Kategori: Afrika

Kategorier
Afrika Asien Ekonomi Europa Indien Kina Politik Ryssland

Mot mångpolig ordning med Brics

Det är ett välkänt faktum att dagens journalistkår utgör de allra bästa, professionella och pålitliga individer i samhället, en veritabel crème de la crème av modiga sanningssökare som alltid kan förväntas ställa de svåra frågorna och ge opartiska, balanserade och objektiva svar på alla typer av samhällsfrågor, från kultur och krig till ekonomi och vetenskap.

Det är således inte ägnat förvåna att man redogör för Europeiska unionens beslut att ge Ukraïna och Moldavien kandidatstatus, utan att närmare ifrågasätta lämpligheten i att under rådande omständigheter ägna sig åt rå geopolitik snarare än seriös deliberation av unionens utvidgning, likväl som att inte precisera att det rör sig om ett högst symboliskt ställningstagande snarare än seriöst menad politik.

Den auktoritära hybridregimen Ukraïna (5.57 på Economists demokratiindex) kan lika lite som Türkiet komma i fråga för medlemskap, och senare tids politiska reformer att förbjuda politiska partier likväl som rysk kultur lär inte hjälpa saken. Korruptionen är utbredd, och president Zelenskyj har därvidlag själv en inte helt fläckfri handel och vandel.

Emellertid bör man inte formulera sig så, utan under nuvarande omständigheter hellre «gjuta mod» i ukraïnarna genom att uttrycka sympati snarare än bister realism. Om man påpekar att sanktionerna inte fungerar, utan snarare är som en bumerang som slår hårdare mot avsändaren och allra hårdast mot världens fattiga, riskerar man att bli stämplad som putinist. Så även om man påtalar det futila i att skicka vapen till Ukraïna, eftersom det bara förlänger konflikten och lidandet utan att förändra slutresultatet.

Vi i den realpolitiska skolan noterar vidare att världen utanför Väst har en helt annan syn på händelseutvecklingen, och man ser där inte att munnar mättas, vete produceras eller bränsle transporteras av Europas sanktioner. Exempelvis Kinas ståndpunkt är att konflikten hade kunnat undvikas, om man inte hade tryckt in Putin i ett hörn utan istället tagit hans oro och varningar på allvar samt diskuterat fram en för alla godtagbar säkerhetspolitisk lösning.

Dessa länders ledare avfärdas emellertid som Putins lakejer eller aningslösa marionetter som har duperats av Kremls propaganda, eftersom man vägrar att ta ställning för Europas sak, trots att Europa aldrig bryr sig om deras problem. Man har varnat för sanktioner riktade även mot dessa aktörer, men det ska nog tas med en stor skopa salt, eftersom världsekonomin inte kan hantera en sådan brutal utvidgning, särskilt inte om man drar in Kina i det ekonomiska kriget.

Signifikant härvidlag är att nyhetsflödet är renons på information om att de riktiga «världsledarna» i Brics har inlett en konferens i Kina, eller snarare virtuellt. Det gäller inte bara statstelevisionen, vars icke mandarintalande Asien-korrespondent verkar ha parkerat sig på permanent semester i Thailand, utan majoriteten av medier.

En anledning därtill är av allt att döma att Putin får möjlighet att synas och glänsa i ett mer positivt sammanhang, där han välkomnas och utgör en given part, något den «opartiska» västpressen inte kan spegla utan att begå våld på den egna rapporteringen om att Putin är en isolerad paria i världen och som när som helst riskerar att störtas.

Brics – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika – med säte i Shanghai är alltså inte en mindre regional klubb för inbördes beundran, utan en global konstellation som representerar 41.5 % av världens befolkning och en tredjedel av dess bruttonationalprodukt (PPP). EU representerar som jämförelse 5.8 % av världens befolkning, och 18 % av nominell global BNP.

Länderna i Brics har typiskt en annan agenda än den som bedrivs i Väst, med ickeinblandning och ömsesidigt gynnande som bärande principer. Det är därför som smått rivaliserande Kina och Indien kan sitta i samma båt, samtidigt som Indien fjäskar med Väst i Quad, eftersom man trots rivaliteten inser vikten av att samarbeta och att inte söka förödande allianser av militärt slag. Exempelvis Modi uttrycker att det inte ligger i det indiska folkets intresse att stöta sig med Ryssland, en åsikt som ekas av övriga medlemmar.

Brics utgör vidare i egenskap av sent industrialiserade länder en tillväxtmarknad med runt hälften av världens tillväxt, samtidigt som Västvärlden krymper på alla fronter. Kina och Indien återtar sakta sina forna platser som världens ekonomiska giganter, även om Indien har en lång bit kvar – men därmed också potential.

Det finns samtidigt bud om utvidgning i Brics+, och bland andra Argentina har uttryckt intresse av att delta. Givet Sydafrikas medlemskap och Kinas omfattande investeringar i Afrika, har man även den afrikanska kontinenten i åtanke för framtida utvidgning.

