Den unga amerikanska nationen mäktade under 1960-talet med den oerhörda bedriften att landstiga på månen, i rymdkapplöpning med den tidens konkurrent i Sovjetunionen. Men man kan inte vila på gamla lagrar, och USA:s ambition att återerövra månen femtio år senare går så där.
Hafsverket Artemis har således åter stött på patrull, efter att månlandaren Peregrine fått problem med framdrivningen till följd av bränsleläckage. Någon månlandning blir det därför inte, och hela projektet försenas än en gång.
Måhända är det en i grunden god idé att involvera det privata näringslivet i sådana mastodontprojekt, bland annat för att kosteffektivisera och ta fram nya lösningar under konkurrens, men uppenbarligen har man i sådana kretsar inte lika rigorösa standarder som den statliga rymdadministrationen. Småningom ska man frakta människor, och då får inget gå fel.
I detta avseende har den kinesiska motsvarigheten CNSA (国家航天局, Guojia hangtianju) betydligt större framgång, i så måtto att man skjuter upp raketer på löpande band utan att man registrerar några som helst missöden. Det är inte fråga om tur, utan om att förbereda sig väl, att testa till förbannelse och att inte lämna något åt slumpen.
Kina är fortfarande uppstickaren, och har ännu att sätta en kvinna på månen, men man har samtidigt momentet på sin sida. En lång och kontinuerlig satsning har gett resultat, och man är nu i teknisk paritet med jänkarna, trots – eller kanske snarare på grund av – amerikanska obstruktioner i form av Wolf amendment och liknande mekanismer.
Internationella rymdstationen ISS ska snart pensioneras, samtidigt som USA och Ryssland åter är dödsfiender, med resultat att Kinas himmelspalats Tiangong snart tronar i ensamt majestät i geostationär bana.
Det är förstås sådana omständigheter som har fått ett yrvaket USA att sent omsider känna kaffedoften och inse att man är på väg att bli akterseglad på område efter område, varvid man ämnar ta upp kampen i just alla tillämpliga avseenden istället för att satsa på kvalitet i ett snävare urval.
Man vill således inte bara ha en förnyad rymdkapplöpning, utan ska även utmana Kinas infrastrukturprojekt Ett bälte, en väg, ta hem den halvledarindustri man för länge sedan förlade i Kina och övriga Asien, utvinna och raffinera jordartsmetaller och en lång rad andra projekt. Viljan är det nog inget fel på, men nutidens USA har helt enkelt inte samma vigör och mod som 1960-talets motsvarighet, utan har stelnat i sin form.
Det är istället den unga Folkrepubliken som nu tar för sig med stor aptit, och som har både självförtroende och de resurser som krävs för vidare avancemang. Vem som kommer först till månen denna gång är kanske mindre viktigt, då sådana symbolfrågor är irrelevanta i sammanhanget, och mer trängande är att på allvar börja nyttja solsystemet för tekniska och vetenskapliga tillämpningar. Här har Kina nog fördel för närvarande.
