Maten för dagen har bestått i två hundra gram lax, fyra hundra gram nötfärs, sex ägg, chiafrön, kakao och rejäla mängder kaffe. Men därmed har jag bara under en dag överskridit den mängd rött kött som Rapsböndernas centralorganisation Livsmedelsverket föreslår bör begränsas till blott trehundrafemtio gram per vecka eller femtio gram per dag.
Varför vill myndigheten införa en sådan rekommendation? Enligt egen utsago för att «ohälsosamma matvanor» är det största hotet mot folkhälsan i Sverige, och för att det finns «starka belägg» för att rött kött skulle orsaka cancer.
Men i verkligheten finns inga belägg alls för att rött kött skulle ge vare sig cancer eller några andra sjukdomar. Vi är utvecklade för att konsumera kött, och det finns ingenting specifikt i kött som skulle kunna orsaka sjukdom. De «belägg» som föreligger är observationsstudier i vilka man smäller ihop rött kött med ultraprocessade livsmedel, exempelvis snabbmat vid Donken eller något annat hak.
Problemet är alltså inte burgaren, utan den potatis som friteras i inflammatorisk fabriksolja av det slag Livsmedelsverket tror är nyttigt, den bulle som bakas med än mer industriolja och ett helt apotek med kemikalier, och inte minst den ultrasockrade cola som serveras till rätten.
Sådant stoff går inte att filtrera ut med statistiska metoder i observationsstudier, varför resultatet blir skevt. Nog för att man försöker, men då inträder den enskilde forskarens bias genast i det att man måste välja parametrar i modellen. Den biasen kan i sig påverkas av ekonomiska, politiska och andra incitament.
Det finns för övrigt ett busenkelt sätt att vederlägga hypotesen, nämligen att studera korrelationen mellan konsumtion av rött kött och incidens av sjukdom. Och eftersom den korrelationen inte föreligger, så kan inte heller ett samband finnas. Konsumtionen av rött kött har pendlat upp och ned kring ett medeltal sedan 1960-talet, medan incidensen av cancer (likväl som andra sjukdomar) har en linjärt ökande trend.
Vi blir alltså sjukare, och det allt tidigare, men rött kött har ingenting med det att göra. Det enda kött som har ökat i motsvarande linjär utveckling är fågel, från två kilo 1960 till tjugotvå kilo 2022, en elvadubbling. En korrelation betyder inte att samband nödvändigtvis föreligger, men om ett sådant ändå finns beror det nog inte på kycklingen i sig, utan på det foder man ger fäna: extrakt av majs, sojabönor med mera, det vill säga samma slags omega-6-baserade gunk som i rapsoljan.
Det verket kunde göra istället, men som man struntar blankt i, är att angripa den förkrossande majoriteten av ultraprocessade livsmedelsslag, den skräpmat som fyller närmare åttio procent av livsmedelsbutikerna. Den sortens «mat», tillverkad i fabriker med ingredienser kroppen inte har mekanismer att hantera, är vi inte utvecklade för att konsumera, men det är den som alstrar sjukdom genom insulinresistens och hormonrubbningar.
Alltså är det inte «folkhälsan» Livsmedelsverket är intresserat av, utan något annat. Man sitter på multipla stolar, och ska tjäna både politiken och industrin samtidigt som man ger råd till allmänheten. Politiken består i direktiv från regeringen, och innebär i detta fall att «klimatet» ska ha en överordnad roll.
Här finns en en märklig tro att köttproduktion skulle påverka klimatet negativt, men någon sådan påverkan föreligger inte – kan inte föreligga – i ett slutet kretslopp. Samtidigt behövs djurhållning i ett annat kretslopp för att återmineralisera och gödsla marken samt sörja för biologisk mångfald, men verket tycks här tro att oändliga fält med raps och andra grödor skulle vara mer hållbart.
Lika märkligt är att inte mindre än tre – säkert fler – myndigheter har synpunkter på «folkhälsan», nämligen Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen utöver Livsmedelsverket. Vad vi skulle behöva är en näringsmyndighet som förutsättningslöst och fri från överideologiska direktiv studerar hälsa och enbart hälsa i termer av mat och livsstil, och så får man jämka resultat från olika instanser i en annan process.
I väntan på en sådan näringsmyndighet kan man lika gärna lägga ned Livsmedelsverket, för det fyller inte längre någon vettig funktion. Det har blivit en ideologiproducerande instans i myndighetsvänstern snarare än ett ämbetsverk med vederhäftig expertis. Det skulle inte förvåna det minsta om höga chefer och andra centrala figurer i verket är genomkorrumperade och köpta av flingindustrin med flera, utöver rapsbönderna.
Oavsett vilket fortsätter jag att äta kött, därtill i allt större mängd. Korn och gryn äter jag inte alls, inte heller frukt, och absolut inga magra (= ultraprocessade) alternativ eller industriella matoljor. Om något dras jag åt en allt mer plantfri diet, även om det inte kan förnekas att en viss mängd fibergrönsaker hör till ett hälsosamt paradigm – det är upp till var och en att välja mängd.