Ryssland är möjligen en mindre aktör i sammanhanget, men givet landets omfattande naturresurser har man ändå en viktig roll att spela, vilket är ägnat att förarga Västvärlden. Brics står dock för närvarande bara för en femtedel av världhandeln, varför det finns utrymme för utökad handel länderna emellan. På förekommen anledning har man initierat en diskussion om en handelsunion.

Även det är dåliga nyheter för Bryssel och Washington, som ju vill isolera Ryssland och sinka Kina på alla sätt och vis. Realpolitiken här är emellertid att Brics har momentet på sin sida, och att man är en betydligt mer konstruktiv aktör än det ständigt sanktionerande och obstruerande Väst, och av den anledningen kommer man att attrahera betydligt fler länder i Asien, Sydamerika och Afrika och därmed vinna inflytande i den geopolitiska kampen för en mer multipolär ordning.

Kategorier
Afrika Asien Ekonomi Indien Kina Politik

Nästa Kina?

Nej, det finns bara ett Kina, och varken Indien eller Afrika kan kopiera det kinesiska receptet, helt enkelt för att förutsättningarna är olika. Kina präglas av stark sammanhållning, betoning på humankapital samt en etablerad konfucianistisk statsmodell, medan Indien är en motsats med religiös split, kastsystem, misogyni och höggradig korruption.

Icke förty kommer både Indien och Afrika att erfara omfattande tillväxt, och särskilt den afrikanska kontinenten kommer att stå för jordens samlade tillväxt i befolkning fram till sekelskiftet, med närmare tre miljarder fler afrikaner än dagens 1.4 miljarder. Men man kommer aldrig ikapp, och orsakerna är inte helt lätta att reda ut. Ett par försök:

Kategorier
Afrika Politik Vetenskap

Befolkningskomponenten i klimatfrågan

Under sommarens coronapaus växlar statstelevisionen över i en rödgrön agendadrive om klimatet, varvid man lyfter på varje sten för att riktigt jaga bränder överallt i världen. Och om det inte är för varmt, så är det för mycket vatten som släcker bränderna, eller på annat sätt «extremväder» – normala variationer, som vi andra säger.

För ändamålet har man en särskild «klimatkorrespondent» med väl tilltagen rondör, vars extra kilon ständigt transporteras världen över med flyg för vidare dystopiska rapporter om att vi snart antingen brinner upp eller dränks, eller båda två samtidigt. Statsreportern lever inte riktigt som hen lär, utan har ett utomordentligt stort klimatavtryck jämfört med oss andra.

I den observationen ligger det faktum att koldioxidutsläppen är en funktion av just mängden människor, och att det knappast är någon idé att skylla problemet på abstrakta företeelser som länder eller «rika personer». Rik blir man nämligen på en marknad av människor som köper gods, och länder är inget annat än en samling människor med en viss produktions- och konsumtionsnivå, inhemsk eller importerad.

Premissen hos den rödgröna klimatrörelsen är att människor på södra halvklotet inte släpper ut några större mängder växthusgaser, och att problemet därför är den industrialiserade och rika världens aktivitet snarare än överbefolkning. Konklusionen av en sådan premiss tycks vara att den rika världen måste närma sig den fattiga, det vill säga sluta resa, sluta producera och sluta konsumera, och att lägga sig på en asketisk indiers levnadsnivå.

I själva verket är premissen och därmed också konklusionen felaktig. Människor på södra halvklotet släpper i dag inte ut några växthusgaser i större omfattning, men det gjorde inte heller Kina för femtio år sedan. Tanken att Afrika kommer att stå kvar på samma utvecklingsnivå är feltänkt, utan man kommer att göra om samma resa som Europa och Asien.

Till yttermera visso är det huvudsakligen i Afrika den vidare befolkningsökningen kommer att äga rum, med ytterligare tre miljarder (!) afrikaner fram till sekelskiftet. En miljard kanske emigrerar till Europa, medan huvuddelen kommer att vara del av våldsam afrikansk tillväxt med allt större mått av urbanisering i afrikanska megastäder.

Alla dessa afrikaner kommer på samma sätt som européer och asiater att vilja ha produkter som mobiler, datorer, teveapparater, tvättmaskiner, torktumlare, kylskåp, frysar, bilar, gräsklippare, plastleksaker och så vidare, samtidigt som även de vill se Louvren, kinesiska muren och Grand Canyon med egna ögon.

All denna turism, konsumtion, produktion och transport kommer således att ytterligare generera utsläpp av växthusgaser, och alla dessa människor kommer att yttermera anstränga världens resurser i form av jordbruk, fiske, sötvatten med mera. Detta alldeles oavsett om teknisk utveckling kan reducera utsläppen av fossil förbränning, för fullständig reduktion går inte att uppnå.

Allt mer energisnål och raffinerad teknik kompenseras således av såväl fler människor som fler prylar och transporter per person, och därmed finns inga förutsättningar att reducera utsläppen av växthusgaser utan att också reducera befolkningen. I vart fall inte utan att i grunden rasera det moderna samhället, införa global planekonomi, sätta punkt för ekonomisk tillväxt och därmed inträda i en ny medeltid eller återgå till jägarstadiet.

