är för övrigt garanterad genom grannländernas erkännande, som är möjligt att erhålla under – och bara under – implementering av en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser, den kompromiss som även har det internationella samfundets gillande.
Men Israel har uppenbarligen inte för avsikt att sälla sig till det internationella samfundet och den «regelbaserade världsordningen», så icke heller dess skyddsängel USA, utan målet är och förblir att implementera den sionistiska visionen om att återupprätta det «heliga landet» genom fortsatt bosättarpolitik, ockupation och fördrivning av palestinier. Vem som utplånar vem står alltså klart även i denna besvärliga verklighet.
Fru Birgerssons ångest är således obefogad, och sådan irrationell rädsla brukar med medicinsk terminologi beskrivas som en paranoid psykos. När man är «livrädd» för allt och alla i ens omgivning har paranojan nått sådana proportioner att tillståndet är svårt att häva.
Överfört på den politiska diskursen utgör sådan samhällelig förföljelsemani en uppenbar risk för väpnad konflikt, och vi ser hur denna irrationella rädsla är utbredd i vida samhällslager, omfattande det högsta skiktet av politiker, som på största allvar tror att Putin står i begrepp att invadera Sverige, att Kina är ett «hot» mot vårt land, och att «antisemitismen» är vår tids största problem.
Hur i helvete hamnade vi i detta tillstånd‽