Själv är jag av åsikten att den globala uppvärmningen i huvudsak är av godo, att det visserligen kommer att skvalpa lite längs kusterna, men att biomassan kommer att öka väsentligt när kallare regioner värms upp – kolet binds småningom i ny växtlighet, och därmed stabiliseras klimatet på en ny och varmare nivå, en för människan mer angenäm nivå än i nuvarande ishus, med större areal för odling.

Men om man ändå vill reducera utsläppen av oro för att världen ska gå under i en apokalyps eller ett brinnande inferno, så måste man nog adressera befolkningskomponenten, för den är helt avgörande för utfallet. Koldioxidutsläppen är den samlade summan av varje enskild människas bidrag, och vi ser helt enkelt inte att detta delta minskar.

Utsläppen av koldioxid är numera en linjär funktion av befolkningsstorleken.
Kategorier
Afrika Kina Liberalism Politik

Frihandel

Vi har numera en väldig tillväxt på den afrikanska kontinenten, vilket beror på att Kina har visat vägen genom frihandel på affärsmässiga villkor utan någon som helst politisk inblandning i andra länders interna angelägenheter, alltså på ungefär samma villkor som Kina självt har vuxit på senare decennier. Detta är en klar kontrast mot tidigare, när europeiskt bistånd villkorats så att det inte längre är användbart, och förr eller senare ändå kanaliserats in i upprustning eller i lokala banditregeringars egna fickor.

Det har i Europa funnits en tanke om att man kan dels bomba sig till demokrati eller dels plantera demokrati genom bistånd kopplat till villkor om utveckling av demokratiska reformer. Förmodligen har tanken något att göra med hur kristendomen en gång i tiden inympades i nationalstater över hela Europa och senare i Afrika, då som en kombination av svärdets makt och lockelsen om ett himmelskt paradis.

Bistånd är mer lockelsen om ett avlägset jordiskt paradis av demokrati, men man har förstås insett att detta paradis är lika falskt som det himmelska man lockat med tidigare, i alla fall under premisser som att Europa ändå har handelshinder mot afrikanska bönders råvaror. Samtidigt är det ingen som bryr sig om Europas intentioner, utan man tar bara pengarna och smyger in dem i den verksamhet man vill. Resultatet är att Afrika förblir i ett vakuum och inte utvecklas.

Biståndsorganisationerna har ännu inte begripit mekanismerna bakom demokratisk utveckling, och inte heller de politiker som med Sveriges utveckling och frihandelsvänliga linje i bakhuvudet borde inse helt reflexmässigt att man inte kan inokulera demokrati. Demokrati inplanterades inte i Sverige, utan växte fram av egen kraft som en funktion av ekonomisk utveckling, politisk stabilitet och successiva sociala framsteg. På samma sätt har det förhållit sig i de flesta andra demokratier.

Självklart finns det personer som inser detta, även inom biståndsorganisationerna och kanske även bland politiker, och det är bra att frågan lyfts i medier på det att en omvärdering kan äga rum. Här finns förstås samma doktrinära läge som i många andra frågor i svensk politik där en viss linje har vuxit fast i golvet och överlagrats med ett tjockt lager av mossa. Det är inte lätt att riva upp ett sådant golv och lägga nytt, men det måste ändå göras. Politik måste renoveras när den inte fungerar – och när den heller aldrig har fungerat är det närmast genant att man ändå håller fast så hårt vid sina ideologiska käpphästar.

Folk tvivlar alltjämt om Kina. Man menar att det går för långsamt, trots att takten är häpnadsväckande snabb i jämförelse med vilket annat land som helst . Exempelvis Sverige demokratiserades under en period om två hundra år. Den ekonomiska utvecklingen finns där, de sociala framstegen likaså, och demokratin utvecklas lokalt och förgrenas in i samhällsutvecklingen på olika vis, på känt manér från grannländerna. Det är, hävdar många av oss, bara en fråga om tid innan verklig politisk demokrati i någon form blir självklar i Kina.

För Afrika, som är ett gytter av länder i olika tillstånd, är tvivlen naturligt ännu större, men det är samma sak här. Afrika måste byggas med frihandel, vägar, järnvägar, investeringar, infrastruktursatsningar och så vidare, och sedan får de sociala och politiska framstegen komma i efterhand när tiden är mogen och förutsättningarna i övrigt så medger, helt utan vår hjälp eller vår piska.

Sverige piskades inte till demokrati, så varför skulle afrikanska länder då gilla en sådan osmaklig och paternalistisk behandling? Och varför skulle inte afrikaner när tillfället yppas välja en väg liknande vår med folkligt styre? Svensk biståndspolitik bygger tyvärr på en fruktansvärt nedsättande attityd mot andra kulturer och folkslag, något som bara accentueras när politiker mästrande bedriver social ingenjörskonst för att bättra på främmande folk med propagandistiska radiokanaler, bomber och villkorat bistånd snarare än okonstlad frihandel.